||

Wårtermin 1865.

IV.

|| |273|

Fyrtioförsta Föreläsningen. 28/4 65.

1 RepetitionRepetition. Sederna. Carl XI:s barndom. Kunskaper. Karakter. Tillträde till reg.regeringen 18 Dec. 1672. De första åren. Reduktionen. Kriget mot Bbg. Rathenau 15 Juni 1675.

2 Lifvad af framgången vid Rathenau, förföljde kurfursten Wolmar Wrangel, som brådstört retirerade, och upphann honom vid Fehr-Bellin. 18 Juni. Sv.Svenska hären uppställdes illa; dess högra flygeln var skild ifrån centern, och Wrangel, begick le som alldeles förlorat hufvudet, glömde att besätta en sandås, som på högra sidan beherrskade fältet. – Det var d. 18 Juni 1675. Den sluge Dörflinger märkte felet och lät besätta höjden med kanoner, som genast på morgonen anställde förödelser i Svv:sSvenskarnes flank. Kurf.Kurfursten hade ännu ej hunnit samla alla sina trupper, och Svv.Svenskarne brunno af begär att få anfalla, men Wolm. Wr. hade råkat i träta med sina närmaste chefer och försummade rätta ögonblicket. Medan cheferne på detta sätt tvistade och allt var i förvirring, företog sig öfv.öfversten Ad. Wachtmeister att med Östgötha ryttare på egen hand storma sandåsen, hvars kanoner besvärade honom. En het strid uppstod, och från båda sidorna sändes förstärkningar till höjden. Både Svv.Svenskar och BburgareBrandenburgare kämpade med den största tapperhet; Hälften af Östgöth. stupade, ett sv.svenskt fotreg.fotregemente blef nästan alldeles förstördt – mer än engång var kurf.kurfursten sjelf i fara att blifva fången, – men hans kloka, vaksama blick ledde alla dispositioner, medan Svv.Svenskarne fäktade utan ordning och ledning. Kl. 10 f. m. voro de fullständigt slagna och stadde på återtåg, sedan de förlorat 2,400 m.man döda, en mängd fanor och 8 kanoner. Återstoden drog sig i god ordning, afslående fiendens täta anfall, öfver Fehr Bellin till Wittstock, för att uppsöka K. G. Wrangels korps, men denna hade redan retirerat tillbaka öfver pommerska gränsen – den slagna hären följde efter – och i slutet af Juni stod hela sv.svenska armén åter på eget område i Pommern med skymfen af ett förloradt fälttåg och ett skamligt nederlag.

|274|

3 Nederlaget vid F. Bellin var i sig sjelf af ringa betydenhet, men vigtigt genom dess moraliska fjöljder. Spilldt var åter det rykte för oöfvervinnelighet, som dittills omstrålat de sv.svenska vapnen och gjort att man ansåg deras seger på förhand afgjord. Deras ära hade lidit, soldatens förtroende var rubbadt, de tyska legotrupperna begynte desertera i hopar, så att hären snart hade förlorat mera genom rymningar, än genom fiendens svärd, och rymmarne togo nästan alla tjenst hos den segrande BburgarenBrandenburgaren.

4 Än vigtare var, att nu vexte i hast alla Sv:s gamla fiender och afundsmän liksom ur jorden. Holland, Österrike och Dmk förklarade krig, och en förenad dansk och holländsk flotta beherrskade Ösjön och afskuaro all undsättning för sv.svenska trupperna i Pommern. Sv:s rike ställning blef i en hast lika förtviflad som under C. X:s sista år, och än mer, emedan rikets enda bundsförvandt Fr. nu hade händerna fulla att försvara sig sjelf mot de fientliga härar som från tre sidor hotade gränserna. Så säker var man om Sv:s plötsliga fall från höjden af dess politiska storhet, att Dmks konung Krist. V redan delade rofvet med sin bundsförv. kurf. af Bburg. Dmk ville återtaga Skåne, Halland och Blekinge samt ännu dertill Wismar och Rügen. Bburg skulle behålla Pommern, som det så länge förgäfves efterfikat. Början gjordes också att sätta dessa planer i verket. DdskarDanskar och BbgareBrandenburgare kastade sig öfver Sv:s tyska besittningar, och vid årets slut återstodo af dem endast Stettin och Rügen.

5 Undertiden satt rikskansleren M. DelaGardie, hvars lättsinne och slapphet buro främsta skulden för det olyckliga kriget, omgifven af furstlig prakt på sina landtegendomar, utan att vårda sig om rikets styrelse och utan att på tre veckor ens besöka konungen. Alla rustningar gingo lamt och försumligt. Ingenting blef i tid färdigt, den ena skyllde på den andra, och rikskansl.rikskanslern skyllde på alla, utom på sig sjelf. »Det ser ut som om allting här|275| skulle vara fruset», skref vid denna tid Ludv. XIV:s sändebud till sitt hof. »Jag hade aldrig trott, att en konung kunde blifva så illa tjent.» – En storm af ovilja bröt ut från alla håll mot den dittills allrådande gunstlingen och underblåstes skickligt af hans enskilde fiender och den i bakgrunden stående djerfve, energiske Joh. Gyllenstjerna. Han anklagades efter hvarandra för krigets utbrott, för undandöljandet af Österrikes fredsförslag och för högförräderi mot kon:skonungens person. 1675 års ständer, församlade i Upsala för kon:skonungens kröning, bröto stafven öfver den mäktige mannen, som, öfvergifven af sina kungl. anförvandter, sjuk och förkrossad, slutl.slutligen måste anse det som en nåd att få draga sig undan till sitt vackra Leckö, för att der begrunda lyckans förgänglighet.

6 Rikets fallande tyglar upptogos med oväntad kraft af den unge konungen sjelf. Han var då i 20:de år, och med honom skedde en märkbar förändring. Han kände sig ensam midtunder vexande faror som pröfvade hela hans manliga mod, och rundtomkr. sig såg han endast hätska partier, som kifvades om makten och öfverhopade hvarandra med de nedrigaste beskyllningar, utan att likväl någon visade sig äga kraft och beslutsamhet att rädda riket från en hotande undergång. »Man mognar hastigt under kronans tyngd», säger en gammal erfarenhet, och under Sv:s tunga krona mognade också hastigt den 20årige kon:skonungens manliga själ. Från denna tid blef han sluten och misstrogen mot sina rådgifvare och begynte alltmera att lita endast uppå sin egen kraft. Från de öfverdådiga, pojkaktiga nöjen, som hittills upptagit nästan hela hans tid, såg man honom nu med en icke anad energi bemäktiga sig riksstyrelsen. Krigsrustningarna fingo en annan fart. Man hörde skarpa ord, hans chefer mottogo hotande påminnelser. Och det begynte att gå.|276| Holland – värfningar – Krigshärar s:drogossammandrogos i Skåne och Bohuslän till gränsernas försvar. Flottan utrustades i Fds och Sv:s hamnar 50 segel stark med 7000 mans besättning., men illa utrustad och under befäl af den Amiral Stenbock. På flottan berodde nu rikets räddning. Ändtl.Ändtligen d. 9 Okt. utlöpte den från Elfsnabben för att undsätta Pommern, men råkade ut för svåra stormar och haverier samt nödgades återvända med oförrättade ärender. Stenbock afsattes, men tiden var försummad, de tyska provinserna förlorade och Dmk stod vid gränserna med en här af 50,000 man, för att bortplocka frukterna af C. X:des segrar. I dessa olyckans dagar syntes Sv: tillspillogifvet. Marken tycktes svigta under den unge kon:skonungens fötter, han fattade hela vådan af sin belägenhet, han upptäckte med ens hela uselheten af den föreg.föregående styrelsen, och i ett ögonblick af förtviflan ville han med en hand full trupper kasta sig mot de inbrytande Dd.Danskarne och söka döden på stridsfältet. Hans bättre genius segrade och han kastade sig med outtröttlig arbetsamhet in i ärenderna, för att öfverallt ordna, styra och herrska sjelf. Tre höga embetsmän voro redan afsatte – Nu kommission att ransaka om de öfrige cheferne – Vågadt företag – Partiandan hade slagit djupa rötter – alla fortforo att skylla på hvarandra – öfverallt stötte kon. på dålig vilja, likgiltighet, oenighet, hemligt och uppenbart motstånd.

7 Så ingick det farliga året 1676. Den Rustningar. – 18 skepp genom isen – Flottan, 60 segel, under Lorenz Creutz och Uggla – Holländska och d.danska fl.flottorna hade öfvermakten – D. 25, 26 Maj sjöstrid vid skånska vallen. – Den 1 Juni vid östra kusten af Öland, under en frisk kultje, nära nog storm. – Några holl.holländska fartyg skilda från de öfriga. – Kronan, 126 kan.kanoner, 1000 man. rank – Creutz gaf befallning att vända – afråddes – styckegluggarne – tog in vatten, började sjunka kränga – fartyget kantrade – lanternan krossad – sprang i luften – 40 undkommo – – Creutz gick till botten. – Flottan förvirrad – Holländarne – strid – Uggla med Svärdet, ville gifva sig – antändes, brann –|277| Sv.Svenska flottan förlorade 10 fartyg: 5 sjunkna, 5 tagna, 3,600 döda, 600 fångar. – Kanonsalut i Kphmn hördes till Malmö, der kon. bevistade gudstjensten. – Kon. mottog olycksbudet med ett lugn, som visade att gossen var vorden man, och vidtog genast åtgärder. –

8 Men ställningen var förtviflad. Fiendens flottor beherrskade hafvet och hotade rikets kuster. 16000 man stark och full af segerns förhoppningar, landsteg Kr. V i Skåne d. 29 Juni. Hämdens timma var slagen, för allt hvad Dd.Danskarne lidit genom C. X:s landstigning, och hela hofvet – Den ringa sv.svenska styrkan drog sig tillbaka, flykt,original: flykt. och Skåningarne, som ej hunnit glömma sin gamla tillgifvenhet för Dmk, mottogo Dd.Danskarne öfverallt med glädje och välönskningar. Den unge kon. slöt sig dyster inom sig sjelf: på honom allena hvilade allt, men hvad han ämnade visste ingen. Man såg honom med mörk panna rida förbi lederna, utan att tala med någon. Han lyssnade till intet råd, han trodde sig äga ingen vän, och allt stod på spel. Det var en fruktansvärd kris i en 20årig kon:skonungs lif och de förfärligaste dagar under hela hans lif. Följder. Misströstan och knot begynte höras uti armén och i riket, förebud till den väntade undergången, och mången hördes redan yrka på fred till hvad pris som helst. Alla Med alla C. X:s eröfringar, och alla med tyska provinserna borde man, med eller mot kon:skonungens vilja, köpa det öfriga rikets räddning! Sinnesstäm: Högadeln, från början fientlig mot pfaltz. huset och djupt förolämpad af det sätt, på hkethvilket kon. redan behandlade rådet, synes ha stått i spetsen – inskränkn. Sinnesstämningenoriginal: Stämningen var sådan att enkedrottn. varnade –

9 Och slag på slag kommo olyckorna. Helsingborg gaf sig, Landskrona togs genom öfverraskning, Kristianstad intogs, Skåne låg öppet, och en ny dansk här inbröt i Bohuslän, och redde sig till infall inträngde derifran i Ögöthland ända till Skara.

10 I detta kritiska ögonblick uppstod en man, som förstod att beherrska kon. och beherrska ställningen. Det var Joh. Gyllenstjerna. Hans mod, hans energ insigter, hans oböjliga energi, i fören. med ett groft yttre, med hkethvilket kon. sympathiserade, gaf h gjorde honom snart till den ende man, på till hvars råd den unge oerfarne kon. i sin förbittring mot alla sina generaler och riksråd, nu fann för godt att lyssna. Joh. G:na var den man, som räddade fäderneslandet.|278| Nyss nästan förlamad af motgången, vaknade på engång hela kon:skonungens kraft, och på G:nas råd beslöt han att uppsöka fienden vid som stod 4000 m.man stark itillagt av utgivaren det belägrade Halmstad.

11 D. 17 Aug.  Dd.Danskarne under skotten Duncam trodde sig ha att göra blott med en sv.svensk ströfkorps broarna och angrepos nu plötsligent af 87000 man under kon:skonungens eget befäl och under honom de pröfvade fältherrarne Helmfeldt och Rutg. v. Ascheberg. Efter tappert motstånd blefvo Dd.Danskarne totalt slagne och förlorade 11 kanoner, en mängd fanor, 1000 döde och 2,800 fångar. Svv.Svenskarne några hundrade. Det var den första framgången. Kon:s mörka sinne begynte ljusna med det återvaknande hoppet. Landet andades, trupperna hämtade mod, den väpnade allmogen tillströmmade från alla delar af riket, och de f. reg.finska regementena skyndade öfver hafvet att försvara Sv. –

12 I Sept. hade kon. samlat 15,000 man och ryckte nu nedåt Skåne, härjande som i ett fientligt land, för att anfalla sin motståndare, kon. af Dmk, som stod med ungef.ungefär lika styrka vid Lund. Det drog ut på sena hösten – hunger – sjukdomar. D. 3 Dec. beslöt kon. ett fältslag – skref till sin mor att segra eller dö.

13 Adventssöndag – frost – på qvällen ordnades trupperna – 2000 f.finska ryttare – de sjuke fingo nytt lif – D. 5 Dec. kl. 4 på morg.morgonen hade Svv.Svenskarne öfvergått Lydde ån – – Dd.Danskarne märkte det – uppställde sig i slagordning. – Båda arméerna sökte vinna Helgonabacken – – Ankommo samtidigt – Svv.Svenskarne fördrefvo Dd.Danskarne – – Det var sv.svenska högra flygeln, på hkenhvilken endel Ff.Finska dragoner stodo ytterst – likasom vid Bfeld – under Budberg mot dem röda dragonerne under Brockenhusen. – en annan del af nyvärfvade f.finska rytteriet stod på andra linien under Branhoff. – Kungen, Dahlberg, Helmfelt, Fersen – Branhoff sårad – hans ovana trupper sprängda –