Åttonde Föreläsningen. 17/10 65

|57|

Åttonde Föreläsningen. 17/10 65.

1 C. XII varhade vid sin faders död ännu icke fyllt sitt 15:de år och var följaktl.följaktligen omyndig. Enligt den framl.framlidne kon:skonungens testamente tillsattes då en förmyndarstyrelse, bestående af enkedrottn. H. E. med tvenne röster och C. XI:s narm pålitligaste män i styrelsen: B. Ox., Krist. Gna, Fab. Wrede, Nils G:stolpe och Lars Wallenstedt – Under denna korta och för öfrigt teml.temligen betydelselösa förmyndarstyrelses tid inföllo likväl tvenne vigtiga politiska tilldragelser: den freden i Rysvig, som slöts under Sv:s bemedling mellan Fr. och sjömakterna och dervid Fr. behöll reunionerna i Elsas, samt kurfurstens af Saxen, August II:s, val till konung i Polen.

2 Den nu 15:årige kon. prinsen roade sig emellertid under sommaren 1697 med exercis, jagter och målskjutningar. Herrarne skötte riket, och ingen anade att den unge kon.konungen tänkte redan utsträckte sin hand efter regeringstömmarna. Men en dag, när han exercerade lifreg:tetlifregementet, stod sade han till grefve Karl Piper, det bästa hufvu Sv:s blifvande »storvizir»original: »storvizir»,: »Jag tycker jag kunde vara värdig att sjelf föra befälet öfver dessa raska gossar, och att hvarken jag eller de borde regeras utaf en qvinna.» – Karl P. var känd som det bästa hufvud i Sv. och förstod halfqväden visa. Från denna stund begynte han arbeta på att få kon.konungen förklarad myndig, och för denna plan fick han medhåll icke blott hos några herrar, som ville göra sin lyckas hos den blifvande envåldsherskaren, utan äfven hos folket, som ej tyckte om förmyndarstyrelser.Man Folket hyste i sj. v.sjelfva verket en hög tanke om den unge prinsens egenskaper,. och sSå kom saken före hos ständerna, hvilka sträddesammanträdde i slutet af Nov. för att bevista C. XI:s begrafning. Den mötte ingen svårighet. Wallin, riksdagspredikan: »Såsom vi varit Moselydige, så vilja vi ock vara dig lydige. Allenast vare Herren din Gud med dig som med Mose.» Redan tredje dagen efter riksmötets början bådo ständerna i underdån. att kungl. maj. måtte sjelf öfvertaga regeringen – Det var adeln –svårtytt

|58|

3 Den 15 årige kon.konungen svarade med en gammal statsmans klokhet, att fastän han visste huru svår bördan var och hade hoppats ännu någon tids frihet, ville han af kärlek för sina trogne undersåtare icke undandraga sig deras önskan. – Dermed var saken afgjord, ständerna tackade i underdånighet, och riksdagen förklarade kon.konungen myndig. Så lätt tillträdde C. XII den envåldsmakt, som i hans hand skulle tynga hans rike till jorden.

4 Adeln såg sig likväl ganska snart bedragen i sina förhoppningar. Ännu Redan vid samma riksdag begärde den bekräftelse på sina ännu återstående förläningar. Kon.Konungen vägrade: »ingen lärer dem oroa, utan lära de få behålla sina förläningar sålänge kgl. maj.kungliga majestätet behagar det tillåta.» – Adeln begärde vidare bekräftelse på sina privilegier. Kon.Konungen vägrade: »de borde först öfverses.» – Slutl.Slutligen bad adeln om lindring i sina stora besvär. Kon.Konungen att han »hädanefter som hittills skulle med kgl.kunglig nåd anse dem bland ridderskapet, som göra sig dertill värdige.» – Det var fadrens ord, anda, fadrens och föreefterdöme.

5 Man skulle också snart erfara huru ytterst mån den unge kon.konungen var om sin enväldiga makt. Alla hans företrädare hade blifvit krönte i Upsala och mottagit kronan af erkebiskopens hand. Men C. XII ville alldeles icke krönas, ty han var född till kronan, sades det hans smickrare, och än mindre ville han mottaga henne af någon annan. Hans farmor enkedrottn.enkedrottningen besvor honom att icke införa några nya plägseder, men förgäfves. Hon hotade att blifva borta ifrån högtidligheten: det halp icke. Man beslöt att kon.konungen ej skulle krönas, utan allenast smörjas med den heliga oljan, för att kunna bära namn utaf Herrans smorde. – D. 13 Dec. skedde hyllningen i blåst och snöslask utanför kungshuset på Riddarholmen. Dekorationerna med sköldar och lejon, Nordberg. Praktfull. Sorgdrägt. Ständerna aflade sin trohetsed, och dervid kom adeln till fots, i st.stället att den alltid förut hade kommit till häst. Konungaförsäkran.

|59|

6 Dagen derpå d. 14 Dec. skedde smörjelsen uti storkyrkan. Kon.Konungen red till kyrkan på en silfverskodd fuchs och med riksregalierna i handen och med kronan på hufvudet. När han ville stiga till häst, lossnade kronan och föll, men upptogs i fallet af öfv.marskalken Stenbock. Derpå skedde smörjelsen i kyrkan under gudstjenst och kanonsalvor; men folket anmärkte att smörjehornet föll halkade ur erkebiskopens hand och lade detta förebud tills.tillsamman med kronans fallande. Efter denna högtidlighet var stor kröningsmåltid, kröningspgarkröningspengar utkastades, och folket förplägades med en stekt kröningsoxe och rinnande vintunnor. Vid dessa högtidligheter erfor rådet den kränkande förödmjukelsen att icke blott uppbära thronhimmelen, som alltid förr burits af krigsbefälet, utan att äfven nödgas, i st. f.stället för hofvets betjening, uppassa konungen vid bordet. Den som vet huru stor vigt man då lade på rang- och etikettfrågor, kan föreställa sig huru de fordom så mäktige rådsherrarne – dessa herrar, som engång fordrade laglig rätt att vägra kon.konungen inträde i deras hus – huru de nu voro till mods.

7 RepetitionRepetition 22/10 69. C. XII som barn, yngling. Karaktersutvecklg. Ensam. Förmyndare. Myndighet. Adeln. – G. II A. Smörjelsen.

8 Icke mindre än 7 skådepgarskådepenningar slogos öfver denna tilldragelse, alla med kon:skonungens bröstbild. På en af dem ser man ett lejon, som i fullt språng på bakfötterna och hållande i de upplyftade framtassarne kronan och riksregalierna. Omskrift: »Virtus in prole superstesspråk: latin.»

9 Allt Sv. rike låg för den 15 årige Carl XII:s fötter, i underdånighet helsande honom som sin herre och envåldskonung. Men Tal och verser regnade öfverallt i riket, och bland dem finnes läsa vi äfven i Forsmans urkunder en lyckönskan på f.finska språket af Joh. Henr. Schæfer:

»Se suurin Ruhtinas, cuin istu Taiwas corckeill,

Jong nNeuwoll alhall tääll, caick tapahtuvat ihmeill;

Sen tehnyt ombi, jot sä Ruotzin ma nyt näe,

Ett woiteldu on tott Herr Caroluxen pää.» o. s. v.

11 Kon.Konungen förliknas vid ett ungt lejon i norden, hvars med storat förstånd och manhaftigat hjerta. Folket Svenskar, tyskar, ester, ingrer, ryssar, lappar sägas näst Gud ha vördat hans store fader, och fFfFinnarne icke minst – och dDe frambära nu sin välönskan för all framgång och långt lif m. m. godt. Kort.

|60|

12 I all denna underd.underdåniga fägnad blandade sig likväl ganska mycken uppriktig tillgifvenhet. Nu, som alltid, väntade folket gyllene tider af en ung thronföljare, och hvarföre skulle det icke vänta sådana? Den närmaste nöden var öfverstånden, en känsla af lättnad och vaknande hopp uppfyllde alla hjertan. Riket stod väl,. – oOaktadt detta öfvergående tunga olycksmoln, hade aldrig Sv., aldrig Fd dittills stått på en sådan höjd af välstånd och ordning, kraft och makt, ära och anseende, som just denna tid, när den berömlige kon.konungen C. XI lagt sina ögon tillhopa. Riket hade ock befunnit sig väl af hans nya envälde, och som dittills endast gifvit folket en herre i st.stället för många, och af hans stränga besparings- och fredssystem, som gjort det möjligt att lätta undersåternes bördor. 1693.original: 1693 Hans efterträdare var visserligen ung, men omgifven af sin faders pröfvade rådgifvare och sjelf redan tidigt berömd för utmärkta egenskaper. Hvad hade man att frukta? Intet. Att hoppas? Allt. Framtiden låg vid C. XII:s hyllning ljus och leende för hans folk som en sommargrön äng ... Äfven folken drömma ... Hvilken illusion! Hvilket uppvaknande! Det är med en ung regents thronbestigning som med den gryende morgonen: Den gamle vise säger: man bör aldrig prisa dagen, innan aftonen är till ända.

13 C. XI och Sv.Svenska folket hade glömt en lärdom, som vi beständigt återfinna på historiens blad, den att makten, som andra tyngdkrafter aldrig står stilla. Kon. Carl harde vid sitt tillträde till reg.regeringen ett visat blott ett framstående drag: ömtålighet om sin makt, och han hade bestigit thronen enväldigare, mäktigare, än någon sv.svensk konung före honom. Nu nar De kloke igenkände redan i honom nu den borne herrskaren. Men nu när makten var vunnen och tryggad, tog ungdomen ut sin rätt. Det visade sig att C. XII brådskat till kronan af ett motiv, som just tillhörde hans ålder: han ville slippa sin farmors förmyndarskap; han ville blifva vara och anses som vara en myndig karl man.

|61|

14 De första två åren af C. XII:s regering kunna med rätta kallas en hjeltes slyngelår. I veckor och månader såg man ganska mycket af pojken, föga af konungen, men dock så att sjelfva pojkaktigheten var kunglig en hjeltes ochtillagt av utgivaren öfvergick allt hvad man annars sett i den vägen. Fadren C. XI hade som yngre haft sitt största nöje i öfverdådiga lekar. Hos Sonen gick längre: hans lekar blefvo rentaf halsbrytande. Till en början var det krigiska öfningar. Man byggde en snöfästning, som stormades och intogs: få kommo dädan utan svåra blånader och sönderrifna kläder,svårtytt – Så lefvererades sjödrabbningar på båtar, och artilleriet bestod af brandsprutor. Dentta aflopp vanligaen så att båtarna fylldes med vatten och kantrade, hvarefter de stridande fingo simma i land. E. a. g.En annan gång var det kavallerifäktning: då red man mot hvarandra i fullt galopp barbacka på hästarna och undfägnade hvarandra, majestätet icke undant.undantaget, med duktiga käpprapp. Åter e. a. g.en annan gång stojade man i sjelfva slottssalarna, så att allt kastades om hvartannat och stolar och bord sönderbrötos. – Om vintrarna företogs kälkåkningoriginal: Kälkåkningen t i stor stil: der dugde ingenting mindre än de högsta och brantaste berg i nejden af Kungsör. De öfvergjötos med vatten, så att hela branten blef glatt is, och så bar det utföre. Ve den som ej vågade följa på dessa äfventyrliga färder. – Man har vidare utförliga beskrifningar om kung Carls slädpartier. De skedde från Karlberg, Dholm l.eller andra lustslott, der hofvet var samladt, på det sätt att vid åter färden alla hästarna, 30 ända till 50, spändes i en rad framför hvarandra och derefter alla slädarna, lika många till antalet, i en rad bakefter. Derpå gafs signal, och hela raden sattes i rörelse det fortaste hästarne kunde. Slingringar, etc. – Lika hejd- och hufvudlösa voro hans ridter: Än var det i djupa snödrifvor, än|62| uppför hala och branta berg, än öfver häckar och gärden, än öfver klyftor och brådjup. – Men äfventyrligare än allt detta blefvo Kung Carls ryktbara björnjagter., för hkahvilka han ärft smaken af fadren. er – I början var han road att jaga räfvar och elgar: men de kunde icke försvara sig. Vargar och ishti synnerhet björnar fingo hade deri ett afgjordt företräde. Det förekom honom för simpelt, för fegt, att skjuta dessa fiender på afstånd med kula. Han lät befalla att man ej fick begagna annat än spjut. Till slut ansåg han äfven denna seger för lätt och befallde att ingen skulle få begagna annat än knölpåkar och trädgafflar, med hkahvilka man borde fatta det mötande vilddjuret om halsen och kasta omkull det, hvarpå då de öfriga jägarne borde skynda till för att binda odjuret och så föra det lefvande i triumf till Kungsör.

15 Närmaste kamrater i alla dessa vilda lekar voro Piper, Polus, bröderne Gust. och Axel Hård, grefvarne Horn, Lillie och Wrangel, samt kammarpagen Klinkovström m. fl. andra; men öfverallt var det kon:skonungens lust att sjelf vara främst i faran. Oräkneliga voro också de lifsfaror, för hkahvilka han då redan utsatte sig: – än kramad af björnens klor, än liggande afsvimmad under sin störtade häst, än nära att drunkna sjunkande under vattnet, än under isen. – Utropet Schadet nichtsspråk: tyska. Stundom blefvo dessa lekar i st.stället för farliga i hög grad okynnige, såsom när den unge kon.konungen vid bordet företog sig att knäppa körsbärskärnor mot de gamla riksrådernes näsor, l.eller såsom när han med flerasvårtytt öfverdådiga sällar roade sig under en resa i Kristiansand att vrida halsen af gäss som voro upphängda i fötterna från ett snöre – l.eller när han lät sin tama björn dricka en k.kanna vin och äta upp krokanen – l.eller när han e. g.en gång red halfklädd på Sthms gator – Holsteinska raseriet|63| – Allt detta aktar sig den fromme Nbg att omtala – det var i hans ögon idel »oskyldiga tidsfördrif» i hkahvilka blott ilviljan kunde finna något klandervärdt. Det är ur i de utländska ministrarnas bref till deras regeringar man läser alla dessa berättelser. För alla Sv:s grannar var det af högsta vigt att icke det så länge segrande och öfvermäktiga Sv. icke skulle hafva en stark regent på sin enväldiga thron, och de sågo derföre med hemlig glädje att på denna thron satt en okynnig pojke, såsom C. XII då ansågs. Ministrarnes bref styrkte dem häri. De skildrade kon.konungen som ett ungt, lättsinnigt brushufvud, som ej skulle blifva farlig, endast han sysselsattes hemma med sina äfventyrliga lustbarheter – och den falska föreställning man sålunda i utlandet gjorde sig om C. XII:s person var eg.egentligen ock första orsaken till det förbund, som redan i tysthet bildade sig i ändamål att plundra sv.svenska monarkin på frukterna af dess segrar.

16 Det fanns också inom riket mången, som begynte misströsta om den unge kon:skonungens duglighet för hans upphöjda plats. – Det v Sedan kungssorgen efter C. XI upphört, blef för en kort tid ett muntert och bullersamt lif vid det sv.svenska hofvet – Den ena lustbarheten, dent ena släd- eller båtpartiet, den ena maskraden efter den andra spridde glans och lif i de förut så tunga och ödsliga kgl.kungliga lustslotten. Hedv. Eleon. älskade prakt, nöjen och sköna konster – Själen i dem var den unga glada prinsessan Hedvig Sofia, som kung Carl mycket älskade, och som med hela sin ålders liflighet uppfann det ena muntra upptåget efter det andra.