Tjuguandra Föreläsningen. 26/4 72

|141|

Tjuguandra Föreläsningen. 26/4 72.

1 Englds rikedom.

2 Den engelska hästen, den eng. ullen äro verldsbekanta. – Och till alla dennssa naturens rikedom skatter har naturen ännu lagt nästan outtömliga stenkolslager i jordenoriginal: jordens och en rikedom på bergmalmer, hvarmed intet annat europ. land har något jemförligt. – Ofruktbara äro endast det norra Skottland, en del af Wales och en del sumpmark i Irland. Allt det öfriga är såsom en blomstrande trädgården, och artificiela gödningsmedel ersätta jorden beständigt de närande ämnen hon afgifver. Ullen ensam uppskattas till öfver 100 mill. mark i vårt mynt årligen. I det eng. jordbruket är ett kapital af 60,000 millioner mark nedlagt, och dess årliga afkastning öfverstiger 3 milliarder. Med dessa jordens och bergens skatter och med sitt milda klimat är alltså Engld redan af naturen bestämdt till rikedom.

3 Det maritima läget har för desvårläst p.g.a. strykning ej kunnat skydda dessa öar för anfall, sålänge de sjelfva icke haft starka flottor. Men i början af detta sekel har man sett Napoleon I stå, brinnande af harm och otålighet, med sin stora segervana krigshär på stranden af Boulognese kuster och med all sin makt vara ur stånd att landstiga på Englands kust. Från sina välbefästade örlogshamnar har Engld beherrskat hafven, och oceanen har fört dess handelsmarin, likasom dess örlogsmän, till alla delar af verlden.

4 Namnet Britannia härledes af två celtiska ord: Britspråk: keltiska, som betyder måladspråk: keltiska, och Tania, som betyder nejd, landskap. Alltså: Britania = ett land, der folket målar sig, tatuerar sig, enligt bruket hos barbariska folk. Stundom hörde man i forntiden äfven namnet Albion. Fenicier och Karthaginenser|142| besökte redan för 3 årtusen tillbaka dessa öar, för att derifrån hämta det då så dyrbara tennet (för bronzen). Af denna orsak voro de brittiska öarne hos Grekerne bekantasvårläst p.g.a. inbindning/konservering under namnet Tennöarne ϰασσίτεϱιτου. Sednare kom tennhandeln i de franskasvårläst p.g.a. strykning galliske Celternes händer, och genom dem blef Cæsar gjord uppmärksam på dessa öars rikedom. Första gången landstego Romarne på Englands kust år 55 f. Chr., och men den eg först under kejsar Claudius (41–54 e Ch.) togo de dessa öar i besittning. Vespasiani fältherre Agricola (78–85 e. Chr.) eröfrade största delen af Engld och södra Skottland, men norra Skottld och största delen af Irland forb blefvo endast tidtals skattskyldige (?), men icke underlagde det romerska väldet. Brit. romana & barbara.

5 Urbefolkning.

6 När Romarne kommo till Britannien, funno de der ett Celtiskt urfolk, som kallades Briter = Gaeler. Detta folk var nära beslägtadt med Gallerne och bebodde båda stränderna af kanalen. Om dessa gamle Britter ha vi endast sparsama underrättelser. De skildras som råare, än deras stamförvandter i Gallien, men lika stridbare, liflige, vankelmodige. Innan kort hade större delen af dem antagit romerskt språk och romerska seder, men en del af Britterne flyktade till bergstrakterne och behöllo der, likasom i Irland sitt gaeliska språk och andra egendomligheter ända till våra dagar. Deras afkomlingar särskiljas än i dag genom sin smärtare vext, sitt svarta hår och sitt häftiga, våldsama sinnelag.

|143|

7 Romarne.

8 Romarne be införde i Britannien all sin praktiska skicklighet. De fördubblade bergverkens afkastning, odlade landet, byggde vägar, broar, vattenledningar och befästade läger. Men de afvände också, enligt sin gamla politik, det underkufvade folket från vapnens bruk. Britannien blef under deras välde rikt, men förslafvadt, och darrade ständigt för de frie Celterne – töcknets söner – som lurade bland bergen på tillfällen att öfverfalla och plundra det rika slättlandet.

9 Det Under rRomerska väldet kunde dock ej heller skydda Eglds kuster från härjningar af germaniska folk = Frieser, Angler, Sachser. År 412 inbröto Westgöther och Burgunder i Gallien, Romarnes härar blefvo slagne och de nödgades kalla sina legioner i Britannien till hjelp. År 427 öfverfördes den sista rom. legionen, och de förvekligade romerske Britterne, ur stånd att värja sig sjelfve, sågo sig med fasa prisgifne åt barbarernes infall.

10 Desse dröjde icke heller att nedstiga från bergen. Scoterne = Gaeler, som voro frie Celter i de skottska högländerne, slöto förbund med Picterne,svårtytt ett som några anse ha varit ett invandradt, norskt eller sachsiskt folk på nordöstra kusten af ön, och förhärjade på det grymmaste det nyss så blomstrande landet. I sin förtviflan sökte då Britterne hjelp hos två i södra delen af Jutland och norra Tsvårläst p.g.a. strykning Nordsjökusten boende germaniska folk, Angler och Sachsare (Anglosachser), hvilka förut voro kända genom vikingafärder till Engld. Dessa folk lydde up sannolikt gerna uppmaningen och öfvergingo år 449 till Engld under anförande af Hengist och Horsa – hästnäamn.

|144|

11 Anglosachsarne

12 Dessa Sachsare voro råare än de flesta andra german. folk, men krigiska och af ett lugnare nordiskt lynne; högvuxna, kraftiga, groflemmade. Sedan Anglosachs. bistått Britterne mot deras fiender, försporde de ingen lust att åter aftåga, utan begynte att för egen räkning tillegna sig det fruktbara landet. Nu uppstodo långvariga krig – Britterne slöto förbund med sina stamförvandter och försvarade sig hårdnackadt under Vortigern och flera folkhjeltar, bland hkahvilka sagornas kon. Arthur blifvit den mest berömde. Kampen om landets besittning fortfor i 130 år och slöts dermed, att Britterne på det eng. låglandet blefvo dels utrotade, dels fördrifne, hvarpå de slagna qvarlefvorna af detta fordom så talrika folk flydde dels till N. Skottland, dels till Irland, dels till Wales.

13 Nu voro Anglosachserne herrar i Engld och delade landet sig emellan. Der uppstodo åtta konungariken, som kunde jemföras med de skandinav. fylkena, men dessas hade områden vexlade ofta om, så att ibland voro flera förenade under samma spira, och alla förde oupphörliga krig, än med hvarandra, än med Norrmän, Danskar och Svenskar, som oupphörligt svärmade med sina vikingaflottor kring kusterna. – År 827 lyckades konung Egbert i Westsex att under sin spira förena hela det sachsiska området, och nu begynte man först höra namnet England. Alfred den store (88071–901) införde det german. samhället (nämnden). Undertiden vexte ishti synnerhet Danskarnes makt och djerfva anfall, medan Anglosachsarne förvekligades i det rika landet, och mellan 1013–1041 innehade Danskarne hela det sachsiska England. Norrmännen u. Ragnar Lodbroks söner landet mellan Humber och Trent.

|145|

14 Norrmanner.

15 År 1041 lyckades Edvard Bekännaren fördrifva Danskarne, men i deras ställe inträngde år 1066 först Norrmännen, sedan de franska Normannerne. De förre blefvo slagne, med de sednare slogo Sachsarne vid Hastings, intogo England och delade det sig emellan i 20,000 riddarelän, medan Sachsarne ännu bibehöllo en ringa del och slutligen under ett hårdt förtryck blefvo sina besegrares lifegne.

16 Härmed var den långa raden af invasioner i England afslutad, och vi finna således det eng. folket sammansatt af följande beståndsdelar: – 1) Celtiske Britter, af hkahvilka några få ord qvarstadnat i eng. språket. – 2) Romare, som dock icke nedsatt sig här i massor, såsom i Gallien eller Spanien och derföre icke heller direkt varit af större inflytande på språk och folk-karakter; – 3) Anglosachsare, som påtryckt eng. folket en stor del af dess flegmatiska, men kraftiga praktiska lynne och hkashvilkas språk ingått till nära hälften i det engelska, samt slutligen 4) Normanner, som vid sitt inbrott redan hade antagit franska språket och derföre införde den andra hälften af eng. språket, d. v. s. dess latinsk-franska beståndsdelar, jemte det att de i eng. folket nedlagt sin äfventyrliga, företagsama karakter och i engelska adeln deras ridderliga lynne.

|146|

17 Irland. Skottland.

18 De normanniske Engsm.Engelsmännen eröfrade i 12. årh. Irland och delade det mellan sina baroner. Erin – den gröna ön. Irländarne voro, som alla Celter, lätta, lifliga, vankelmodiga och fåfänga, fördelade under flera små konungar. De blefvo lätt besegrade, men icke så lätt denationaliserade. De bibehöllo största delen af landet, betalade skatt, gjorde ofta uppror och blefvo lika ofta åter besegrade. Normannerne nöjde sig med att innehafva de bästa hamnarna och att från fasta borgar vid kusten utkräfva landets skatt. – Härigenom har massan af Irländska folket bibehållit sig temligen oblandad, och det är först under sednare århundraden, som en massa engelska kolonister flyttat in. – I 13:de seklet Wales.

19 Norra delen af Skottland hade aldrig väl stundom betalat skatt, men aldrig blifvit underkufvad. Inv. i v. delen af detta land kallades äfven Caledonier el. Gaeler; i Ö. Picter. – äfven på Orkney och Shetlandsöarne, Hebriderne. – De skottska Clanerne en gaelisk inrättning – feodaladeln germanisk. – När sachsiska väldet förföll, utbildade sig Skottland till ett eget rike – och låg i ständiga blodiga fejder med det normanniska England, tilldess att Skottlds och Englds kronor förenades med på Jakob I:s hufvud 1603, hvarefter Egld och Skttd definitivt förenades år 1707. – I skottska nationen ingår således till ⅔½ Celtiskt, till andra hälften sachsiskt, normanniskt och rent norskt blod.

20 Kristendomen inkom i Engld i 6te seklet, i Skottland i 8:de, i Irland först i 11:te seklet –

|147|

21 Landskapen.

22 Betrakta vi nu den olika fördelningen af Engds befolkning.

23 Södra Engld ända till Humberfloden är bebodt af Anglernes, Sachsarnes och Frisernes afkomlingar: ett mera ljuslätt, blåögdt, allvarsamt, slutet, ståndaktigt, ihärdigt och tappert folk med okufvelig frihet kärlek till lagbunden frihet. Det går genom detta folk en åder af demokrati, nästan af republikanism; men tillika af lugn besinning: det är ett kärnfolk, som väsentligen gbidragit att göra Engd till hvad det är. London är det hjerta, hvari dessa 10 mill. Engsmäns blod sammanflyter – den omätliga, alltid rastlöst arbetande verkstaden för engelsk kraft och engelsk flit. Så genomengelskt är London, att man endast af dess ofantliga utsträckning, folkmängd och rikedom, af de tusentals skeppen på Themsen och af de enorma varumagasinerna kan ana till att man här ser en verldsstad, som står i ständig beröring med alla jordens länder. Man finner der alla nationer och alla språk representerade, men icke i massor – alla andra förlora sig i den engelska typens, det eng. språkets öfvermakt. Ingen språkförbistring, ingen främmande sed, som vexlar med modets nycker. Engld är icke på långt när så centraliseradt i London, som Frankr. i Paris – ty hvarje del af Engld tänker och handlar tillika för sig sjelf. Men just deri visar sig den eng. nationalitetens kraft och sammanhållning, att den stora hufvudstaden utan alla maktbud antagit en så engelsk karakter.