Nittonde Föreläsningen. 16/4 72

|389||405|

Nittonde Föreläsningen. 16/4 72.

1 Finska häfdens början.

2 Vid slutet af 1500 talet begynner den första inhemska häfdateckningen i Finland med Sigfrid Aroni Forsius. Tidpunkten har utan tvifvel sin betydelse – den är icke tillfällig. Ett folk begynner icke anteckna och åt minnet ordna sitt historiska lif, innan detta historiska lif finnes till. Vid slutet af 1400-1500 talet begynte det nationela medvetandet vakna i Fd. Det hade fått en väckelse genom Unionstidens dynastiska och nationela fejder – en annan genom Gustaf Wasas frihetskamp – en tredje genom hans söners thronstrider och särskildt genom hert. Johans planer för Fds sjelfständighet och genom klubbekrigets stora partisöndringar. Det Finnarne hade, visserligen ännu oklart, halfmedvetet, begynt att under Clas Fleming och Arv. Stålarm känna sig som ett eget folk, skildt från det Svenska, ehuru politiskt förenadt med detta, och medvetandet aningen härom visar sig tydligt vid Carl IX:s och Gustaf II Adolfs finska landtdagar. – Men ett folk begynner ej heller anteckna sina häfder, innan det uppnått en sådan utveckling i kultur, att det börjar reflektera öfver sin tillvaro. Äfven detta vilkor för häfdateckningen begynte nu att finnas till – det uppstod genom reformationens tidehvarf. Det folk, som börjar undersöka halten af sin religiösa tro, känner sig följdriktigt manadt att utsträcka denna undersökning äfven till sitt politiska och sociala lif. Väl låg Fd under 16:de seklet|390||406| i ett mörker, nästan tätare än under katholicismens sista dagar, till följd af läroverkens förfall – men den gryende tanken begynte sitt verk och visar sig deri, att reformationens århundrade äfven var det första, när Fd begynte kunna glädja sig åt början till en egen literatur. – Geno Af dessa två hufvudvilkor, det vaknande nat.medvetandetnationalmedvetandet och den vaknande tanken, berodde häfdateckningen: de kommo, och Fds egna häfder begynte.

3 F.Finska häfdens början.

4 Vi få icke undra, att denna början har varit svag och famlande: svag och famlande har den varit hos alla folk. Vi få icke heller undra, att den finska häfden ännu i mer än 200 år efter dess början var likasom sammanflätad med den svenska: detta var åter en naturlig följd af traditionens makt och deraf, att både det politiska centrum och bildningens öfvermakt lågo på svenska sidan. Vi skola således finna de f.finske häfadatecknarne uppträda likasom hand i hand med de svenska och famlande efter ett trängre fädernesland inom skötet af den sv.svenska monarkin. Och emedan det vore vanskeligt, nästan omöjligt, att skilja dem åt, är det också naturligast, att vi nämna de finske historiograferne vexelvis med de svenske, i ordning efter tidsföljden, dock med angifvande af de nationela synpunkterna, som utmärkte våra egne författare.

5 Michael Agricola var i detta, som i mycket annat, den förste kronisten,. Före|391||407| honom finna vi, utom biskopskrönikans okände antecknare, ingen enda f.finsk förf.författare under den kath.katholska medeltiden, endast en öfversättare, munken Jöns Budde i Nådendals kloster, som år 1480 öfvs.öfversatte till svenskan St Mechtilds legend och St Britas örtagårdar m. fl. arbeten.

6 Agricola. Juusten.

7 Den egentl. första början till Fds literatur var, såsom sig bör, en abcbok: Agricolas abckirja, tryckt i Sthm 1542. Michael Agricola, född i Perno, död som biskop i Åbo 1557, tillhör sjelf vårt lands historia, och ehuru hans egentl. verksamhet var egnad åt kyrkan och folkbildningen, har han dock gifvit oss det första korta sammandraget af den finska mythologin i företalet till psalmerna – Register öfver räntorna för Åbo domkyrka – Tav. Karelarns mythologi., jemte korta historiska anteckningar.

8 Redan hans närmaste efterträdareoriginal: efterädare biskop Paul Justen, † 1576, har genom sammanfattandet af den finska biskopskrönikan efter äldre anteckningar gifvit oss den visserligen korta, summariska, men dock oskattbara källa för Fds häldre historia, som sedermera Porthan riktat och kritiskt belyst med sina rika anmärkningar. Chronicon Episcoporum Finlandensium, första gången tryckt 1728 och sedan utgifven af Porthan åren 1784–1799 utgör innehåller lefnadsteckningar öfver finska biskopar fr. o. med den helige Henrik t. o. m. Juusten sjelf. – Stilen är sammanträngd, notiserna för äldre tider korta och ofullständiga, men sedermera fr. o. m. Hemming allt rikare.|392||408| Krönikan var bestämd för presterskapet, »att man måtte inhämta den f.finska kyrkans begynnelse, framsteg och tillvext». Juustens egen skildring begynner med den siste kath. biskopen Arvid Kurk, hvarefter han beskrifver reformationens begynnelse och fortgång samt de förste evangeliske biskoparne ända till sin egen utnämning år 1563.

9 Juusten

10 Häraf har händt, att den äldre delen af denna krönika är författad i katholsk anda, den sednare delen i luthersk. Det är fattigdomen på alla äldre direkta underrättelser om vårt land, som gör denna krönika så värderik, och det är anmärkningsvärdt att se med hkenhvilken omsorg Porthan sökt att samla äfven de till utseendet obetydligaste bidrag, som kunna tjena till belysning deraf.

11 Nästefter Juusten uppträdde i Fd en märkvärdig man, hvars öden äro mindre kända, än de lärde ryktbare biskoparnes, och det var Sigfrid Aron eller Aroni Forsius, Fds förste store mathematiker och astrolog, – den lärdaste polyhistor Fd dittills frambragt, vittnande, äfven han, om vskapensvetenskapens framsteg. Han var född i Hfors år 1560, efter hkenhvilken stad han ock tog sig namn, blef år 1600 af Carl IX skickad till Lappland, för att mäta polhöjden, och sedermera 1603 professor i astronomin och fysiken i Upsala. 1605 föll han för sina profetior i onåd, fängslades och undergick tortyren, men benådades och blef åroriginal: År 1608 kungl. mathematiker och kyrkoherde vid Riddarholmskyrkan i Sthm. Han hade fiender, som falskeligen anklagade honom|393||409| Sigfrid Aroni. för delaktighet i en sammansvärjning att till Sigismunds förmån anställa ett uppror i Finland, hvarpå han ånyo blef fängslad och misshandlad. Hans oskuld blef likv om någontid ådagalagd, han frikändes, och när honom erbjöds ett pastorat, begärde han det minsta i Fd riket, hvarpå han år 1616 blef pastor i Ekenäs och lefde der till år 1637, ända till lifvets slut sysselsatt med sina kära stjernor,. som äÄnnu på ålderdomen ådrogo de honom förföljelser år 1618, han anklagades för Upsala domkapitel, men benådades med en befallning att upphöra med sina forskningar i astrologin – en befallning, som han icke underkastade sig. Sigfrid Aroni var neml., som hela sitt tidehvarf, fast öfvertygad om stjernornas inverkan på mskornasmenniskornas öden, rikens fall och konungars frånfälle, och hade han behållit denna öfvertygelse för sig sjelf, hade intet ondt vederfarits honom. Men han utgaf almanackor, de första i Sveriges rike, och dessa almanackor beledsagades af den tiden brukliga prognosticaspråk: latin, eller förutsägelser om märkvärdiga händelser, som skulle tima det året. Han väjde icke att uttala hvad han ansåg för sanning, och derigenom förskaffade han sig mäktige fiender. Sedan han utgifvit 10 almanackor efter Sthms horizont, utgaf han år 1623 efter Åbo horizont den första almanacka i Finland. – Man kan säga, att hos Sigfrid Aroni uppträder Fds vetenskap med barndomens godtrogna naivitet – och dock var han ett mäktigt snille, som 100 år sednare skulle höjt sig till europeisk ryktbarhet. Hans mätningar af Lappmarken voro med|394||410| för sin tid de yppersta och lågo länge till grund för allt hvad Europa visste om polarregionen. Och om han dervid placerade Nordkap under 73 breddgraden, kan det med den tidens ofullkomliga instrumenter icke förundra. Han utgaf, jemte en mängd andeliga skrifter, äfven en fysik och en mineralogi. Men i den f.finska häfdateckningen intager han en plats – ick främst som geograf och dernäst äfven som förf.författare till en finsk krönika. Denna krönika, som blifvit skrifven omkring år 1615, begagnades af Messenius, men har sedan gått spårlöst förlorad. Ett litet stycke om finsk mythologi, som finns tryckt i Åbo Tidn. för 1778, förmodas ha tillhört det förlorade arbetet. Sigfrid Aroni skref vacker latin, men begagnade mest det svenska språket.

12 Sigfrid Aroni.

13 Reformationens århundrade förde äfven den svenska häfdateckningen ett godt stycke framåt. Sid. 386. Messenius Fds första historia intill Rühs Arvidson: – »Finska historiens fader».

14 Efter Messenius randades en ny tid för häfdaforskningen genom instiftandet af Åbo akademi år 1640. Vid detta universitet representerades historien af professorn Michael Wexionius, sedermera adlad med namnet Gyldenstolpe. Denne lärde man, som författat det första i Fd tryckta arbete år 1642 och tillika den första akademiska afh.afhandlingen vid Åbo akademi – en »discursus politicus de prudentia, tum legislatoria, tum politica seu civili»konsekvensändrat/normaliserat – har efterlemnat ett aktadt namn som häfdatecknare. Bland hans många skrifter finner man|395||411| Wexionius. en på latin förf.författad geografisk, statistisk och historisk beskrifning öfver Sveriges rike i dess dåvarande omfång, tryckt i Åbo 1650. Arbetet indelas i 10 böcker. Den första innehåller en geograf. beskrifning om rikets provinser: kapp.kapitlen 22, och 28, 33 beskrifva Finland och dess särskilda landskaper, dess gränser, namn, vapen, och naturliga beskaffenhet, dess härader, adeliga sätesgårdar, förläningar, adeliga slott och städer, slutl. äfven dessa vattendrag, hamnar och farleden mellan Åbo och Stockholm. – Andra boken afhandlar inbyggarnes ålder och ursprung. Gamla och nya förf.författare åberopas, utan med mera urskiljning än någon förut gjort. Deremot framsticker tidehvarfvets lynne bjert i förf.författarens lärda undersökning från hkenhvilken af Noachs söner, Sem eller Japhet, Finnarne månde härstamma. Han kommer slutl. till det resultat, att det måste vara från Sem, och emedan han anser hebreiskan vara verldens urspråk, härleder han derifrån äfven namnet Finne. – 3:dje boken afhandlar de i Sveriges rike brukliga språk, dervid 2 kapp.kapitel egnas åt finskan och estniskan. – 4:de boken beskrifver invånarnes seder och bruk; Taciti beskrifning säges gälla Lapparne. – 5: boken om statsförfattningen. I 11:te kap. omtalas Fds äldsta styrelse. Åtskillige Fds höfdingar omtalas. – 6:te boken: om rikets krigsmakt. Fds militärstyrka uppgifves till 20,000 man. – Derefter naturalster och finanser, »dem dock en klok man icke ens i eget hus offentliggör».