||

Wårtermin 1871.
(Forts. från Wårtermin 1866:IV).

|| |311|

Wårtermin 1871.
(Forts. från Wårtermin 1866:IV.)

Tjugusjette Föreläsningen 3/4 71.

1 I denna kamp om Sveriges krona intrasslade sig en strid om makten emellan de två finnar, kring hkahvilka S rikets öden den tiden hvälfde sig: G. M. Armfelt och G. A. Reuterholm. Båda hade något gemensamt, neml. maktlystnaden, ärelystnaden och föga samvetsgrannhet i medlen att uppnå deras eftersträfvade mål. Men för öfrigt voro de hvarandras fullständiga motsatser. Rhm var pedantisk, inbunden, pjunkig, rädd, grubblande, svassande och i sj. v.i sjelfva verket temligen inskränkt. Aft var lättsinnig, öppen, djerf, full af behag och verkligt snille. Rhm hade uppnått sitt mål invid thronen och var nu, efter mångåriga kabaler mot Gustaf III, upptagen af hämdens fullbordan och af sin plan att fullkomligt störta alla G. III:s vänner. Armft åter hade blifvit störtad från maktens höjder, i samma ögonblick han var nära att uppnå sitt mål, och upptogs af tanken på att återvinna sin ställning på samma gång han ville rädda den unge konungens krona och hembära ett försoningsoffer åt G. III:s skugga.

2 Hans stämplingar mot hertigen och Rhm begynte egentl. redan på våren sommaren 1792, när han företog sin badresa till Tyskland Achen. Medan hert. underhandlade med revolutionen i Fr., förband sig A. allt intimare med ryska ministern grefve Stackelberg. Hans skilsmessa från den unge Gustaf Adolf skedde under ömsesidiga tårar. Armf. begärde och fick då af G. A. två löften, det ena att aldrig samtycka till någon riksdag, sålänge under förmyndarstyrelsen, och det andra att icke förmäla sig, innan han blef myndig.

|312|

3 Armfelt reste, full af harm. I Achen mottog han underrättelsen, att han blifvit entledigad från öfverståth.embetet i Sthm och utnämnd till svensk ambassadör i Neapel. På hösten afreste han dit, men så långsamt, att han ännu nyårstiden var i Dresden. Der underrättades han af kurfursten sjelf om läkarekonsultationen. I Wien knöt han förbindelser med ryske ambassadören gr. Rasumoffski, och när han kommit till Neapel, mognade planen, påskyndad af nyheterna från Sverige. Denna första plan bestod deri, att Rhm och hans anhang skulle aflägsnas från hertigens sida samt Armf. och hans vänner intaga deras plats som hertigens ständiga råd under förmyndarstyrelsen. Senare fick planen den form, att kon. skulle så snart som möjligt af ständerna förklaras myndig och öfvertaga reger.regeringen med Armfelt vid sin sida.

4 För att utföra denna plan skulle begagnas följande medel. Den unge kon. skulle skrifva ett (af Armf. uppsatt bref till kejs. Catharina, rekommendera sin gunstling och på förhand samtycka till hans förslag. Kejsarinnan skulle då sända en rysk flotta till höjden af Sthm, för att imponera på motståndarne. Hertigen skulle genom gr. Stackelberg mutas att göra gemensam sak med de sammansvurne eller i nödfall arresteras, jemte Rhm. Dalkarlarne skulle resa sig, för att understöda revolutionen, hkenhvilken i sista hand skulle utföras af Armf. sjelf och hans vänner. Och för att förbereda allt detta, skulle den nuvar. regeringen genom allehanda rykten nedsättas i den allmänna opinionen.

5 Som man ser, var denna plan temligen lättsinnig, halsbrytande och föga fosterländsk. Men mot en sådan motståndare, som Rhm, troddes allt vara tillåtet.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning

|313|

6 Armfelt hade emellertid många vänner, och i riket funnos många missnöjde, hkahvilka påräknades som naturliga bundsförvandter. Men sammansvärjningens egentliga trådar löpte emellan tre förtrogne: fröken Rudenschöld, kgl. sekreteraren Joh. Alb. Ehrenström och öfversten baron Joh. Fredr. Aminoff; hvartills som fjerde man bör räknas grefve Stackelberg. Den förstnämnda förtjenar af flera skäl vår uppmärksamhet.

7 Rudenschöldska slägten härstammar från Fd. Under Carl XII:s tid fanns vid Åbo Akademi en poeseos professor vid namn Carl Thorsten Rudén, sedermera sv.svensk biskop, och adlad 1719, med namnet R:schöld,. slutl. friherre och grefve. hHans son Carl Rudéenschöld blef en märkelig och högt aktad man under frihetstiden, friherre, grefve, och riksråd vid 340 års ålder 1738 samt ännu 1772, då han afsattes vid revolutionen och dog sedan 17853, 84 år gammal. Hans yngsta dotter med sin maka Christ. Sofia Bjelke var Magdalena ScCharlotta Rudenschöld, född 1766. Hon fick en vårdad uppfostran och gjorde, 13 år glgammal, sitt inträde vid hofvet d. 11 Juli 1779. Ehrensvärds anteckningar. Det var en söndag och den unga fröken bevistade med sin mor den mycket ceremoniösa gudstjensten i hofkapellet, men utvisades från hoffröknarnas bänk och nödgades sätta sig bredvid en gammal general, »till ett ridicult spectacle för Guds församling». Efter gudstjensten blef opera, efter operan super levér på hofvet, och det fordrades långa öfverläggningar, innan fr. R. ansågs vara af nog hög rang, för att inviteras stadna qvar till supérn. Detta var hennes första inträde vid ett hof, som för henne skulle blifva så olyckligt och der hon skulle »förlora allt, utom lifvet».

8 I G. III:s hof var Magdalena R. likväl af för ung adel, för att blifva mycket bemärkt. Men hennes glans och hennes olycka begynte med förmyndarstyrelsen. Hon blef dåer den mest firade, mest beundrade skönheten, förtjusande alla genom sitt behag, sin qvickhet, sitt snille. Hon var mera behagfull, än egent. skön, liten, men|314| utmärkt väl vext, med de uttrycksfullaste blå ögon och en tjusningsförmåga, för hkenhvilken högst få män, äldre som yngre, från den obetydligaste kavaljer vid hofvet ända till hertigen sjelf, kunde förblifva likgiltiga. Hon var den tiden 25, 26 år gammal, en fulländad kokett, när hon ville, men tillika af en intagande godhet, förenad vek, ömhjertad, full af hängifvenhet med fast karakter och ett briljant hufvud. Hennes fel tillhörde tidehvarfvet och ett lättsinnigt hof, hela hennes lif härtills hade varit en roman af kärlek och nöjen. Hon räknade lika många tillbedjare, som män i sin omgifning: deribland Reuterhm, Ehrensvärdström, Aminoff och hert. sjelf, som var den enträgnaste bland dem alla. Men hon försmådde dem alla: hennes hjerta var med orubblig trohet fästadt vid G. M. Armfelt – denne tjusare behagens gunstling, som ensam kunde mäta sig med henne sjelf i förmågan att tjusa.

9 Förbindelsen kunde icke hållas hemlig för detta sqvallrande hof. Knappt hade A. rest i Juli 1792, innan hert. förklarade fröken R. sin kärlek. Hon afvisade honom med den stolta förklaring, att hennes hjerta redan tillhörde en annan, och detta gick hert. så till sinnes, att han låg två dagar sjuk och aldrig kunde förlåta fr. Rd. Han hade vid sin sida en annan, som brann af lika harm öfver en försmådd kärlek och dessutom icke fruktade någonting högre, än en rival hos i hertigens ynnest., och dDet var Rhm. Häri ligger förklaringen af den grymhet, hvarmed desse mäktige herrar sedermera hämnades på en brottslig, men olycklig och vilseledd qvinna.

10 Af de öfrige sammansvurne var öfv. Aminoff då en ung, ståtelig Gustavian, hkethvilket som sedan under hela sitt långa och för Fd betydelsefulla lif som Åbo Akad:s procansler m. fl. höga värdigheter aldrig upphörde att beundra G. III:s minne. Ehrenström hade varit G. III förtrogne privatsekreterare sedan 1788 och invigd|315| mer än de flesta andra i tidens hemliga krönika. Hans sednare bana. –

11 Fröken Rudschd blef emellertid Armfelts närmaste verktyg. Hennes ställning vid hofvet, hennes inflytande, hennes fyndiga snille gjorde henne framför andra lämplig dertill. Hon åtog sig motvilligt den politiska rol, som tilldelades henne och kände sig ofta olycklig deröfver, men kärleken besegrade alla betänkligheter. Hon All Armfts korrespondens med de sammansvurne i Sv. gick under hennes kuvert. Hon underrättade honom i bref, skrifna med chiffre, om ställningen i Sthm och mottog af honom instruktioner. Denna korrespondens, blandad med ömhetsbetygelser, har blifvit blott alltför ryktbar,; och alltför hela riket blef sedan invigdt i ett qvinnohjertas hemliga sorger och förtroenden.

12 RepetitionRepetition 4/4 71. Armfts konspiration. Planen. Medlen. Verktygen. M. C. R.

13 Första motgången var att konkonungen vägrade mottaga det koncept af Armf för ett bref till kejsarinnan, hkethvilket Armf. lät i hemlighet tillställa honom genom fröken R. – Får jag visa det för Gyldenstolpe? frågade G. A. – Nej, sade fröken R., ingen annan än Ers Maj. bör få se det. – Då kan jag ej mottaga det, sade konungen.

14 – Hos den unge fursten utbildade sig tidigt en stark rättskänsla, men denna känsla förblef alltid styfsinnt.svårläst p.g.a. radslut – »Hvad är det rätta?» – »En lineal.» – Flera upprepade försök att vinna den unge konungen misslyckades. Man hade förstått att ingifva honom misstroende mot fröken R., och han syntes snarare böjd att sluta sig till hertigens parti.

15 Lika liten framgång hade planen hos kejsarinnan. Hon var för klarsynt, för att vilja kompromettera sig i en affär med så ringa utsigt att lyckas. Grefve Stbg vägrade också lemna de begärda penningarne, för att muta hertigen. »Han kunde taga pgarne och ändå bedraga oss.» – Under sådana omständigheter vågade man ej ens afsända Armfts bref till Dalarne. – Den kloke Ehrenström afrådde allt förhastande.