Åttonde föreläsningen. 26/2 72

|324||342|

Åttonde föreläsningen. 26/2 72.

1 Tavasterne. Äldsta bostäder.

2 Dent andra stamfolket, som ingår i finska folketssvårtytt helhet, är Tavasterne – icke det andra hvarken till tiden eller till rangen i öfrigt, endast såsom bärare af en genuint finsk kultur.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning Namnet Tavaster förstå hvarken Finnar eller Ryssar.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning Dess härledning. Hämäläinenspråk: finska. Gam, jäm, jemer. = Suomalainen.språk: finska Tav-Ester. Detta kan icke vara en slump. Ester och Tavaster äro i sj. v.sjelfva verket samma folk. Enl. Lehrbergs och Sjögrens forskningar, bodde detta folk i seklerna närmast före och efter Christi födelse söderom Karelarne på ett mycket vidsträckt område, som i Ö. och V. var mycket bredt, från sjön Bielosero i Rd söderom om Onega och Ladoga och långt inåt södra Fd, men i N. och S. var detta område ganska smalt. De östra delarna af detta Tav:sTavasternes område saknade alla naturliga gränser, och det blef derföre oundvikligen sprängt och genombrutet af andra påträngande folk.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning Det var svedjande Vi måste tänka oss nomader, lefvande något litet af svedjebruk, något litet af boskapshjordar, men förnämligast af jagt och fiske, och besittningen af deras jagtmarker och fiskevatten berodde af den starkares rätt. Under dessa dunkla tider, i numera spårlöst förgätna strider, blef Tavastefolket sprängdt i två och måhända flera delar, förnämligast, som det vill synas, af deras mäktigare grannar Karelarne, hkashvilkas massa var koncentrerad i ett eget mäktigt rike och derföre trängde skjöt ut som en kil tvärtigenom Tavasternes område söderom sjöarna Ladoga och Onega. Slaver trängde på Woterne, Watjalaisetspråk: finska, ett annat, med Tav.Tavasterne beslägtadt folk, trängde ungef. samtidigt in i landet mellan Narova, Neva och Ladoga = Ingermanland 1019. Den Östra eller S.Ö. delen af Tavasterne blef flydde då undan vesterut långs södra kusterna af F. Viken, tillbakaträngande der i sin ordning|325||343| de Vendiska folken Letter – Liver och koloniserade vestra delen af Ingermanland, det nuvar. Estland och en del af Liffland. På detta område blefvo de efterhand kände under namnet Ester = Österlänningar, som gafs dem af de germaniska folken; Finnarne kallade dem Wirolaisetspråk: finska, af distriktet Wirland, – såframt ej detta snarare fått sitt namn af Wirolaisetspråk: finska – men sjelfve förloradeglömde Esterne sitt ursprungliga namn, som utan tvifvel var det gemensama stamnamnet Somelainenspråk: finska – l. Samelads oOch emedan Esten, af en berättigad stolthet, icke vill erkänna det namn andra nationer gifvit honom, kallar han sig än i dag endast landsman maa-meesspråk: estniska. Under många sekler utbildade sig hans språk något mera sydländskt och vekare, än hans bröders språk norrom F. viken; men han upptog äfven ord från Letter, Liver, Slaver och sednare äfven af Tyskar, men än i dag är estniskan så nära beslägtad med den tavastländska finskan, att de båda folken utan svårighet kunna förstå varandra. Esterne i Hfors. För öfrigt blef Esten ett stridbart och ishti synnerhet ett sjövant folk. Hans fruktansvärda sjöröfvareflottor återgäldade blodigt de skandinaviske vikingarnes fordna härjningar; ön Ösel ishti synnerhet var uppfylld af röfvadt byte och fruktade pirater: Kvalas beskrifning på den namnlösa ö, der Lkäinen utförde sina bragder, passar förträffligt in på Ösel.

3 Tavasterne. Esterne.

4 För att skaffa sig fred för dessa farliga grannar företogo först tyske svärdsriddare, sedan Danskar, derpå Svenskar eröfringståg till Estland, och slutligen stadnade detta land under de tyske riddarnes välde, hvarifrån det kom först under Polens, sedan under Sveriges och ändtligen under Rds öfverhöghet.

|326||344|

5 Esterne. Tavasterne.

6 Esterne blefvo hårdt förtryckte och nödgades ända till våra dagar som lifegne tjena sina främmande herrar. Detta har ställt dem två sekler efter Finnarne i kultur. Men deras rika naturgåfvor och mera känsliga, fastän på samma gång mycket sega och envisa lynne, skola utan allt tvifvel en dag göra dem till ett aktadt broderfolk vid det finska folkets sida. För den äldsta finska mythen är den estniska folktraditionen af stort värde, emedan den under så många seklers förtryck ändock lyckats bibehålla gemensama fornminnen, som hos Tavasterne längesedan råkat i glömska. De bilda derigenom en föreningslänk mellan den den Karelska mythen och Tavasternes, mellan hvilka numera skulle vara en djup klyfta, om vi ej kunde anlita Esthernes folksägner. Vid forskningarne om vår forntid är således Esterne den brygga, som leder från Karelarne till Tavasterne, och de utgöra derigenom, ehuru sjelfve stående utom Fd och Fds folk, en bindelänk, som förenar detta folks hufvuddelar.

7 Det vill äfven synas, som skulle Egentl. Fds befolkning, åtminstone i trakterne närmast Åbo, vara invandrade Ester. Det är språkforskningen, som i nyaste tider, genom Dr Julius Krohn, kommit till detta resultat. Och i sj. v.sjelfva verket måste man väl antaga det ha varit lika lätt för sjövane Ester, att öfversegla den smala F. viken, som för sjövane Svenskar, att öfversegla Bottn. viken, eller den längre sträckan från sv.svenska kusten till Nyland. Vi ha många skäl för det antagande, att a SV. Fds finska befolkning är af äldre datum, än t. S. Tavastlands eller norra Nylands, hkahvilka dock skulle ha legat närmare för en inflyttning landvägen österifrån. Och för denna åsigt talar sjelfva den från de öfriga Tavasterne något skilda folkegendomlighet, som|327||345| i äldre tider gaf anledning att anse Egentl. Fds invånare, de företrädesvis s. k. Suomalaisetspråk: finska, Sumerne l.eller Finnarne för ett eget folk.

8 Tavasterne. Inflyttning.

9 Att S.V. Fds befolkning ursprungl. varit öfver hafvet inflyttade Ester, är ännu en hypothes, som behöfver närmare undersökningar, för att konstateras. Om den bekräftar sig, hkethvilket jag anser ganska sannolikt, är dock dermed ingenting i hufvudsak ändradt, enär, som jag nyss nämnde, Ester och Tavaster dock äro samma folk, endast något olika utbildade genom mer än tusenårig skilsmessa och en så vidt skild historisk tradition. Den norra del af Tavasterne, som sprängdes åtskils genom Karelarnes inbrott vid Ladoga, utbredde sig emellertid öfver södra Finland vesterom Kymmene elf, samt på båda stränderna af Päjäne sjö, medan Lapparne ännu länge fortforo att beta sina renhjordar i norra Tavastland och norra Satakunda. Hvilken tid Tavasterne sålunda inflyttat i Fd, ärdetta är en omtvistad fråga. Det vill synas, som skulle man alltför mycket ha utgått från det antagandet, att en inflyttning skett på engång och i massa, men detta är af samma skäl som vid Karelarnes inflyttning, åtm. i hög grad osannolikt. Tavasterne ha, troligast, liksom Karelarne, invandrat gruppvis eller slägtvis, eller i enstaka familjer, under flera århundradens förlopp, så mycket mer, som de i ödemarkerna icke mötte andra än Lappar och således icke behöfde intaga landet med härsmakt.

10 Vi kunna antaga, att denna inflyttning började redan åtm. i 46:dte l.eller 57:tede seklet af vår tideräkning, när Karelarne trängt ned till Ladgoga, och att den sedan fortfor, så att den Tavv.Tavasterne åtm. i 10:de seklet hade utbredt sig öfver det område, som de innehade vid Birger Jarls tid. Men denna kolonisation fortfor sedan att allt vidare utbreda sig norrut.

|328||346|

11 Tavasterne. Första historia.

12 Vid denna tid, i seklerna nästföre sv.svenska eröfringen, lågo Tavasterne, som jag redan nämnt, i ständig och bitter fiendskap strid mot deras arffiender Karelarne. Desse stodo då i förbund med Novgorod. Men om Karelarne voro ett krigiskt folk, så voro Tavasterne detta i än högre grad. Den äldre ryska krönikan har bevarat minnet af några bland dessa blodiga fejder, och vi läsa der, huru Tavasterne tre gånger åren 1042, 1079 och 1105, segerrikt tillbakaslogo förenade anfall af dessa deras fiender. År 1113 blefvo Tavasterne slagne, men 1121 besegrade de åter Ryssar och Karelare, och från denna tid vexte deras mod, så att de begynte gå anfallsvis tillväga. Åren 1142 och 1149 gjorde de härjande infall mot Ladogas kuster och slogos med möda och manspillan tillbaka.

13 Då kommo Svenskarne, och nu fingo Tavasterne fullt arbete att värja sitt eget område. Berättelsen om denna sjelfständighetskamp tillhör vår historiska tid, och jag vill nu blott nämna, att Tavasterne, efter sin första öfverraskning och sitt nederlag emot Erik d. h., stridde i 91 år med den största tapperhet och hårdnackadt modoriginal: mot för tro, frihet och fädernesland. Ändtligen bröts deras makt genom Birger Jarls härtåg åren 1248 och 1249, och från denna tid indrogos Tavasterne i den svenska monarkin och i den historiska tradition, hvars resultat är det nuvar. finska folket. Tav:ds kolonisation. Vid reform.reformationen spår af Lappar i Somero. Under G. W. norra Tavld erämarker. Härkomst.

14 Detta folk har sedan förblifvit sådant i sina hufvuddrag sådant det visade sig, när det först inträdde inom historiens synkrets: i högsta grad, styft, hårdnackadt, envist, oböjligt för främmande inflytande, vare sig kulturmakt eller vapenmakt.

|329||347|

15 Tavasterne.

16 Detta i stort taget. Ty i enstaka fall förekomma betydliga afvikelser. Härkomst mindre blandad, än Karelarens – dock Lappar m. fl. Kanske just emedan Tavasten varit så »obändig», som det heter om honom i krönikorna, har man funnit nödigt att tynga ned honom med ett stycke feodalvälde, sådant nu detta kunde genomföras i Fd. Hans område fördelades på adeliga gods, – svensk adel, som efterhand blef finsk, eller också inhemsk finsk adel, hkethvilket var mera sällsynt – och Tavasten var en fri man, i jemförelse med sin broder Esten på andra sidan om hafvet, men i jemf. med andra sina landsmän ofsvårläst p.g.a. strykning tvangs han mera till herretjenst. När Tavasten på detta sätt i några hundra år tjenat som landbonde åt adelige herrar, eller äfven som fri jordägare nödgats släpa på tunga skattebördor, blef hans styfva rygg något mjukare, han fick, liksom en del Karelare af samma orsak, ett undfallande sätt i det yttre, men bakom detta förborgade sig hans af fäderne ärfda omedgörlighet. Han v Den äkta Tavasten vidhänger så oböjligt sin gamla sed, att han – om man afräknar hvad kristendom och kultur afhyflat af hans skrofliga yta – ännu i dag är i grunden densamme, som för ett halft årtusen tillbaka. – Till sitt yttre är han mera groflemmad, än Karelaren, i några trakter storvext – männen – i andra af medellängd, hyn grågul, pannan låg, näsan inåtböjd eller trubbig axelbred, med ett yfvigt, i nacken tvärt afklippt hår. Han är den härdigaste, arbetsamaste, tarfligaste af alla Finnar. Hans mekkospråk: finska är det mest utmärkande i klädedrägten, hans talkkunaspråk: finska är den vanligaste tarfliga kosten. Men emedan han är den mest utbredda folkstam i Fd, varierar denna typ icke så litet, särdeles om man betraktar qvinnor och barn. Ty under det att dessa i några trakter äro så så väl begåfvade, som någon, med sin ålders och sitt köns behag, finner man andra nejder, der barnet i vaggan tycks likasom födt med ålderdomens rynkor i pannan och den 17åriga flickan kunde anses vara 30 år gammal. – Måhända ligger orsaken dertill i land och lefnadsvanor, ty det land Tavasten bebor är kan ömsom räknas till de naturskönaste, eller de fulaste, de bördigaste|330||348| eller de minst fruktbara. Men det skönaste folket bor ingalunda alltid i de skönaste trakterna, eller tvärtom. Således måste vi antaga, att äfven det ärfda lynnet inverkat. I allmh. är bland Tavasterne mannen vackrare, än qvinnan; hos hans grannar de sv.svenska kolonisterne är fallet tvärtom – hos Karelarne jemnlikhet.

17 Tavasterne.

18 Till lynnet är Tavasten allvarsam och manlig, trumpen, fåordig och långtänkt, som alla Finnar, men i högre grad, än någon af sina landsmän: Från honom härstammar väsentl. just detta drag i det f.finska lynnet, jemte den finska ihärdigheten, den tvära, inom sig slutna, otillgängliga hållningen, det orörliga i lynnet, som har en instinktartad motvilja mot allt initiativ och isheti synnerhet mot all snabb handling.