Tjugonde Föreläsningen. 22/4 72

|396||412|

Tjugonde Föreläsningen. 22/4 72.

1 7 kap. boken Fds dåvar. 12 städer i ordning efter deras ålder rang: Åbo, Wiborg, Hfors, Wasa, Uleåbg, Bborg, Raumo, Borgå, NyKarleby, GKarleby, Nystad, Ekenäs – dessutom Torneå, Nådendal, (Ylistaro), Kexholm, som ej hade riksdagsrätt. – Bland köpingar, som sedan blefvo städer, nämnas: Koppö (Kristinestad), Skårdal (Nyslott) Lappvesi (W:strand), Mohla och Wekkelaks (F:hamn). – VIII: Finska adeln. Dit räknades då 3 grefvar, 3 friherrar och 30 af herreklassen, utom ringare adelsmän. – IX. Svenska konungalängden från Noachs sonson Magog till drottning Christina. – X. Sv:sSvenskarnes och Ff:sFinnarnes hedniska gudalära samt deras omvändelse till kristendomen jemte förteckning på Fds biskopar och notiser om den tidens skolor. – Med alla sina misstag och sin kompendiösa korthet lemnar detta arbete likväl ett värderikt material för kännedomen om Fd i medlet af 17:de seklet. – Åbo Akademis Nataliæ

2 Sedan finna vi under hela 1600 talet intet vigtigare inhemskt arbete rörande Fds historia. – Joh. Rauthelius lät år 1657 trycka ett tal om Åbo stad, som han tillskrifver en hög ålder och en lysande forntid, utan att möda sig med några bevis för sin panegyrik. – Af samma halt af var Sam. Justanders tal om Åbo stads antiqviteter 1679. Han berättar bl. a., att Åbo skola under kath.katholska tiden besöktes af 1000 elever, hkahvilka derifrån utgingo »såsom ur|397||413| trojanska hästen» att strida mot mörkrets makter. – Juris prof. i Åbo Joh. Stjernhöök utgaf år 1672 ett berömdt arbete om den svenska lagfarenheten och bevisar deri, att Fd icke haft egna lagar förrän M. Erikssons landslag. Detta arbete är derför af vigt, emedan det sv.svenska rättstillståndet äfven gällde för Fd.

3 Ajantieto

4 Vigtigare för vår historia är Laurentii Petri år 1658 tryckta Ajantieto Suomenmaan menoist’ ja uscost’, erinomaisest Suomen pispoista, hkenhvilken innehåller en på finsk runometer författad kort skildring af Fds biskopar, jemte anteckningar om stora froster, missvexter, krig, farsoter och andra märkeliga händelser i landet. Ajantieto innehåller föga nytt, emedan det mesta är hämtadt ur Juustens biskopskrönika, men emedan denna krönika länge åtföljde finska psalmboken, blef den den enda källa, hvarur folket inhämtade något tillförlitligt om fäderneslandets öden. Förf.Författaren var pastor och kontraktsprost i Tammela. Efter hans död tillades sedan nyare anteckningar af andre förf.författare, särskildt af kap.kapellanen i Lillkyro Carl Rein. Ajantieto utgafs sista gången med dessa tillägg 1752.

5 Man hade således i biskopskrönikan och Ajantieto början till en pålitlig inhemsk historia. Men för tidehvarfvets literära lärda grubbel var denna nyktra början icke nog. Man skulle nödvändigt, efter andra nationers föredömeoriginal: föredöma, förskaffa äfven åt Finland en forntid af hög ålder och berömda konungaätter; hvarför skulle vi vara sämre än andra?

|398||414|

6 Okänds krönika.

7 I medlet af 1600talet sammanskrefs, man vet icke när och af hvem, en latinsk krönika öfver Finlands äldre historia före svenska eröfringen och trycktes sedan på 1720-talet i Nettelbladhs Svenska bibliothek under titeln »Chronicon Finlandiæ, incerti auctoris». Detta lappverk upptager, sammanblandar och tillskarfvar ytterligare hvad Joh. Magnus, Messenius och några af de Isländska sagorna berätta oss om ett uråldrigt Finland. Namnet Suomispråk: finska härledes från Suomusspråk: finska, fiskfjäll, emedan landet var rikt på fisk, och Finne deriveras af ett finskt helsningsord Wennospråk: finska, som säges jemföres med det franska Monsieurspråk: franska. Fd har naturligtvis haft egna konungar, en lång rad: den förste hette Rostiosi och har varit en trollkarl, hkenhvilken efter sin död dyrkats som gud. Efter honom följer sedan Messenii vind- och väderdynasti, med tillägg af konungarne Ukko och Mottli. F.Finske kon. Sumbles dotter Signe har varit förlofvad först med kon. Gram i Dmk och sedan med kon. Henrik af Sachsen – hvarför Ff.Finnarne kalla alla tyskar Saksalaisetspråk: finska. Gram har då öfverfallit brölloppsfolket, dödat kon. Henrik och alla Sachsare samt bortröfvat bruden. De siste finske konungarne heta Kuso och Bard – och på detta sätt blir vår historia färdig ända till sv.svenska eröfringens tid.

8 Nu är likväl fallet, att hela denna mythiska konungarad upplöst sig i sagoverldens dimmor, som skingrats för vskapensvetenskapens ljus, och hela af denna krönika återstår blott den patriotiska afsigten att förskaffa oss en ärorik forntid.

|399||415|

9 Brenner Bång.

10 På mera vskapligvetenskaplig grund stod vår berömde landsman, assessorn i kgl. antiqvitetscollegium i Sthm Elias Brenner, f.född i Storkyro. Han har förvärfvat sig en stor, och ehuru ej varaktig förtjenst om Fds antiqviteter, ej mindre än Sveriges. Åren 1671 och 1672 företog han antiqvariska resor genom hela vestra och södra Fd, från Uleåborg Östbn till Wiborg, der han samlade, antecknade och aftecknade en mängd då ännu i behåll varande fornlemningar, af hkahvilka många sedan blifvit förstörda. Särskildt undersökte han gamla kyrkor och slott, räddade åt efterverlden Fds gamla lands- och landskapsvapen, samt många monumenter och gamla taflor, manuskripter och andra fornsaker. Större delen af hans anteckningar ha dock icke blifvit i tryck utgifna, utan förvaras i kgl. bibliotheket i Stockholm. Hade för afsigt att utgifva Antiqvitates Finlandiæspråk: latin. En tillämnad beskrifning öfver Östbn blef likaledes ofulländad. – Deremot utkom 1691 hans arbete öfver sv.svenska mynt (Thesaurus nummorum Sveo-Goth.orum), der man finner afbildningar äfven af de mynt, som preglades i Åbo mynthus.

11 År 1675 utkom i Åbo ett vidlyftigt arbete i kyrkohistorien: Priscorum Svea Gothorum Ecclesia, förf.författat af dåvar. theol. professorn, sedermera biskopen i Wiborg Petrus Bång. Detta arbete är ryktbart för sina kuriösa historiska påståenden. Förf.Författaren söker bevisa, att Norden och Skandinavien måste ha varit bebodda redan före syndafloden. »Ty, säger han, hela jorden var förbannad för mskornasmenniskornas synder och straffades af Gud med en syndaflod. Men hela jorden hade ej kunnat förbannas, om|400||416| den icke redan i sin helhet varit oskärad af mskornasmenniskornas synder. Men den hade icke kunnat oskäras, om den ej öfverallt varit bebodd. Således var hela jorden bebodd och således också norden.» – När nu förf.författaren kommit till denna vigtiga slutsats, går han ett steg längre och undersöker när norden månde hafva fått sina förste bebyggare. – Till följd af Guds långmodighet måste äfven nordens inbyggare ha haft en lång tid att synda, innan de fördränktes af floden, och emedan Adam och Noach i många stycken likna hvarandra, kan man antaga, att likasom Noach lät genom en af sina sonsöner befolka den europeiska norden, så har Adam gjort detsamma genom en af Abels söner. Då blef naturligtvis också Guds kyrka inrättad i norden, och Adam blef dess förste biskop. Men en biskop måste naturligtvis inspektera sitt biskopsstift, och följaktl. har Adam äfven varit hitrest till norden, för att inspektera församlingen, ja, t. o. m. härstädes bosatt, hkethvilket ytterligare bekräftas af det svenska ordstäfvet: »då Adam bodde i Kälkestad».

12 Bång.

13 Till så underbara slutsatser kom man den tiden genom försöket att konstruera historien på i luften på grund af gissningar. Men förf.författaren har tydligen skrifvit i den välmenta afsigt att bevisa huruledes icke alla våra förfäder varit blinde hedningar och som sådane underkastade fördömelsen, ty han tager för afgjordt, att någon del af Adams kyrka dock måste ha bibehållit sig här och att äfven kristendomen hitkommit redan i de första seklerna af vår tideräkning.

|401||417|

14 AtSasvårläst p.g.a. strykninglantica Samtidigt med Bångs lärda arbete, 1675, utkom äfven första tomen af ett ännu mångfaldt lärdare och mångfaldt ryktbarare arbete, neml. Olofs Rudbecks stora Atlantica.