Tjugutredje Föreläsningen. 2/5 72

|148|

Tjugutredje Föreläsningen. 2/5 72.

1 Englds provinser.

2 I S.W. ligga Wales och Corn Wallis. Hit blef den celtiska befolkningen från det egentl. England undanträngd och försvarade sig tappert ända till slutet af 1200 talet, då den underkufvades af Edvard I. Sachsiskt blod har väl sedermera blandat sig med det celtiska, men än i dag igenkänner man Walesaren af den mörkare färgen på hans hår och ögon, hans större liflighet, hans kortare och smärtare gestalt, hans mera retliga och vankelmodiga lynne. Af öfriga egsmänengelsmän betraktas han med en viss öfverlägsenhet, och dertill bidrager sannolikt hans språk, som ännu bibehåller en mängd egendomligheter från det gamla celtisgaeliska språket.

3 Norra Engld mellan Humber och Tweed bebos af ett folk, der mycket skandinaviskt blod ingår jemte det sachsiska. Nordengländaren skiljer sig till sitt yttre föga från Sydengländaren, men han har något af den franska Normandens glada och raska hurtiga lynne. Syd Engl. är mera demokratiskt, Nordengländ. mera aristokratiskt och konungsligt sinnad, hvarför ock i de borgerliga krigen på Carl I:s och Cromvells tider de puritanske rundhufvudena hade sina mesta anhängare i södra Engld, konungen och de s. k. kavaliererne sina i norra Engld.

4 Gå vi derifrån öfver till Skottland, så finna vi i södra delen af detta gamla konungarike en annan och egendomlig blandning af Sachsare och Skandinaver, genom sin historiska tradition och sitt lands förra fattigdom betydligt skild från Nordengländaren.

|149|

5 Skottland.

6 Jag säger förra fattigdom, emedan det nuvar. Skottland ingalunda mer är det fattiga land med dess sitt torftiga hafrebröd, som Walter Scott så målande skildrat för 50 år sedan. Det nya Skottland har under dessa 50 år på det mest förvånande sätt blifvit af sin idoga och energiska befolkning omskapadt till ett ganska rikt land med stora fabriker, mäktig sjöfart, bördiga åkerfält och talrika boskapshjordar. Engsm.Engelsmännen hade förr många fördomar mot Skotten; man ansåg honom för en storskrytare, en lycksökare, en vinningslysten och föga pålitlig man. Det kom sig deraf, att i det skottska lynnet verkl. ingår mycken beräkning af egen fördel och en viss nykter förståndighet, som ofta urartadt till envishet och egenkärlek, men som hkenhvilken i bättre dager visar sig som klokhet, sparsamhet, energi. Skotten har i alla tider varit den tappraste soldat, men äfven ofta sålt sin tapperhet åt främmande herrskare. Han har alltid med yttersta envishet vidhållit sina religiösa grundsatser – hans land har varit de oförsonliga sekternas land. Med allt detta har han mycken frändskap med norska folket och Skandinaverne i allmh., t. o. m. i sin vskapligavetenskapliga kultur – men han är derjemte tillgängligare, höfligare, smidigare, än den ofta brutale Engsm.Engelsmannen

7 I vestra Skottland finner man mera celtiskt blod. Det är de gamla Caledoniernes afkomlingar, som nu med hvarje årtionde alltmera förlora sina förra egenheter, men ännu särskilja sig från andra landsmän genom esvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarandett lifligare, gladare, rörligare lynne.

|150|

8 IrländarenDen skottska högländaren finna vi förträffligt skildrad af Walter Scott, – hans vilda, odisciplinerade tapperhet, hans gästfrihet, hans hetsiga lynne, hans claner och hans tillgifvenhet för de gamle clanchefernes ätt. Allt detta är nu f mycket förändradt, vilden har blifvit civiliserad; af clanerne återstå endast de vidtsprida slägtnamnen Campbell, Douglas, Ramsay, Hamilton m. fl. Skottarne synas ha blifvit lätt acklimatiserade i Sverige och Finland: Ramsay, Wright, Forbes –

9 Irländaren.

10 Irländaren är det celtiska folk, som längst bibehållit sig, ja, det enda af hela den stora celtiska stammen, som ännu utgör en nation. Han skilde sig ännu för 50 år sedan från den skottske högländaren endast genom sitt svagare och vekare lynne, som förklaras af hans mildare klimat och hans bördigare land. Skotten var alltid ett härdadt, krigiskt folk, fruktadt af Romarne och sina engelska grannar, men Irländaren har blifvit skingrad som agnar för anglosachsernes svärd, och han har så länge varit ett underkufvadt folk, att han knappast minnes annat än träldom. Men dock brinner äfven i hans hetsiga barm en okufvelig längtan till frihet och sjelfständighet – hela hans historia är uppfylld af vanmäktiga uppror, som ännu i våra dagar fortfara. Sedan lifegenskapen upphört i det brittiska riket, har Irländaren blifvit förpaktare eller legohjon åt den eng. adeln, de eng. kolonisterne,|151| som inflyttat i hans land. I sjelfva sin kath. religion har han lidit ett förtryck, ända tilldess att den anglikanska kyrkans tillvällade företräden i Irland blifvit i våra dagar afskaffade. För det mesta fattig midti sitt rika land och lefvande af potates, medan hans eng. granne lefver af biff, porter och hvetebröd, har Irländaren derföre i massor utvandrat till Amerika och bildar äfven der ett mera fruktadt, än aktadt proletariat, som beständigt, under namn af fenier, stämplar för sitt fäderneslands lösryckande från det förhatade England. I sj. v.sjelfva verket har England mycket på sitt samvete gentemot Irland: det är icke blott den till antal och rikedom öfvermäktiga, utan äfven den till karakter och handlingskraft starkare nationen, som förtryckt dent svagare, karakterslösare folket. Nu söker Engsm.Engelsmannen godtgöra hvad hans fäder brutit mot Irländaren, men många seklers tradition utplånas icke på en mskoåldermenniskoålder – Irländaren hatar Engsm.Engelsmannen, och Engsm.Engelsmannen döljer icke sitt förakt mot Irländaren. Om och när desse oförsonlige grannar engång skola som bröder förlikas under samma spira, är svårt att förutsäga. Många skarpsynte Engsm.Engelsmän hafva sjelfva uttalat den farhågan, att när engång eng. folket, enligt verldshistoriens allmänna lagar, blomstrat ut och är moget för fall, blir det den irländske grannen, som skall påskynda dess upplösning, – om neml. ett irländskt folk dåmera lefver.

11 Irländaren.

|152|

12 Irländaren.

13 Den, som läser de sköna irländska folksångerna, kan redan af dem ana, att ett folk, som diktat sådana sånger, icke saknar ädlare drag i sittn lynne karakter. Irländaren är en har många älskvärda egenskaper: han äger af naturen ett känsligt och lifligt lynne, en rik fantasi, rika, fast icke djupa naturgåfvor, en dj en fond af det naturliga behag, som äfven är Fransmannen medfödt, och de bildade han kan älska och hata med samma passion, skratta och gråta i samma andedrag. Äfven till sitt yttre är han ett skönare folk, än både Skottar och Engm., smärt och vig, men föga uthållande hvarken i godt eller ondt. Hans olycka har varit den ytterliga okunnighet, i hkenhvilken hans kath. kyrka hållit honom och som det länge legat i engelska politiken att icke förbättra. Man har förliknat honom vid ett älskvärdt, sorglöst barn, som beständigt hotas af ferlan och likväl beständigt ånyo glömmer att vexa till man.

14 Af allt detta finna vi, att kärnan till det brittiska rikets verldsherravälde ligger hos hvarken hos Skottar eller Irländare, utan hos det egentl. engelska folket, särdeles dess den del deraf, hvari ingår det mesta anglosachsiska blod, och följaktligen är det denna race, som varit predestinerad till verldsbeherrskare. Det är också denna anglosachsiska race, som grundat och fortfar att upprätthålla Förenta Staternas kolossala makt, ehuru den der, lösgjord ifrån Europas hämmande traditioner, utbildat sig än kraftigare och mera frihetsälskande.

|153|

15 Engelsmannen.

16 Engsmannen är också medveten om att han är den främste bland Europas nationer. Han har nå Spaniorens stolthet, allvar och inom sig slutna lyn hållning: men han skådar omkring sig med en friare, säkrare blick, han går med fastare steg sin bana fram, och medan Spanioren misstänksamt spejar om någon är benägen att såra hans värdighet, står Engsm.Engelsmannen obekymrad om hvad andra må säga eller tänka om honom, säker uppå att ändock vara en man för sig. Han är icke blott verldens förste sjöman, hanoriginal: Han har öfverallt något af en sjöman uti sig. Han skådar så stadigt ut i verlden, som gällde det att styra kurs på en bestämd prick i hafvet. Detta gör honom föga meddelsam, ofta sträf, t. o. m. grof, som en äkta matros. Originalitet. Hos honom finns intet obestämdt, drömmande eller ofruktbart spekulerande: derför är han en mycket omusikalisk, opoetisk person, ehuru han, underbart nog, frambragt stora skalder. Beslutsam, trotsig, i allting praktisk, uttrycker han sig merändels kort och på sak: den klingande frasen är honom en styggelse. Sjelfva hans språk, som är sammansatt af latin, franska, anglosachsiska och något litet gaeliska, är består mest af ganska omusikaliska gomljud och varierar både vokaler och konsonanter på det mest sjelfsvåldiga sätt, men det utmärker sig genom sin praktiska klarhet och sin en så ytterliga enkelhet, att det knappt har någon grammatik, utan tyckes bestå af idel sakord, sammanbundna med det minsta möjliga antal prepositioner och sammanbindningsord.

|154|

17 Engelsmannen.

18 Praktiskt förstånd, klar besinning, kall ihärdighet och uthållighet i strid mot alla svårigheter, detta är engelskt. Det är dessa egenskaper, som gjort Engsm.Engelsmannen till köpman. Men det är samma egenskaper, som gjort hans land stort genom laglydnad. Emedan han alltid går raka vägen fram till ett mål, älskar han äfven det raka, följaktl. det laglydiga i handlingssätt. Den engelska lagen är ett chaos af kungabref och parlamentsbeslut, som sekel efter sekel hopat sig, det ena öfver det andra, och följaktl. känna inga andra än jurister den engelska lagen, men det faller ingen in att sätta sig upp deremot. Under det att Paris med 1½ million invånare behöfver arméer, för att hållas i tygeln, är under vanliga tider 3,000 edsvurnae, civilae poliskonstablar, beväpnade med korta stafvar, tillräckliga att upprätthålla säkerheten i det af mellan 3 och 4 millioner mskormenniskor befolkade London. – Der uppstår ett meetingspråk: engelska eller en valstrid – 100,000 mskormenniskor trängas på en punkt; man får känna knuffar och höra skymford, talarne uttrycka sig hvarken fint eller skonsamt, partierna öfverhölja hvarandra med oqväden af bastant beskaffenhet, och det händer äfven att sådana artigheter öfversättas med knytnäfvarne. Men bredvid detta tumult står krämaren lugn i sin boddörroriginal: boddör, constabeln står med korslagda armar i gathörnet – ingenstädes är den allmänna säkerheten, långt mindre thronen, i fara,. och r Revolutionerna i Engld inskränka sig dertill, att finnas, om man kallar det en revolution, original: att man afbryter miss|155|haglige talare med grymtningar eller bestormar parlamentet med monsterpetitioner, – men revolutioner, som åsyfta det beståendes våldsama omstörtning, finnas icke i England. Detta land är så konservativt, att ingenstädes finnes så mycken medeltid i yttre former och så mycken frihet i verkligheten, som här., från ullsäcken etc.

19 Engsm.