Tjuguförsta Föreläsningen. 23/4 72

Tjuguförsta Föreläsningen. 23/4 72.

1 Rudbäck. Paulinus.

2 År 1678 höll en då i Upsala studerande finsk yngling ett tal på klingande grekisk vers till Finlands ära. Ynglingen hette då Johannes Paulinus, född i Björneborg 1655; fadren var blef sedan kyrkoherde i Mouhijärvi. Sonen Joh. studerade först i Åbo, sedan i Uppsala och var en rikt begåfvad ung man, som ock genom sitt snille steg högt i verlden som statsman, blef adlad af Carl XI med namnet Liljenstedt, sedermera grefve riksråd, slutligen grefve och svensk underhandlare i vid den olyckliga freden i Nystad. Han be Den orättvisa beskyllningen, att han dervid skulle ha förrådt sitt fäderneslands intressen, är numera tillfyllest vederlagd. Han var tvärtom icke blott en af de störste och skickligaste, utan äfven en af de redligaste och mest fosterlandsälskande statsmän, som Fd gifvit den svenska monarkin, och om denna hans kärlek till fosterlandet vittnar äfven hans enthusiastiska lofqväde:

3 Stycket, som bär titeln: Magnus Principatus Finlandiæ, epico carmine depicta et in Academia Upsaliensi decantata, börjar med en helsning till fosterlandet, beskrifver Fds läge och skildrar sedan, enligt Rudbäck, dess äldste invånare, Japhets storhjertade barn,|402||418| Paulinus. hkahvilka på vid dessa verldens yttersta gränser, fria från det bedröfliga arbetet och tärande sorger samt obekante med krigets mäktiga verk och det strupar afskärande svärdet, framlefvat sina dagar såsom de odödlige, medan den närande jorden frambragte en ymnig frukt. Denna lycksaliga tidsålder låter han förf.författaren fortfara för Finnarne ännu medan Cyrus, Alexander och Romarne ödelade länder och folk. Men denna guldålder tog slut, när den sanne Guden glömdes och man begynte offra på falskesvårtytt gudars altaren. En olycklig jernålder följde derefter, tilldess att Gud åter förbarmade sig öfver det finska folket och lät här förkunna kristendomen. Hvarpå då följer en skildring af Finnarnes seder, som afmålas i poesins och ynglinga kärlekens glänsande rosenfärg: De känna ingen falskhet, ingen lögn, inga ränker och konstgrepp. Deras okonstlade lefnadssätt, deras idoga åkerbruk, landtlifvets fröjder, herdegossens vallhorn och hjordarnas klingande klockor, den djerfva jagten i skogarna, den sjungande harpospelaren på Fds ängar och landtmannens gång efter den fruktbringande plogen utgöra derefter föremål för skaldens idylliska skildring. Sedan öfvergår han till de högre samhällsklasserna, han skildrar de finska hjeltarnes bragder, Hornar, Kurckar, Flemingar; han omtalar de fredliga yrkena, prisar den finske sjömannens stolta kamp emot hafvets vågor; han lofprisar vetenskaperna och Åbo akademi, glömmer ej heller lagens väktare, den finska|403||419| hofrätten och slutar med en välönskan för landets och rikets lycka.

4 Paulinus. Martinius.

5 Af allt detta är nu för historien föga att omedelbart inhämta, men desto man må icke för ringa uppskatta f den glödande fosterlandskärlekens makt att lifvande inverka äfven på studiet af landets öden och folk. Joh. Paulini skildring af Fd är en idyll i rosenrödt, och han var bestämd att upplefva en tid, när denna ljusa skildring skulle förbytas i dyster natt. Men hans vackra, utmärkt både skickligt och snillrikt uppfattade lofqväde vittnar mer än mycket annat om huru Finland då redan hade likasom klarnat och vuxit in i dess bäste söners hjertan såsom ett eget fädernesland – hufvudvilkoret, som engång skulle göra en finsk historia möjlig.

6 prof. Liljenstedt är Fds förste verklige skald på sv.svenska språket, och i känslans innerlighet och oskuld är han en föregångare till Frese, Creutz och Franzén. Han har skrifvit både andliga och verldsliga sånger. Sin ungdomsdikt till Fds ära öfverlefde han i 54 år och dog i Pommern 1732, sedan han sett sitt fädernesland undergå alla vexlingarne af högt välstånd, djupt fall och omsider en ny, börjande blomstring.

7 År 1686 utgaf dåvar. studenten i Åbo, sedermera prosten i Hauho Mathias Martinius, mera känd såsom förf.författare af den första finska grammatika, en poetisk bearbetning på latin af svenska historien. Af detta arbete är intet att inhämta. Det är ett till kon. Carl XI dediceradt lärdomsprof, hvarmed förf.författaren också vann sitt syftemål med dess utgifvande, neml. att blifva befordrad till lektor i Wiborg.

|404||420|

8 Flachsenius. Girs, Tegel, Verfving.

9 År 1692 utgaf theol. prof. i Åbo Joh. Flachsenius en Chronologia Sacru, med ett upprepande af gamla och oriktiga historiska uppgifter. Me lLängre fram utgaf entt bihang, inneh. en förteckning öfver Sveriges och Fds samt Åbo akademis och Åbo stads förnämste tjenstemän,, som hkenhvilken fört.förteckning kan måste med varsamhet begagnas som källa. – En student Georg Haveman utgaf 1694 i Dorpat en afhandling om Wiborg med några upplysningar af intresse.

10 Vända vi oss nu från finska till svenska historiska källor, så finna vi under 1600talet flera sådana af värde och af intresse.

11 Assessor Ægidius Girs † 1639 skref Gustaf I:s och Erik XIV:s krönikor, men öfverträffas som häfdatecknare af Erik Göransson Tegel (son till Erik XIV:s beryktade Göran Persson), hkenhvilken förf.författare är en hufvudkälla för samma konungars historia. Gustaf I: af Tob. Westenhjelm.

12 Assessor Jonas Verfving † 1697 skref Sigismunds och Carl IX:s historia, lektor Joh. Widekindi åter († 1678) skref Gustaf II Adolfs och det tioåriga krigets historia. G. II A: Pomraren Chemnitz 30:åra kriget. Rikshistoriograf. Sam. Pufendorf † 1694 om 1630–54 samt inledn. till Sv:s historia. – IshtI synnerhet Verfving är mycket anlitad som historisk källa.

13 Alla dessa behandlade historien ur mera biografisk, derföre också mera nykter, ehuru ickeoriginal: ick alltid oväldig synpunkt. Men den antiqvariska forskningen fick snart ett afgjordt öfvervälde och blef tidehvarfvets passion: man nöjde sig icke mera med häfdernas det sparsama dager öfver nästförflutna århundraden, man kastade sig med ett slags raseri öfver förgångna mörka årtusenden, och när man der lyckats|405||421| uppfiska ett enstaka namn, uppreste man utan betänkande öfver detta namn ett torn af gissningar. Om redan Joh. Magnus och Messenius slagit an denna riktning i stora dimensioner, så öfverträffades de betydligt af sina efterföljare. Fäderneslandets gamla ära var numera icke blott den historiska forskningens lösen och egentl. syfte, den hade blifvit ett slags orthodox troslära, och hvarje invändning deremot behandlades som kätteri. Riksantiqvarien Olaus Verelius föreslog på fullt allvar, att »lagen borde anse den med straff, som vågade tvifla, att de Göther, som intogo Rom, utgått från Sverige, och att man väl måtte slå den i pannan med runstenar, som förnekade deras ålder».

14 O. Rudbäck.

15 Jag förbigår en mängd öfrige antiqvarier, bland hkahvilka äfven den berömde Stjernhjelm, för att endast nämna den störste historikern, den ännu berömdare Olof Rudbäck d. ä. prof. i Upsala. Hans stora, på svenska och latin skrifna verk bär titeln »Atlantica, sive Manhem, sedan Japhets afkomne, de förnämste kejserlige och kongelige slägter, ut till hela verlden henne att styra, utgångne äro», – 4 stora folioband, af hkahvilka likväl det 4:de, jemte mscr.manuscripter till fortsättningen, förstördes vid den stora branden i Upsala den 16 Maj 1702, så att endast 6 à 7 exx.exemplar hunnit blifva utdelade och räddades. – I delen är blott på latin om Skand:s ålder och fordna invånare. – II: om solens, månens och jordens dyrkan hos de gamle Skandin. – III Våra fäders äldsta skrifter på stenar, bok och näfver. –|406||422| IV: Om samstämmigheten mellan den heliga skrift och de profana förf.författarna rörande den äldsta forntiden. – Förf.Författaren söker i detta om otrolig lärdom vittnande arbete bevisa, att den af Plato omtalade mythiska ön Atlantis, som troddes hafva sjunkit i hafvet, var ingenting annat, än Scandinavien och att det således var der, som mskoslägtetmenniskoslägtet tillbragt sina första, paradisiskt lyckliga dagar. Från detta gamla Atlantis således fr.från Scandinavien, har allt hvad den klassiska forntiden ägde äldst och dyrbarast i sin kultur härstammat. Derifrån hafva Greker, Romare, Engelsmän, Tyskar, Danskar och många andra folkslag utgått. Här var gudarnes födelsebygd, hjeltarnes vagga, de eleusinska mysteriernas hembygd och annat mer. – Emedan äfven Finland, enl. Rudbk, räknades till Scandinavien, har äfven detta land blifvit delaktigt af en så hög ålder och ära. De elyseiska fälten ha varit belägna i denna trakt af verlden, Argonauterne hafva under sin resa till Colchis utan tvifvel äfven besökt Uleåborg och Cajana. – På detta sätt fortfar förf.författaren 4 tomer igenom, uppresande den ena pyramiden af lärda citater på den andra. – Man kunde tro, att allt detta varit på skämt, och verkl. säges Rudbäck sjelf hafva yttrat, att han härmed åsyftat endast en kolossal roman. Men om så varit, blef han snart bragt på andra tankar genom det ofantliga uppseende, som hans Atlantica gjorde i hela det lärda Europa. Verlden häpnade öfver en så oerhörd lärdom, som just var i tidens stil. – »Olof Storhufvud steg fram, och det vardt för en stund tyst i Europa.» – Det finnes ett helt tryckt folioband, inneh. lyckönskningar från alla delar af verlden.

16 O. Rudbäck.