Fyrationde Föreläsningen. 27/4 65

|266|

Fyrationde Föreläsningen. 27/4 65.

1 Domkap. protok., forts. – 1671, d. 18 Aug. Tvist mellan rektor Florin i Thus och hans Collega Joh. Stigelius. Stig. klagade att Florin kallat honom Asinusspråk: latin – Florin erkände detta och bevisade det med en formelig syllogism: Omnis idiota est Asinus; Stigelius est idiota, ergo –språk: latin Han kunde ej deklinera och konjugera. – För att utreda denna qvistiga fråga, uppkallades Stig. för domk.domkapitlet och ålades att deklinera och uti orden num sit Asinusspråk: latin – deklinera Asinusspråk: latin och konjugera verbum sumspråk: latin. – För öfrigt klagade Florin äfven att Stig. burit en sammetsmössa, hkethvilket endast tillkom theol. doktorer.

2 S.Samma år, 12 Aug. examinerades en prest, Dn. Tegman, in simplicissimisspråk: latin – sade sig hafva ondt i hufvudet – Tillbjöds explicera första meningen i Erasm. Roterod.Erasmus Roterodamus – Svarade att det »skymtade honom för ögonen». – Præsumerades alltså vara en idiot. – Prester druckna i Domkap.

3 Grofva oqväden förekommo ofta, mellan presterne inbördes, l.eller mellan prester och adel. Grofva oqväden fore Förmaningar: Hr Johan, predikant på Sjählö förmanades att: »regera sitt sinne för ifrighet, icke lätteligen tro sqvaller, styra sin hustru och moderera sig med maledicerande.»

4 Man klagade att genom adelns rekommendationer de odugligaste prester ofta blefvo befordrade. – Man klagade att i skolorna stundom fördes ett vildt lefverne med kortspel och dryckenskap. Domk.Domkapitlet resolverade, att desse djeknar skulle »få sitt testimonium på ryggen.»

5
Carl XI, enda barnet, var född på Sthms slott d. 24 Nov. 1655. Han var ett spädt och klent barn, ofta utsatt för alleh.allehanda sjukdomar, så att mången trodde honom ej komma att lefva; bland dem drottn. Kristina, åt hkenhvilken en stjerntydare förutspått den unge kon:skonungens snara frånfälle. Prinsens svaga helsa gjorde hans mor ofta orolig, och derföre var hon alltid nöjdast, när hon såg honom äta, och leka och stärka sin kropp, men studierna ansåg hon vara mindre vigtiga och brukade anföra sina bröder som ex. att man kunde äfven utan lärdom blifva en god furste. – Inverkade på kon:skonungens uppfost.

|267|

6 Prins Carls förste lärare tillsattes af hans fader och var prof. i historien, sederm.sedermera statssekreteraren Figrelius, adlad Gripenhjelm,original: Gripenhjelm en lärd herre; hvarefter enkedrottn. sedan utsåg till hans guvernör riksrådet gr.grefve Krister Horn., Han hade af den berömda f.finska Åminneslägten. Han var en tapper krigare,original: krigare ärlig och godsint, men också ingenting annat. I yngre år hade han varit flitig medbroder i det sällskap af adlige rumlare, som drefvo sitt oväsen under de sista åren af Kr:s regering; man sade att han ännu icke bortlagt alla gamla ovanor, och till guvernör var han derföre mindre passande, Pedant men han stod i gunst hos enkedrottningen. En tysk prof. Gertner som språklärare och stallmästaren Mårten Reutercrantz, som lärde prinsen rida, jaga och skjuta, voro de öfrige lärarne. Alla hade fått vidlyftiga instruktioner att gora uppfostra den unga prinsen i grundlig lärdom och alla kungl. dygder, men det mesta stadnade på papperet, och många ha derföre trott, att förmyndarstyrelsen med flit vårdslösade C. XI:s uppfostran, för att af honom göra en svag och oduglig regoläsligt p.g.a. överlimning eller tejpent, af hkenhvilken adeln ej behöfde frukta deoläsligt p.g.a. överlimning eller tejp befarade efterräkningarna. Prinsen utvecklade sig sent, hade trög fattningsgåfva och föga lust för läsning, så att han vid 9 års ålder ännu ej kunde läsa svenska redigt innantill. Deremot var hans största lust att rida och jaga. Lärarne tröttnade vid den tröge eleven, som alltid fann en försvararinna uti sin mor, och ofördelaktiga åtsk.åtskilliga medel försöktes förgäfves att sporra hans flit. Först när ständerna vid 1668 års riksdag läto förnimma sin obelåtenhet, drefvos studierna med något raskare fart, så att kon. vid 17 års ålder kunde behjelpligen skrifva sv.svenska och tyska, förstå något latin och fransyska samt reda sig med de första skolkunskaperna i historie, filosofi, rättslära och läkarekonst. Theologi hade han också fått lära, enligt tidens sed, och bibeln hade han flera gånger genomläst; men det oaktadt förblef han i lärda insigter en af de minst begåfvade konungar, som suttit på Sv:s thron. – Om hans egenskaper i öfrigt gingo ej alldeles goda rykten. Han ansågs för häftig och egensinnig, var ganska styfsint och svår att rätta samt intresserade sig föga för något annat än krigsöfningar. Flata slag af värjan. Dessa fel och denna okunnighet behöll C. XI sedan, sålänge han lefde, men hos honom utvecklade sig efterhand stora dygder tillika och en praktisk duglighet, som väl uppvägde bristerna i hans bildning.

|268|

7 Från 16868 utrikes-ärender – 1671 rådets öfverläggn.öfverläggningar

8 Så stort var likväl det allm.allmänna missnöjet öfver förmyndarstyrelsen, att hela riket längtade efter kon:s myndighet. Den var bestämd att inträda vid hans 17:de år, men många – och bland dem den yngre adeln i kon:skonungens omgifning, ville ej gi i spetsen för hkenhvilken stodo Gust. Gyllenstjerna och Mårt. Reutercrantz, ville ej gifva sig ro att invänta denna tidpunkt, utan förehade åtskilliga konspirationer att förklara kon. myndig redan i hans 16:de året. Alla dessa tillhörde kon:skonungens gunstlingar och jagtkamrater under hans många jagtfärder, hvaribland särskildt den elgjagt han med sitt hof företog på Åland i Sept. 1672 gifvit anledning till operan K. Carls Jagt. Den djerfve framtidsmannen Joh. Gyllenstjerna.

9 Icke långt derefter, l.eller d. 18 Dec. år 1672 tillträdde C. XI regeringen öfver Sv:s rike. Han var då 17 år gammal, en rödblommig, smärt och välvext yngling med ett behagligt yttre. Af regeringsärender kände han föga och visade för dem ringa lust: all hans håg gick ut på krigsöfningar. Man sade att han hellre umgicks med gamla generaler än med unga fruntimmer,. och Naturligt: svårt att uttrycka sig. Han var blyg och kände sjelf sin brist af entt finare umgängessätt. aAlla väntade, somlige med hopp, de fleste med fruktan, en lika krigisk regering som fadrens.

10 Den unge kon. började sin regering med en tacksägelse till sin mor och till riksförmyndarne, hkahvilka han frikände från allt ansvar. Derpå firades hans tillträde till reg.regeringen med en stor bankett vid hofvet och en praktfull karusell. Derefter följde en rad af fester och jagtpartier, än här, än der i landsbygden, på Gripsholm l.eller Kungsör, men sällan i Sthm. Det unga lynnet stormadeoriginal: stormad ut en tid. – C. XI var då en hurtig, öfverdådig pojke, som än kunde svänga om i en dans med dalkullorna, än dricka med sina tumla om i de mest halsbrytande lekar och äfventyr, än rumla natten igenom med öfverdådige jagtkamrater, hkethvilket dock vanligen bekom honom illa och korrigerade sig sjelf. Den allrådande M. Delag. förde riksstyrelsen, nästan utan att kon. brydde sig derom, och emedan DelaG. sjelf älskade nöjen och maklighet, föll reg.regeringen i händerna|269| på hans gunstlingar i deras tur. Så fortgick det i mer än två år, och det herrskande rådspartiet med DelaG. i spetsen hoppades att det skulle så fortfara under kon:skonungens hela reg.regering – Man märkte ingen förändring: det såg ut som om förmyndarne ännu regerade: det var samma slapphet, samma vacklande, samma misshushållning. Rikets kredit var alldeles uttömd, statens roder syntes utan styrman och gossen på thronen fortfor att jaga björnar och elgar.

11 Nära kon. stod en underlig, sluten och våldsam man, ett födt snille i statskonsten, men också en som icke skydde några medel, och det var riksr.riksrådet Joh. Gyllenstjerna. Han hatade högadeln och DelaG. med hela styrkan af en energisk själ och hade beslutat att för hvad pris som helst rycka sSv. ur detta partis händer. I början, när han som andra, ansåg C. XI för ett odugligt ämne till konung, stämplade han på fullt allvar för konungamaktens afskaffande och republikens införande. Efterhand upptäckte likväl hans skarpa blick att något vore att göra utaf den blyge, envise, tröge konungagossen; och då slog han om och beslöt att införa enväldet i Sv., för att sjelf som kon:skonungens gunstling förkrossa högadeln. Det var Joh. G:na, som först ingaf den unge kon. dessa planer, och de mognade långsamt, men säkert. Tid efter annan begynte den kungl. ynglingen visa spår af kraft och lust att regera. D. 7 Mars 1673 begynte han föra ordet vid rådets sammanträden, och redan d. 10 Mars afgick befallning till reduktionskollegium att uppsätta en indelt armé i Fd, hkämnad att underhållas med indragna gods. Det var den redan under C. X beslutade fjerdepartsräfsten, som oförmodadt begynte upplefva ånyo. Redan 1673 indrogos gods mtill nära 13,000 dalers ränta, och 1674 begynte verket gå med sådan fart, att gods indrogos till 100,000 dalers ränta, mest i s. k. förbjudna orter. Adeln begynte känna en fara i luften, och när kon. vid samma tid började på egen hand afgöra en del statsärender, beslöt det i sin makt hotade partiet att tillgripa den utväg, som hade lyckats så väl under företrädarens regering, och kast afleda faran genom ett utländskt krig.

|270|

12 Den vo Sv. var långtifrån rustadt till detta vågspel. Dess skattkammare var uttömd, folket missnöjdt, landet led af en svår missvext, de fordne berömde fältherrarne voro döde l.eller gamla vordne, här och flotta efter 13 års fred och dålig styrelse illa försedda. Men den unge krig. kon.krigarekonungen var icke svår att locka, och tidens vindar drefvo Sv. mot faran. – Ludv År 1672 hade förmyndarstyrelsen afslutat ett förbund med Fr. mot subsidier. Nu hade Ludvig XIV ärelystna tillgrepp mot honom väpnat nästan hela Europa. Österrike, Spanien, Brdbg, slöto förbund med Holland, som låg i öppet krig med Fr., och Engld var färdigt att göra detsamma. Ludvig XIV såg snart sina egna gränser hotade och behöfde Sv:s bistånd i Tland för att skaffa sig luft. Slughet, smicker och gyllne löften användes så länge, tilldess sv. reg.svenska regeringen ändtl.ändtligen på sommaren 1674 lät förmå sig att sk skicka en här af 2016,000 man under den nu 61årige C. G. Wrangels anförande emot Bbg. Bland dem åtm.åtminstone Åbo läns reg:teregemente. Fredl. Nästan utan att sjelf veta det, hade såg sig den vankelmodiga sv. reg.svenska regeringen plötsligen invecklad i ett krig med det välrustade Brbg, anfördt af dess sluge regent, den s. k. store kurfursten, som ingenting högre önskade än att kunna tillegna sig Pommern, och i detta krig gick Sv. helt och hållet Fr:s ärender, utan någon rimlig fördel för egen räkning mer än dessa fr.franska pgarpengar, som uppslukades utaf kriget sjelf och icke ens förslogo att betäcka dess kostnader.

13 Knappt hade sv.svenska hären d. 19 Dec. 1674 inryckt i Brbg, innan Wrangel insjuknade, och i hans ställe lemnades öfverbefälet åt fältmarsk. Marderfelt, en född BburgareBrandenburgare, och åt Wolmar Wrangel, bror till riksmarsken, till detta värf alldeles oduglig. De sv.svenska trupperna utbredde sig på våren 1675 plundrande öfver det vestl. Bbg, under det att kurf.kurfursten med sin här stod mot fransm.fransmännen nere vid Mayn i Elsas. De ansågo sig derföre säkra. – Sv. gamla rykte – tyska trupper – Sachsen, Hannov., Bajern.

|271|

14 RepetitionRepetition 27/4 69. Carl XI:s barndom, Ungdom, lärdom – myndighet, första år. Kriget.

15 I den lilla fästn.fästningen Rathenau i AltBrbg stod som besättning öfv. Wangelin med ett reg.regemente af f.finska dragoner, Åbol.Åbolänningar Om aftonen d. 14 Juni 1675 blef han, jemte det öfriga f.finska befälet, inbjuden till en präktig bankett hos en af Rathenaus förnämst. invånare en baron De Brist. Förplägningen var rundelig, och vid efter midnattstiden återvände de f.finska officerarne tunge af vinet till sina qvarter, der de tungt insomnade. – Men De Brist var en förrädare, som stod i hemlig komplott med sin herre kurf. af Bbg. Denne hade dagen förut i ilmarscher ryckt fram från Magdebg med 7,000 man af sitt bästa folk, hvaribl.hvaribland ej mindre än 6,000 ryttare, och lyckades hålla denn sin marsch så hemlig, att han vid daggryningen d. 15 Juni stod vid broarna, som ledde öfver Harvelfloden till Rathenau. Vindbryggan fanns uppdragen, men fältm. Dörflinger, en förslagen man, som förut tjent i sv.svenska hären, ropade åt skyltvakten att han skulle fort låta upp, de vore svv.svenskar som förföljdes i hamn och häl af fientligt rytteri. Korpralen för vakten tillkallades, och Dörfl. skrek och svor så länge, tilldess korpr.korpralen villrådig, lät nedfälla vindbryggan. Nu rusade BburgarneBrandenburgarne in och nedhöggo vakten, hvarpå de med båtar satte öfver en annan gren af Havelfloden. Yrvakna och oberedda, satte sig Ff.Finnarne till motvärn och slogos så tappert, att den 7 grgånger öfverlägsna fienden, anförd af kurf.kurfursten sjelf, icke förr än efter nära 1 ½ timmas hårdnackad strid lyckades göra sig till herrar af platsen. Största delen af det hjeltemodiga f. reg:tetfinska regementet låg då stupad – de få återstående, för det mesta sårade, blefvo tillfångatagne. – Genom Rat:s förlust eröfr.eröfring hade kurf.kurfursten med en skicklig manöver kommit emellan den sv.svenska hufvudstyrkans tvenne flyglar, som lågo spridda öfver landet. Underrättelsen om denna motgång spridde förvirring hos sv.svenska befälet, och i st.stället att genast angripa kurf.kurfursten, innan han förhalades tiden, tilldess hans hela styrka hann anlända.svårtytt|272| Kurf.Kurfursten hade stridt vid C. X:s sida och af honom lärt sig huru vigtigt det är att med snabbhet öfverraska en villra rådvill fiende. I största hast samlade han flera trupper och ryckte efter de retir.retirerande sv.svenskarne under Wolmar Wr. samt uppnådde dem slutligen vid Fehr Bellin.

|| ||