Femte Föreläsningen. 8/2 67

Femte Föreläsningen. 8/2 67.

1 Kustdalarna sakna en medelpunkt inom sig och sträcka sin famn tendera mot något yttre, mot hafvet och vida verlden – Höglandsdalarna deremot ha alla sin medelpunkt inom sig sjelfva och bilda derigenom ett inåtvändt, afslutadt helt. Denna naturbestämning har sin motsvarighet i historien. Hafvet är verldens stora lan och idéernas stora väg, – hafvet vidgar blick och hjerta, – med hafvets böljor brusar äfven tidernas våg mot folkens hemstränder. – ty öÖfver kustdalarna ha främmande folk, framutländsk kultur inträngt i Fd och rotat sig der, medan detn motspänstiga, inom sig slutna, tillbakadragna f.finska folkegendomligheten koncentrerat sig i höglandetsvårläst p.g.a. att bläcket är svagt och avmattat, på väg att ta slut och funnit sin urbild i mon.|28| Naturen sjelf har gynnat en långsamt fortgående kulturprocess – en jemnvigt mellan yttre inflytande och inre motståndskraft. Fds politiska historia har utspelats i kustdalarna – dess nationela kärna har haft sitt fäste i höglandet. – Att höjdkedjorna i det inre dock varit äro låga och jemförelsevis lätt öfverstigliga och att sjöarna der bildata naturliga kommunikationsleder, var ett detta har varit lyckligt för folket. Spridt öfver en stor yta älskande skogarnas enslighet, skulle asvårläst p.g.a. överskrivningFfFinnarne annars ej ha lärt känna och förstå hvarandra inbördes lupit fara att isoleras och blifva oåtkomliga för kulturen. – Men nästan hela det f.finska höglandet är en skärgård,. eEtt inåtvändt haf motsvarar här det yttre hafvet och blåser frisk sjövind öfver pörtenas trånga andhål. Det är säkert, att dessa tallösa sjöar mäktigt bidragit att inverkat på folklynnet och bidragit att lyfta vårt folk – och Huru sjöarna förena och icke åtskilja, finner man t. ex. deraf, att invånaren ö. och v. om Päjäne, ö. och v. om Näsijärvi likna hvarandra vida mer, än t. ex. invånarne n. och s. om tavastmon, l.eller invånarne i tvenne bredvid hvarandra liggande soknar i Östb.

2 SkäFds talrika skärgårdar äro förstugor till kustdalarna – trappsteg för kolonisationens utposter – men äfven stödpunkter för fienders anfall – sjömäns vaggor och sjömäns graf.

3 Obs: Här 1862: I sid. 5.

IV. Mythen om Finland.

4 Ff.Finnarne inga egna urkunder. Hos medelhafsfolken var uttrycket Norden en sväfvande föreställning, som vidgade sig mer och mer i samma mån större sträckor af Europa blefvo kända genom beröring med deras invånare – Thracien Ripheiska bergen – Pontus Euxinus – Vidare norrut. Mycket långt. – Förblandning af norr och V. – Äldsta begreppen riktigare, emedan de härrörde från Fenicierna – sedan fabler – Det aflägsna = det underbara – Norden en myth. –

5 I början ljus: Hyperberéerna – Gudarnas hemvist. – Apollos och Dianas födelseort – Hesperiderna – Kimmeriska mörkret – Förvandling till mörker –|29| – Kynokephaloispråk: grekiska – Hippopoder – Panotii trolldom – amazoner.

6 LitI dessa fabler inblandades geografiska föreställningar. – Litus Fenicier, Karthaginenser, – Romare – Greklands kolonier vid Sv. hafv. – Romarne. – Herodot. Geografin på M. Asiens kust. Litus Septentrionalisspråk: latin – öar.

7 Pytheas: Thule. – Pomp. Mela 50 fe. Chr. känner Ösjön – Sin. Codanicus – Plinius d. ä. † 79 e. Chr. – omtalar Nerigon, Scandinavia (språk: latinalter terrarum orbis) – ej mindre var Epigia. (förklaring Insulæ Oonæ, Panotii.). – Hos Tacitus framträder för första gången, jemte det svenska namnet äfven det finska. – Weichseln. – Ptolemæus likaså. (Förklaring)

8 När medeltiden bröt in och den german. verlden blef Europas tyngdpunkt, stod denna redan ett godt stycke längre norrut, och berättelserna om Östersjökusterna, Ösjöfolken framträda redan hos Jornandes med hemlandsdrag. Fd låg den tiden gömdt in nucespråk: latin i Skandinavien, och för den Ptolemeiska föreställn. om norra oceanens kust fortfor att förvirra allat föreställningar hvad man visste om norden. Men den allmänna gamla föreställningen om norden såsom något aflägset och hemlighetsfullt bibehöll sig, i folktraditionen – norden kastades för germanerne tillbaka ända till Ishafvets kuster – hvarje folk misstänkte sina grannar i norr för öfvernaturliga trollkonster – och emedan hela den europeiska norden vid medeltidens början var öfversållad af f.finska folk, föll skuggan af nordens mörker på dem, och blef det blef på dem, som den gamla mythen slutligen stadnade. Af ett eget sammanträffande, hade de finska folken sjelfva från Österländerna medfört tron på en undergörande magi, och så mycket mer afasvårläst p.g.a. strykning dådrogo de sig det tvetydiga ryktet om stor förfarenhet i hemliga konster.|29| I hela norra Europa blef denna föreställning om Ff.Finnarne rådande under medeltiden. och ofva Prof derpå läsa vi hos Saxo Grammaticus och hos Adam från Bremen. Från medeltiden fortplantade sig sedan denna föreställning långt in i nyare tider, och derföre föregingos de f.finska trupperna under 30 åriga kriget af denna fasa för deras trollkonst, som mången gång förlamade fiendens arm och dref hela befolkningen åt skogarna, der Ff.Finnarne tågade fram. Denna föreställning är icke ens i våra dagar utdöd bland folken på Ösjöns södra kuster.

9 Af samma skäl var det förklarligt, huru Svv.Svenskar och Norrmän, som närmast bodde vid Ff:sFinnarnes sida i Skandinav. och se betraktade dem med samma hemliga fasa och fruktan. Hela den skand. sagan är uppfylld af denna tro på Ff:sFinnarnes öfvernaturliga makt – än att i striden förvandla sig till eldsprutande drakar och lejon, som nedgjorde hela härar – än att skydda sig med ogenomträngliga vapen, – än att upptäcka förborgade skatter, eller åsamka eller bota sjukdom hos andra. Med denna fruktan för Ff.Finnarne blandade sig förakt och afsky; men lika ofta såg man den stolte vikingen norrmannen l.eller svensken nedlåta sig att begära råd l.eller hjelp af samma Ff.Finnar, som han så högt afskydde, – att hos dem förskaffa sig förtrollade vapen eller sända sina barn att uppfostras hos dem i mäktig svartkonst.

|30|

10 RepetitionRepetition Ingen skrifkonst. Ingen urkund. Ej sin historia. Fristående, bunden tradition. Kalevala – Dess förarbeten, Dess uppkomst. Dess innehåll. Allegoriska, mythiska, historiska hypotheser. Urgammalt inneh. 1) som grundelement magin – gudasagan. Tuonela – Omformadt. Sampo 3) Öfverflyttadt (gudarna) 4) förkristligadt, Karelsk – estavastländsk