Nionde Föreläsningen. 15/2 67

Nionde Föreläsningen. 15/2 67.

1 Öfver hela norra och vestra Europa anträffas i jorden och på sjöarnas botten spåren af ett urfolk, som icke kännt metallernas bruk och som qvarlemnat sina grafställen, sina stenredskap, sina pålverk i sjöarna, ja lemningar af sina måltider i de ofantliga massor af ostronskal, som man upptäckt nära jordytan i Dmk. Detta stenålderns folk anses af Klaproth, Rask m. fl. forskare ha varit vidt kringspridda horder af Turanfolken = finska folkstammen. Nilsson. Dess ålder går långt tillbaka. Pålverken i Genfer och Neuschasvårläst p.g.a. inbindning/konserveringtelersjön m. fl. orter i Fr. beräknas vara uppförda 2000 år f. Chr. – Kjökkenmöddingerne (ostronsaml.) på Seland och Jutland gå 1000 till 1,500 år före vår tideräkning. Lemningar af detta folks språk anses genom dess stamförvandter Pelasgerne ha influtit i grekiskan, genom Etruskerne i latinet, genom Celterne i de vesteuropeiska språken och genom ännu närboende finska stamfolk i de slaviska tungomålen. Det är sannolikt att detta folk i vestra Europa varit kändt under namn af Fen l.eller Fin, hvaremot det i östra norra Europa burit namnet Sam l.eller Sum.

2 Jag kommer här till det område af vårt ämne, som prof. Forsman under hösten med så mycken noggrannhet och skarpsinnighet genomforskat och under hösten här framställt, neml. den f.finska folkstammens härkomst, slägtförbindelser, tidigare öden och långa vandringssaga. Jag har således allt skäl att förutfatta nu förbigå denna del af ämnet, under förutsättning att den är uti friskt minne, och vill i stället söka att sammanfatta den belysning.

|47|

3 Det f.finska urfolket, stenfolket, undanträngdes i v. Europa af Celterne, som hörde till den s. k. ariska folkgruppen. Vid Herodots tid, 400 f. Chr., var redan hela vestra Europa Celtiskt. Hundra år sednare l.eller vid Alex. den stores tid – hade redan Celterne i sin tur begynt undanträngas af Germanerne – Pytheas fann german. folk vid Ösjön och på Skandin:s kuster. – Spillror af det förskingrade f.finska urfolket räddade sig i nordens ödemarker och deras rykte kom genom german. folk ända till Romarne. Plinius i 1:sta årh. e. Chr. – omtalar den stora Epigia (Hippogaia) i Balt. hafvet, och bland Baltiske öboer Hippopodesspråk: latin (skidlöpare), Oonispråk: latin (äggätare), Panotiispråk: latin (Lapparskinnklädda). Tacitus och efter honom Ptolemæus skildrara dessa arma förvildade kustbor under namnet Fennispråk: latin, – men när han de förläggera dem Ff.Finnarne österom Weichseln, begårå han de samma misstag som alla den tidens geografer (förklar.). HketHvilket folk menas med T. Fennispråk: latin? Frånvaron af de nyare f.finska folkens mest utmärk. drag, smidekonsten, segelkonsten och trollsången, visar tydligt att hvar man gör sig fåfäng möda, om man i hans Fennispråk: latin uppsöker våra Ff.Finnar, eller ens Lapparne. Det samma gäller om Procopii skridfinnar och Jornandes Crefennispråk: latin. För öfrigt har Taciti skildring en så påfallande likhet med den skandinav. sagans berättelser om Skrälingarne, att man lätt igenkänner samma folk. – Sithones Helt andra hemlandsdrag igenkänna vi hos grek. filosofen Aithikos, när han i 3:dje seklet e. Chr. omtalar de Gudarontiska öarna i Baltiska hafvet. »Dessa nejder, säger han, bebos af barbariska folk, hkahvilka framför andra idka musik och med sådan styrka utföra så underbara melodier på deras messingsbeslagna kopparflöjter, att de framlocka sirener ur böljan,» – hvarefter han med beundran omtalar dessa öboers utmärkta skicklighet som smeder och sjömän. – Det är sannolikt i denna beskrifn. vid träffa den första hågkomsten af igenkänna Tavaster l.eller Ester på båda sidorna om f. Viken – Då koloniseradetsvårläst p.g.a. överskrivning. – Taciti Sithonesspråk: latin.

|48|

4 I min tanke finnes det ett hufvudfel, som har intrasslat den f.finska fornforskningen i olösliga gåtor motsägelser, och det består deri, att man hänfört allt hvad greker, romare och skandinav. sagor tala om fFennispråk: latin, finnar o. s. v. till samma folk, – vare sig att detta folk anses för Lappar l.eller Ff.Finnar Det tyckes i sanning vara otroligt, att samma folk kunnat, enligt Tacitus, vara försänkt i djurisk råhet enligt Aithikos vara utmärkt för musik, sjöfart och smidekonst – eller enligt de skandin. sagorna på engång ett fegt, uselt, föraktadt och ett fruktadt och mäktigt folk. – Ty den skandin. sagan visar i detta afseende ett dubbelansigte mot Ff.Finnarne

5 Wända vi oss till skandin. sagans vittnesbörd om Ff.Finnarne, så finna vi dessa djupt, ja oskiljaktigt inblandade i den gråaste forntids minnen. Odins egen ättartafla börjar med stamfadren Finn – Odins och Asarnes magiska vishet ansågs vara ett arf enl. Geijer af finskt ursprung – Thors dyrkan hade, enl. Nilsson, från Ff.Finnarne införts bland Götherne och från Götherne till Svearne – Noriges förste upptäckare och beherrskare Nor var, enl. sagan, en ättling af den mythiske Fornjoter, »konung öfver Jotland, hkethvilket ock kallas Fd och Qvenland»konsekvensändrat/normaliserat. – Ty för den skand. sagan var identiteten mellan Jötar och Ff.Finnar otvifvelaktig. Men oaktadt det f.finska minnet på detta sätt likasom utgör den hemlighetsfulla forntids natt, ur hkenhvilken nordens hjeltegestalter ha vuxit upp – den aflägsna, gråa mystiska fangsvårläst p.g.a. överskrivningond, på hkenhvilken den sv.svenska gudasagans och hjeltebragdenss äldsta bilder afteckna sig, så var detta f.finska minne dock långtifrån älskadt i Skandinav. – Mellan Ff.Finnar och Svv.Svenskar, Ff.Finnar och Norrmän var sedan urminnes tider ett ärftligt, osläckeligt hat, som är lätt förklarligt, der tvenne folk kifvas|49| ett årtusen igenom om besittningen af ett gemensamt land – och der allt – olika härkomst, språk, seder, tro och gudadyrkan – voro hos båda bjerta motsatser. Genljudet af de f.finska folkens hat mot Skandinaverne, har förstummats och finnes blott som ett blekt minne i folksagorna – men genljudet af Skandinav:s hat mot de finska grannar qvarstå bjert i deras, egentl. i Isländarnes rika sagoliteratur. Skandin. erkände ej original: hos Ff. hos Ff.Finnarne endast vissa yttre förtjenster – bågskjutning – smidekonst – skidlöpning – men ej någon af de dygder, som voro mannens en hjeltes prydnad: i hans ögon var ingen Ff.Finne trofast, vänfast, gästfri, tapper, älskande frihet och fosterland. Tvärtom ansågs F.Finnen färdig till alla bofstreck, och hans rätta natur var en ilfundighet, som ej skyggade för några medel eller för onda makters hjelp, för att kunna skada en fiende. IshetIsynnerhet ansågs FfsFinnarnes svartkonst mäktig och olycksbringande, genom det oinskränkta välde de ägde öfver naturens krafter. De utsände sjukdom och död; många af nordens utmärktaste hjeltar troddes ha fallit genom deras konster; och det var den mäktiga Hulds förbannelse, som bragte ofärd öfver Yngl. ätten. Wanland, Drifva – Agne – Skjalf – De f.finska krigarne sades troddes framgå i striden som lejon och drakar, sprutande eld, etter och svart mörker. Än voro de i luften, än på marken, än under jorden, och utsände från hvarje tå och finger pilar, som dödade sin man. Der hjelpte intet annat, än att gå ett sådant odjur oförfärad på lifvet och krossa det emot jorden, hkethvilket medförde stort hjelterykte. – Det oaktadt såg man ofta män och qvinnor af hög börd, lockade af begär efter makt och rikedomar, söka Ff:sFinnarnes bistånd, eller sända till dem sina barn att uppfostras; dock nästan alltid till ofärd. – Ty farligare och förderfligare än de f.finska männen voro de f.finska qvinnorna. Sköna. – Hulds förbannelse – Wanland – Agne – Harald Hårfager en julafton hos jätten Svase (Susi): Snäfrid – Kärleksdryck – glömde riket – Snäfrid dog – H. i tre år – Thorleifer den viser – byta kläder – brändes – de friskasvårtytt|50| Hufvudfelet – sid. 48. – Min mening: 1) Horder. Taciti – Skrälingar. – 2) Lappar: Fmarken – 3) Qvener. – Af dessa folk voro Qvenerne otvifvelaktigt ett det kraftigare folket som – Deras äldsta minne Sithonesspråk: latin – Jmfr Adam af Bremen Emund d. G:s son Anund 1052.

6 Huru uppblandade än dessa många berättelser må vara med hundrade tillägg af en otyglad fantasi och ett långvarigt nationalhat, framgår likväl derur det misskänneliga historiska faktum, att en talrik befolkning af f.finsk härkomst varit sedan urminnes tider utbredd öfver det inre af Skandin. Gottlunds karta. Man hör ofta den mening yttras, att dessa ännu i Sv. qvarlefvande Ff.Finnar skulle vara afkomlingar af några f.finska familjer, som under G. Wasa och sedan åter några, som under C. IX infördes från Savolaks för att uppodla till Wermls ödemarker. Det är ungefär som om man ville förklara Fds många insjöar af den starka nederbörden under en regnig sommar. – Rätta förhållandet. – Gottlunds karta.

7 Hufvudfelet – sid. 48. – Min mening: 1) Horder. Taciti – Skrälingar. – 2) Lappar: Fmarken – 3) Qvener. – Af dessa folk voro Qvenerne otvifvelaktigt ett det kraftigare folket som – Deras äldsta minne Sithones – Jmfr Adam af Bremen Emund d. G:s son Anund 1052. Men hufvudfelet –

8 – 3 folk bilda den mythiska krans af historisk myth.

9 RepetitionRepetition. Tacitus. Romare. Skandin. Sagan. fruktan – afsky – Ff.Finnarne i Skandinavien. Minst 3 folk.