Sjuttonde Föreläsningen. 9/3 65

|119|

Sjuttonde Föreläsningen. 9/3 65.

1 RepetitionRepetit. Stålhandske: svart man. K. Ruth. Arv. Forbus. Ax. Ox. Hans son.

2 1634 års riksdag som utnämnde förmyndarreger.förmyndarregeringen under drottn. Kristinas minderårighet, och antog den nya regeringsformen, och beviljade skatter för krigets förande. Förut omtaladt. Det var en orolig och bullersam riksdag, ishti synnerhet när det gällde skatterna. Prester och bönder satte sig på tvären:. Klas Flemg och Gabr. Ox. gingo ned till bönderna, för att förmå dem till samtycke. eEn finsk bonde, som godkände skatterna, blef i ståndets eget sessionsrum trakteradt med knytnäfvarna och kallad »herrehyllare». – Missnöjet Motståndet blef stilladt och skatterna beviljade. Sedermera fortfor missnöjet här och der att gifva sig luft i upplopp och skattevägran, särdeles 1638 i Wermland och Dalarna. Äfven detta buller stillades utan svårighet, och förmyndarereger.förmyndareregeringen åtnjöt i allmhtallmänhet lugn inom riket, under det mäktiga intrycket af de politiska tilldragelserna. Från Fd omtalas intet upplopp, ehuru detta land bar så tunga bördor som någon annan del af riket.

3 Förmyndarestyrelsen, öfver hkenhvilken Banérs och Torstensons segrar spridde en så lysande glans, visar i det inre var en period af stora ansträngningar och hög lyftning. Aldrig har svenska, aldrig har finska folket burit så stora bördor så gladt. Det var G. A:s ande, som genomträngde och höjde hela den då lefvande generationen. Folket Svv.Svenskarne lefde i ett rus af segrar: dess håg stod utåt, det kände sig sammanhänga med verlden och äga en afgörande stämma i nationernas råd. Ff.Finnarne kanske mindre. Denna enthusiasm hade sina faror, skuggorna kommo efteråt, och snart nog kändes tyngden af en krigsära, som icke stod i förhållande till rikets krafter. Emellertid hade det högstämda ögonblicket varit fruktbart på stora tankar, som icke heller dröjde att uttala sig uti stora handlingar. Vi skola efter hvarandra försöka att framställa skugg- och ljussidorna.

|120|

4 Ofta förut har jag fäst uppmärksamheten vid den röda tråd, som alltifrån Engelbekts och Sturarnas tider genomgår Sv.Svenska historien och som tidtals ännu skarpare afspeglar sig i den finska, neml.nemligen striden mellan aristokrati och demokratioriginal: demokati. Betydelse. Under Carl IX:s strider mot Sigismd hade demokratin fått en afgjord öfvervigt, men denna förlorades åter under G II A., dels genom krige de ständiga krigen, som gjorde hären soldaten till landets talman och den adlige härföraren till dess ordförande, dels också derigenom att adeln var alla öfriga stånd öfverlägsen i förmögenhet och bildning. Sålänge kon. lefde, bibehölls jemnvigten någorlunda, derigenom att hans personlighet dominerade allt och alla; men sedan han stupat, »voro de sv.svenska store betänkte på att förtjena namnet.» Allt högt och lysande, allt ära och bildning, all framstående förtjenst om fäderneslandet fanns då uti adelns leder., och dessa organiserades till ett inom sig slutet forb solidariskt förbund i sv.svenska riddarhuset. Dess öfvermakt var då ett slags naturnödvändighet: dess fel var att adeln ville göra detta undantagsförhållande till regel, att den missbrukade sin öfvermakt och att den ville utvidga den ända derhän, att den ensam borde utgöra det fria, beslutande och maktägande folket, med en namnkonung öfver sig och ett skattskyldigt, lydigt, viljelöst, maktlöst folk af lifegne under sig. Grundsatsen blef antydd, men icke uttalad i 1634 års regeringsform. Enligt denna, stod folket fritt med beslutande rätt vid sina riksdagar; men rådet, som förde regeringens tyglar, alla högre embetsmän och domare måste vara välbördige män, d. v. s. af adel. Man begynte, i motsats deremot, att om ofrälse nyttja det förnedrande uttrycket vanbördige män. Prof. Alanus i Åbo förklarade offentl. att »adelskap var en gudomlig inrättning och att barn af förnäma föräldrar voro af högre och ädlare natur än andra.»original: andra. Titlar. Adeln ägde sin gårdsrätt, hvarigenom den var berättigad att döma sina underhafvande till fängelse, böter och mindre kroppsstraff. Vidare ägde adeln sina stora företräden uti beskattningen, sina rättighet att icke dömas af underdomstolar o. s. v. – samt, hvad som var vigtigast af allt, sin uteslutande rätt att äga och besitta frälsejorden, som alltmera vexte i omfång.

|121|

5 RepetitionRepetition 1/3 69. Forbus. – Förmyndare. Ax. Ox. – Adeln.

6 Utom sina indrägtiga löner, drog adeln förnämsta inkomsten af de nyeröfrade provinserna, genom de stora förläningar, hvarmed kronan betalte dess tjenster, i brist på mynt. För samma brist nödgades kronan gång efter gång sälja, förpanta eller bortförläna kronohemman. Detta var i lag förbjudet, men hade likväl skett under Johan III och Carl IX. Gustaf A. var tvungen till samma utväg att förskaffa sig pgarpengar. Från 1622 till 1632 sålde kronan på detta sätt icke mindre än 1,100 hemman, utom 7,800 hemman, som bortskänktes. Förmyndarregeringen nödgades, gång efter gång, gripa till samma utväg och sålde på detta sätt 2,400 mantal. Största delen af denna jord köptes af adeln, ofta för ringa penning – man har ex. på att ett mantal jord blifvit såld för ett par oxar. Slutl. blef det grundsats att endast adelsmän skulle få köpa kronohemman. Men icke blott hemman såldes, utan äfven hemmansräntor: d. v. s. skattebonden skulle betala sin skatt, icke till kronan, utan – och var köparen af rätta sorten, förstod han snart ställa så till, att sjelfva hemmanet blef hans egendom. – Härigenom blef adeln småningom medelbar eller omedelbar ägare utaf större delen af Fds och Sv:s jord, otaliga kronobönder blefvo och många skattebönder förvandlades härigenom till frälsebönder – d. v. s – På samma gång kronans inkomster minskades, blefvo skattebördorna allt tyngre för dem som icke ägde frälsefriheter, och på samma gång blef bonden alltmera beroende, af d. v. s. landbonde under sin herre, den jordägande adelmannen, som kunde efter behag preja eller förjaga sina landbönder. Men äfven konungamakten måste blifva försvagad derigenom att den i stället för sina säkra inkomster af de många tusen kronohemmanen, blef beroende af de skatter gärder ständerna – d. v. s. förnämligast adeln – funno för godt att bevilja på riksdagarna, och så vexte adelns makt samtidigt på bekostnad af konungamakten och folkmakten. – Att iI allt detta låg mer än en nödfallsutväg; derunder låg en genomtänkt plan, och dess främste upphofsman var Ax. Ox. Konungamakten skulle försvagas|122| ända tilldess att endast en skugga återstod som en tom titel i spetsen för den aristokratiska republiken.utanför pappret (radslut) Folket synes Ox. ha tänkt sig ungefär som de fria, men icke röstägande förpaktarne af adelns jord i England. Hans ståndsbröder sard voro mindre böjde att lemna folket ens ett sken af frihet. De hade gjort närmare bekantskap med adeln i Estld, Liffl., Kurland och nu på sistone i Tyskland. Öfverallt ssvårläst p.g.a. överskrivninghade de sett adelsmannen vara herre och bonden lifegen. I Tyskland hade man dessutom medelbara och omedelbara riksundersåter. Förklaring. Det var dit man ville komma i Sv. och ishti synnerhet i Finland. Adeln – bonden. – När vi veta detta, när vi veta att i medlet af 1600 talet ⅔ af Fds odlade jord medelbart eller omedelbart tillhörde adeln och att den återstående tredjedelen endast med möda försvarade sin sjelfständighet uti bondehänder, så förstå vi bättre hvad 30 åra kriget kostat vårt land, och så finna vi deri nyckeln till många missbruk och mycken klagan. Den f.finska adeln tjenade icke sitt land sämresvårläst p.g.a. strykning med mindre ära än den sv.svenska, men den stod mera aflägsen ifrån reg:sregeringens kontroll och den lag, som dock ännu alltid till en viss grad skyddade bondens rätt, var här vanmäktigare, embetsmännen voro mera partiska, fattigdomen var större, bildningen glesare, och folket talade ett språk, som icke alltid fann en tolk hos sv.svenska rådet. Så kan det icke förundra oss, att – oaktadt allt hvad Carl IX och G. A. gjort för Fds välstånd och folkets rätt, detta land ännu vid medlet af 1600 talet befann sig i ett tillstånd, som i månget afseende närmade sig barbari.

7 Detta är skuggsidan af tidehvarfvet. Vi kunna bäst förnimma dess mörker, när vi nu komma till möta den lifvande ljusstråle, som kom till oss ifrån Sv. i Pehr Brahes personlighet.

|123|

8 Pehr Brahe f.född på Rydboholm 1600 var sonson till den förste andre grefven i Sv., den s. k. gamle gref Pehr, och äldste son till Abrah. Brahe och broder till den Nils Brahe, som stupade så hjeltemodigt vid Lützen. Liksom hos denne låg äfven hos Pehr Br. ämnet till en stor fältherre;. hHan hade ovanliga kunskaper, och ett klart, praktiskt förstånd, hvarföre han tidigt vann kon. G. A:s ynnest och följde honom till Tyskland. Ax. Ox. Men hans helsa var icke nog stark att motstå krigets ansträngningar hvarföre han af kon. hemskickades 1631, för att intaga en plats bland rikets råd. 1637 Fd. Han var då en ädling till sitt Detta var icke nog för den unge grefvens ärelystnad. Han eftersträfvade riksdrotseembetet, som då innehades a men rådet valde dertill Gabr. Ox. – Både detta och gammal rivalitet gjorde förhållandet mellan honom och rikskansl.rikskanslern Ax. Ox. ganska spändt. Båda voro alltför framstående, man alltför ärelystne, alltför snillrike män, för att trifvas på samma tufva. Mellan dem uppkom, efter Ox:s hemkomst från Tyskland, täta och häftiga tvister, och besynnerligt nog om adelns rättigheter. Ty om Ax. Ox. var aristokratoriginal: aristokrats af grundsats, var Pehr Br. det uti praxis, och i det Ox. den försigtige Ox. yrkade att adeln borde iakttaga mycken varsamhet, för att ej sätta kronans anseende eller fädernesl:sfäderneslandets välgång på spel, hörde man P. Br. yttra i sittande råd, att »kon. ej borde kalla adeln sina undersåter, emedan detta vore trälaktigt.» Pehr Br. var då ung och hetsig; med tiden blef äfven han försigtigare, men hans aristokrat.aristokratiska tänkesätt förblefvo oförändrade. Hans vaära var att han tillika mer än någon vidhöll grundsatsen noblesse obligespråk: franska – och han var en sann ädling i den vackra betydelse, att han höjde och likasom adlade hela sin omgifning. – 1635 hade han varit den, som på sv. reg:ssvenska regeringens vägnar afslutat stilleståndet mot Polen, men på vilkor hvarmed rikskansleren var i hög grad missnöjd.|124| När han återvände från denna beskickning, förnyades derföre tvisten med Ox. häftigare än förr. Tvenne partier. För att aflägsna Brahe, erbjöd rådet honom att blifva ordförande en plats i Svea hofrätt. Brahe vägrade, emeda Math. Soop. Slutligen befanns det nödigt, att på något annat sätt aflägsna den farlige motstånd.,svårläst p.g.a. inbindning/konservering och detta var rätta orsaken, hvarföre P. Brahe fick det ärofulla, men icke angenäma uppdraget att som generalguvernör afresa till Finland. Sedan försoning.

9 Detta var år 1637 i Oktober. P. Brahe, lika gammal som hans århundrade, var då i sin mannaålders blomma,oläsligt p.g.a. konservering/inbindning en högvuxen, ståtelig herre med ljuslätt hy, brunt hår, uttrycksfulla blå ögon, vackra, välbildade drag och slägtens arfmärke, en lätt klufven haka. Sådan se vi honom i hufvuddragen också på det porträtt, som ägs af vårt universitete, klädd i den ridderliga rustning af jern, som i hkenhvilken den tidens ädlingar gerna läto afbilda sig; men, liksom G. A., redan i yngre år något korpulent.

10 Den 21 Nov. 1637 kom P. Brahe till Åbo, åtföljd af sin maka Kristina Kath. Stenbock. Sedan han julat i Åbo, reste han i hennes sällskap på nyåret 1638 först öfver Hfors och Borgå till Wiborg, derifrån till Kexholm, Nyslott och Nöteborg samt tillbaka till Åbo. Uti Juli och Aug. samma år und inspekterade han landet mellan Åbo och Bborg. På vintern 1639 besökte han för andra gången Wiborg och Kexholm. Sommaren derpå for han öfver Hfors till T:hus och Nyslott, sedan till dåvar.dåvarande Kuopio socken och vidare långs ryska gränsen till Kajana, så utför Uleå elf till Uleåbg och långs Bottn. vikens kust genom medlersta original: Fd tillbaka till Åbo. På hösten besökte han Åland. Vintern 1640 besökte han för tredje gången Wiborg, sedan Nyenskans, Nyslott, Kuopio och vidare genom medl.medlersta Fd tillbaka till Åbo. För att göra sig en föreställning om dessa långa resor dåförtiden i Fd, måste man veta, att landet då ännu ägde ganska få sommarvägar och dessa i klent skick, ensvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarandedast med få eller inga broar.|125| Öfver strömmarna färdades man allmänt på färjor – gästgifverier intet beqvämare åkdon kunde uthärda – vanligen ridande – Derföre skedde ännu mest alla resor om vintrarna; men äfven dessa hade stora svårigheter. Inga ordentl. gästgifverier – generalguv. tog in på de fattiga prestgårdarna eller i byarnas pörten – och mångenstädes var det flera mil mellan hvarje by eller hvarje gård. Alla Resprovianten måste man sjelf medföra. – Det var nu åter mer än 20 år sedan Fd sett kon. G. A. – och sedan dess hade åter mycket förvildats, mången ohörd klagan ljudit förgäfves från dessa aflägsna bygder. Det var Man förstår derföre huru det bortglömda folket måste med glädje helsa en högt uppsatt man, som med icke blott personl. visade sig huld mot höga och låga, utan äfven med allvar och kraft grep in uti styrelsen, för att rätta de många missbruken. Grefvens tid – Sv.–Fd. – P. Brahe hade ett skarpt öga och lärde under sina många resor bättre känna detta land, än kanhända någon svensk före honom. De utförliga reseberättelser han uppsatte till sv.svenska rådet – Han var ock rätta mannen och kom i rätta stunden – Hans anseende – Den tillgifvenhet folket visade honom, aristokraten, återgäldade han på ett sätt värdigt den sanne ädlingen – Fds förespråkare –