Trettioåttonde Föreläsningen 3/5 66

Trettioåttonde Föreläsningen 3/5 66.

1 Den 19 April 1790 lät gen. krigsrätten för öppna dörrar förkunna sin dom öfver de anklagade. Generalen baron K. G. Armfelt, öfverstarne baron v. Otter och Hästesko, öfv. baron Hastfehr, öfv.löjtnanterne af Enehjelm och baron v. Kothen dömdes från lif, ära och gods att dö på stupstocken. Öfverstarne Montgomery och Lejonstedt skulle arkebuseras. Samma dom föll öfver kapten v. Willebrand och löjtn. Gadolin samt 8 andra officerare vid Åbo läns reg:teregemente, och vidare ännu 57 andra officerare vid f.finska armén, som bevisligen underskrifvit Anjala förbundsakten l.eller dertill medverkat. öfv. adj. C. H. Klick. d. maj. J. A. Jhn. Stabsadj. kapt. G. W. Ladau. Kapt. L. Rhd Glansenstjerna. Korn. v. Nds drag.Kornetten vid Nylands dragoner D. A. v. Essen Sthm, Åbo, Wasa. Sergeanten Segerstorm, öfverbevist att, jemte officerarne, ha velat öfvertala Åbo reg:teregementet till myteri och dessutom hafva talat smädeligt emot kon.konungen, dömdes att mista först högra handen och sedan hufvudet. Samtliga dessa domar stadfästades af kon.konungen, men G. III var icke blodtörstig hämdlysten; än mindre ingick ens en skymt af blodtörst uti hans milda lynne. När derföre de dömde herrarne inkommo med nådeansökningar, mötte afvändes för de fleste ibland dem faran för lifvet. Gen. Armfelt benådades med fängelse på behaglig tid i Malmö fästning, der han, vårdad af en bland sina trogna systrar, ännu lefde i två år, för att ångra sin villfarelse, och dog år 1792. Baron Hastfehr, hvars dubbla spel fört honom så nära stupstocken, fick ettn ännu mildare|257| dom: »emedan han varit mera obetänksam än brottslig.» – Medvetande. hHan skulle under bevakning af sin egen slägt vistas på någon af dess landtegendomar, men reste redan följande året utrikes. Likaså benådades de öfrige med betydligt mildrade straff, förutom Hästesko, v. Otter, Klingspor, Enehjelm och v. Kothen, hkahvilka såsom mest komprometterade, skulle undergå det dem ådömda straffet d. 1 8 Sept. 1790. Underrättelsen härom mottogs af de öfrige med resignation, men af v. Otter med många tårar och bar. Klingspor blef så utom sig, att han föll på knä för slottsfogden och kysste polismästarens hand, hvarefter han som vansinnig fördes till Danviken. Det oaktadt gaf kon.konungen ännu engång vika och benådade äfven dessa dömda, med undantag af Hästesko, emedan, sade han, »man kan förlåta ett statsbrott, men icke en chef, som uppviglar den trupp honom anförtrodd är: detta ex. är alltför vådligt och oförlåtligt i hkenhvilken regering som helst.» – Alla de dömde utom H. kommunicerade emellertid lördagen den 4 Sept. – D. 7:de tillsades v. Otter, Enehjelm och v. Kothen förskoning till lifvet, dock att de skulle utföras på rättarplatsen och der afhöra både sin dom och sin benådning. H. fortfor att visa mycken resignation, erkände att hans dom var rättvis enl. Sv:s lag, men påstod i det yttersta att hans mening varit god och att han ångrade blott två fel i sitt lif: det ena att han nedlagt sin hustrus arf i tjensteköp och det andra att han ej mottagit den amnesti, som kon.konungen i Aug. 1788 erbjöd genom gr. Leyonstedt. Den 8 Sept. kl. 9 på morg., sedan han kommunicerat och visat någon otålighet, att blef han utförd till afrättsplatsen på ladugårdslandstorget, orakad och i en slät, grå surtout. Framkommen, steg han ur vagnen, föll på knä, uppläste en bön, som han sjelf författat, afklädde sjelf surtouten, nedvek skjortkragen och drog en|258| nattmössa öfver ögonen, hvaröfver kyrkoh. i f.finska församl. Wallenius, som beledsagat honom, sedan knöt ett hvitt kläde. Derpå nedföll han, äfven utan någons tillhjelp på stupstocken och mottog döden i ett hugg, några och 50 år gammal. Hans döda kropp blef anständigt begrafven. Folkskockningen var så stor, att ett fönster vid torget betalades med 4 och 5 rdrriksdaler. Alla bodar stängda. – Sedan Enehjelm, v. Otter och v. Kothen afhört sin dom, skickades v. Otter i fängelse till Wexiö, men fick snart tillstånd att vistas hos sin slägt och slutligen fullkomlig frihet. Enehjelm insattes på Warberg och Kothen på Landskrona, tilldess att äfven de slutl. frigåfvos. Klingspor åter, som varit galen på Danviken, blef klok igen samma stund han fick höra om sin benådning. – Kavaljer – Utrikes – köpman i Hambg.

2 Sålunda slöt Anjala förbundet med en mans blod och de öfrige deltagarnes fängelse eller landsflykt. Efterverldens dom om hela detta förbund kan icke vara tvifvel underkastad. Inga svepskäl kunna någonsin försvara officerares handlingssätt, hkahvilka midtunder brinnande krig och i fiendens åsyn vägra att lyda sin konungs ordres, uppvigla hans folk, underhandla med fienden och tillmäta sig att bestämma öfver ensvårläst p.g.a. överskrivningsin nations tänkesätt. Här är det af mindre betydelse om en konung handlar med l.eller mot lagens bokstaf: den militäriska lydnaden tillåter icke att den enskilde original: att i sådana fall upphäfva sig till domare öfver regenten: det är hela folket, som skall döma derom med sina lagliga ombud. Confederation. Anjala förbundets förblindelse, hkenhvilken icke var annat än ett eko af frihetstidens osaliga partiintriger, bestod just uti detta den enskildes förhäfvande öfver det allmänna, och derföre måste dessa krigares myteri för alla tider stämplas som brottsligt och vanärande, under det att man dock känner sig böjd att mildra|259| icke belasta personligheterna med samma stränga dom, som deras handlingar. Ett folk vexer icke så hastigt ur sina förra vanor, och man får ej förgäta, att Anjalamännen handlade alldeles som deras företrädare år 1742, blott med den skillnad, att 1742 stodo tvenne partier emot hvarandra, och 1788 stodo de s:svurnasammansvurna partierna förenade mot konungamakten. Det var 16 års qväfd förbittring, som här sökte sig luft; det var sista ekot af frihetstidens – – För öfrigt står detta förbund lyckligtvis alldeles ensamt i Fds historia, och allt utvisar, att det var helt och hållet ett aristokratiskt hugskott, utan någon rot ibland massan af folket. Derföre föll det ock utan spår i Fd, medan gäsningen fortfor att qvarlefva inom den mäktigare och talrikare sv.svenska adeln. Som jag förut nämndt, föll Anjala förbundet, äfven oberoende af konungamaktens seger, sönder inom sig sjelf, derigenom att desst första anstif bar uti sig tvenne oförlikliga och motsatta tendenser: den ena politisk, den andra social. – Inre Folkfriheten var dess lösen, men politisk sjelfständighet var dess grundtanke. När denna tanke ej längre kunde fördöljas, var förbundet sprängdt.

3 Obs. Creutz s. 113. – Man behöfver icke heller slösa många ord på denna s. k. Fds sjelfständighet, som af Sprp. och hans anhängare framhölls som fana. Hvar och en finner lätt, att uttrycket endast var ämnadt att beslöja ett vasallskap under Rd. Märkvärdigare är att Sprgtp. fick öfverlefva den dag, när om icke just Fds sjelfständighet, så likväl dess lösryckande från Sv. och dess afskilda vasallförhållande till Rd blef ett historiskt faktum. Vi kunna lugna oss med den öfvertygelsen, att en sådan ställning är den enda hållbara för en nation af f.finska folkets nuvar. styrka och materiela resurser, ställda vid sidan af en ofantliga öfvermakt. Om och när detta folk en dag kan vexa nog starkt att med någon rimlighet eftersträfva en mindre beroende ställning, det tillhör icke oss att här undersöka: det är den hake, kring hkenhvilken framtidens historia en dag skall vända sig.

|260|

4 Jag återgår till historien om kriget. 1788 års fälttåg var, först genom slaget vid Hogland, sedan genom myteriet i armén och det misslyckade anfallet mot F:hamn, totalt förfeladt. Dmk Underhandl. med fienden om en vapenhvila hade äfven misslyckats. Nyslotts blokad upphäfdes, armén drog sig på alla punkter tillbaka öfver gränsen och förlades i vinterqvarter. Rd hade under tiden fått rådrum att hämta sig från öfverraskningen. Men om utsigterna för ett kommande fälttåg genom allt detta voro förmörkade, så var likväl den stora fördel vunnen, att luften inom riket var rensad genom en stor politisk kris, och stödd på sin nyförvärfvade popularitet och sin ökade makt, beslöt G. III att fortsätta kriget.

5 RepetitionRepetition 6/2 71. 1789. – F. o. S. A.Förenings- och säkerhetsakten Anjala männen. Förbundet.

6 Vid slutet af 1788 räknade finska armén effektivt 12,500 man; de sv.svenska trupperna i Fd utgjorde vid pass samma styrka, och flottornas besättning omkr. 5,000 man; summa 30,000. Under vintern rustades med all ifver; men likväl steg f.finska arméns och skärg.flottans numerär i slutet af Mars 1789 ej högre än till 23,642 man tjenstbare. Öfverbefälh. gen. Mejerfelt hade sitt högqvarter bakom Kymmene elf i tre fördelningar: gen.maj. Kaulbars korps vid kustvägen, gen.löjtn. Platen mellan Anjala och Elimä och gen.löjtn. Siegroth vid vägen från Keltis till Thus. Savolaks brigaden under öfv. Stedingk mellan Heinola, St Michel, Rautasalmi och Tohmajärvi – hela denna styrka var 16,000 man. Resten utgjorde garnisoner. I April börjades fientligheterna genom ömsesidiga infall öfver gränsen. De vigtigaste bland dessa strider voro affären vid Werälä d. 24 April, då RneRyssarne 5450 man gingo öfver den tillfrusna Kymmene elf och anföllo en liten postering af Platens korps, men blefvo efter 6 timmars skarp fäktning tillbakakastade, – och vidare affären vid HärkäSilta d. 4 Maj, då Stedingk med 400 m.man tillbakadref den r.ryska gränsposteringen till Suomenniemi – och sedermera|261| affären vid Ruskiala d. 17 Maj, då öfv.löjtn. Gripenbg med 550 man först dref fienden tillbaka mot Sordavala, men snart åter blef tvungen att retirera. Till skydd mot r.ryska flottan, lät G. III vid denna tid uppföra skansen Gustafsvärn vid Hangöudd.

7 Fast besluten att föra kriget med kraft inpå fiendens område, afreste kon.konungen sjelf till krigstheatern, ankom till Borgå d. 6 Juni och afgick derifrån d. 20 Juni till högqvarteret i Elimä. Emellertid hade äfven RneRyssarne beslutat gå anfallsvis tillväga och uppgjorde en plan att tillintetgöra den lilla f.finska styrkan i Savolaks. De inbröto derföre samtidigt med tre armékorpser: Schultz med 2000 m.man från Nyslott mot Sulkava, Knorring med 1,500 man mot Puumala, och r.ryska hufvudstyrkan, 5000 man under gen. Michelson framträngde från Wstrand mot St Michel. Schultz blef likväl snart tillbakakastad och Knorring vågade ej angripa Ff:sFinnarnes starka position vid Puumala. Gen. Michelson deremot öfverföll och skingrade natten mot d. 11 Juni det f.finska avantgardet vid Kyrö, och ryckte dagen derpå mot Christina kyrka. Stedingk skyndade dit och lyckades vid Porosalmi norrom Kyrkansvårtytt sammanbringa sund ¾ mil från St Michel sammanbringa 500735 m.man BborgareBjörneborgare och Savolaksare med 2 kanoner. D. 12 Juni kl. 8 om aftonen angrepo RneRyssarne de f.finska förposterne vid Sokkola by, och drefvo dem efter 3 timmars tappert motstånd tillbaka och besatte strax med två batterier höjderna vid sundet, hvarifrån de i den ljusa sommarnatten öppnade en häftig eld mot Savolaksarne på andra stranden. Elden var fruktansvärd och Ff.Finnarne hade föga skydd, men fortforo hela natten att besvara elden så godt de förmådde. Öfver den till hälften rifna bron sökte kl. 6 på morg. d. 13 Juni en bat. r.bataljon ryska grenadierer att storma och taga Ff.Finnarne i ryggen. Anfallet afslogs med kanoner och bajonett, men RneRyssarne förlorade mycket folk, men fyllde ständigt sina luckor och trängde beständigt framåt. Nära 10 timmar fortfor denna hetsiga strid, och redan begynte de|262| hjeltemodige, men till döds utmattade och glesnade Fsvårläst p.g.a. överskrivningSavol.Savolaxarne och BborgarneBjörneborgarne att svigta, när de ändtl. kl. 4 på e.m. fingo förstärkning af 2 bat. Östb.bataljoner Österbottningar Striden fick nu en annan vändning och fortfor till kl. 7 på aftonen, då RneRyssarne, som bortskjutit hela sin amunition, måste draga sig med förlust tillbaka. På f.finska sidan räknades omkr. 200 döde och sårade; r.ryska förlusten uppskattades, troligen öfverdrifvet, till 900 man. Affären i sig sjelf var icke af större betydenhet, helst RneRyssarne redan d. 18 Juni kommosvårläst p.g.a. överskrivningande med ökad styrka tillbaka kringgingo och original: och fördrefvo den f.finska truppen till Jokkas; men i krigshistorien finnas icke många ex. uppå att att en trupp utan skydd af befästningar försvarar sig 23 timmar utan afbrott emot en betydligt öfverlägsen fientlig styrka och slutl. drifver den tillbaka. Segern vid Porosalmi väckte derföre öfverallt i Fd och Sv. den största förtjusning och G. III belönade rikligt den unge Brakel, som till honom öfverförde rapporten härom. Denna strid är äfven derföre märkvärdig, att 1808 års främste hjeltar, Adlercreutz och v. Döbeln här skuro sina första lysande lagrar på slagfältet. Det var här under kanonaden från motsatta stranden Döbeln blef sårad af en granatskärfva i v.venstra tinningen och vac stöddes blödande utaf Brakel – bandet.

8 Emellertid blefvo de f.finska korpserna trängda tillbaka och koncentrerade sig 3,400 m.man starka vid Jorois i en så god ställning, att den nu äfven förenade r.ryska armén, ehuru öfver 9000 m.man stark, ej fann för godt att angripa dem. För att afskära denna r.ryska här från dess kommunik.linie med Wiborg, framryckte nu kon.konungen med 6000 m.man öfver Kymmene och angrep d. 28 Juni RneRyssarne vid Uttis malm, der han efter en häftig strid slog och tillbakakastade den denna gång underlägsna fienden. F.Finska förlusten uppgafs till 150 m.man och detta var första g.gången kon. G. personligen deltog i ett handgemäng med fienden. Svärdsorden.

9 RepetitionRepetition Flykten. Arresteringar. Domen. Anjala. Kriget. 16,000. Werälä 24/4 89. HärkäSilta 4/5. Ruskiala 17/5. Tre korpser mot Savolaks. Kyrö 11/6. Porosalmi.