Tjugufemte Föreläsningen 31/3 71

|308|

Tjugufemte Föreläsningen 31/3 71.

1 Brydsam neutralitet. – Egld och Rd uppmanade Sv. att afbryta sin handel och sina relationer med Fr. – Hert: Sv:s dubbla spel. – Underhandl. om en defensiv allians med Dmk, om subsidier 10–18 mill.millioner af Fr. – – Stora ryska flottan i Öresund, att förekomma all handel med Fr. – ingen neutralitet tillåtes. – Engelsk flotta dito. – Politiska manövrer för neutraliteten.

2 G. M. Armfelt. Var sonson till C. Armfelt och son till landshöfd. öfver Åbo län, gen.majoren baron Magn. Vilh. A. och hans maka Maria Cathar. Wennerstedt. Han föddes på Jurva kaptensboställe i St Mårtens sn den 1 April 1757; på dagen ett halft sekel före F. Cygnæus, »hans första qvickhet». – Kadettskolan i Carlskrona. – Anställdes, 14 år glgammal, af fältmarsk. Ehrensvärd som underofficer vid lifdragonerne och blef, 17 år glgammal, fänrik vid gardet 1774. – Der gjorde han sin första carrière som en ung man af glänsande skönhet och ädel hållning. Han blef snart en af de ovanligaste, mest intagande män, som den kalla Norden frambragt; ur hans djuptblickande mörkblå ögon strålade snillets eld, och den lifligaste själ, det klaraste förstånd, den finaste qvickhet, parade med ett uttryck, än af den älskligaste godhet, än af det mest manliga trots. Det fanns äfven skuggor. Denna naturens gunstling, Nordens Alcibiades, för hvars blick många mäns och hvarje qvinnas hjertan smälte som vax, var likväl ännu långt ifrån de önskningars fullbordan, hkahvilka hans barndoms engel lofvat honom i drömmen. Han yttrar sjelf i sina memoirer, att han under sina första år i hufvudstaden, yr, ung och tilltagsen, inkastade sig i sin ålders lättsinniga förströelser, och dessa väckte t. o. m. G. III:s uppmärksamhet, emedan han sjelf tagit befäl öfver lifgardet och hade ett välgrundadt misstroende mot sjelfsvåld ibland hans trupper. A. föll i onåd, innan han ännu stigit till nåd, och begärde tillstånd att gå i utl.utländsk krigstjenst. 1778. Han kom till Preussen: der var freden i Teschen nyss afslutad. Han for till Paris,|309| för att, med Lafayette och så många andra, söka sin lycka i Förenta Staternas tjenst – men äfven der var kriget slutadt. I Paris dröjde han nära 2 år, njöt af lifvets fulla bägare vid ett par och 20 års ålder och fulländade den verldsbildning, som gjorde honom till den mest lysande hofman. Med denna nya verldserfarenverldserfarenhet uppsökte han G. III i Spaa, sommaren 1780. Kon.Konungen älskade allt behagligt och snillrikt. Efter 2 timmars samtal var A. G. III:s förklarade gunstling och förblef detta ända till kon:skonungens död. Nu återvände A. till Sthm som tjenstgörande kavaljer hos den späde kronprinsen. 1783 blef han öfverste kammarjunkare, och åtföljde konkonungen på resan till Italien. Snart derpå blef han öfv.löjtnant i armén flygsvårtyttgen.adjutantflygeladjutant, och placerades 1786 på Nylands reg:teregemente, hvarefter han snart blef gen.adjutant, öfverste och en af de 18 i Sv.Svenska Akademin.

3 RepetitionRepetition 3/4 71. Förmynd.styrelsen – Aqua tophana. – Thorilds bok. – Förklar. af tryckfrih. – Varning. – Neutraliteten. – G. M. Armfelt.

4 Dittills hade han icke haft något inflytande på statsärenderna, dem han fruktade som fridstörare i hans lyckliga njutning af lifvet. Men 1786 uppträdde han bland rojalisterne vid den stormiga riksdagen – följde konkonungen. 1787 till Kphmn och fick der elefanterorden. – A:s politiska bana började egentl. 1788, när han fick ett eget kommando och invigdes, under Anjalatiden, som vän och rådgifvare i G. III:s fulla förtroende. Det var för honom G. III lättade sitt beklämda hjerta, och A. besvarade detta kungliga förtroende med en ridderlig trohet. Om hösten var det han, som organiserade frikorpser i Dalarne. – 1789, var han först medlem i den tillförordn. reger. under kon:skonungens frånvaro, men i Aug. sändes han till Fd och försvarade der Ingå skärgård mot RneRyssarne. – D. 13 Apr. 1790 uppfylldes den tredje och sista ännu ouppfyllda af hans barndomsönskningar, när han slog RneRyssarne vid Kärnäkoski. Deremot led han d. 4 Juni nederlaget vid Savitaipale och sårades af en kula i högra axeln. Han blef nu gen.major, fick Svärdsorden m. st. K.med stora Korset, och efter Verälä fred den ryska Andreas orden och slutl. Serafimerorden.|310| Vid samma tid valdes han till kansler för Åbo akademi. 1791 var han ännu engång medlem i den tillförordn. reger. och blef chef för Nerike-Vestmlds regregemente och öfverståth. i Sthm. Men dermed kon:skonungens död var hans politiska bana i Sv. afslutad.

5 Ännu qvarstod han en tid i den konselj, som tillsatts under kon:s sjukdom; han användes att stilla de oroligheter, som voro nära att utbryta i Sthm med anledn. af konungamordet och befordrades derunder i Maj till gen.löjtnant, men medan han under sommaren 1792 skötte sin helsa i Aachen, fick han ordres afsattes han från öfv.ståth.embetet och fick ordres att oförtöfvadt afresa som sv.svensk ambassadör till Neapel.

6 Vid denna tid var G. M. A. ännu i blomman af sin mannaålder, 37 år glgammal, och den politiska ärelystnaden, hkenhvilken som vid denna tider efterträder njutningslystnaden hos lifliga lynnen, hade hos A. haft för många berättigade anledningar, för att han med tålamod skulle foga sig i den lätt genomskådade förvisning hans fiende Rhm beredt honom liksom G. III:s öfriga vänner, under masken af en hedrande ambassad. Hans karakter hade, med alla hans lysande gåfvor, något oroligt, äfventyrligt; han var lika djerf, som qvick, lika invigd i alla smygvägar af den tidens ränkfulla statskonst, som han mot sin konung kunde bevisa en ridderlig trohet. Han stod i brefvexling med nästan alla Europas hof, med nästan alla den tidens utmärkte statsmän och snillerika fruntimmer. Han räckte till för allt och för alla. Och på dem han ville intaga, på dem utöfvade han en hänförelse, en tjusning, som endast kunde jemföras med G. III:s. De voro tjuste och de trodde sig öfvertygade. De tyngsta mödor, de största svårigheter behandlade han som en lek; de otillgängligaste mskormenniskor förstod han att göra till redskap för sina afsigter. – Nu hade han ett motiv, att sätta verlden i rörelse. Han sade sig vara öfvertygad – och var det kanhända verkligen, – att hert. C. skulle bana sig en väg till kronan öfver sin myndlings störtade thron, och denna farhåga gaf ett berättigande åt alla de hemliga bevekelsegrunderna af hans personliga ärelystnad. Att hämnas sin konungs minne, som han ansåg förorättadt genom slappheten mot hans mördare, och att rädda hans sons från döden eller thron, kanhända hans lif, tillika med fäderneslandets lugn och den lagliga ordningen, – se der motiverna för G. M. Armfelts ryktbara konspiration mot reg.regeringen

|| ||