Trettonde Föreläsningen. 21/3 72

|82|

Trettonde Föreläsningen. 21/3 72.

1 Rom.

2 Rom har icke uppstått genom en kolonisation af invandrade främlingar såsom Athén, Sparta, Thebe, Karthago m. fl. af forntidens berömda städer, utan genom en krigisk koloni – enligt sagan en röfvarekoloni – af flyktingar från kringboende folk. Genom krig och stränga lagar utbildade sig efterhand inom denna koloni en folk-karakter, hvars framstående egenskaper voro krigisk tapperhet, stränga seder och en medborgareanda, som påyrkade, i likhet med Sparta, en individens obetingade sjelfförsakelse och uppoffring för statens ändamål. Genom denna lilla, men men starka obevekliga enhet blef Rom småningom de omgifvande svagare nationerna öfvermäktigt. Jag förbigår Roms ryktbara historia och vill endast erinra, att denna republik, hkenhvilken grundlades år 753 f. Chr., redan år 266 före vår tideräkning hade underlagt sig södra och medlersta Italien,. och År 200 f. Chr. lydde äfven östra Italien, jemte Sicilien, Sardinien, Corsica och närgränsande öar dess vexande välde. 50 år sednare hade det fört sina segrande örnar vida utom Italiens gränser: det hade besegrat Carthago och Gre Macedonien, det utbredde sig öfver Norra Afrika, och Spaniens kuster och Grekeland. Det fortfor att vexa under ständiga våldsama skakningar inom Italiens eget sköte. Det Örnarna utbredde sina vingar öfve mot Orienten: öfver Egypten, Syrien, Mindre Asien. Slutligen uppnådde de i Vester de Gallien, Britannien, södra delen af Germanien på samma gång som de förde Roms vapen ända till Svarta hafvets ogästvänliga kuster och öfver hela den verld, som var|83| bekant för Medelhafsfolken, med undantag blott af den yttersta östern, der Alexander funnit sitt väldes gräns och sin graf, men som Romarne aldrig lyckades uppnå.

3 Rom.

4 Vid Cæsars tid 44 f. Chr. varhade Romarväldet vuxit till de vida gränser, den orbis terrarumspråk: latin, utöfver hkahvilka de icke vidare skulle gå. Mindre områden tillkommo och förlorades åter under de nästföljande seklerna: verldsväldet tycktes en tid stå stilla uti sin middagshöjd, och derefter begynte det falla. Men dDet yttre fallet föregicks af ett inre.

5 Romarnes nationalkarakter hade äfven i dess skönaste dagar något hårdt och kallt herrskande. Förgäfves har sagan och den poetiska dikten i från perspektivet af en senare tid mil sökt att mildra dess skärpa med sina mjukare dagrar. Man beundrar denna storhet, men man älskar den icke. Greken måste man älska på samma gång man beklagader hans svagheter: den romerska kraften var för sjelfvisk,t för att var romersk, för att kunna tillvinna sig en högre mskligmensklig betydelse. Fäderneslandet är ett högt mål, men icke det högsta. Öfver det står mskligheten.svårläst p.g.a. att bläcket är svagt och avmattat, på väg att ta slutmenskligheten Under detta mål står individen med sin fordran på lif, frihet och lycka, och när individen ställer sin egen fördel framför fäderneslandets, måste han uppoffras för det hela. Men när individens rätt tillika är msklighetensmensklighetens, när staten för sina sjelfviska ändamål trampar msklighetensmensklighetens grundlagar under sina fötter, då står staten, då står fäderneslandet i sin ordning tur underordnadt det hela, och dess rätt öfver individen måste gifva vika för den högre mskligamenskliga rätten.

|84|

6 Rom.

7 Detta är dent högre rätt sedliga mål, för hkenthvilket Sparta, Carthago och Rom gått under. Rom hade kunnat fordra allt af sina medborgare, om det icke tillika fordrat allt af msklighetenmenskligheten. Men för dess sjelfviska rätt erkände ingen annan rätt. Allt för Rom var detsamma som intet för verlden. Men nu äro alla sjelfviska mål af ändlig natur, vare sig att de gälla individen eller staten, som båda äro försvinnande momenter i desst helas utveckling. Till följd deraf bära de undergången i sitt sköte. Makt, såsom statens mål, är endast början till vanmakt. Och maktlystnaden utvecklade sig oemotståndligt inom det romerska lynnet, just till följd af det som man kallar romersk dygd, neml. individens obetingade uppoffring för staten. Det välde, der medborgaren är intet och staten allt, kommer alldeles följdriktigt till det resultat, att uppställa statsintresset öfver det allmänt mskligamenskliga. Rom var fritt endast på det vilkor, att dess medborgare voro statens slafvar och att alla andra nationer voro ofria.

8 Hade således Roms verldshistoriska mission endast legat i makten, i herraväldet öfver verlden, så hade det endast genom en något långsamare mognad och längre varaktighet skilt sig från dessa asiatiska eröfrare, hkahvilka hastigt grundlagt ofantliga välden, gen som lika hastigt ånyo sönderbrista. Men i Försynens – eller, om vi så vilja, i verldshistoriens händer var det Rom, under all sin sjelfviskhet, utkoradt till ett redskap för stora mskligamenskliga ändamål, som gingo vidt öfver dess berömdaste statsmäns trånga synkrets. Försynen hade sändt den grekiska|85| kulturen förut och låtit den utbreda sig öfver Österlandet genom Macedoniern Alexander. Samma stora ledarening af verldshändelserna framkallade omedelbart derefter det stora romerska väldet, för att sammanhålla de grekiska kulturelementerna och vidare utbreda dem öfver vesterlandet. Det är omöjligt, att icke här skönja ett stort och beundransvärdt samband i tingens kedja. Grekeland sådde, Rom vattnade, Grekeland var produktivt, Rom reproduktivt. När Rom upptog i sig den grekiska bildningen, fick Rom icke blott en annan form, utan äfven ett annat innehåll. Det var icke blott romersk stolthet och konservatism, som gjorde Cato d. ä. och flera hans likar så fientliga mot den grekiska bildningen. De insågo, att romerska staten derigenom rycktes från dess förra ståndpunkt, der makten, såsom ärtillagt av utgivaren ett ändamål i sig sjelf, till en annan, der makten blef ett redskap för kulturhistoriska ändamål. Man måste erkänna, att Rom endast motvilligt och likasom framdrifvet af oemotståndliga historiska tyngdlagar följde denna nya impuls. Det vidhöll makten som mål och begagnade, lika samvetslöst som förr, alla medel för dess vinnande. Men den grekiska bildningen blef sin råe besegrare öfvermäktig, idéerna trängde igenom makten och likasom omlindade spetse Roms svärdsudd med blommor. Rom Med des Grekisk kultur följde öfverallt dess fanor i spåren. Och i det att denna kultur omskapade Rom, fick den sjelf ett annat innehåll af den romerska folkanden.

9 Roms mission.

|86|

10 Roms mission.

11 Rom reproducerade, men så som en kraftig nationalande reproducerar den andra. Det vi kalla romersk kultur är väl till sin hela grund grekiskt, men omplanteradt i en annan, hårdare jordmån. Den rom. kulturen var väsentligen realistisk och praktisk, i motsats mot den grekiska, som lika väsentligt var idealistisk och spekulativ. Grekeland har efterlemnat en literatur, en vskapvetenskap, en konst, som icke hafva sin like. Rom förmådde i dessa riktningar endast frambringa svaga kopior, men i stället frambr efterlemnade det på hela det ofantliga området af sina besittningar lagstiftning, förträffliga vägar och vattenledningar, städer och befästade läger, vingårdar, och åkerfält, fiskdammar, praktfulla byggnader. Deras förmågaoriginal: Fförmågan att kolonisera och organisera, var ovanlig och af ett så stort inflytande, att hvarhelst der de engång i verlden satt sin fot, ha årtusendens omhvälfningar ej kunnat utplåna spåren af deras dervaro.

12 Härigenom blef det romerska väldet ett af varaktig betydelse för kulturen i och för sig ett. Och likväl, när det betraktas från efterverldens upphöjda ståndpunkt, finner man lätt, att det tillika plogade väg för kristendomens utbredande. Kristendomen är den högsta idé, som uppträdt i verlden: dess ideala verldsåskådning hade varitsvårläst p.g.a. strykning förblifvit oförstådd, om ej Grekernes ideala uppfattning af lifvet gått förut och gjort sinnena mottagliga för något högre. Men den hade lika litet kunnat gå fram, om ej Romarnes praktiska förstånd jemnat marken för dess utsäde, nedrifvit skiljemurarna folken emellan och grundat den andliga verldsmonarkin|87| på den centraliserande politiska verldsmonarkin. Kristendomen är central: allt utstrålar från en medelpunkt. Universel. De båda verldsspråken grekiskan och latinet, voro färdiga och smidiga redskap för dess utbredande: den förra för östern,svårtytt den sednare för vesterlandet. Det är sagdt om apostlarne, att den helige ande lärde dem tala med hvarje folks tungomål. Man kunde ock säga, att samma ande lärt folken tala med Grekers och Romares tunga, på det att en verldsreligionspråken skulle förenade kunna uttala en verldsreligion.en.

13 Roms mission.

14 Den tidpunkt, när kristendomen uppträdde, är underbart väl vald. Ingen historieskrifvare, som ej afsigtligt tillslutit sina ögon för denna underbara en högre verldsordning, har kunnat förbise dess betydelse och dess inverkan. När Christus föddes i 301:sta året af kejsar Augusti regering, hade Grekeland blommat ut fyllt sin mission, och men Rom kulminerade då i sin makt. Icke förr och icke senare var kristendomen en möjlighet. MskoandenMenniskoanden hade blommat i sin högsta rent mskligamenskliga fulländning: den hade likasom uttömt sig sjelf och väntade på ett nytt innehåll. Den MsklighetenMenskligheten stod likasom uppställd i ordnade bataljlegioner under Roms örnar och väntade, trött vid sitt fruktlösa sökande, men genomträngd af stora aningar,original: aningar denna nya verldsålder, om hvilken Plato profeterar och Virgilius sjunger. Cicero har gifvit denna oklara, aningsfulla väntan ett uttryck i sitt berömda arbete om gudarnes natur. Man stod likasom utanför kristendomens tillslutna portar; de öppnades, och folken tågade in.

15 Kejsaretidens mission.