Sjette Föreläsningen. 11/2 67

Sjette Föreläsningen. 11/2 67.

1 Vidare den väsentl. anmärkning, att den f.finska (karelska) mythen trädde i strid mot xdomenkristendomenkristendomen på en tid, när hednamythen ännu ej var fullt utbildad och likasom ännu ej vuxit ut till sitt fulla mått. – Måttstocken för närsvårläst p.g.a. överskrivningAtt en folkmyth hunnit sin fulla utveckling, sin mognad, igenkänner man derpå att dess gudagestalter framträda fullt individualiserade såsom personligheter hvar för sig. Sådan var den grekiska mythen – hvarje gudaväsende hade sitt kända signalement ända till Jofurs mantel och var bestämdt till sina former i minsta detalj med fullständig rangordning mellan öfvergudar, undergudar och heroer, och allt detta ingick i folktron som ett slags katekes med bestämda dogmer. – Vida svagare och ofullständigare utbildad var redan den skandinav. mythen; gränslinien mellan gudar och mskormenniskor var obestämdare – gudagestalterna framstodo i sina hufvuddrag – men när t. ex. bildhuggare ville framställa dem i marmorn, saknades än den ena, än den andra detaljen. Och likväl var den skandin. mythen stark och utbildad i jemförelse med den finska, som – med undantag af Bjarmerna – hvarken hade tempel eller gudabilder eller en far prester. eller i allmh. en religiös kult. Ff.Finnarne hade heliga källor, heliga sjöar, heliga träd, heliga berg, offer och offerställen, böner och besvärjelser, men ingen utbildad religiös kult, inga dogmer, som alla trodde – mythen var en tradition, men ingen gudalära; och detta visar sig bäst i svårigheten att sammaställa en finsk mythologi.

|31|

2 Den f.finska mythens beståndsdelar sammanflyta å ena sidan med naturen, å den andra med mskanmenniskan. Ukko h Fristående Gudarna äro bundna. vid naturföremålen. Ukko har ej förmått lösgöra sig från himmelen och nedstiga till jorden, för att der herrska som Zeus. Haltianspråk: finska stiger ej fram ur trädet eller ur källan. Wn har ej förmåttr ej lösgöra sig från mskanmenniskan och uppstiga till himlen för att herrska som Odin i Walhall, eller som hans närmaste skandin. motbild Brage. Jag kan derför ej förena mig med Castrén, när han antager af dDe f.finska gudarne ha ej blifvit förmenskligadeoläsligt p.g.a. konservering/inbindning, utan snarare, med som Lönnrot antager, deri att ha deras drag blifvit öfverflyttade på historiska personer. Och när C. anser det. Att måla, att mejsla l.eller att framställa i dikten finske gudar, är ettn svår uppgift, emedan de väl ha karakter, men icke, l.eller blott otydligt, en form. Ekman, Sjöstrand, W. Rbg, Allt detta utvisar enicke en ålderdomssvaghet, utan en ungdomssvaghet hos f.finska mythen. Den fick ej lefva och vexa till sin fulla mognad mannaålder –.

3 När f.finska mythen då blef våldsamt angripen af xdomenkristendomenkristendomen, medan den ännu var stadd i sin ungdoms vextlighet, var detta denna ungdomlighet på engång dess svaghet och dess styrka. Dess svaghet, emedan den f.finska mythen ej hade nog form, nog sammanhållning, för att motstå angreppet, ej heller försvarades af en prestkast, som det skulle ha närmast ålegat att värna folktron. Och deraf kommer det, att xdomenkristendomenkristendomen utan svårighet likasom inträngde i dess remnor och bortblandade dess genuina tro med Xnakristna föreställningar; deraf kom det också, att aldrig någon Julianus Apostata upptra som eller någon Hakon Jarl uppträdde här som i romarverlden att försvara fädernes fallande tro – Men just deri låg äfven dess styrka, l.eller kanske rättare dess seghet,|31| Ty denna skenbart så värnlösa, så lätt kullstörtade hedendom blef i längden en fruktansvärd motståndare emot xdomenkristendomenkristendomen. Den antog mycket snart nog de yttre formerna af xdomenkristendomenkristendomen; bekände sig till den kristna dogmen, nlät döpa sig, åkallade jungfru M. och alla helgon; men just derföre att den ännu stod i sin ungdoms vextlighet, just derföre att den ej som den grekiska och till någon del äfven den skandin. myt folktron redan hade öfverlefvat sig sjelf och förlorat sin första barnsliga trodoms friskhet, – just derföre fortsatte den genom många sekler sitt hemliga motstånd och är icke död, icke fullt utrotad ens i denna dag. Än i dag bor mycken hedendom qvar i det f.finska folkets föreställningar; än i dag är Fd icke xdomenskristendomenskristendomens seger i Fd långtifrån fullständighet. Ett bevis derpå är fortlefvandet af den f.finska mythens grundtanke, magin, d. ä. ordets, mskansmenniskans makt öfver naturen. Ett ännu mera slående bevis ha vi deri, att till trots för många seklers utrotningsförsök, de gamla mythiska sångerna ha fortlefvat ända till våra dagar i landets innersta och östliga delar, så att de kunnat upptecknas och räddas åt efterverlden. Men visserligen är denna hedendomens makt öfver folktron i våra dagar i starkt aftagande, och beviset derpå är åter, att de f.finska tietäjätspråk: finska numera bli allt glesare och att de gamla runorna efterhand dö ut. Det är märkvärdiga fenomener, ty med dem kan man nästan steg för steg mäta xdomenskristendomenskristendomens gång åt djupet af folkanden.

4 Men vet man detta, så vet man också hvarföre Kvalasångerna så länge bibehållit sig och hvarföre de nu försvinna. Och vet man detta, så kan deras höga ålder ej mera betviflas. Det är ett mäktigt bevis på f.finska folkets företräde|32| framför sina stamförvandter, och på kraften djupet af dess inre lif, att hos detta folk ensamt en tusenårig myth kunnat fortlefva på folkets läppar under alla vexlande öden, i kamp mot xdomenskristendomenskristendomens verldsmakt, i kamp mot hela den moderna verldsåskådningen. Med undantag af Ossians sånger, som för 100 år sedan upptäcktes i Skottland, har också hela det moderna Europa intet annat sådant exempel att framvisa – likasom det också är af de ojäfvigaste domare erkändt, att Kalevalacykeln i djuphet, kraft, skönhet och inre rikedom har bland alla länders och tiders folkpoesi högst få medtäflare och knappt någon öfverman, om icke Homerus.

5 Castrén harDen f.finska och den skandin. hednamythen äro lika vidt skilda ifrån hvarandra, som Ff.Finnar och Skandinaver. Hos Skandin. är kraften det ursprungliga och visheten dess predikat; hos Ff.Finnar alldeles tvärtom., ja så tvärtom, att af dess tvenne störste krigare, den ena, Kullervo, slutar med brott och sjelfmord, den andre – Lkn, är ett föremål för sagans gyckel och drift. Den skand. mythen skapade verlden af jätten Ymers kropp; den f.finska mythen skapade sin verld ur Wns sång. Den skand. mythen sätter gudars och mskorsmenniskors högste ära i hjeltebragden och slutar med Asarnes kamp på Wigrids slätter. Den f.finska mythen sätter gudars och mskorsmenniskors högsta ära i sånger, d. ä. mskomenniskotanken, iklädd skönhetens form, och slutar med Wns herrliga sång till solen. I tidens fullbordan sätter den skand. mythen Ragnarök, föregången af jättstrider på ruinerna af en störtande verld, medan den f.finska mythen låter sin ädlaste skapelse, sin Wn, stilla och wemodigt segla bort från sitt fädernesland, qvarlemnande der sin kantele till en evig fröjd för Suomi. Tydligare kan ej de båda folkens lynne afspeglas. Det är storhet i båda, kraft och tankedjup i dem både – men den ena går utåt, den andra inåt, den skand. mythens storhet ligger i striden – den f.finska mythens i resignationen. Sådan är äfven de båda folkens dikt – den ena dramatiskt och rik på handling, den andra på känsla – den ena musiksvårtytt, den andra tanke. Och sådana ha äfven de båda folken|33| uppträdt uti historien, – det ena hjeltedjerft, oroligt, bragdlystet, utåtstormande; det andra kraftfullt i försvaret blott af sin fädernehydda och i kampen emot natur och öden medn för öfrigt tålig, resigneradt, inåtvändt, segt, ihärdigt, orubbligt – opolitiskt. När Skandin. drogo ut att eröfra.

6 Jag bör tillägga, att med all denna olikhet Castrén likväl framvisar åtskilliga påfallande likheter mellan den skand. och den f.finska mythen. Alliteration, metern, paralellismerna – Man finner analogier mellan Odin och Wn, man kan ej misskänna en tydlig frändskap mellan Balders död och solens död fångenskap i Kvala – d. ä. den genomgående striden emellan ljus och mörker. Sistnämnde lanalogi är påtagligen ett gemensamt fädernearf från orientens vidtutbredda soldyrkan – man är nu ense derom, att Balder är ingen annan än den feniciska Baal, och det kan bli fråga, om ej Ff:sFinnarnes Pellervoinen, som planterade jordens vexter, ursprungligen varit samme Balder. – Men för öfrigt ha de båda folkens nära granskap och långa beröring med hvarandra ganska naturligt medfört intryck ömsesidiga intryck, som återfinnas i Kalevala. – Sampo. Tavasternes Rauni t. ex. är Skandin:sSkandinavernes Ran, Raun – deras Tursa Turrisas, möjligen äfven Turja, är en reminiscens af Skandin:sSkandinavernes Thor – så vida det ej kan utredas att Thor, som var Göthernes öfvergud, urprungl. varit finsk, – I allmh.allmänhet vill det synas, som skulle den skandin. mythen bära åtm. lika många djupa spår af den f.finska, som tvärtom, ehuru denna vexelverkan, likasom folkens hela vexelverkan på hvarandra, ej blifvit af sv.svenska häfdatecknare känd l.eller erkänd.

7 1862: I, sid. 17.

|34|

8 RepetitionRepetition. F. mythen afklippt Kamp mot xdomenkristendomenkristendomen. Motstånd – undanvikande. F. myth. jmf. med den Skandinaviska. Kraft – vishet. Kosmogoni – Slutet. Utåt – inåt. Likheter. Orsak. Histor. elem. i Kvala. Slägttradition. Köpa hustru. Ej folk: – slägter. Ej samhälle: familj. Moder Qvinnan som civilis. element. – Seden – Kullervo Kullervos betydelse. Pohjola, Wäinölä Hvar?