Tjugunionde Föreläsningen. 31/3 65

Tjugunionde Föreläsningen. 31/3 65.

1 Det var med Polen Carl X först råkade i delo, sålunda fortsättande denna för Polen och Sv. lika olycksbringande politik att försvaga hvarandra till förmån endast för bådas farligaste granne, Rd.

2 År 1632 hade Sigismund, gammal och utt trött nedstigit i grafven, och efter honom följde på thronen hans son Uladislaus, som trodde sig ha ärft alla fadrens anspråk på sv.svenska kronan och aldrig kunde förgäta att han engång af Sv:s ständer varit utkorad till kronprins. Efter slaget vid Nördlingen visade Uladisl. lust att göra dessa anspråk gällande, men skrämdes af inre oroligheter och Sv:s rustningar att år 1635 förnya stilleståndet i Stumsdorf på 26 år.|200| Men gömdt var icke glömdt, och från denna tid gick de polske Wasarnes plan ut på ett giftermål med Kristina såsom närmaste vägen till sv.svenska thronen. Det misslyckades, och den annars berömlige Uladisl. nödgades begära sv.svensk hjelp mot sina egna uppror.upproriska undersåter, mot löfte att afstå anspråken på Liffld. Det Sv. vägrade: dess politik gick ut på att underhålla Polen i vanmakt genom att underblåsa alla dess inre oenigheter. Vid alla polska riksdagar hade Sv. sina utliggare och mutade anhängare, som retade adeln mot kon. och kon. mot adeln. Sv. spelade vid denna tid alldeles samma förrsådtliga politik, som i en senare tid Rd, och Polackarne sjelfve söndersleto hvarandra med en blindhet ett öfvermod och sjelfviskhet, nästan utan exempel. Uladislaus afled 1648, och efter honom uppsteg på thronen hans broder Johan Kasimir, understödd af sv.svenska pgarpengar och sv.svenskt inflytande, emedan han var en svag furste, under hkenhvilken riket skulle sjunka än djupare i vanmakt, och emedan han till ersättn. lofvat afstå sina anspråk på Liffld, hkethvilket var ett löfte ej bättre än andra i den tidens statskonst. Joh. Kasimir motsvarade dock Sv:s förhoppningar, han blef en svag och usel regent, under hvars reger.regering kosackerne gjorde uppror och grufligt härjade det olyckliga landet, men polska adeln, nu lika feg i faran, som öfvermodig i medgången, flydde i striderna, så att landets egentl.egentliga försvarare voro tyska legoknektar. Polens historia lärorik. Den ena förrädaren efter den andra sålde sig åt Sv. och erbjöd sig att förråda sitt fädernesland; öfverallt herrskade villervalla, oenighet och inbördes misstroende. Alla Kon. utvidga sin makt och adeln sin – folket i träldom – alla tänkte på egen fördel, ingen på fäderneslandets 1651 blefvo ändtl.ändtligen kosackerne slagne – och knappt andades Polenackerne ånyo, innan de åter ihågkommo sv.svenska kronan och Liffland. – C. G:s val till thronföljare afklippte planerna på thronföljden i Sv. – Den Men långtifrån att uppgifva sina anspråk, vägrade Joh. Kasimir ännu 1650 att gifva Kristina titel af Sv:s drottning. Stilleståndet blef allt ovissare – man underhandlade för sken skull om fred 1651, men Joh. Kas. ville ej uppgifva sina anspråk. Der slogs en medalj med 4 kronor – Polens, Sv., Göthes och Wendes konung.|201| Vanmakt. Kr. förutsåg kriget. Men just vid samma tid, när en ung och kraftfull konung uppsteg på Sv:s thron, mörknade faror af alla slag kring det olyckliga Polen. K På p.polska riksdagen 1652 hade första gången det olycksbringande s. k. liberum vetospråk: latin första gången blifvit användt, – detta veto, hvarmed hädanefter hvarje polsk adelsman, hvarje af utl.utländska makter köpt förrädare kunde förhindra en riksdags beslut och inkasta landet i anarki. Tvedrägten blef så våldsam, att hela riket tycktes nära att brista i stycken. Hela provinser underhandlade om främm.främmande makters beskydd; Lithauens adel stod på detta sätt i underhandl. med Sv.

3 Just vid samma tid i Mars 1654, underkastade sig de polske kosackerne Rds beskydd, och i April inföll en rysk här, som eröfrade det Smolensk m. fl. vigtiga orter, och Tsaren begynte kalla sig storfurste af Lithauen, Hvita Rd, Wolhynien och Podolien, allt dåförtiden polska provinser. – ÖsjöväldetÖstersjöväldet Här visade sig åter, och klarare än någonsin, de omätligt vigtiga följderna af Johan III:s giftermål med Katharina Jagellonica. Obs. Hade icke derur framgått den skickelsedigra thronstriden mellan det sv.svenska och polska Wasahuset, så skulle Sv:s enda riktiga politik i detta ögonblick varit att med alla sina krafter värna Polens sjelfständighet emot Rd. Nu blef detta, för polska konungahusets anspråk, omöjligt. Ett sändebud kom från Warschau till Stockholm – man skulle tro, för att underhandla om fred och förbund – nej, för att på grund af Joh. Kasimirs äldre anspråk, som manlig afkomling af Wasahuset i rätt nedstigande led, protestera mot C. X Gustafs thronbestigning, emedan han härstammade från samma hus endast på qvinnolinien. Kristina svarade, att C. G. skulle, om det behöfdes, med 30,000 vittnen bevisa sin rätt till sv.svenska kronan. Och C. G. var nog den man, som hade mod att vittna med svärdet. – Olika meningar om hans krigslystnad.|202| Carlsson: varsamhet, steg för steg. – Lynnet. Sinnesstämningen. Adeln. Folket. Nöjde sig till en början att fordra upprättelse och skickade ett sändebud att hos Joh. Kas. tillkännagifva hans uppstigande på thronen. Sändebudet blef icke emottaget. Nu, i Aug. 54, skickade kon. trupper till Liffl. (G. Horn) – det var idel Finnar. Hvad C. G. mest fruktade, var Rds förstoring. Joh. Kasimir förlorade modet och skickade beskickn. efter beskickn. till Sthm, erbjudande sig att afstå från sina anspråk på Sv:s krona och på Liffld. Det blef förgäfves. Sista beskickn. i Juni – 1655 – då afreste kon. – med tårar af harm måste Polensska sändebuden följa honom. Allmänna tron, som delades af kon. sjelf, var att polska riket nu nalkades sin upplösning. När Sv. i våra dagar, med sympathier som man förstår och som det ej kan falla oss in att klandra, omfattat det fallna och styckade Polens sak, så bordete det icke förgäta, att den som först framkastade tanken om Polens delning, det var en sv.svensk man, och ingen ringa man, utan måhända den störste statsman, som Sv. jemte sin konung ägde qvar efter Ax. Ox:s död, – det var Pehr Brahe, som d. 12 Dec. 1654 framställde i Sv. rådet ett förslag att med Rds bistånd dela Polen mellan detta rike och Sv. – C. G. till kurf. af Brandenbg Så langt Sådan var sv.svenska politiken då – så långt fördes den af kampen om ÖsjöväldetÖstersjöväldet och af thronstriderna inom Wasaätten. Olyckligtvis för Polen och för Sv. sjelf var denna politik blott alltför skenbart berättigad af Polens eget tillstånd. Hvarje tänkande man insåg då redan, att Polens fall var endast en fråga om tid och att en nation, som så illa begagnar sin frihet och sin makt, när den slutligen faller, väl kanär djupt att beklagansvärd, men icke skuldlös i sitt förderf slutliga, oundvikliga, sjelfförvållade fall.

4 D. 11 och 12 Dec. var förekom fra uti sv.svenska rådet frågan om krig emot Polen. De flesta röstade för kriget, endast Gust. Bonde och Herm. Flg deremot, – Man borde icke, sade Flg, med för hårda fordringar tvinga Polacken till krig, ej heller reta andra makter genom att taga polska landskap i sitt beskydd. – Rådet beslöt tvärtom, och efter några invändningar af prester och borgare, biföllo äfven ständerna. – Gärder beviljades, monopoler inrättades, lån upptogos. Hvart tionde skatte l.eller kronohemman och hvart 20 frälsehemman skulle uppställa en knekt.Värfningar. I början af 1655: 17,000 i Stettin under Wbg, 125000 i Sthm – 187000 i Liffland.

|203|

5 RepetitionRepetition 5/5 69. Fjerdepartsräfsten. Kriget. Grannarne. Sigismd. Uladislaus. Joh. Kasimir. Kosackerne 1651. Veto 1652. Ryssarne Mars 1654. Krigslystnad?

6 C. G:s i början sväfvande planer hade småningom tagit bestämdare former. Han såg sig omkring och fann tiden gynnsam. Ingen utl.utländsk makt var för tillfället ledig att hjelpa Polen, och detta landt var i sitt inre djupt undermineradt. Nu l.eller aldrig skulle Sv. befasta genom preuss.preussiska kustens eröfring befästa sitt herravälde öfver Ösjön, mot det oförbätterliga Polen, det försvagade, men fientliga Danmk, det vexande och hotande Rd, det afundsama Holland, som i egenskap af tidehvarfvets största sjömakt med stort missnöje såg Sv:s ökade makt och hotade sända en flotta till Ösjön. C. G:s enda, fast osäkra bundsförvandt var Cromvell och England. – Han var statsman nog att förutse ett vidtutseende krig, der han efterhand kunde få alla Sv:s grannar emot sig, men han var fältherre nog, för att trotsa verlden. I 30åra kriget hade Sv. alltför mycket varit beroende af Frankr. – Carl X G. säger Carlsson, ville grundlägga en sjelfständig sv.svensk politik och lemnade derför intet medel obegagnadt, hvarken diplomatin eller vapnen. – Europa, Tatarer, Polen.

7 D. 11 och 12 Dec. var förekom fra uti sv.svenska rådet frågan om krig emot Polen. De flesta röstade för kriget, endast Gust. Bonde och Herm. Flg deremot, – Man borde icke, sade Flg, med för hårda fordringar tvinga Polacken till krig, ej heller reta andra makter genom att taga polska landskap i sitt beskydd. Rådet beslöt tvärtom, och efter några invändningar af prester och borgare, biföllo äfven ständerna. – Gärder beviljades, monopoler inrättades, lån upptogos. Hvart tionde skatte l.eller kronohemman och hvart 20 frälsehemman skulle uppställa en knekt. – C. G:s plan var att anfalla Polen från två sidor på engång: fr.från Liffland och Pommern.

8 Wittenberg inbröt d. 511 Juli med sina 17000 m.man från Pommern in öfver polska gränsen och mötte d. 14 Juli vid i en ointagl.ointaglig ställning vid Outzie, en liten stad vid floden Netze, den polska kronhären, 15000 man stark, under Opalinski och Grusinski. Härarne uppställdes i slagordning, man väntade strid, men de polske fältherrarne sände en trumpetare med förslag att undvika onödig blodsutgjutelse. – Der blef ett samtal mellan öfverbefälhafvarne; och resultatet blef att den polska hären underkastade sig, jemte palatinaterne Posen och Kalitsch, Sv:s beskydd. – Så hade redan länder och fästen blifvit vunna nästan utan svärdsslag innan konungen sjelf –

|204|

9 Den 10 Juli afseglade kon. med sin flotta från Dalarön, och den 14:de landsteg seglade förbi han vid Rügen nära det ställe, der G. A. först landstigit, och d. 15:de ankrade han vid Wolgast i Pommern. Här mötte honom redan fredsförslag af den uppskrämde polske kon., som erbjöd sig att afstå från alla sina anspråk och ersätta krigskostnaderna, men C. G. förklarade att han numera ämnade underhandla endast med polska republiken. Planen vidgade sig med framgången i C. G:s bragdlystna själ. Första afsigten hade varit att åt Sv. vinna prov.provinsen Preussen: nu såg kon. reda kon. redan Polens Joh. Kas:s krona på sitt hufvud och beslöt att eröfra hela Polen. – Wbg.

10 I st.stället för mot N. W., vände sig kon. mot S. W. 12,000 man var allt hvad Joh. Kas. kunde samla för att göra honom motstånd, och denna ringa här vek undan utan strid, från fäste till fäste. Förtviflad skyndade han till Warschau, inpackade alla sina dyrbarheter och bortsände sin gemål till Krakau. Aldrig hade Polens ställn.ställning varit mera förtviflad, RneRyssarne i Lithauen, Wilna, Grodno. – Det blef en kapplöpning. C. G:s tåg liknade ett triumftåg. Öfverallt strömmade den vankelmodiga polska adeln till hans läger och begärde hans beskydd. Man jemförde honom med den saknade kon. Uladisl. – Joh. Kas. erbjöd att sjelf komma till hans läger, för att underhandla om fred. Hylla Sv:s krona. – C. G: »bespara min frände besväret.» – D. 14 Aug. förenade kon. sin här med Wbgs. – Och så gick det vidare med den snabbhet, som utmärkte alla C. G:s fälttåg. Slog Pol.Polackerne Redan d. 30 Aug. stod han utanför Warschaus murar med endast 3 reg.regementen kavalleri och 12 komp.kompanier fotfolk. – Staden var välbefästad med 124 kan.kanoner etc. men endast 200 mans besättning. Kapitulerade strax. – Strax derpå visade sig RneRyssarne endast 8 mil fr.från Warschau. –