Åttonde Föreläsningen. 14/2 67

|41|

Åttonde Föreläsningen. 14/2 67.

1 För att besvara denna fråga, som tillika gäller Fds och Nordens ur-invånare, är det nödigt att omtala resultaterna af Prof. Nilssons undersökningar om den s. k. stenåldern. Ukonkynneetspråk: finska. Mot sjukdomar. – Arf – amulet – i sjöar – mossar – af flinta.

2 1) sten, 2) bronz, 3) jernåldern. – Olika folk, olika kultur. – Utom talrika verktygen har stenfolket äfven efterlemnat spår af bostäder och grafvar. Man kan deraf få en temligen fullständig föreställning om stenfolkets lefnadssätt. De ha bott längs vattendragen och, liksom Eskimåerna, ofta gruppvis. Deras boningar voro De bodde i jordkulor, till hkahvilka de inkröpo genom en lång gång från solsidan. De kände eldens bruk och utsläppte röken genom ett hål i taket. De voro fiskare och jägare och klädde sig i djurhudar. De hade intet annat husdjur än hunden; inga renar, inga hästar, ingen boskap. De kände intet skriftspråk, men inhöggo stundom grofva figurer i klippor och flata berghällar. Man finner ej heller hos dem några afgudabilder, men att de haft en dunkel aning om ett lif efter detta, slutar man deraf att de uppfört de dödas boningar lika med de lefvandes och insatt dem der påklädda i samma ställning, som de brukat i lifvet, med deras i lifstiden nyttjade redskap vid sidan. –

3 För att i någon mån kunna beräkna tiden, när detta vilda folk bebott Skandin:s och Fds kuster, bör man veta, att sten bruket af stenredskap och stenvapen bevisligen upphört i södra Skandin. redan före Chr. födelse. Deremot finnas andra bevis att de funnits i den gråaste forntid. Stenvapen har funnits under Järabacken i södra Skåne, och Järabacken är uppkastad af hafvet, åtminstone 200 år f. Chr. – Under backen en tjock torfmosse som behöft många sekler att bilda sig – under torfmossen stenvapen.|42| N. kommer till det resultat, att stenfolket i norden måste ha funnits här fminst 1,000 år f. Chr. födelse – att dessa stenyxor, mejslar m. m. slipades redan vid den tid Argonauterne förtogo sitt berömda sjötåg till Colchis. – Stenyxan, mum[--]oläsligt p.g.a. konservering/inbindning

4 Nu anser Nilsson detta stenfolk, på grund af hufvudskålarnas form och andra ojäfaktiga bevis, att detta gamla stenfolk, Skandin:s, Fds och hela N. W. Europas äldste invånare, varit Lappar. Samma mening hyste redan Leibnitz och efter honom Lagerbring, Ihre, Schlötzer, Rask, Geijer m. fl. utmärkte forskare, under det att Schöning, Suhm, Hallenberg och andra ansett gamle Joter af German. härkomst ha varit Skand:s förste inbyggare. Till deras mening sluter sig Arvidsson och i sina tidigare arbeten äfven Rein, medan Porthan ansluter sig till den kritiske Schlötzer. Nilssons undersökningar ha numera satt det utom allt tvifvel. Hufvudskålar – grafvar. – Lappar: Castrén: vid XtiChristi födelse kunna ej lappska och f.finska språken ha skilt sig från hvarandra. – Det är alltså osäkert, om den folkgren vi nu kalla Lappar då ens hade afsöndrat sig från den gemensama moderstammen: – men dDeremot är V Kunna vi anse det utredt, att folk af f.finsk stam utbredt sig öfver hela den europ. norden, likasom de än i dag utbreda sig öfver den asiatiska norden. Men om dessa folk ha varit den varietet af stammen som vi nu kalla Lappar, Hämäläisetspråk: finska, Karjalaisetspråk: finska eller Samojeder, Ostjaker, Syrjäner – eller ingendera af dem, utan ett numera försvunnet folk såsom de gamle Qvenerne – hkethvilket man snarare kunde förmoda – detta är svårt, om ej omöjligt, att utreda.|43| Vi få ej på dessa arma vildar tillämpa våra vanliga föreställningar. Vi måste tänka oss dem ungefär som Castrén ännu i våra dagar skildrat Ostjaker, Syrjäner och andra de stora ödemarkernas invånare blott ännu ett djupt steg lägre uti kultur – – bytsvårläst p.g.a. strykningande flyttande i år dentill den ena, nåästa år till den andra jagtmarken eller fiskevattnet och derföre utbredda öfver stora sträckor af hela det norra Europa. Hvad namn vi må gifva den ena eller de andra af dessa horder, som ströfvade kring den skandin. och finska norden, må vara af mindre vigt. Det är oss nog, att de tillhörde samma tallösa hvimmel af beslägtade folk, som sedan blifvit kallade finska folkstammen, och att deras afkomlingar ända in i 13 och 14:de årh. af den kristna tideräkningen uppehöllo sig i Sv:s inre bergsryggartrakter under namn af Skrälingar. Och tillika må vi ihågkomma, att vid den folkvandringens vågor i den r.ryska, f.finska och skandinav. norden säkerligen i många sekler införde nya invandrare, under det att de gamla försvunno, försmälte med andra folk l.eller någongång återkastades tillbaka till Asien. Det blir derföre ock för alla tider svårt, om icke ogörligt, att bestämdt afgöra hkenhvilken af dessa vilda nomadiska horder Tacitus hört omtalas under namnet Fennispråk: latin – hossom hos Celterne i v. Europa var en benämning på krigare i allmh.allmänhet – det blir lika svårt att afgöra, om Lapparne, som kallades och än i dag kallas af Norrmännen finnar, – varäro afkomlingar af stenfolket l.eller ett senare invandradt folk. Men vi skola ej tvista om namn. Vi må gerna kalla nordens äldste invånare Lappar derföre att vi ej känna något annat namn på dem – och efter dem kom de undanträngdes af ett annat folk, som stod öfver dem i kultur och kände metallernas bruk, – d. v. s. jernålderns folk, som otvifvelaktigt var af German. härkomst.

|44|

5 Nu är hvarje folk i sin egen mening ett slags mästerstycke iaf skapelsen, ett slags msklighetmensklighet par preférence. Man finner, att hvarje folk i sina gamla sagor kallar sig sjelf menniskor; men de omgifvande folken kallar det jättar, l.eller dvergar, nästan alltid barbareroriginal: barbare eller fiender. De storvextare GermanernesSvenskarne blefvo i Lapparnes ögon jättar; de småvextare Lapparne blefvo i Germanernes Svenskarnes ögon dvergar, men både Germaner Sv.Svenskar och Lappar kallade sig sjelfva mskormenniskor. De kifvades om landet; de voro arffiender från slägte till slägte, och allt detta seklernas inrotade hat, all inbördes afund och bitterhet uttrycker sig just i sagornas skildring af jättar och dvergar. Det svagare, småvextare folket (Lapp.) som tog sin tillflykt i hålor och klyftor, nödgades ersätta sin bristande styrka med list och illfundighet i försvaret mot deras fiender; – derföre skildras dvergarne som fula, fega, falska, illistiga, trollska varelser, hkahvilka vaktade fördolda skatter och smidde guld uti jordens innandöme. Lapparne åter hämnades på de storvextare Sv.Svenskarne (deras jättar) genom att beskrifva dem lika oviga, obäkliga som stora, lika otroligt dumma, som otroligt starka. Ochsvårläst p.g.a. strykning tTillägger det som fantasien broderar till på alla folks gamla hågkomster – och det som naturintrycken hjelpa till färglägga, så ha vi här en förklaring på folksagornas jättar och dvergar. – Men då måste man också känna en ganska egen förblandning af de båda mytherna. Jättesagan har uppstått hos Lapparne, men sedan från dem öfvergått till Sv.Svenskarne – och på s.samma sätt har dvergamytherna uppstått hos Sv.Svenskarne och från dem öfvergått till Lapparna – Likväl mindre utbildad. – Nilson. 1)Thorsdyrkan 2) Baalsdyrkan 3) Odinsdyrkan.

|45|

6 Denna N:s hypothes kastar mycket ljus äfven på Fd, utan att fullt förklara för oss hvem jättefolket i Fd egentl. var. Rein: Hiietspråk: finska & Jotar, Germaner – Arfv:son: kustkolonierna. – För min del: att jättesagan inkommit med Lapparne från Skandin. – Kv. känner jättar och dv.dvergar, men blott som natursymbolik, ej som folk. Här i Fd upptäcka vi i folksägnerna om Hiietspråk: finska och Jättiläisetspråk: finska olika tids intryck föreställn. och olika likasom hvarstals öfver hvarandra – Först ett underlag af den gamla hedniska mythen – blandad med histor. minnen – 2) Katholska föreställn., Juutas huru jättarne byggde kyrkor – huru de flydde för klockornas klang. – 3) ofvanpå dem ett hvarf af lutherska föreställningar: Munkilaisetspråk: finska och Nunnatspråk: finska – 4) Nordmythen – Lapparne ha fått uppbära af Karelarne, och tvärtom –

7 I frågan om tiden för Ff:sFinnarnes invandring till Fd, vill jag här nämna en skarpsinnig anm.anmärkning af Castrén. Det är icke möjligt, säger han, att Lappar och Ff.Finnar kunnata vara ha inkommit till norden på vidt skilda tider, ty i sådant fall – Suomispråk: finska – Same Ej ett halft årtusende – snarare utvisar allt att L.Lapparne varit Ff:sFinnarnes nära föregångare – likväl så, att ett f.finskt folk Qvenerne, utbredde sig långs fjällryggen inåt Skand:n – medan en del Lappar ännu stadnade söderom. – Lapp:s närvaro Två om ej tre folk i Skandin. Kraftige Qvener, Svage Lappar – Urfolk Finn.Finnar – Gottlunds karta.

8 (1862: II : sid. 39)

|46|

9 RepetitionRepetition. Stenåldern. Lappar? Horder – Tacitus MskorMenniskor, Jättar, dvärg. Min åsigt: 1) Horderna 2) Qvenerna 3) Lapparne 4) Kolonister –