Fjortonde Föreläsningen. 22/3 72

|88|

Fjortonde Föreläsningen. 22/3 72.

1 Rom.

2 Dertill behöfdes tre århundraden, och jemnt så länge qvarstod ännu det odelade romerska väldet. Att det söndersprängdes af kristendomen, är likaså visst, som att det murkna gamla brister, när det friska nya tränger derin. Men det är också visst, att det fallande romerska riket stod qvar jemnt sålänge det behöfde stå qvar, för att inom sitt sköte uppamma och sammanhålla den nya verldsreligionen. Den romerska traditionen, som hvars mål var makten ett verldsrike, gick i en motsatt riktning mot kristendomen, hvars mål var ett Guds rike. Aldrig förr och aldrig sednare har en så storartad strid blifvit utkämpad på inom msklighetenmenskligheten. Den andliga makten segrade här, som alltid, öfver den materiela; men den kristna kyrka, som uppstod på gruset af det hedniska Rom, kunde ej helt och hållet frigöra sig från dettas historiska tradition. Det hierarkiska Rom eftersträfvade verldsherraväldet, likasom det hedniska Rom, och med samma resultat: upphöjelse och förnedring.

3 Huru de sedliga makternas undergång i det gamla Rom föregick och påskyndade den original: poliskapolitiska undergången, är så ofta skildradt och inlärdt, att jag icke behöfver upprepa något så allmänt bekant. Sedernas förfall var en konseqvens af makten. Hersklystnaden demoraliserar,. mMakten ger tillfälle att njuta, njutningen behöfver retmedel för nya njutningar, och retmedel förslappa. Historien är rik på sådana lärdomar. Men bland alla sjunkna, förvekligade, sedligt förderfvade folk, var det romerska folket under kejsaretiden måhända det mest|89| sjunkna, det mest förvekligade, mest förderfvade. Hvarken Babylon, Tyrus, Alexandria eller någon af den nya tidens lastfulla metropoler kan i sedeförderf mäta sig med det gam fallande Rom. Allt var här kolossalt; lasten så väl lika som den yttre storheten, förtrycket så väl som makten. Aldrig ha menniskorätt och mskovärdemenniskovärde blifvit trampade under fötterna med ett så hånande förakt, som i detta gamla Rom, der friheten från början innebar alla andras förtryck. Aldrig har fosterlandet blifvit grymmare skändadt, än i detta samma Rom, der fosterlandet från början ställdes öfver msklighetenmenskligheten. Sådan är de sedliga makternas hämd: när de utgå från en sjelfvisk grund, vända de om i sin motsats och uppsluka deras sina tillbedjare. Rom hade förtrampat msklighetenmenskligheten: msklighetenmenskligheten vände sig om och förtrampade Rom.

4 Roms fall.

5 Denna förklaring af Roms fall står att läsa i hos alla häfdatecknare. De glömmer ej heller lika litet att omtala att den grekiska bildningens, som kristendomens upplösande inverkan på det romerska riket. Men detta är endast utsidan af tingen. aAf alla häfdatecknare känner jag endast två, som genomskådat de innersta orsakerna till Romerska väldets upplösning, neml. engsm.engelsmannen Gibbon och tysken Niebuhr. Niebuhr skildrar för oss den period af Roms historia, när de gamle gudarne ännu lefde i folktron och huru de småningom begynte dö. Gibbon ski åter skildrar den tid, när de ende gudar, som verkligen dyrkades i det hedniska Rom, voro kejsarnes bildstoder – Caligulasa, Neroso och Domitianius såväl som Trajanius och Antoninus Pius.

|90|

6 Roms fall.

7 Och ur dessa båda mäns skildringar framgår, att Roms sedliga makter, d. v. s. källorna till dess lifskraft och välde, stodo och föllo med dess gudar. Här upprepas, ehuru i större skala, alldeles samma erfarenhet, som i Grekeland. Så länge den romsvårläst p.g.a. strykning mskoandenmenniskoanden hämtar sin lifskraft ur sambandet med det oändliga inom och öfver honom, så länge är han, i oaktadt alla sina förvillelser, stark och lefnadskraftig. När detta samband upphör, blir han ett rof för alla sjelfviska lidelser, ändlighetens inskränkningar blifva honom öfvermäktige, och han återfaller uti sin egen rotlösa vanmakt. Det är på andens område samma naturlag, som beständigt upprepas i den organiska verlden: så länge de vitala lifskrafterna beherrska de kemiska, grönskar vexten, djuret tillvexer, mskokroppenmenniskokroppen blomstrar i helsa. Men när de kemiska krafterna börja få öfverhand öfver de vitala, inträda successivt sjukdomen, förvissningen, döden, förruttnelsen. Den romerska folkanden, och med den det romerska verldsväldet, har genomgått till följd af samma orsaker genomgått samma serie af blomstring och fall. Dess sedliga kraft lif och dess sedliga förderf sammanhängde på det innerligaste med dess religiösa tro. Numas gudar, i all deras barnsliga enfald, voro dock Roms skyddsgudar: Neros bildestod var det toma tviflet, som grinande satte sig fräckt på verldens thron och hånade sina tillbedjare.

8 När Rom uppfyllt sin mission att gifva mskoandenmenniskoanden ett nytt innehåll – kulturhistoriskt genom den förenade grekiska och romerska bildningen, andligt genom kristendomens|91| tillvext och utbredning, – sjönk det i grus. Barbarerne stormade mot dess gränser: i öster Partherne, i vester och norr de germaniska folken och Hunnerne. Tre århundraden igenom störtade den ena folkböljan efter den andra mot denna förvittrade, men ännu rotfasta klippa, innan de slutligen lyckades att undergräfva och öfversvämma henne. Barbarerne blefvo Italiens herrar. År 476 föll det, som ännu qvarstod af det romerska namnet för Odoacers svärd. År 493 kom det östgöthiska riket med Theodorik. År 553 föll detta rike för Belisar, och Italien blef ett exarchat under det Byzantinska kejsaredömet. Från 568 härjades det af Longobarderne, som nedsatte sig i öfra norra Italien, (och medlersta) medan den öfriga halfön sönderföll i en mängd efemera sjelfständiga stater. Efter 740 förjagades de siste Byzantinerne från Ravenna, biskoparne i Rom begynte uppträda som påfvar. År 774 störtade C. den store Longobardernes rike, och medan kyrkostaten bildades af exarchatets qvarlefvor, grundlades de tyske kejsarnes anspråk på Italien. SydItalien förblef ett omtvistadt byte för Longobarder, Greker, Araber och slutligen Norrmanner.

9 Folkvandringen.

10 Det skulle blifva långt att följa alla de strider och omvexlingar Italien undergick i medeltiden och början af nyare tiden, medan ömsom Tyskar, Fransmän och Spaniorer kämpade med infödingarne om landets besittning. Få länder ha undergått så många skiftande öden och lydt så många olika herrar efter hvarandra. De verldshistoriska resultaterna af denntta långa stridstummel voro den romerska hierarkin, de rika handelsstäderna Venedig, Genua, Pisa – den nyitalienska kulturens plantskolor|92| Florenz, Milano, Rom och den höga impuls, som derifrån utgick till hela vesterlandet. Rennissanceperioden i vskaperoläsligt p.g.a. konservering/inbindningnavetenskaperna, konsten och literaturen var ett återsken af den klassiska forntiden, förandligadt, förädladt och genomträngt af kristendomen, hkenhvilken visade sig lika fruktbar att pånyttföda den högsta kultur, som att gifva det sedliga lifvet ett högre innehåll. Expv.Exempelvis musiken, måleriet Men detta sednare flydde, här som alltid, före den högsta blomstringens period, och den, som uppmärksamt betraktar det högsta mest ideala som msklig målarekonsten ännu frambragt, Rafaels Sixtinska Madonna, skall förstå, icke blott det underbara djup uttryck af sedlig höghet, med utan ock det stränga, bestraffande allvar, hvarmed hon betraktar blickar ned på den tidens sedligt fallna Italien vid början af det 16:de seklet. Jungfru Maria i den katholska folktron är ingenting annat, än Romarnes hedniska Diana med namn och attributer lånade från kristendomen, men Sixtinska Madonnan är dent antika skönheten idealet, genomträngdt och förandligadt af den kristna verldsåskådningen.

11 Det nyare Italien.

12 Vid ingången slutet af detta förra århundradet I den nyare tiden finna vi Italien deladt i dessa under medeltiden uppkomna stater, som jag redan uppräknadt; med und och bland dem förnämligast Rom och Venedig. Men i stället att uppehålla oss med deras historia, vill jag tillägga några ord om det nuvar. Italienska folket och dess karakter.

|| ||