Åttonde Föreläsningen. 11/2 73

|45|

Åttonde Föreläsningen. 11/2 73.

1 Karelarnes och Tavasternes inbördes ställning i Fd har varit af det största inflytande på vår historia. Ty Karelaren med sitt lifligare, känsligare lynne, sin större rörlighet och sin snabbare uppfattning är det egentliga kulturfolket i Fd och, så att säga, det finska folkets dagsida. Men detta kulturfolk har blifvit ställdt i öster på barbariets gränsmarker, då deremot Tavasterne med deras sega oböjlighet, deras långsama uppfattning och svårtillgänglighet för kulturen, som gör att de kunna sägas representera nattsidan af finska lynnet, blifvit ställde i vester och mottagit hela den vesterländska civilisationens påtryckning. Följden häraf är, att Fds kulturhistoriska utveckling gått mångfaldt långsamare, än om de två folkens ställning varit en motsatt. Men derigenom har ock den nationela egendomligheten blifvit kraftigare bevarad, och civilisationens frön hafva slagit djupare rötter, än om de temligen lättfotade, för alla intryck lättare åtkomlige Karelarne fått sin ställning i vester. Aldrig hade t. ex. ett spår af Fds hedniska fornmyther nu funnits qvar, om Karelarne stått der Tavasterne stå. De skulle då måhända långt före detta hafva lyftat sig till en genuin kultur, deras språk skulle ha blifvit skriftspråket,|46| de skulle ha framalstrat vskapsmänvetenskapsmän och konstnärer, industri och rikedomar, de skulle vida snabbare ha tillegnat sig ett politiskt medvetande och rest Finlands fana der Tavasterne endast motvilligt följde Sveriges. Men om de derföre, med sin ringa massa och med Fds geografiska läge, lyckats grunda något varaktigt, under lärotidens pröfningar och de konflikter med Sverige, som ej skulle ha uteblifvit, – det är en annan fråga. Visst är, att om Tavasterne stått i öster, skulle de nu icke stå högre i kultur, än t. ex. Watjalaisetspråk: finska i Ingermanland,. och när då Karelarne stå ha, äfven som det nu är, alltid kännt sig Tavasterne öfverlägsne. Hade kulturgraden under andra förhållanden varit än ojemnare fördelad, skulle knappt en sådan sammanslutning af dessa det genuina finska folkets två hälfter varit möjlig, som dock lyckligtvis nu har skett.

2 Karelare och Tavaster.

3 Men historien har icke att befatta sig med möjligheter, utan med facta, och om vi någongång tänka oss andra förhållanden, så må vi göra det endast för att för osssvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarande söka uppfatta den högre ledning af folkens ledn öden, som uppenbarar sig på hvarje blad af verldshistorien. Ingenting sker der af en slump, allt är nödvändiga länkar i en lång utvecklingskedja, och det, som tyckes vara ett tillbakaskridande, visar sig för en djupare uppfattning endast vara förberedelsen till ett kraftigare framskridande.

|47|

4 Svenskarne.

5 Utom de redan nämnda två urfolken, Qvener och Lappar, och de två finska stamfolken, Tavaster och Karelare, fanns ännu ett femte folk i Fd redan vid vår historias början, nemligen Svenskarne.

6 Beröringen mellan Svenskar och Finnar går längre tillbaka, än någon historia, ja längre än sjelfva sagan. Finska folk voro Skandinaviens äldste inbyggare och ha omisskänneligt och starkt inverkat på hela den skandinaviska mythen, hela den skandinav. folktraditionen, ehuru denna inverkan af en del svenske häfdatecknare blifvit af nationalstolthet underskattad. Odins egen ättartafla börjar med stamfadren Finn; – Odins magiska vishet ansågs härstamma från Finnarne; – Thor var ursprungligen den finske krigsguden, som hvars namn återfinnes i Esternes Tara, i Kalevalas Turja och Turrisas; – Finnen Svade sades vara son af Asa-Thor; – Finnarnes döttrar upphöjdes på Ynglingaättens och på Harald Hårfagers thron; – de berömdaste af Ynglingadrotterne rådfrågade den mäktiga finska spåqvinnan Huld om framtidens dunkla gåtor.

7 Men detta oaktadt, var Finnarnes förhållande till Svenskarne sedan urminnes tid så fientligt, som det måste vara mellan ett urfolk, som undantränges, och invandrande folk, som eröfra landet. Alla de isländska sagorna vittna om den fruktan, det hat, den afsky, som hvarmed Finnarne betraktades af Svenskar och norrmän. Finnarne ansågos som fruktansvärde|48| trollmän, som icke kunde med svärd besegras, men sjelfva kunde förvandla sig i odjursskepnader och förgöra sina fiender. Att utrota detta fientliga, ondskefulla slägte, var hjeltebragd – och dock lockades de ädlaste hjeltar till olycksbringande förbindelser med dessa fruktade trollmän. Ynglingaättens tappraste drottar fingo deraf sin bane – Harald Hårfager glömde i sju år att regera sitt rike, förhexad af sin finska gemål Snæfrid.

8 Svenskar och Finnar Åland.

9 Jag lemnar för denna gång kritiken af dessa sagor ur sigte. Det vissa är, att beröringen mellan Finnar och Svenskar är urgammal. Och mMed Svenskarnes sjökunnighet och vikingalynne var det sjelffallet, att Fds kuster redan i långt aflägsna tider måste ha varit för dem bekanta. Vikingatågen stodo i nära samband med kolonisation af främmande kuster. Det närmast liggande Åland med dess rika fiske och jagtmarker blef ock den första svenska kolonin, sannolikt redan i 5:te eller 6:te seklet af vår tideräkning, de der boende Tavasterne undanträngdes, och qvarlemnadende endast spår uti ortsnamnen, och Åland blef en helt och hållet svensk koloni. Huruvida äfven det fasta Fds kuster varit koloniserade af en äldre, nu försvunnen svensk befolkning, har varit mycket omtvistadt, men kan med ledning af ättehögarna på Nylands, E Satakundas och Österbottens kuster knappast betviflas, ty dessa ättehögar, hvaraf väl de flesta äro plundrade, men få vskapligtvetenskapligt undersökta, bära med sin förbränning af de döda, sina vapen och sina djuroffer, en omisskännelig|49| fornskandinavisk karakter. Emellertid började senare, troligen i 9:de seklet, en mera varaktig svensk kolonisation. Vikingatågen, som dertills afsett endast tillfälliga plundringar och indrifvande af tribut, begynte från den tiden antaga karakteren af varaktiga eröfringar. Erik Emundson anlade jordborgar vid Östersjöns östra kuster för att der betrygga det svenska väldet, och under skydd af borgarne nedsatte sig i dessa trakter beväpnade svenske kolonister, för att ytterligare trygga de nya besittningarne. Från sådana militärkolonier – eller rättare stridbare, stridsvane kolonister – härstammar Nylands äldsta svenska befolkning, och sannolikt äfven den urgamla svenska kolonin vid Lifflands kuster på Runö och Wormsö. Det visserligen ännu icke fullständigt outredda svenska folkspråket vid Nylands kust synes bekräfta samma kolonisations höga ålder, hvilken således skulle uppgå till 9:de seklet. Men en annan, yngre del af Nylands svenska befolkning har inflyttat senare, sannolikt i 12:te seklet, för att vid Erik den heliges och B. Jarls korståg förstärka det stöd, som svenska väldet redan förut ägde på dessa kuster, och till denna kolonisation borde man då räkna Helsingarne, hkahvilka äfven utgjorde kärnan af Erik d:h:s korshär. Finska ortsnamn i Nylands numera svenska bygder, likasom de mera sällsynta svenska ortsnamnen i finska bygder, vittna derom att finsk och svensk befolkning i en del trakter omflyttats.

10 Svenskarne i Fd. Nyland.

|50|

11 Sv. i Österbotten.

12 Af Fds svenska kolonisation är den i Österbotten den yngsta och går sannolikt icke längre tillbaka, än till 11:te seklet, eller den tid, när den motliggande svenska kusten befolkades af sina nuvar. invånare. Steget öfver smalaste delen af Qvarken är så kort och lätt, att dertill behöfves blott några timmar. I alla tider, och särskildt under krigsåren 1854, 1855, har detta hafspass befarits med öppna båtar. Det var således en ringa sak för de sjövane Svenskarne att flytta hit öfver. Men jag bör likväl nämna, att den svenska befolkningen i Östbotten, att döma af språk och traditioner, icke egentl. härstammar från det motliggande Norrland, utan till största delen från Småland och Dalarna i medlersta Sverige. Hvad har då föranledt denna folkvandring?

13 Sannolikt religionsstriderna under Stenkilska ätten i 11:te och 12:te seklerna. Det är kändt, att hedningar bibehöllo sig länge i Småland och att ännu år 1118 ett korståg anställdes för deras omvändelse. Sannolikt hafva desse hedningar då utvandrat norrut, och när de funno Norrlands kuster redan intagne af kristne Helsingar, hafva de seglat öfver hafvet till den motliggande finska kusten, för att der få dyrka i fred sina gamla gudar. Thors och Fröjas namn finnes ock der bland ortsnamnen. Men Östb:s Svenskar ha lika litet som någon annan kolonisation i detta land inkommit på engång och i massa, utan i spridda hopar under förloppet af flera sekler.