1 Mon, kärret, mossan. Den med furor bevuxna mon är den f.finska naturens första, äldsta, urkraftiga form och det mest utpreglade aftrycket af dess egendomlighet. Mon hvilar på underliggande granithällar och består äfven af granitens egna beståndsdelar, grusad kisel. Mon är för norden något alldeles egendomligt – men under det att den skandinav. mon är en undantagsform, inpressad mellan berg och kärr – den ryska mon är, i följd af sin sluttning mot Ishafvet genomisad af kalla vindar, och förlorar sin produktiva kraft och öfvergår der vanligen, liksom i Lappld, till stepp eller ljunghaf. – Endast i Fd utvecklar sig mon till denna ödsliga, majestätiska storhet, som skalderne besjungit och som i hela sin stämning ger ett troget uttryck åt den f.finska nationalkarakteren. Mon är visserligen barrskogens urhem, likasom kärret är löfskogens. Men mon är det primitiva, otämjeliga i den f.finska naturen. Moarna utgöra ett bredt bälte af öknar, dragna genom den f.finska kulturen. MenmMon är också den urfa mot odlingen mest fientliga naturformen – dess otämjeliga grusbotten motstår hvarje försök att der med varaktig framgång uppdraga en annan vextlighet, än den som naturen sjelf anvisat, furan och ljungen. För denskull har åkerbruket, så snart det blef permanent, nödgats flytta från mon till kärret. – Kärret Åker och äng äro blott af odlingen kufvade kärr. Kärret med sin uppluckrade vattendränkta jord är på en gång ett civilisations och ett förvildnings element i den f.finska naturen. Dess rikedom odling, dess fruktbarhet beror endast på ett reglerat aflopp för de underjordiska vattnen. Det första steg, som åkerbruket tog från dess primitiva, nomadiska form i sveden, var att gräfva ett dike för kärret. Diket Spaden har gjort åkerbruket konstant i Fd; än i dag beror odlinFds jordbruk för det mesta derpå.|25| Men kärret är sjelf blott en förlorad, begrafven sjö. – På detta sätt hvilar odlingen i Fd ytterst på de tvenne motsatser, som utgöra den f.finska naturens grundvalar – graniten och sjön.
2 Förvildningens rätta representant och urform i norden är mossan. Mossorna äro ingenting annat uppkomna af stagnerande kärr, men ej primitiva, utan sådana som bildat sig på ruinerna af en förstörda skogar; således i sig sjelf en förvildningsprocess. 1,648 □ m. skoglösa mossar – ¼ af land. – Förstörda skogar. Fauna – flora. Tufvan har i Fd en stor betydelse – tufvan är naturens grafkulle öfver ett dödt träd. – Lapplands skogar. – Sjelfförstöring. – nervSvaghet. – Aftagandelifskraft reaktion. Parasit.Tufvan. – Denna svaghet hos vegetationen, denna beständigt hotande förvildning, der mskansmenniskans arm för ett ögonblick domnar vid plogen, har ställt det f.finska jordbruket i en beständig försvarsposition, som hindrat dess framsteg. Lappo. Ilmola. Det är lätt att säga: hvarföre tillegna vi oss icke Englds eller Hollands jordbruksmethoder. Men rationelaoriginal: Rationelamethoder framsteg, nya eröfringar blifva oändligt svåra att införa i ett land, der den mesta kraften måste koncentreras på att försvara det redan åt odlingen eröfrade området. – På 6,835 □ mil räknar Fd 79½ □ åker (1½ %), 277 □ äng, 3,573 □ eller 59 % skog. – Enligt Gyldéns beräkningar utgör den nu odlade jorden endast ¹⁴³⁄₁,₀,₀₀ eller icke fullt 1½ % ³⁄₂₀ = 15 % af landets odlingsbara jord. – D. v. s. att, om landets sädesproduktion under vanliga år antages kunna nära 1,8400,000 mskormenniskor, skulle jordbruket derest all odlingsbar jord i Fd tillgodogjordes, kunna lemna bröd åt 140,4000,000 mskormenniskor. Och skulle boskapsskötsel, skogsskötsel, handel, industri i samma mån uppdrifvas, borde alla dessa utvecklade hjelpkällor engång kunna nära en befolkning af 12 à 163 millioner.
|26|
III. Dalsystemerna och deras historiska betydelse
3 I hvarje dalsystem märkas tre delar: 1) höjden, som utgör dess gräns; 2) sluttningen, som utgör dess sidoväggar, och 3) dalbäckenet, som utgör dess botten. Höjden är vattendelare, sluttningen är utmärkes af flodernas lopp, dalbottnen upptages vanligen af en sjö. – Sluttning bedömes af flodernas lopp. Ubgs Norra Östb. sluttar mer än – inga segelbara floder – intet slättland. Vi ha förut nämnt, att Fd utgör N. Ö. sluttningen af Ösjöns dalbäcken;. Dalsystemets gräns åt denna sida, är Mselkämed i dess utgång från norrska fjällryggen åt öster och dess vidare krökning åt S. O. samt slutligen åt söder. Men norrom och österom denna gränslinie shängersammanhängerFds kontinent med f.finskaLappmarken, som åter utgör en del af Ishafsdalens södra sluttning. Vi ha således att göra med tvenne dalsluttningar: den finska, l.ellerÖstersjödalslutt är vidpass 2000 fot djup; den lappskal.ellerIshafsdalsluttningen är betydligt mer djupare – sannolikt omkr. 8000 fot från högsta fjälltoppen till djupaste hafsbottnen.
4 I Ishafssluttningen sönderfaller i tre mindre dalsysterdalsystemer I) EnaStora Södra Ishafsdalen, som från M:selkäs norra sluttning stupar nedåt norra oceanen till Linnunselkä. och Dess norra del och vestra hälft vester om Tana elf är norrskt område – dess östra l.eller finska hälft bildar på mot riksgränserna ett kilformigt område, i hkethvilketEnare djupa sjö med dess utflöde i Patsjoki utgör djupaste dalbäckenet. Enare dalen har den histor. betydelse att utgöra åkerbruket och kulturens nordliga gräns – och innefatta den f.finskaLappmarkenPeldoivi – Här bodde var hedendomens sista fristad – här byggdes år 1700 landets nordligaste kyrka Utsjoki och fick egen prest 1743. – 2) Hvita hafsdalen, som från Mselkäs östra sida sluttar mot Hv. hafvet, med Linselkä i N. och Miinakivi fjällknut i söder. Af den tillhör|27| blott att westligaste delen närmast MselkäFds område – Hungersnöd – Kuolajärvi.
5 3) af Onegadalen, likaså Ö. om Mskä – från Miinakivi till tillhör blott Suojärvi sockenFds område söderom den punkt vid Lieksa bergsknut, der Aunuksenselkä utgår från Mselkä.
6 II. Östersjösluttningen delar sig i följande dalssytemer:
7 1) Torneådalen, l.eller dalsänkningen V. om Ounasselkä, genomsluten af Torneå och Muonio elfvar – området VÖ. om elfven tillhör Fd. – Torneå är en af våra stridaste floder och stupar 28 f.fot på milen. – Gränsområde – Avasaksa.
8 2) Kemidalen. – mellan Ounasselkä, MselkäKivalonselkä och Suolaselkä – en klubba med kort skaft – Kemi elfs vida flodområde – Kemisjö – Det nyare FdsPohja –
9 Österbottens dalsluttning – Kivalonselkä – Suomenselkä – Fds största slätt – genomskuren af floder –
Fjerde Föreläsningen. 7/2 67.
1 Mon, kärret, mossan. Den med furor bevuxna mon är den f.finska naturens första, äldsta, urkraftiga form och det mest utpreglade aftrycket af dess egendomlighet. Mon hvilar på underliggande granithällar och består äfven af granitens egna beståndsdelar, grusad kisel. Mon är för norden något alldeles egendomligt – men under det att den skandinav. mon är en undantagsform, inpressad mellan berg och kärr – den ryska mon är, i följd af sin sluttning mot Ishafvet genomisad af kalla vindar, och förlorar sin produktiva kraft och öfvergår der vanligen, liksom i Lappld, till stepp eller ljunghaf. – Endast i Fd utvecklar sig mon till denna ödsliga, majestätiska storhet, som skalderne besjungit och som i hela sin stämning ger ett troget uttryck åt den f.finska nationalkarakteren. Mon är visserligen barrskogens urhem, likasom kärret är löfskogens. Men mon är det primitiva, otämjeliga i den f.finska naturen. Moarna utgöra ett bredt bälte af öknar, dragna genom den f.finska kulturen. Men mMon är också den urfa mot odlingen mest fientliga naturformen – dess otämjeliga grusbotten motstår hvarje försök att der med varaktig framgång uppdraga en annan vextlighet, än den som naturen sjelf anvisat, furan och ljungen. För denskull har åkerbruket, så snart det blef permanent, nödgats flytta från mon till kärret. – Kärret Åker och äng äro blott af odlingen kufvade kärr. Kärret med sin uppluckrade vattendränkta jord är på en gång ett civilisations och ett förvildnings element i den f.finska naturen. Dess rikedom odling, dess fruktbarhet beror endast på ett reglerat aflopp för de underjordiska vattnen. Det första steg, som åkerbruket tog från dess primitiva, nomadiska form i sveden, var att gräfva ett dike för kärret. Diket Spaden har gjort åkerbruket konstant i Fd; än i dag beror odlin Fds jordbruk för det mesta derpå.|25| Men kärret är sjelf blott en förlorad, begrafven sjö. – På detta sätt hvilar odlingen i Fd ytterst på de tvenne motsatser, som utgöra den f.finska naturens grundvalar – graniten och sjön.
2 Förvildningens rätta representant och urform i norden är mossan. Mossorna äro ingenting annat uppkomna af stagnerande kärr, men ej primitiva, utan sådana som bildat sig på ruinerna af en förstörda skogar; således i sig sjelf en förvildningsprocess. 1,648 □ m. skoglösa mossar – ¼ af land. – Förstörda skogar. Fauna – flora. Tufvan har i Fd en stor betydelse – tufvan är naturens grafkulle öfver ett dödt träd. – Lapplands skogar. – Sjelfförstöring. – nervSvaghet. – Aftagande lifskraft reaktion. Parasit. Tufvan. – Denna svaghet hos vegetationen, denna beständigt hotande förvildning, der mskansmenniskans arm för ett ögonblick domnar vid plogen, har ställt det f.finska jordbruket i en beständig försvarsposition, som hindrat dess framsteg. Lappo. Ilmola. Det är lätt att säga: hvarföre tillegna vi oss icke Englds eller Hollands jordbruksmethoder. Men rationelaoriginal: Rationela methoder framsteg, nya eröfringar blifva oändligt svåra att införa i ett land, der den mesta kraften måste koncentreras på att försvara det redan åt odlingen eröfrade området. – På 6,835 □ mil räknar Fd 79½ □ åker (1½ %), 277 □ äng, 3,573 □ eller 59 % skog. – Enligt Gyldéns beräkningar utgör den nu odlade jorden endast ¹⁴³⁄₁,₀,₀₀ eller icke fullt 1½ % ³⁄₂₀ = 15 % af landets odlingsbara jord. – D. v. s. att, om landets sädesproduktion under vanliga år antages kunna nära 1,8400,000 mskormenniskor, skulle jordbruket derest all odlingsbar jord i Fd tillgodogjordes, kunna lemna bröd åt 140,4000,000 mskormenniskor. Och skulle boskapsskötsel, skogsskötsel, handel, industri i samma mån uppdrifvas, borde alla dessa utvecklade hjelpkällor engång kunna nära en befolkning af 12 à 163 millioner.
|26|III. Dalsystemerna och deras historiska betydelse
3 I hvarje dalsystem märkas tre delar: 1) höjden, som utgör dess gräns; 2) sluttningen, som utgör dess sidoväggar, och 3) dalbäckenet, som utgör dess botten. Höjden är vattendelare, sluttningen är utmärkes af flodernas lopp, dalbottnen upptages vanligen af en sjö. – Sluttning bedömes af flodernas lopp. Ubgs Norra Östb. sluttar mer än – inga segelbara floder – intet slättland. Vi ha förut nämnt, att Fd utgör N. Ö. sluttningen af Ösjöns dalbäcken;. Dalsystemets gräns åt denna sida, är Mselkä med i dess utgång från norrska fjällryggen åt öster och dess vidare krökning åt S. O. samt slutligen åt söder. Men norrom och österom denna gränslinie shängersammanhänger Fds kontinent med f.finska Lappmarken, som åter utgör en del af Ishafsdalens södra sluttning. Vi ha således att göra med tvenne dalsluttningar: den finska, l.eller Östersjödalslutt är vidpass 2000 fot djup; den lappska l.eller Ishafsdalsluttningen är betydligt mer djupare – sannolikt omkr. 8000 fot från högsta fjälltoppen till djupaste hafsbottnen.
4 I Ishafssluttningen sönderfaller i tre mindre dalsysterdalsystemer I) Ena Stora Södra Ishafsdalen, som från M:selkäs norra sluttning stupar nedåt norra oceanen till Linnunselkä. och Dess norra del och vestra hälft vester om Tana elf är norrskt område – dess östra l.eller finska hälft bildar på mot riksgränserna ett kilformigt område, i hkethvilket Enare djupa sjö med dess utflöde i Patsjoki utgör djupaste dalbäckenet. Enare dalen har den histor. betydelse att utgöra åkerbruket och kulturens nordliga gräns – och innefatta den f.finska Lappmarken Peldoivi – Här bodde var hedendomens sista fristad – här byggdes år 1700 landets nordligaste kyrka Utsjoki och fick egen prest 1743. – 2) Hvita hafsdalen, som från Mselkäs östra sida sluttar mot Hv. hafvet, med Linselkä i N. och Miinakivi fjällknut i söder. Af den tillhör|27| blott att westligaste delen närmast Mselkä Fds område – Hungersnöd – Kuolajärvi.
5 3) af Onegadalen, likaså Ö. om Mskä – från Miinakivi till tillhör blott Suojärvi socken Fds område söderom den punkt vid Lieksa bergsknut, der Aunuksenselkä utgår från Mselkä.
6 II. Östersjösluttningen delar sig i följande dalssytemer:
7 1) Torneådalen, l.eller dalsänkningen V. om Ounasselkä, genomsluten af Torneå och Muonio elfvar – området VÖ. om elfven tillhör Fd. – Torneå är en af våra stridaste floder och stupar 28 f.fot på milen. – Gränsområde – Avasaksa.
8 2) Kemidalen. – mellan Ounasselkä, Mselkä Kivalonselkä och Suolaselkä – en klubba med kort skaft – Kemi elfs vida flodområde – Kemisjö – Det nyare Fds Pohja –
9 Österbottens dalsluttning – Kivalonselkä – Suomenselkä – Fds största slätt – genomskuren af floder –
10 (Se Förläsn. 1861 sid. 32 ff.)
11 RepetitionRepetition. Mon, kärret, mossan. Ishafsdalen Ishaf – Östsjö Högland – Kustdalar.