Nionde Föreläsningen. 19/10 65

|64|

Nionde Föreläsningen. 19/10 65.

1 RepetitionRepetit. Omyndig. Piper, Ax. Sparre Motivet. Ständerna: myndig Adeln. Hyllning 13 Dec. Kröning 14 Dec. Förebud. Hermeliner. Första åren. Nöjen. Äfventyr. Hare i rikssalen. Hert. i skjortan. Rutorna sönder Perukerna af. Matfaten. Bänkarna i slottskap. Hufv. af kalfvar, getter – hästar. Ve dent konu rike. Hertig Fredrik: lifsfaror. Holst. i Sthm. Gottorpska raseriet. Fr. theater. Tömde elefanten. Slöseri: gåfvor: Holstein. Hjeltes slyngelår. Rus: enkedrottn. Kärlek: frök. Fersen Dalkulla. Börjeson Tärnornasvårtytt. Frierier. Älskade prakt. Nöjen. Maskrad. 40,000 Gatorna kläde Hedv. Sofias förmälning 98. Fransk Dansade. Främm. sändebud.

2 blå rock – kammardörren – häst skyggade för en mur – red deremot – svullnadsvårläst p.g.a. strykning De främmande sändebuden misstogo sig. Fröet grodde. Karten af en hjelte höll på att mogna, och de två första åren af kung Carls regering var alldeles icke betydelselösa. Pilten lekte krig, och i kriget leken var mera allvar, än mången föreställde sig. Der lågo stora tankar förborgade under de vilda äfventyren, och man de skarpsinte märkte tydligt i dem en redan medveten plan i det som mängden ansåg för ohejdad ungdomsyra. Det var icke för nöjes skull, som den unge kon.konungen ofta steg upp midt i natten och bivuakerade halfklädd på hårda golfvet eller låg flera nätter å rad på höskullen i hofstallet, utan att kläda af sig. Det var icke blott af öfverdåd som han öfverallt uppsökte farorna och tvang sina följeslagare att göra som han. I allt detta låg redan en afsigt: den att härda sin kropp för alla ansträngningar och stålsätta sitt mod för kommande bragder. Förmågan att utkasta stora, vidtutseende planer hade C. XII ärft af sin farfader, riksomstörtaren C. X Gustaf, och den röjde sig tidigt.

3 Då och då varseblef man i lekarnas mellanstunder regenten. Sedan han veckor och månader drifvit omkring på jagter och äfventyr, jagat embetsmän kunde shan sedan lika länge sitta och arbeta med gunstl. Piper från kl. 5 på morg. till sena aftonen, regellös och öfver allt vanligt mått i detta som i allt annat. Man anmärkte då redan, att han visade ett skarpt omdöme, en stor fyndighet att reda sig i invecklade frågor och ett bemödande om sträng rättvisa.

|65|

4 Samtidigt utvecklade sig äfven sjelfrådigheten i hans lynne, medfödd och ärfd, men mycket utvecklad också genom en krypande omgifning. Det ombytliga sv.svenska lynnet hade kastat sig från den ena ytterligheten till den andra, från en otyglad aristokrati till ettn lika otygladt konungamakt. Enväldets frukter hade hastigt mognat, och det är säkert, att riket för all C. XII:s olycksbringande sjelfrådighet hade i främsta rummet att tacka den krypande underdånighet, som öfverallt omgaf honom i hans ungdom och första utvecklingsperiod. Ständerna. Manliga, oförfärade råd skulle då ännu ha förmått böja denna trotsiga jernvilja för den högre pligten af rikets och folkets väl: några år sednare, i segrarnas rus, i olyckans trots var allt sådant för sent. iI hela C. XII:s hof, i hans råd, bland hans ministrar fanns nu knappast en, som vågade göra en allvarsam anmärkn. mot den kungl. ynglingens snedsprång och pojkstreck – ingen utom den gamle ärevördige biskop Svedberg, och det var sällan han kom till ordet. När fadrens gunstling, reduktionsmannen gr. Wallenstedt engång vågade ettn skygg invändning om undersåternes bedröfvelse öfver kon:skonungens myckna ridande och buller på gatorna, svarade Carl: »jag skall till belöning omtala hvad folket säger om dig. De påstå att du är den största hundsfott i Sv. och att jag borde hänga dig i det högsta träd som finns.» – Från den stunden föll W. ohjelpligt i onåd. – Man Sal. Cronhjelm. C. XII lärde sig tidigt att förakta mskornamenniskorna, och det var måhända hans största olycka. Två månader hade han varit konung, när han icke mer ville lyssna till äldres och erfarnares råd: ja, det blef snart en vana, hvaraf hans gunstlingar visste begagna sig, att han hellre gjorde alldeles tvärtom. Han kände sig ensam, och ville redan göra allt ensam. Liksom sin fader, såg han lycksökarne kifvas om makten och misstrodde alla, föraktade alla – vid 16 år: det var tidigt! C. XI hade ännu då och då begärt rådets utlåtande. Sonen afgjorde nästan alla ärender, ensam med Piper, uti sin sängkammare, och rådet tillkallades blott som domstol. – Karl Piper.|66| Han utrustade trupper, han utnämnde hert. af Holstein till generalissimus i T:land; han korresponderade med sv.svenska sändebuden i utlandet, och rådet visste icke deraf. Ofta måste rådsherrarne vänta hela timmar i förmaket, och när de slutligen fingo audiens, vågade ingen af dem tala högt med den andra, endast hviska. Det sägs att kon.konungen någon gång än jagat dem i vredesmod på dörren; e. a. g.en annan gång berättas han ha lagt benen på bordet under rådets session, – ett motstycke till den bekanta sagan om stöfveln, som han sedan skickade från Bender, för att regera Sv. – Är detta sannt, så kan man derom icke säga annat, än att de män, som läto behandla sig så, icke förtjenade bättre. – Af ensamhetskänslan, af misstroendet, utvecklade sig snart mer och mer en enslutenhet, en förbehållsamhet i kon:skonungens karakter. Han kunde ännu i sällskap med sina ungdomsvänner vara lika fri, glad, och uppsluppen, som han vid offentliga tillfällen var stel, allvarsam och kall. Men man såg honom redan ganska långt kommen i fadrens konst att tiga, gömma tankar och intryck inom en tät förlåt, ja äfven förställa sig, så att ingen fasvårläst p.g.a. strykning snart nog få eller ingen kunde skåda igenom hans inre, innan de dolda besluten plötsligt utbröto i handling. Äfven detta var tidens pregel på hans unga konungapanna. Tiden var full af ränker och falskhet: han visste rätt väl, att bakom det underdåniga smilet doldes önskningar, doldes planer, som skydde dagens ljus. Den offentlighetens öppna dager, i hkenhvilken vår tid lefver och rör sig: – yttranderätten, pressen, folk diskussionen, – den fanns icke då.|67| En konung måste vara som en förseglad bok; och när de främmande sändebuden försökte att stafva ihop betydelsen af horoskopet för innehållet af dennea kungaynglingsbok blifvande, då redan kometiska bana blifvande framtidssaka lyckades de ej läsa längre än den intetsägande guldsnitten på hundöronen vid uti boken. dess permar.

5 Före Fryxell har ingen sv.svensk häfdatecknare klart uppfattat betydelsen af C. XII:s första utvecklingsperiod åren 1697–1700,. Beklagl. hann den djuptblickande Geijer icke med Sv. folkets historia längre än till ända till C. XII. och Men äfven F. har kanske för mycket lyssnat till partisqvallret från den efterföljande, mot C. XII fientliga frihetstiden. F. har stora förtjenster i att ha mer än någon före honom framlagt och bearbetat materialet till C. XII:s historia: han har efter öfvermåttet af den poetiska hänryckningen kommit med prosans kallt beräknade debetsedel, och han har ärligt velat göra det med historiens hela oväld; men han har icke fullt lyckats; han har underskattat den ideesvårtyttla makten af en så kolossal storhet, och derföre kan man säga att C. XII:s historia särdeles för dessa hans första regeringsår, ännu icke är skrifven, så många försök som än blifvit gjorda.

6 Vanligen anser man denna C. XII:s hist historia börja med det stora nordiska kriget år 1700; och detta är i politiskt hänseende riktigt, ty ända till nämnde år var C. XII:s regering endast en svagare, i fogningarna lossnande fortsättning af C. XI:s. År 1700 vardt gossen man, och mannen vardt hjelte och uppfyllde verlden med sina sagolika bedrifter.

7 Den vanliga sägen är, att om C. XII fått lefva i fred för sina grannar, skulle hans regering sannolikt blifvit lika fredlig som fadrens och som den var under hans första reg.år. Denna sägen inneh.innehåller två oriktigheter: 1) var han till ålder, uppfostran och lynne så afgjordt krigare,|68| att han, likt farfadren, hkenhvilken han liknade mycket mera än fadren, högst sannolikt skulle ha uppsökt kriget, derest ej detta uppsökt honom, och 2) var det i sj. v.sjelfva verket C. XII som började kriget mot Dmk.

8 Den politiska ställningen i Europa vid början af år 1700 utgjorde en kort vapenhvila mellan de stora koalitionskrigen mot Ludvig XIV:s eröfringspolitik. Medan södra, vestra och medl.medlersta Europas ögon voro med spänd uppmärksamhet riktade på mot Fr:s planer på spanska thronen, bildade sig i norra Europa en koalition mot Sv. – den makt, hkenhvilken, näst Fr., ansågs farligast för sina grannar och som verkl. under nästföreg.nästföregående sekel hade ryckt till sig besittningar från alla dessa grannar: från Rd Ingermanld och Kexh. län, från Polen Liffland, från Bburg Stettin, Förpommern och Rügen, från det öfriga T:land Bremen, Werden och Wismar; från Dmk Ösel, Gottland, Jemtland, Härjedalen, Bohuslän, Skåne, Halland och Blekinge. Sådant måste hos grannarna väcka hemliga känslor af afund och fiendskap, – eröfrares vanliga lott, och det så mycket mer, emedan Sv. genom dessa eröfringar blifvit den herrskande makten på Ösjön och en våda för alla riken, som gränsade till detta haf. Man glömde ej heller, att det var makten och icke viljan som saknades G. A. och C. X, att utsträcka dessa landvinningar ännu längre. C. X:s djerfva, oroliga delningsplaner mot ishti synnerhet, mot han som velat tillintetgöra både Polen och Dmk, – dem kunde dessa riken icke förgäta. Pfaltziska huset på Sv. thron och med Sv:s dåvar.dåvarande makt|69| syntes dem ej utan skäl innebära en ständig fara, ett ständigt hot, och sonsonen skulle få plikta, när sonen ej fått det, för stamfadrens öfvervåld. Ty hvem ansvarade dessa makter för, att icke en ny Carl skulle framträda ur samma nordiska snö med samma planer, men större framgång, för att ånyo tillintetgöra grannrikena och tillegna sig deras områden? Man måste begagna konjunkturerna: hvad svärdet tagit, det kunde svärdet återtaga. Det ena våldet kunde rättfärdigas med det andra. Och vi måste ihågkomma, att vid denna tid var Europas statskonst djupt sjunken. De stora idéelar, som i 30åra kriget förde folken i härnad emot hvarandra, voro förkolnade. Intet af de högre motiver, som i våra dagar kämpa sig till erkännande, hade då ännu lyckats komma till någon betydelse: ingen religionsfråga – ingen om friheten – ingen fråga om nationaliteterna – ringa man väjande föga för folkens rättskänsla, ehuru flitigt man än sökte att bearbeta hofvens opinioner för det ena eller andra intresset. – I statskonsten gällde ännu den ränkfullaste diplomaten för den största statsmannen; ett rikes förstoring i makt och landvinning gällde såsom det högsta mål man borde eftersträfva – och dermed följde att sva grannars försvagande ansågs såsom medel till egen uppkomst. Det var sjelfviskhetens politik, ytterst hvilande på våld och list, som då var rådande öfverallt i Europa, och vi kunna ej undra, ej klandra, att Sv. grannar, som ur denna synpunkt voro dess naturliga fiender, följde samma statskonst. – Af alla dessa skäl måste vi komma till den slutsats, att grannarnes anfall mot Sv. ur den dåvar.dåvarande politikens synpunkt var fullt berättigadt och utgjorde en naturlig följd af Sv: eröfr.politikeröfringspolitik en kommsvårläst p.g.a. strykning tillämpning af den gamla erfarenheten, som så ofta återkommer i historien om fädernes missgerningar

|70|

9 Hvar och en af dessa grannar hade sina skilda intressen att bevaka mot Sv., och skickelsen fogade att på thronerna sutto idel unga och ärelystna furstar, ingen öfver 30 år gammal.

10 Rd, stängdt ifrån Ösjön sedan 1617, kipade efter luft och ville till hafvet. På dess thron satt redan på 18:de året den 28.årige Peter Alexievitsch, numera ensam herrskare och uppfylld af stora, vidtutseende planer, i hkahvilka han styrktes af sin snillrike rådgifvare, Genevaren Lefort. Han hade först kastat sina blickar på Ishafvet och Archangel – det var för långt – för kallt – sedan på Sv. hafvet, der han 1695 eröfrade Azov – det var hardt när att Rds makt vändts ditåt – i hvad man kunde kalla dess naturlig riktning barbariet – men det v. Europa – Peters resor och uppfostran – ditåt – och han beslöt att kasta rikets makt åt vester – dertill behöfde han Ösjön – Sv.

11 På Polens thron satt den unge, ärelystne, praktlystne August den starke, kurfurste af Sachsen – han som förhjelpt på thronen af Peter – missnöje i Polen – behöfde Liffland – Liffl.Liffländska adeln – Patkull –

12 Dmk: Fredrik IV, 23 år – ung, ärelysten, orolig – hämnas – återtaga

13 RepetitionRepetition. 26/10 69. C:s planer. Regenten. Fd vederlag Sjelfrådig. Rådet. Sluten. Ensam. Slöseri. Hans historia 700. Piper. Europas ställn. Af vigt. Anfallet berättig. C. X. Gustaf. Unga furstar. flotta. Rd – Polen, Bburg: Patkull Oder Mecklenbg Wismar Dnmk: försvag. Holstein. Rättvisa. Våra dagar. Konjunkturen.