1 Genom traditionens makt grodde det finska folket samman. Men detta skedde icke genom en hastig förvandling: dertill behöfdes århundraden; ja, ännu i dag fortfar den histor. traditionen att arbeta på samma föreningsverk, trots alla hinder, trots alla olika framträdande sidor af folkanden, trots alla partimeningar, trots olika härkomst och språk; – historiens verk måste gå fram, om folket skall lefva. Och endrägt är lif – tvedrägt är undergång.
2 JustFinlands fem folk. – Just de närmast beslägtade, Tavaster och Karelare, hade svårast att blifva ense och känna sig såsom ett folk. De fortforo ända in på 16 seklet att kifvas om jagtmarker och fiskevatten, stundom i härjande ströftåg in på hvarandras områden. I våra dagar ser man dem fredligt förlikas, utan att de ännu ha alldeles glömt deras fordna fiendskap. Karelaren anser Tavasten för dum, Tavasten anser Karelaren för oärlig. Det som fanns ett medel att förekomma eller försona mången bitter strid mellan dessa folk: de hade båda utrymme att utbreda sig norrut. De koloniserade Österbotten: Tavasterne det södra, Karelarne det norra. De stötte der på Lappar och Qvener. Lapparne trängdes undan, Qvenerne sammansmälte med Karelarne. Allt detta skedde icke utan våld och kamp. Lapparnes traditioner bevara ännu minnet af deras mångåriga fejder med deras sydligare grannar.|297||315| – Tavasterne hade århundradens fejder med den svenska kolonister, på Nylands kust, i Åbo skärgård, slutligen äfven vid Österbottens södra kust. Ortsnamnen utvisa än i dag, att finsk och sv.svensk befolkning skiftevis undanträngt hvarandra i dessa trakter. Men det finnes flera finska ortsnamn i trakter, der nu befolkningen är af svensk härkomst, än tvärtom, och deraf kan slutas, att den svenska kolonisationen utbredt sig under skydd af svenska vapen. Småningom lärde sig dessa fientliga grannar att tolerera hvarandra och ändtligen äfven att erkänna hvarandra som landsmän. Språkgränserna blefvo nu mera bestämda och varaktiga; dock saknas icke spår af nyare förändringar. En viss Samma spår af gammal fiendskap, som jag nyss anförde mellan Tavaster och Karelare, kunna dock ända till våra dagar förmärkas mellan svensk och finsk befolkning vid kusterna: ena sidan de svenska beskylla den andra finska för dumhet, den andra finska beskylla de svenska för opålitlighet. Det kan icke nekas, att den sv.svenskabefo kolonisten ännu för 30 år sedan behandlade sin finske granne med en viss öfverlägsenhet, som hade sin grund i sv.svenska väldets, ofvesv.svenska bildningens och sv.svenska språkets förra öfvermakt. Nu är detta mycket förändradt, sedan skilsmessan från Sverige hunnit blifva ett faktum äfven i folkets föreställningar. Finnes ännu öfvermod på endera sidan, så är det lika ofta, om ej oftare på den finska. Det ligger i tidens luft. Men alla dessa konflikter ha ej förmått hindra den fortgående sammansmältningen af Finlands folk. Det har vuxit till ett och skall så förblifva.
3 Man hör i våra dagar stundom talas om Svenskarnesfordna försök att försvenska Finland. Undersöka vi de fakta, somå finna vi verkligen spridda och enstaka försök uti denna syftning.
|298||316|
4 Vid de sv.svenska riksdagarna har man stundom hört röster af den sv.svenska nationen yttra sig om Ff.Finnarne med en viss ringaktning och uttrycka den förhoppning, att skilnaden i språk, seder och tänkesätt mellan Ff.Finnarne och Sv.Svenskarne borde till bådas fördel försvinna, – alldeles som man i våra dagar hört samma åsigter yttras i Ryssland. Det har funnitsoriginal: funnitsv.svenska styresmän i Fd, sv.svenska lagstiftare, domare och prester, som hvar på sitt håll gjort försök att försvenska landets finska befolkning; men det har icke funnits något systematiskt försvenskningssystem, hvarken hos regeringen eller hos enskilde. Tvärtom har den sv.svenska styrelsen, i detta som annat, visat vårt land en humanitet, ett erkännande, högst ovanligt hos eröfrare mot besegrare. 1362. Lagarna. Grundsatsen om lagbudars och förordningars publicerande på finska var erkänd långt innan tryckpressen tog befattning dermed. – Infödde tjenstemän. Det är bekant, att Johan IIIF.Finska språkets lika berättigande i religionen erkändes genast vid reformationen och gaf upphof åt Agricolas minnesvärda arbeten för en literatur på detta språk. – Johan III satte en ära i att tala och skrifva finska och anställde vid sitt kansli en translator för f.finska språket. C. IX och G. II A.och C åtminstone förstodo finska, och den förstnämnde gjorde början med sv.svenska lagbokens öfversättande. – P. Brahe uppskattade Fd lika med hälften af Sveriges rike.
5 En mera verklig fara hota Fd genom den sv.svenska kulturens öfvermakt. – Samtalsspråk p i början af 1600 talet – Om helst något –
Tredje Föreläsningen 5/2 72.
1 Genom traditionens makt grodde det finska folket samman. Men detta skedde icke genom en hastig förvandling: dertill behöfdes århundraden; ja, ännu i dag fortfar den histor. traditionen att arbeta på samma föreningsverk, trots alla hinder, trots alla olika framträdande sidor af folkanden, trots alla partimeningar, trots olika härkomst och språk; – historiens verk måste gå fram, om folket skall lefva. Och endrägt är lif – tvedrägt är undergång.
2 Just Finlands fem folk. – Just de närmast beslägtade, Tavaster och Karelare, hade svårast att blifva ense och känna sig såsom ett folk. De fortforo ända in på 16 seklet att kifvas om jagtmarker och fiskevatten, stundom i härjande ströftåg in på hvarandras områden. I våra dagar ser man dem fredligt förlikas, utan att de ännu ha alldeles glömt deras fordna fiendskap. Karelaren anser Tavasten för dum, Tavasten anser Karelaren för oärlig. Det som fanns ett medel att förekomma eller försona mången bitter strid mellan dessa folk: de hade båda utrymme att utbreda sig norrut. De koloniserade Österbotten: Tavasterne det södra, Karelarne det norra. De stötte der på Lappar och Qvener. Lapparne trängdes undan, Qvenerne sammansmälte med Karelarne. Allt detta skedde icke utan våld och kamp. Lapparnes traditioner bevara ännu minnet af deras mångåriga fejder med deras sydligare grannar.|297||315| – Tavasterne hade århundradens fejder med den svenska kolonister, på Nylands kust, i Åbo skärgård, slutligen äfven vid Österbottens södra kust. Ortsnamnen utvisa än i dag, att finsk och sv.svensk befolkning skiftevis undanträngt hvarandra i dessa trakter. Men det finnes flera finska ortsnamn i trakter, der nu befolkningen är af svensk härkomst, än tvärtom, och deraf kan slutas, att den svenska kolonisationen utbredt sig under skydd af svenska vapen. Småningom lärde sig dessa fientliga grannar att tolerera hvarandra och ändtligen äfven att erkänna hvarandra som landsmän. Språkgränserna blefvo nu mera bestämda och varaktiga; dock saknas icke spår af nyare förändringar. En viss Samma spår af gammal fiendskap, som jag nyss anförde mellan Tavaster och Karelare, kunna dock ända till våra dagar förmärkas mellan svensk och finsk befolkning vid kusterna: ena sidan de svenska beskylla den andra finska för dumhet, den andra finska beskylla de svenska för opålitlighet. Det kan icke nekas, att den sv.svenska befo kolonisten ännu för 30 år sedan behandlade sin finske granne med en viss öfverlägsenhet, som hade sin grund i sv.svenska väldets, ofve sv.svenska bildningens och sv.svenska språkets förra öfvermakt. Nu är detta mycket förändradt, sedan skilsmessan från Sverige hunnit blifva ett faktum äfven i folkets föreställningar. Finnes ännu öfvermod på endera sidan, så är det lika ofta, om ej oftare på den finska. Det ligger i tidens luft. Men alla dessa konflikter ha ej förmått hindra den fortgående sammansmältningen af Finlands folk. Det har vuxit till ett och skall så förblifva.
3 Man hör i våra dagar stundom talas om Svenskarnes fordna försök att försvenska Finland. Undersöka vi de fakta, somå finna vi verkligen spridda och enstaka försök uti denna syftning.
|298||316|4 Vid de sv.svenska riksdagarna har man stundom hört röster af den sv.svenska nationen yttra sig om Ff.Finnarne med en viss ringaktning och uttrycka den förhoppning, att skilnaden i språk, seder och tänkesätt mellan Ff.Finnarne och Sv.Svenskarne borde till bådas fördel försvinna, – alldeles som man i våra dagar hört samma åsigter yttras i Ryssland. Det har funnitsoriginal: funnit sv.svenska styresmän i Fd, sv.svenska lagstiftare, domare och prester, som hvar på sitt håll gjort försök att försvenska landets finska befolkning; men det har icke funnits något systematiskt försvenskningssystem, hvarken hos regeringen eller hos enskilde. Tvärtom har den sv.svenska styrelsen, i detta som annat, visat vårt land en humanitet, ett erkännande, högst ovanligt hos eröfrare mot besegrare. 1362. Lagarna. Grundsatsen om lagbudars och förordningars publicerande på finska var erkänd långt innan tryckpressen tog befattning dermed. – Infödde tjenstemän. Det är bekant, att Johan III F.Finska språkets lika berättigande i religionen erkändes genast vid reformationen och gaf upphof åt Agricolas minnesvärda arbeten för en literatur på detta språk. – Johan III satte en ära i att tala och skrifva finska och anställde vid sitt kansli en translator för f.finska språket. C. IX och G. II A. och C åtminstone förstodo finska, och den förstnämnde gjorde början med sv.svenska lagbokens öfversättande. – P. Brahe uppskattade Fd lika med hälften af Sveriges rike.
5 En mera verklig fara hota Fd genom den sv.svenska kulturens öfvermakt. – Samtalsspråk p i början af 1600 talet – Om helst något –
6 Hvarifrån Univ.Universitet – hvarifrån skolorna, – assimilation – Vid 1808 –