Tjuguförsta Föreläsningen. 25/4 72

Tjuguförsta Föreläsningen. 25/4 72.

1 Otvifvelaktigt har detta franska folk haft en stor kulturhistorisk mission, men hvilken? Vi skola fatta dess betydelse bättre, om vi jemföra Fransmännen på ena sidan med dessras romaniska stamförvandter, på andra sidan med dessras grannar Engelsmän och Tyskar. I makt, inflytande och kultur stå Fransmännen högst bland de germa romaniska folken. I karakterens fasthet och upphöjdhet stå de efter Spaniorerne, i rika naturgåfvor efter Italienarne. Men i den snabba, klara och logiska uppfattningen i förmågan att hänföras af idèer stå original: stå Fransmännen främst. Deras mission bland de romaniska folken är således att söka i resultaterna af ett öfverlägset, praktiskt förstånd. Men denna logiska öfverlägsenhet gentemot de romaniska folken förlorar sin betydelse gentemot de än mera praktiske Engelsmännen och de mera spekulative Tyskarne. I stället Mot dem|135| ställer Fransmannen deremot sin lätta och snabba uppfattning, sin uppoffrande enthusiasm. Och på detta sätt bildar han en öfvergångslänk mellan de romaniska och de germaniska folkstammarna, likasom hans härkomst också är mest egnad att i detta hänseende göra honom till ett centralfolk. Historien jäfvar icke denna den franska nationens centrala ställning: tvärtom visar den oss, att här är den politiska och sociala hake kring hkenhvilken den nya tidens Europa vändt sig. Alltsedan 15:de Frankrike mot slutet af 15:de seklet uppträdde som stormakt, har detta rike eftersträfvat herraväldet i Europa och mer än engång varit nära sitt mål och endast kunnat hejdas genom storartade koalitioner. Ty med i det det på engång han Fransm. han förenat romaniskt liflighet och germanisk reflexion, har Fransmannen kännt sig född till herrskare, men icke till en herrskare, som velat förtrampa, utan till en herrskare, som velat lyckliggöra andra folk, visserligen i den fåfänga inbilska öfvertygelsen att han sjelf och ingen annan varit civilisationens utkorade banérförare.

2 Centralfolk.

3 Hans politiska mission har misslyckats, emedan den uppställt ett falskt och numera oupphinneligt mål, ett universalvälde i Europa. Den har misslyckats, emedan Fransmannen väl kunnat segra, men aldrig begagna sin seger – emedan han, stor som krigare och eröfrare, stor t. o. m. som organisatör och systematiker visat sig liten som mskokännaremenniskokännare.|136| Hans politiska välde har icke varit lyckligt för andra folk, och denna nation, som gjort anspråk på att styra verlden, har under sitt ständiga vankelmod, sällan varit i stånd att styra sig sjelf.

4 Sociala idéer.

5 Af ett varaktigare inflytande ha de från Fr. utgångna sociala idéerna visat sig vara. Dess hof var i två sekler det tongifvande, och när detta lysande hof föll för bilan och landsflykten, gingo i dess ställe friheten och jemnlikheten ut från Fr. att eröfra verlden. Det demokratiska Europa är bygdt på 1789 års grundvalar, och jag har förut anmärkt, att denna demokratioriginal: demotrakti tränger mer och mer oemotståndligt fram ända till trappstegen af de mest absoluta throner. Demokratin kan råka på vådliga afvägar, dess tygellösa välde kan slå om i sin fulla motsats: militärdespotismen,original: militärdespotismensvårtytt ty demagogi och tyranni äro endast två ord för samma sak – och en osvårtyttfolkyrans en pöbelhops despotism är ofta förhatligare, än thronens. Vi ha färska exempel derpå. Men på dess grundsatser hvilar dock det nya Europas framskridande, förutsatt att demokratin sjelf hvilar på sedlig grund. Ända till våra aflägsna bygder verka än i dag de sociala idéer, som utgått från 1789 års Frankrike. Jag behöfver endast erinra om ståndsprivilegiernas successiva afskaffande. – om

6 Det folk, som utöfvat ett sådant inflytande|137| på msklighetensmensklighetens utveckling, har icke lefvat förgäfves.

7 Fransk kultur.

8 Men äfven i den allmänna bildningens – i de högre civilis.intressenas tjenst, har franska folket qvarlemnat outplånliga spår. Det har börjat med att fernissa ytan, att förfina umgänget, och denna förfiningar har utan tvifvel ofta varit ett tomt sken: ja, den har dolt mycken inre skröplighet, men detn har alltid tillika varit en protest motoriginal: må råheten i seder uppfattning, råheten i tänkesätt, icke allenast mot råheten i yttre skick. Ex. Under Gustaf III t. ex., när denna franska förfining visar sig så tom, emedan den dolde bakom den glänsande ytan lastbara seder, lyftade den dock svenska nationen literaturen till en dittills oanad höjd. Under Hos dDe högre samhällsklasserna i Rd är f ha fått en nästan helt och hållet fransysk uppfostran. Detta hindrar visserligen lika litet der, som i Sverige, mycket sedeförderf, men det har dock lyftat dessa samhällsklasser betydligt öfver den råa massan, det har gifvit dem intresse för vskapvetenskap och konst, det har gjort dem tillgängliga för civilis:scivilisationens allmänna tendenser, hkahvilka äro för massan obegripliga.

9 Den franska bildningens betydelse är således egentl. att uppfatta såsom medel för något högre, icke som ändamål i sig sjelf. För att denna bildning skall blifva sann, behöfvesr den ett sedligt innehåll och en djupare vskapligvetenskaplig grund, ty båda dessa åro Fransmännen oförmögne att inlägga deri. Det vanliga misstaget.

|138|

10 Framtid.

11 Det franska folkets kulturhistor. mission ligger således i de tre närmast förflutna seklerna och i den nuvarande tiden. Men just den tilltagande bristen på sedligt innehåll visar ett tillbakagående. De sednaste tre decennierna ha blottat ett djupt förfall. Det reflecterande förståndet, i förening med de galliska passionerna, ha undanryckt franska folket dess religiösa tro, och all moral utan religion är ett svaf rotlöst sväfvande moln. Det är omöjligt att plocka Huru vill man att frukter skola vexa på ett förtorkadt träd?

12 Detta folk är för närv. djupt att beklaga, ty det bär, jemte bördan af sina egna förvillelser, äfven bördan af en fruktansvärdt demoraliserande tradition – ett heijdlöst envälde, som slagit om i anarki, och ett religiöst bigotteri, som slagit om i tvifvel och otro. Det måste fullständigt pånyttfödas, om det skall lefva, och pånyttfödas kan det icke utan långa och svåra kriser, utan långa och svåra förödmjukelser, som måste lära det att skilja det toma skenet från kärnan af en sann utveckling.

13 Men med allt detta är det dock –tillagt av utgivaren detta på engång så skeptiska och enthusiastiska folk –tillagt av utgivaren ett folk med så stora, glänsande drag af hjeltemod och högsinta uppoffringar – ett folk med så outplånliga minnen i Europas historia – ett folk med så mycken älskvärdighet i allt sitt vankelmod – att om den europ. civilisationen skall ombyta sin spets och sin målsman – man näppeligen torde väl torde finna kraftigareoriginal: kraftigar och djupare, men icke mera populärare, ädlare, lyckligare målsmän för msklighetenmenskligheten.

|139|

VI. Engelsmännen.

14 Vi öfvergå till Engelsmännen. Steget öfver kanalen är icke långt, men betydelsefullt. Skilnaden i härkomst är icke heller alltför stor, men i historisk utveckling och nationalkarakter omätlig.

15 Fransmannen står bland de romaniska nationerna närmast den germaniska folkstammen: Engelsmannen står bland de germaniska nationerna närmast den romaniska folkgruppen: Den förre bildar slutpunkten, den sednare begynnelsepunkten till en egen serie af nationaliteter. Men under det att den romaniska typen likasom kulminerar hos Fransmannen, uppträder den germaniska typen så blandad hos Engsm.Engelsmännen, att han med skäl kan betraktas, som en folkstam för sig.

16 Wi skola betrakta hans land och hans härkomst.

17 De tre förenade konungarikena England, Skottland och Irland utgöra en grupp af två stora och några små öar, omslutna i öster af Nordsjön och Kanalen samt på de tre öfriga sidorna af Atlantiska oceanen. Dessa öar, kärnan af ett verldsrike, upptaga en areal af inalles 5,763 □ mil med 30 millioner invånare, hvaraf på Engld med Wales ensamt belöpa sig 2,395762 □ m.mil och 19 millioner 20,100,000, på Skottland 1,473 □ m.mil och 3,100,000 inv. samt på Irland 1,528 □ m.mil och 5,800,000 inv.

18 Dessutom tillhöra det brittiska riket: I Europa Helgoland, Gibraltar och Malta med inalles 5⅟₁₀ □ mil och 180,000 inv. – I Asien: de indiska besittningarna, Ceylon m. fl. med 70,731 □ mil och 190 mill. invånare|140| – I Afrika Caplandet, Senegambien, St Helena m. fl. kolonier 7,554 □ mil och 1 mill. invån. –

19 I Amerika Hudsons bay länderna, Canada, Guiyana, Britt. Westindien m. fl., 159,206 □ mil och 4,600,000 inv. – I Australien på fastlandet, Nya Zeland m. fl. 74,895 □ m.mil och 1,500,000 inv. – Summa kolonier 312,386 □ m.mil och 196 m.millioner inv. – Summa för hela Brittiska riket 318,155 □ mil och 226 mill. invånare.

20 En sådan jättestat har uppvuxit ur den jmfv. obetydliga kärnana, som i NV. Europa utgör dess centrum och beherrskar de fem verldsdelarna.

21 Har s:hängtsammanhängt med kontinenten. England är i S. och Ö. ett slättland med låga kuster och kritberg af ringa höjd, i W. och N. är det deremot genom höjdkedjor afsöndradt från Wales och Skottland. Wales och norra Skottld äro bergländer och de minst fruktbara. Landet sluttar långsamt mot kusterna; floderna äro korta, men segelbara. Mellan Skottlds berg räknar man 25 insjöar. – Ö. kusten jemnare, än den vestra. – Irland är original: ett la också ett lågland, men omvexlande med rader af kullar och mellanliggande, ofta sanka slätter samt uppfylldt af små sjöar. – Norra kusten af Irland består af till en del mäktiga basaltberg och är likasom mycket inskuren af hafvet.

22 Klimatet på båda öarna är mycket fuktigt och, till följd af golfströmmen, ovanligt mildt för sin breddgrad. – Med denna milda, töckniga, fuktiga luft frambringar den bördiga jorden en stor rikedom af alla kulturvexter. – De gröna slätterna äro betäckta af boskapshjordar.