Tolfte Föreläsningen. 11/3 72

|349||365|

Tolfte Föreläsningen. 11/3 72.

1 Svenskarne i Fd.

2 Fordom talades i Sverige, Norige och Dmk ett gemensamt språk, den s. k. Norræna tungan, som sedan återfinnes i den Isländska literaturen och der bibehållit sig i någon mån ända till våra dagar. Men vid Olof Skötkon:s tid omkr. år 1000, begynte Svenskan åtskiljas från norrskan och danskan, ehuru skriftspråket ända inemot G. Wasas tider var nästan detsamma. Visa sig Hasvårtyttr Talar nu en svensk befolkning i afskildt läge ett språk, som mer än moderlandets dialekter närmar sig den gamla Norräna tungan, så måste man antaga, att denna befolkning afskilt sig från moderstammen på en tid, när Norräna tungan ännu var allmän i Skandinavien. Det är just detta, som Prosten Hipping var den förste, som anmärkte, att om svenska folkdialekten i Nyland. Den bibehåller märkbara spår af den gamla Norräna tungan. Och af denna erfarenhet, som sedan bestyrkts af andre forskare, har Hpg dragit den slutsats att åtm. en del af Nylands sv.svenska kolonisation öfverflyttat hit i en ganska aflägsen tid, då sannolikt redan före år 1000, innan det sv.svenska språket begynte antaga sin nuvar. gestalt. Ortsnamnen, folktraditionen och åtskilliga fornlemningar antyda likaledes en aflägsen forntid, och deraf föranledes man att justera krönikans uppgift ungefär på följande sätt:

3 Vid Erik Emundsons tid, i medlet af 9:de seklet begynte de svenska vikingatågen i Österväg, som dittills endast åsyftat plundring eller tillfällig tribut, att antaga karakteren af mera varaktiga eröfringar. Fästen och jordborgar uppfördes vid Ösjöns östra kuster, för att hålla derboende folk i tygel och utkräfva årlig tribut. – Aldeigoborg, Rurik. Borgbacken. Dertill behöfdes icke blott besättningar, utan sannolikt äfven militärkolonier.

|350||366|

4 Nylänningar.

5 Det var dessa sinsemellan till gemensamt försvar förbundna militärkolonier, som, jemte folknamnet Rhos = Ruotsalaisetspråk: finska, erhöllo binamnet Waräger (Warjago-Rhos), som betyder ett krigareförbund. På detta sätt bosatte sig de första Svenskarne på Nylands kust sannolikt redan i 9:de seklet, midtibland eller vid sidan af de fientlige Tavasterne, de fientlige Esterne, som ingalunda skulle ha frivilligt medgifvit ett intrång af obeväpnade kolonister. Men efter denna första beväpnade kolonisation, följde och i skydd af dess vapen, följde sedermera flera successiva inflyttningar af andra svenskar till samma trakter. Om Erik d. helige verkl. gjort ett tåg äfven till Nyland, som krönikan påstår och som det icke finnes grundade skäl att bestrida, så har det otvifvelaktigt föranledts af den redan förut i Nyland befintliga militärkolonisationen, för att förstärka denna och derigenom utvidga den började eröfringen af Fd utöfver det lilla område, som han i Åbotrakten underlagt kristendom och svenskt välde. Då har han hitfört dessa stridbare Helsingar, som utgjorde kärnan af hans korshär och qvarlemnat ett antal af dem som förstärkning åt den äldre krigiska kolonisationen. Deraf Helsingenamnet. M Sedermera skedde nya unde inflyttningar under den tid, när Sv.Svenska makten utsträckte sin arm dels emot Nevan, dels emot Estland, för att bereda Svv.Svenskarne ett stöd i grannskapet.|351||367| Med Birger Jarl, som, enligt min öfvertygelse, landsteg antingen vid mynningen af Borgå eller Wanda årar och härifrån tågade norrut mot Tavasterne, följde en ytterligare förstärkning, och derigenom blef den sv.svenska kolonisationen i Nyland nog stark att icke blott bibehålla sig, utan t. o. m. utbreda sig öfver trakter, som dittills voro bebodda af Finnar. – Ortsnamnen.

6 Nylänningar. Åland.

7 Detta Den nyländska sv.svenska kolonisationen i Fd är äldre än den Österbottniska, men yngre, än Ålands svenskar. Dessanna kolonisation är sannolikt föga yngre än Mälartraktens, d. v. s. Svearnes inflyttning. Antingen nu denna, som några antaga, skett öfver södra Fd och Åland, eller söderifrån, så betydde det korta steget öfver Ålands haf föga för ett folk, som redan vid Taciti tid sades vara mäktigt genom sina flottor. Ålands ättehögar och andra fornlemningar antyda en mycket hög ålder, och med det beherrskande hafsläget, med den rika tillgången på villebråd och fisk, var det naturligt, att dessa öar måste ha blifvit befolkade ungefär samtidigt med Upplands kuster. Ålands skärgård är Sveriges brygga till Fd och dess befolkning har i alla tider ansetts mera svensk än finsk., ehuru den administrativt räknats till Fd och genom finsk styrelse, numera äfven genom finsk lag, blifvit delaktig af Fds traditionela utveckling. Ur denna synpunkt är Ålänningen på engång Fds äldste och yngste son.

|352||368|

8 Sv. Österbottningar.

9 Den yngste Sv.Svenske kolonisten i Fd är Österbottningen. Krönikan uppgifver, att han blifvit ditförd af Birger Jarl. Vederläggning. – När har han då inflyttat? Hans språk är påtagligen yngre svenska än Nylänningens, men likväl af nog gammal datum, för att bibehålla ord och uttryck former, som numera endast återfinnas i Isländskan eller i engelskan. Ättehögarna yngre än Ålands, men likväl uppgående till hedendomens tider. Myth.Mythiska ortsnamn. Man måste här, som i allmhetallmänhet vid Fds kolonisation, lösgöra sig från den gamla, men falska hypothesen om en invandring i massa. Vid den smalaste armen af Qvarken är hafvet endast 2¾ mil bredt från den yttersta sv.svenska skärgården till den yttersta finska, och äfven detta haf är icke oafbrutet: der ligga Gaddens klippor nästan i midten Mickelsöarne. För ett så sjövant folk, som det svenska, var detta ett ringa steg: man seglar öfver Qvarken på 6 timmar, och under kriget 1854, 55 hvimlade detta haf af öppna finska båtar, som der på färden till Umeå trotsade de engelske kryssarnes vaksamhet. Vi kunna således vara förvissade, att vid samma tid Norrlands kuster befolkades af Svenskar, begynte desse att obehindradt svärma öfver hafvet och af en eller annan anledning bosätta sig i den f.finska skärgården och fastlandets då öde eller mycket glest befolkade kuster. Skärgården var här, som öfverallt, en öfvergångsbrygga: den del af Österb:s kust, som nu är bebodd af svenskar, är just den original: den del, som har den rikaste skärgården och det|352||369| smalaste hafspasset. Hafvet är på f.finska sidan grundare och skärgården rikare, än på den svenska, följaktligen är den finska kusten fiskrikare. Men utom denna anledn.anledning, visa oss de mythiska ortsnamnen, att det åtminstone en del af de förste sv.svenska kolonisterne öfverflyttat, medan de ännu voro hedningar. Den förmodan ligger således nära, att ett antal hedniske Uppsvear dragit sig öfver till finska kusten under den tid, när kristendomen, under Stenkilska, Sverkerska och Erikska skätterna, således i 11:te och 12:te seklerna, begynte ofreda de hedniskt sinnade ibland Uppsvearne. De sökte en fristad, der de i fred fingo dyrka sina gamla gudar och funno en sådan fristad i Fd.

10 Österbottningar.

11 Härvid inträffar dock det besynnerliga, att medan Helsingarne just voro de närmaste grannar till denna kust och Bottn. Viken norrom Qvarken efter dem kallades Helsingiabottn, anträffas få eller inga säkra spår af dem i Östb., oaktadt de äro så talrika i det vida aflägsnare Nyland. Tvärtom röjer en del af det sv.svenska Östb., särdeles Wörå och Nerpes, tydliga spår af slägtskap med Dalkarlarne, under det att andra socknar, särdeles NyKarleby, Pedersöre och Kronoby, på grund af språk, och traditioner och folklynne anses vara Smålänningar till sin härkomst. Att utreda denna ethnograf. gåta, huru Sydligare Svv.Svenskar inflyttat till Östb., medan nordligare Svv.Svenskar inflyttat till Nyland, måste vara framtida forskningar förbehållet.

|354||370|

12 Svenskarne i Fd.

13 Måhända ligger förklaringen i de stora omkastningar af befolkningen, som ägt rum inom sjelfva Sverige under striderna mellan kristendom och hedendom. Dalafolket har alltid varit ett rörligt folk, och Smålänningarne voro hedningar och förföljdes som sådana ännu i 12:te seklet.

14 Den sv.svenska befolkningen i Fd skiljer sig mera inbördes, än den finska. Det är mera skilnad mellan en Nylänning, en Ålänning och en sv. Östb.svensk Österbottning, än t. ex. mellan en Tavastlänning och en Karelare Åbofinne, eller t. o. m. mellan en Tavaste och en Karelare. IshtI synnerhet äro Östb:s svenska befolkning så skarpt skild inbördes, att man vid första ögonkastet åtskiljer en sockens invånare från den andras. Det är det oaktadt också mera frändskap mellan Wasa läns finska och sv.svenska befolkning, än mellan en finsktalande man i Wasa län S. Östb. och en annan i N. Östb.

15 Detta gör det svårt att finna några allm.allmänna karaktersdrag, hvarigenom den sv.svenska befolkningen i Fd skulle skilja sig från den finska. Den yttre typen visar inga påfallande skilnader, om icke möjligen den ljusare hyn, de mera ljusblå ögonen, och de smalare skuldrorna och en viss slankighet i hållningen, som hos är mera stadig hos den genuine Finnen. Det finns mera naturligt behag och en mera reserverad hållning hos den sednare, än hos Svensken, men denne är åter öppnare och frimodigare. Klädedrägten är mera snäf och kort – mera enformig, mindre behängd med grannlåt, der sådan brukas. Svensken bor rymligare och ljusare, stundom också men icke alltid, renligare; – man igenkänner hans stuga af de högre fönsterna, och af det jemnare timmerarbetet och af en viss böjelse att bygga i höjden, hkenhvilken sällan förekommer hos hans finska talande grannar annorstädes, än i Wasa län.

|355||371|

16 Svenskarne i Fd.

17 Det sv.svenska folklynnet i Fd är betydligt jemnare, lugnare och trögare än hos Svv.Svenskarne i Sverige, men jemfördt med finske landsmän, är det lika märkbart rörligare, lättare, öppnare, och trotsigare, företagsamare, men äfven opålitligare, men oförnöjsamare, mindre ihärdigt och uthållande. Den sv.svenska Nylänningen har dertill ännu något löst i sitt väsen: han är en betydligt fridsamare och medgörligare, godmodigare man, än den något på kant stående Ålänningen och den ofta öfvermodige ÖstbottningenÖsterbottningen, men man får då icke bedöma honom efter hufvudstadens grannskap, der de sämre sidorna träda fram och de bättre träda tillbaka. Nylänningens sjelfkänsla yttrar sig i en viss granntyckthet och retlighet, Hos Ålänningen visar i dryghet och snarstickenhet, Östbottn:sÖsterbottningens i sturskhet och trots. Nyl.Nylänningen kan tåla ett käpprapp, Ålänningen kan taga fordra betaldt derför, men Östb.Österbottningen slår tillbaka. Alla tre äro kustbor och sjövane män, men sjömannen igenkänner man bäst hos Ålänningen: hos honom finns något qvar af den gamle vikingen; hos Nylänningen är blir det bortsofvet gräligt, hos Östb.Österbottningen är det vildsint. Nylänningen har icke långt efter ett skällsord, Ålänningen har icke långt efter daggen, Östb.Österbottningen icke långt efter knifven. Allt Fds folk är stridbart och har bevisat det, men Östb.Österbottningen väntar icke på kriget, han uppför det i smått vid sina gästabud, sina söndagsnätter eller dessa egendomliga simulakrer, der den ena byns ungdom tågar, beväpnad med gärdsgårdsstörar, till strids mot den andra.

18 Hela den sv.svenska befolkn. i Fd är också rörligare|356||372| än sina landsmän, Nylänningen minst, Östb.Österbottningen mest. Östb.Österbottningen ströfvar kring hela Fd och derjemte Sverige, Estland, Rd – NordÖstb.Nordösterbottningen som handelsman, SydÖstb.Sydösterbottningen som timmerman. De berömdaste timmermännen äro från Pedersöre och Kronoby; men hela kusten är skeppsbyggande; likaså Åland. I slöjdfärdighet står Östb.Österbottningen främst, den finske visst icke mindre, än den svenske.

19 – Nylänningen lägst.

20 Svenskarne i Fd.