Nionde Föreläsningen 27/2 72

Nionde Föreläsningen 27/2 72.

1 Dertill har Tavasten i bredd med Karelaren en kyligare natur – ett lugn, som kommer till hälften af flegma, till hälften af reflexion, och som blott sällan faller ur hakarna, men då också öfvergår till en vildsint våldsam och långsint vrede. I dessa undantagsfall, som kunna förorsakas af bränvin, af svartsjuka, af afund, eller af ett länge tyst fördragna oförrätter, ser man ännu den gamle vilden bryta fram genom den annars så lugna, tröga, t. o. m. undfallande yttre skepnaden. I vanliga förhållanden, när ingenting stör den lugna jemnvigten, är Tavasten redlig, vänfast och äfven gästfri, när han får en stunds betänketid, – en arbetsmyra om sommaren,|331||349| Tavasterne. men vintertid snarlik en björn i sin dvala. Hans naturgåfvor ha fått ett sämre rykte om sig, än de förtjena: Karelaren anser honom för dum tjockhufvad. Sägnerna om Hämäläinenspråk: finska. Något af denna smädeliga satir får man skrifva på det gamla, icke ännu fullt utslocknadeoriginal: utslockna nationalhatets räkning, som underhållits af rivaliteten mellan de båda folken i gränstrakterna. Men till en annan del får man tillskrifva dessa berättelser Tavastens långtänkthet och motvilja mot allt nytt, hkethvilket gjort att han i de inre trakterna kommit att stå temligen långt tillbaka efter tidens framsteg i andra delar af landet. Ty får han tid på sig, kan också han vara intresserad af klyftiga gåtor, religiösa spetsfundigheter eller vskapligavetenskapliga problemer. Men hans kyla i uppfattningen har, om icke alldeles dödat, så likväl lagt sig som en frost öfver blidare känslor och mera ideala lifsyttringaroriginal: lifsyttring. Han är högeligen prosaisk: när han sjunger, är det oftast en slagdänga af nyare ursprung; både den gamla och den nya romantiken äro, så vidt man känner, för honom obegripliga ting, liksom också den gamla mythen frusit bort i hans hågkomst. Han, som i många fall är sjelf en lefvande antik, har likväl bevarat mindre än någon annan forntidens minnen. sSatiren känner han något bättre, af musiken mest dansmelodier, af öfriga konster så godt som intet. Jag reserverar mig, ifall detta omdöme skulle befinnas orättvist, ty man säger, att äfven sångmelodier af värde i nyaste tider blifvit upptäckta i Tavastland. Detta kan förklaras deraf, att Tavasten i de gräns|332||350|trakter, der han kommit i beröring med andra befolkningar, är antagit ett lifligare och för kulturen åtkomligare lynne. Ex. Kangasala, Orihvesi, Ruovesi. Byggnader. Vägar. Typen. Lynnet. Vidskepelsen. – Ritvalan Helka. Språket.

2 Tavasterne. Språk.

3 Den Tavastl. dialekten, vanligen kallad den vestfinska, särskiljer sig i bredd med de ostfinska dialekterna genom användandet af flera konsonanter, genom en mindre rikedom på former och fina nyanser, har mera böjelse att sammandraga orden och sväljer lättare främmande ord otuggade. Denna vestfinska dialekt, som dock inom sig räknar flera icke obetydliga afvikelser, är till följd häraf hårdare, skrofligare, måhända också manligt kraftigare, än de ostfinska dialekterna. Den har blifvit upphöjd till Fds egentl. skriftspråk, emedan Agricola, ehuru född i Perno, således i en gränstrakt för språket, skref i Åbo på denna dialekt – och emedan den upptogs som skriftspråk, först vid i den finska bibelöfversättningen af 1642 och sedan odlades och begagnades vid Åbo akademi. Af nyare förff.författare hafva de allrafleste skrifvit vestfinska. – Gottlund utgör ett af de få undantagen, men hans i öfrigt aktningsvärda försök att legalisera äfven ostfinskan som skriftspråk, ha icke haft framgång, ej heller vore det önskvärdt, att den redan nog stora språkförbistringen i Fd skulle ökas genom två rivaliserande dialekter af finskan.

|333||351|

4 Tavasterne.

5 Lönnrot, och efter honom andra nyare förff.författare, ha på ett lyckligare sätt sökt tillgodogöra språkets stora rikedomar, i det att de, med bibehållande af den vestfinska munarten såsom skriftspråk, dock ha sökt att rikta densamma genom upptagande af ord och ishti synnerhet ordböjningar från den formrikare ostfinskan, – i allmhtallmänhet genom att tillgodogöra språkets tillgångar, från hkenhvilken munart de än må härstamma. Det nya finska skriftspråket är icke blott riktadt, utan äfven betydligt rensadt, i jmf. med det äldre. De vanställande förkortningarne ha undvikits så mycket som möjligt, utom i den poetiska formen, der de vunnit ett nog störande burskap. Likaså ha ett antal osmälta främmande ord, konstruktioner och uttryckssätt – sueticismer, germanismer ock russicismer – blifvit lyckligen undanträngda, ehuru antalet af dem, som qvarstå, ännu är betydligt nog. En hel ny terminologi för vskapervetenskaper, konster och sjöfart har i våra dagar blifvit nyskapad, men här har åter puritanismen gått för långt, emedan många sådana termer äro europeiska, och att ersätta dem med konstgjorda inhemska, är att skapa lika många skiljemurar mellan vårt folk och andra folk.

6 Med all sin otroliga envishet och hårdnackade vidhållande af folkkarakteren har Tavasten, lika litet som Karelaren, kunnat undgå att utgrena sig i afarter på flera håll. Men då Karelaren i sina utgreningar med sin vanliga smidighet lyckats någorlunda|334||352| Tavasterne. Afarter. Satakunda original: lyckats behålla sig sjelf, har Tavasten – lik dessa oböjliga hårda ekar, som hellre brista, än böja sig, – förlorat största delen af sin personlighet, der icke omständigheterna tillåtit honom att behålla den hel. Hans utgreningar i vester och norr – den periferi, som bildat sig kring hans kärna – äro i sj. v.sjelfva verket så varierande och obestämda, att man stundom har svårt att i dem igenkänna den egentl. urtypen. – Om det Jag har nämnt, att en del af SV. Fds finska befolkning förmodas vara af estnisk härkomst. En annan och större del: invånarne i norra delen af Egentl. Fd och hela Satakunda, äro otvifvelaktigt Tavaster., här och der uppblandade med inflyttade Savolaksare, eller något svenskt, något lappskt blod. Mellan dem och invånarne i det egentl. Tavastland är en betydlig skilnad, i språk, seder och lynne. Icke just så, att Satakundensen skulle utmärka sig genom någon synnerlig yttre rörlighet; i detta fall långsamhet står han sin stamfader nära nog, men hans sinnelag, är liksom ock i Egentl. Fd., är mera lättrörligt, mera driftigt och, för att vara rättvisa, måste man tillägga mera grundt. Närheten af hafvet, Åbo och Tfors har haft inflytande på hans byggnadssätt och hemsed – han är bättre jordbrukare, han är mera spekulativ, han t. o. m. stundom en half handelsman, som i det äkta Tavastland skulle höra vara ett underting, – han är vid kusten sjöman och spekulerar i stock, lax eller sik – han kan också vara halfherre, hkethvilket den äkta Tavasten aldrig kan, så grannt han än utstyr häst och åkdon vid kyrkfärderna. Ser man till bottnen af karakteren, är den sednare att fördraga

|335||353|

7 Tavasterne.

8 En annan Det södra Österbotten, med undantag af kusten, är också koloniseradt af Tavaster, hvilka efterhand ditflyttat långs floderna under 13, 14:de och 15:de seklerna. Der har den rena tavastetypen ännu märkbarare förändrats genom inflytandet af svenskarnes närhet. Allt är olika. Man känner icke mera byggnaden, drägten, folkseden, folklynnet. Om Dden finske Sydösterbottn.Sydösterbottningen, är lämpligast att tala, när man talar om den svenska, ty mellan dessa båda finnes större likhet, än mellan Sydösterb. och hans stamfäder i Tavastland.

9 Tavasten är den mest utbredde af Fds folkätter. Han bebor södern och vestern af landet derföre är han den, som stått i närmaste förbindelse till Svenskarne. Det är derföre också honom, som Svv.Svenskarne antagit som typ, när de fällt något omdöme om Finnarne, (= Ryssarne: Karelarne). Svv.Svenskarne ha ansett Tavasten för den egentl. Finnen, för den mot dem och mot den vesterländska civilisationen mest åtvända, mest tillgängliga sidan af vår nation. Ingenting är likväl mera falskt, än detta sednare. Tavasten är just den inåtvända, inom sig slutna, för främmande inflytanden mest otillgängliga sidan af den finska folktypen., likasom Karelaren är den jmfv. mera utåtvända, öppna och för främmande inverkan mera åtkomliga sidan. Tavasten har i mer än 600 år stått på två sidor blottad emot det sv.svenska inflytandet – han har stått der med barbarens underlägsenhet gentemot civilisationen, och han har likväl hållit stånd mot den svenska kulturens öfvermakt. Han har derigenom räddat folkets nationela framtid från den sidan, likasom Karelaren räddat den|336||354| gränsen mot Ryssland. Men Tavastens uppgift har varit svårare: i hans strid har aldrig funnits en vapenhvila. Hans utposter ha öfvergått till den främmande makten, han har beständigt haft densamma inom sina egna gränser, sida vid sida med sitt dagliga lif, och han har dock hållit stånd. Detta är något stort, t. o. m. när det gäller striden mot nya kulturelementer. Ty dessa kunna endast då blifva en välgerning, när de småningom upptagas af en nation som dess egna, icke när de öfverväldiga och uppsluka en nation. Och sålunda har de båda finska brödrafolkens geografiska läge varit alldeles sådant det borde vara, ehuru man vid första anblicken föreställer sig, att det bordt vara tvärtom.

10 Tavasterne. Lapparne.

11 Mythen.