|1| |1|

Föreläsningar i Finlands Geografi.

Första föreläsningen.

1 MHMina herrar
Det ämne jag har den äran att föredraga och för hvilket jag utber mig eder välvilliga uppmärksamhet, är af en egen beskaffenhet. Hvar och en utaf oss, när man tänker tillbaka, så ser man redan i den första skolundervisningen Geografin behandlad som ett stjufbarn bland vetenskaperna. Icke så att den egentligen skulle försummas eller föraktas eller förorsaka den minsta mödan bland skolornas läroämnen; så var det förr, men sedan ett par årtionden har det blifvit annorlunda. Tvärtom aanvändes numera ganska mycken möda derpå, och i flera af elementarläroverken ser man lärare med mycket nit inskärpa floder och berg och gränser och städer, och der står skolgossen framför blindkartan och mödar sitt minne med flera hundrade namn och kommer slutligen så långt att han på fri hand kan upprita ländernas konfiguration och flodernas lopp och bergens sträckningar.

|2| |2|

2 Allt det der är ganska bra, ja det är utan tvifvel alldeles nödvändigt och måste betraktas som ett stort framsteg framför de förra tider, då man kom ifrån skolorna med en knapphändig föreställning om de fem verldsdelarna och Europas hufvudstäder och då man om Finland hade lärt sig ungefär så mycket hvad kungen eller kejsarn hette och att här funnos 6 eller 8 län och ett stort berg som hette Maanselkä, och ett temligen duktigt träsk som hette Saimen, och några floder der man fångade lax, och några haf der skeppen hemkommo med salt, och en stad som hette Åbo, der man kunde hoppas att engång i verlden bli student. Nu så vet skolgossen vanligen en hel hop saker mera om både verlden och Finland, han har ganska utförliga läroböcker och mycket bättre kartor än förr; ja när han händelsevis i dammet bakom sin kära pappas skåp upptäcker Regnérs första begrepp och gamla Daniel Djurberg och Åkermans kartor, ur hvilka för den näst föregående generationen hämtat sina geografiska insigter, så betraktar han dem ganska aktningsvärda med ett visst medlidande, ungefär som när man från den stora vida verlden och dess hufvudstäder åker in på de trånga och krokiga gatorna af en gammal småstad. Då har Palmblads|3||3| geografi mycket mera att berätta, Steins Atlas känner en hel mängd saker bättre, och Heikels blindkarta öfver Finland har lärt sina gossar att hitta der uti mörka natten. Jag upprepar att allt det der är i sin ordning, som det bör vara i skolan, der man samlar ett kapital, som framtiden skall göra fruktbärande och der man skåplägger i minnet sitt samlade förråd, i ändamål att framdeles draga en reel vinning deraf.

3 Men för de högre och friare studierna, för den akademiska bildningen, för civilisationens fordringar, för de praktiska behofven,original: behofven för hela det långa lifvets lefvande erfarenhet är det för litet. Felet ligger icke så mycket hos skolorna, åtminstone inte deruti att de geogr som icke fastmera deruti, att skolkunskaperna i geografin vanligen bli de enda för lifvet. Fråga vi oss sjelfva M. H.Mina herrar huru mången är det bland oss, som kastat en blick på geografin, sedan han lyckligt kryssat igenom klipporna i en studentexamen? Man läser om en jordbäfning, en revolution, ett fältslag, – då söker man för tillfället fram en gammal och bristfällig karta; man läser om guldminor i Australien eller Kalifornien, om Franklins expedition till polartrakterna, om folkvandringarne bort till nya trakter af verlden, der blomstrande riken inom några år uppstå ur ödemarkerna; då man förvånas ett ögon|4||4|blick, man uppslår en sida i ett konversationslexikon, man intresserar sig för en resebeskrifning i de trakter som ådragit sig dagens uppmärksamhet, och – dervid stadnar det. Sverinska literaturen har några utmärkta resebeskrifvare: Thunberg, Bergman, Bladh, Gosselman, Nicander.original: Nicander Ryssland har likaså Pallas, Georgi.original: Georgi Ett ganska tydligt bevis uppå huru föga den geografiska vetenskapernan, icke blott hos oss, utan också i Sverige vunnit en allmännare utbredning är det, att med undantag af några goda specialkartor, som utkommit de sednare åren, har intet enda större kartverk af verkligt värde, förutom Klints sjökort, utkommit här i norden.

4 Utomlands, i Tyskland, England och Frankrike är ett annat förhållande. Utom det att redan den första geografiska undervisningen drifves i större utsträckning och efter bättre methoder än här, så ingår geografin hvarje ögonblick i det praktiska lifvet, den kan icke glömmas, den gör sig sjelf gällande öfverallt. Der har handeln sina vidsträckta förbindelser med alla delar af verlden; der tillintetgöras alla afstånd af jernvägarna och ångfartyg; der är en ständig vexelverkan mellan länder och folk; allt kommunicerar, korresponderar, reser; det ena räcker det andra handen. Skillnaden mellan sådana förhållanden och våra är ungefär sådan som skillnaden mellan ett dödt språk och ett lefvande. Medan vi Det är ofantligt mycket lättare att lära sig ett främmande språk der man hör det talas rundtomkring,|5||5| än der man måste lära sig deklinera och konjugera ur böcker. Wi roa oss här i norden ofta åt geografiska misstag, som begås derborta, när det talas om våra ortsförhållanden. Fransosernen isynnerhet tar den saken ogeneradt lätt, som han tar allt annat; det generar honom allsicke att skrifva ett namn på tjugooriginal: tjuga olika sätt, det ena befängdare än det andra. Men med allt detta, med all den all den nationalfåfänga, som stundom kommer dem att negligera detaljstudier om främmande orter, är det otvifvelaktigt, att Tysken, Fransmannen, Engelsmannen, Tysken jag menar icke den lärde, utan den bildade i allmänhet, genom arten af sin egen geografiska ställning, genom arten och höjden af sin kultur, genom sina intellektuela och materiela förbindelser, praktiskt uppfattat mera af geografins verkliga väsende, än mängden af dem bland oss här i norden, som egnat tid och möda åt geografins studium ur böcker och kartor.

5 De gamla methoderna för geografins studium ha satt denna vetenskap uti ett visst vanrykte; menoch vill man vara uppriktig, så har icke ens Plalmblads bok, som hos oss är den vanliga auktoriteten och som har sina stora förtjenster som lärobok, – icke ens den har kunnat|6||6| alldeles frigöra sig från det registermessiga nakna uppräknandet af detaljer utan s lefvande organiskt samband med hvarandra. Geografin har fått det rykte om sig att vara torr – och man må respektera den lärda grundligheten huru högt som helst, så är det likväl en svår beskyllning. för en vetenskap, som har den naturliga önskanoriginal: önska att, liksom andra bildningselementer, gå ut och lära allt folk. Men det ges ännu en värre beskyllning, och det är den som vill degradera geografin till en blott och bart hjelpvetenskap, hvilken endast skulle bestå och äga sitt värde genom sin tillämpning på andra vetenskaper och på det praktiska lifvet. MH.Mina herrar finna att det vill säga detsamma som att förneka hela geografin. En vetenskap, som icke har sin betydelse och sitt värde i sig sjelf, är icke någon vetenskap. Registret till en bok kan vara oumbärligt, men lösrifvet har det förlorat all sin betydelse. Nåväl – mMan har velat anse geografin såsom ett af registren till naturens och lifvets stora bok – det är allt samsvårtyttma åsigt, som en lång tid var gällande i naturalhistorien och i sjelfva historien – och det är den som verlden har att tacka för flitiga namnförteckningar, goda materialer, – men också blott materialer.

|7| |7|

6 Det är bekant, att en mera vetenskaplig åsigt gjorde sig gällande sedan början af detta århundrade. Geografin behöfde dervid endast följa den allmänna impulsen. Efter att under århundraden ha samlat ett ofantligt material, begynte hon ändtligen tänka på att kombinera det, att från olika håll belysa det och att begripa de fenomener, hvilka hon förut endast antecknat som fakta. Naturstudierna gingo förut och verkade mäktigt åt alla håll reformerade hela fysikgeografin genom geogonin, geologin, meteorologin, den komparativa faunan och den komparativa floran och skapade tvenne nya branscher vextgeografin och djurgeografin, inträngde i hafven, beräknade strömdrag och vindar, fördjupade sig i grufvorna, undersökte jordlagren, med ett ord, de bredde ett stort och vidsträckt underlag för den vskapvetenskap, som härtills hållit sig endast till jordens yta. Språkstudierna följde och testamenterade banade i sina ethnografiska resultater ett nya fält för historien och geografin. Filosofin kom och framhöll historiens innersta motiver, dess konseqvenserna i dess skenbara och nödvändiga utvecklingsstadier. Historien sjelf, sedan den fått en förnuftig betydelse, dröjde icke att vindicera en dylik åt sin tvillingssyster geografin. Erfarenhetens ständigt rikare material kom härtill och fordrade en ständigt ny tillämpning på de praktiska behofvernesvårtytt och uppfinningarne. Det ena belyste och berättigade det andra. Ur skötet af det ena resultatet vexte ständigt ett nytt. Så sträckte geografin sina armar kring verldsrymderna och trängde med sin fot till jordens innersta.|8||8| Ifrån att ha varit – hvad namnet antyder – en beskrifning af jordens yta, blef denna vetenskap en förnuftig uppfattning af alla jordytans fenomener, mäktig nog att utspana deras orsaker, följa dem i alla deras vexlingar och kombinera dem till ett organiskt helt, der hvarje stoftgrand har sin bestämda plats och sin relativa nödvändighet. För att göra sig en åskådlig föreställning om hvad geografin varit och hvad den är, behöfver man endast lägga Berghaus’ nya kartverk vid sidan af de äldre, eller jemföra Maurys nya sailing directions med de äldre sjökorten öfver atlantiska oceanen.

7 Om geografin sålunda i sin nya utsträckning och sin klarnade betydelse blir ett torrt studium, så är det verkligen ej hennes fel. Hon står som en sammanbindande länk mellan naturens och menniskans historia Hon äger nycklarne till både naturens och menniskans historia, och äger derföre nycklarna till dem båda. Hon är det trogna aftrycket af bådas inbördes vexelverkan. hHon följer dem i alla deras vexlingar, och hon ger åt de beslägtade vetenskaperna lika mycket som hon tager af dem. Historien och geografin äro inbördes hvarandras produkter; det är derföre naturligt att de båda måste beständigt ingripa på hvarandras område, som kuggarne|9||9| i tvenne vexelhjul,. utan att derföre det ena kan få Historien står högre i samma mån som andens områden och den fria viljans produ verkningskrets stå upphöjda öfver en naturnödvändighet, men hon kan lika litet umbära geografin, som själen under dess jordiska tillvaro kan umbära en kropp. Historien utbreder sig väsentligen i tiden, och dess andra faktor, rummet, intager spelar deri blott andra rummet den lägre rolen. Geografin deremot är väsentligen väsentligen utbreder sig väsentligen på i rummets; vore icke dehon sjelf underkastad vexlingen af menskliga öden, så kunde man kalla denhenne en förstenad historie, ett qvarstående fotspår efter menniskans steg uppå jorden, ett evärdeligt monument öfver förgångna seklers kamp med naturmakterna; en stor tafla af den fria menskliga viljans kamp med naturens nödvändighet.

8 Hufvudfelet i de äldre geografiska methoderna ligger deri, att de behandla geografin som en stationär vetenskap – och noga taget kan ingen vetenskap stå stilla, emedan dess lifsvilkor består i en produktivitet, som ständigt ur sig sjelf utvecklar nya former, nya idéer. Geografin är, liksom historien, liksom alla vetenskaper, ständigt ny, i hvarje ögonblick underkastad en utvecklingsprocess,|10||10| som, när den hunnit sin mognad, skall gifva henne en annan gestalt. Men skillnaden är att geografin för sin utveckling behöfver sekler och årtusenden, innan de nya resultaterna träda klart i dagen, då deremot historien – också hon ett seklernas barn – understundom synes byta gestalt under ett månskifte. I geografin kan man tydligare än i historien både särskilja och åter sammanbinda naturen och menniskan. Man uppställer en mathematisk, en fysisk geografi vid sidan af den politiska; det är en fördelning som vid första ögonkastet visar sig klar och berättigad. Men de äldre methoderna förbisågo eller kände ännu icke, att denna fördelning endast är formel, och att de tre olika geografierna väsentligen sammanflyta i en enda; mellan de tre låg en klyfta, som måste fyllas, ty – natura non facit saltusspråk: latin. Man måste komma till den insigt, att alla kosmiska, alla fysiska förhållanden stå i det innersta samband med den kulturprocess, som man kallar politisk geografi och att den sistnämnda icke sällan verkar tillbaka alltid är endast produkt af de förra fysiska och andliga krafterna sammanlagda, utan ofta på ett förvånande sätt verkar tillbaka. Geijer har härom en lika skön som sann anmärkning. »Högst märkelig, säger han, är utan tvifvel den öppenhet|11||11| för mensklig inflytelse, som tycks så tydligen ligga i naturen sjelf, hvarigenom alla dess krafter, likasom trängtande efter förlossning, sträfva menniskan till möte och under hennes vårdande hand antaga ett bättre skaplynne. Det är min uppriktiga tanke, fortfar han, att menniskan utöfvar ett verkligt moraliskt välde öfver naturen, en lemning af hennes ursprungliga storhet och bestämmelse, och att hon utöfvar detta i mån af sin egen moraliska kraft och helsa. Och denna lifvande kraft är förderfvad i sin källa, såsnart menniskan upphör att vara jordens bön.»

9 Det är icke svårt att framvisa denna menniskans återverkan på naturen i enstaka, men handgripliga fakta. Man vet t. ex. att en vext under odlarens hand blommar herrligare och ger rikare frukt, än i den vilda naturen; man vet att att flera djurslägten blifvit så beroende, så uppfostrade af menniskan, att de icke ens kunna exsistera i deras naturliga tillstånd. När t. ex. framl.framlidne Prof. Hällström beräknat, att islossningen i Aura och Kumo elfvar nu inträffar regelbundet 4 dagar tidigare än för femtio år sedan, så är det ett af de otaliga bevisen på odlingens inflytande på klimatet. Vi skola under fortgången|12||12| af dessa studier i finska geografin mer än engång stöta på de mest intressanta iakttagelser om den politiska geografins återverkan uppå den fysiska.

10 Jag nämnde att geografin, liksom alla vetenskaper, är i en ständigt fortgående utvecklingsprocess, och det icke endast formelt och methodiskt, utan faktiskt i alla dess grenar. Det kan synas vanskeligt att framleta någon ett sådant framskridande i den mathematiska geografin, men svårigheten ligger endast deruti, att de kosmiska förhållanden omfatta ofantligt långa tidsrymder, innan en förändring blir märkbar. I det hänseendet måste jag hänvisa till astronomin; men vill man låna från den ett tydligt bevis på det ofvannämnda, så finna HH.Herrarne i alla läroböcker det bekanta faktum af dagjemningspunkternas flyttning på ekliptikan och afsvalningen af jordens innersta glöd. I den fysiska geografin är det redan oändligt mycket lättare att framvisa den ständi jordytans ständigt fortgående förändringar. HH.Herrarne veta alla, att icke ens urbergen och deras fasta granit, hvilka man skulle anse för de mest konservativa på jorden, äro fritagne från denna evärdeligt fortgående utvecklingsprocess. För att nämna endast ett faktum, som rör oss mycket nära, emedan vi beständigt ha det för ögonen och emedan det utgör nyckeln till vårt lands äldsta historia|13||13| så behöfver jag endast erinra om den af allmänt kända vattenminskningen vid finska och svenska kusterna – ett faktum, som åt hvilket vi framdeles skola egna mycken uppmärksamhet. Här se vi ett land som inför våra ögon vexer upp ur hafvet. Här finna vi en geografi, som hvilken i dag icke mer är densamma som i går, hvilken i hvarje ögonblick producerar ur sig ett nytt material. – Hvad slutligen angår den politiska geografin, så är den ett aftryck af historiens egen rörlighet, allt vexlar, allt byter gestalt och dimensioner, gränserna förändras, riken fösvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarandersvinna, folk dö bort, städer jemnas med jorden, och åter, allt eftersom kulturens ström flyter fram till förr okända eller öfvergifna trakter, uppstå beständigt nya former af den menskliga tillvaron – beständigt nya blommor och skördar i de fordna ödemarkerna. Hvem utaf HH.Herrarne ville åtaga sig att i detta ögonblick skrifva Europas politiska geografi och garantera dess riktighet nästa år vid denna tid?

11 HH.Herrarne finna således, att hvad man än må förebrå geografin, så är den åtminstone ej stationär. Detn är tvertom ett fluktuerande ämne, hvilket man, likasom i historien, är tvungen att begränsa inom vissa epoker, som alltid, strängt taget måste blifva mer eller mindre godtyckliga., I de emedan ämnet i hvarje nu är ett annat. I det man sålunda inför tidsbestämningar äfven i geografin, som|14||14| egentligen har att göra med rymder och ytor, så uppstår hvad man å ena sidan hvad man kallar geografins historia, d. v. s. vetenskapens utveckling, både extensivt till dess material och methoder, intensivt i en klarnad uppfattning af dess väsende samt deraf härflytande framsteg i formerna – å andra sidan åter uppstår dessa skilda verldstaflor, dem man är van att kalla gamla tidens, medeltidens och nyare tidens geografi – d. v. s. historiens geografi. geografins epoker Det är klart, att när det blir fråga om en vetenskaplig behandling, af så måste det som följer senare i tiden behandlas komparativ ständigt hänvisa på det som gått förut. Låt det t. ex. vara frågan om Europas nyare geografin: man kan visserligen ställa den der som ett faktum för sig; men man kan behandla den som ett resultat, utan att efterfråga dess orsak, men HH.Herrarne finna att det är en ytlig betraktelse, hvaraf man i sjelfva verket intet begriper. Låtom oss taga ett exempel. HH.Herrarne ha t. ex. Tur Europeiska Turkiet, eller Mindre Asiens karta framför sig – den är öfversållad med grekiska namn till största delen af historisk klang, men fråga HH.Herrarne verkligheten eller en geografisk handbok, så finna HH.Herrarne på platsen för dessa namn en mängd eländiga byar eller obetydliga|15||15| ruiner af fordom förgångna städer. Detta Förklaringen härpå finnes endast uti gamla tidens geografi, som visar oss en helt annan tafla, tätt befolkade länder, blomstrande städer, idoga grekiska kolonier öfverallt på denna skådeplats för senare tiders barbari och förstöringar. Eller, för att taga ett närmare exempel, HH.Herrarne hafva framför sig Finlands och Sveriges karta och förvånas öfver dessa tusen sjöar, som blifvit ett ordspråk och som stå der så förunderligt egendomliga i den europeiska kontinentens allmänna brist för öfrigt på insjöar, under det att Finland äger jemförelsevis få med det öfriga Europa få och föga betydande floder. Der är åter ett faktum, som endast kan förklaras af en äldre geografi – en geografi, som visserligen tillhör hypothesernas område, men som med temlig bestämdhet kan upplineeras och som visar oss vårt fädernesland fordom i skepnad af en ofantelig skärgård kringfluten af en svallande ocean.

12 Således, de skilda perioderna af geografin stå till hvarandra i ett nödvändigt sammanhang. Men icke nog dermed. De vinna hvar för sig oändligt i klarhet genom|16||16| att behandlas komparativt, så att skilda länders och orters egendomlighet skarpare framträder genom en sammanställning med andra. Låt oss t. ex. med Finland jemföra länder under samma breddgraddd, länder af lika bergformation, länder af lika vattenrikedom, länder af samma folkmängd o. s. v. och HH.Herrarne finna att ofantligt många intressanta resultater kunna dragas derutaf. Det är åter en ny sida, som geografin vinner genom en vetenskaplig behandling. – Med ett ord, detta ämne är så rikt, att det lika litet som något behöfver frukta att uttömmas; det är så produktivt, att det ständigt utvecklar ur sig sjelf nya betraktelser och nya beröringspunkter med andra vetenskaper; det är så sammanhängande, att hvarje del endast genom andra dess delar och genom det hela fullständigt kan uppfattas. Läraren i en skola säger till sina lärjungar: Tagen er inbillning till hjelp, föreställen er att den kartan globen är ett ofanteligt klot af 1200 mils diameter, eller att den kartan är esvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarandett oöfverskådeligt land med skogar och berg, med floder och svallande haf. Men det är icke nog dermed; de vetenskapliga studierna stadna icke vid denna blott empiriska uppfattning: dessa berg äro skelettet, dessa vattendrag äro ådrorna i en stor organisk kropp, hvars hela massa och minsta delar äro stadde i en fortgående utvecklingsprocess och der det i stor mening icke finnes någonting dödt eller oorganiskt, emedan allt lefver och verkar för ett gemensamt ändamål,|17||17| och detta klot, som är vår verld, är endast en blodsdroppe cirkulerande i den ofantliga kroppen af verldsalltet. Vetenskapens stora uppgift att utgrunda lifvet, progressionen, utvecklingen af allt, äfven det som för den ytliga betraktelsen synes dödt, enstaka och ändamålslöst, sammanfaller sålunda på ett märkvärdigt sätt med nationernas den första oskuldsfulla uppfattningen af naturen, jag menar den älskeliga myth, som återfinnes både i den grekiska skandinav. och finska sagan, och som af i hvarje träd, hvarje källa, hvarje våg ser en lefvande varelse, som befolkar skogen med dryader, bergen med dvergar, floderna och sjöar med nymferna, Ägirs döttrar, och som personifierar alla naturens krafter, Luonottaretspråk: finska, likasom för att evärdeligt hägna deras lif emot tviflet och deras fortbestånd emot den förgängelse, hvaraf de äro omgifne.

13 HH.Herrarne finna således, att geografin, rätt uppfattad, är långt ifrån så torr och intresselös, som kanske mången föreställt sig, och att den har någon rätt att tillegna sig en sjelfständig plats vid sidan af andra vetenskaper. Naturens stora ande går lifgifvande öfver alla dessa döda namn på kartor och glober, och menniskoandenlifvet aftrycker der öfverallt|18||18| de omisskänneliga spåren af sitt rastlösa arbete, sin herrlighet och sin vanmakt.

14 Denna digression har varit nödvändig, dels för att angifva den geografiska vetenskapens nuvarande ståndpunkt i allmänhet, dels för att genom en sådan utgångspunkt visa berättigandet af den method jag vi kommera att följa. Under fortgången af dessa studier, MM. HH.Mina herrar, komma vi icke att behandla Finlands geografi såsom ett blott empiriskt material, hvilket det tillhör oss att ordna under vissa afdelningar och underafdelningar, nöjde om vi dervid specifera detaljerna så fullständigt och så noggrannt som möjligt. Wi böra visserligen bemöda oss att i detta afseendet uppnå en så stor fullständighet, som det låter göra sig i ett ämne, der så föga är åtgjordt förut. Men vi skola hvarken degradera naturen till en död massa af företeelser eller misskänna menniskoandens progressiva verksamhet i de fakta vi komma att uppräkna. Wi skola söka att behandla geografin på engång som ett sjelfständigt ämne och som ett kombineradt resultat af krafter, hvilka tillhöra de närgränsande vetenskaperna. Wi skola söka att anlita allt hvad historien, statistiken, ethnografin och naturalhistorienvetenskaperna äga att erbjuda oss. Wi skola ej åtnöja oss med blotta faktum, utan beständigt söka|19||19| dess orsak och botten. Wi skola, såvidt möjligt, gå komparativt tillväga och framhålla de beröringspunkter med andra länder och med hela jordorganismen, hvarigenom Finlan fosterlandets geografi kan framstå i dess rätta ljus och dess fulla egendomlighet. Så MM. HH.Mina herrar har jag föreställt mig att vi efterhand kunna åstadkomma någon belysning öfver detta förut obanade fält, och det är med detta hopp jag som skall upprätthålla oss under de många svårigheter, med hvilka vi hafva att kämpa. Komma vi en dag derhän, att lyckas åskådligt för alla upprulla den stora taflan af en styfsint natur, bekämpad och besegrad i årtusenden af ett ännu styfsintare folk, lyckas vi i klara drag upprita gången af denna långa strid och de resultater, till hvilka den ledt, och förmå vi derunder framvisa den ömsesidiga inverkan af naturen på folket och af folket på naturen, då lönar det visserligen mödan att på ett sådant arbete egna offra tid och uppmärksamhet. Målet är så stort, att sjelfva svårigheterna ha sin tjusning och sjelfva arbetet sin belöning uti sig sjelf. redan på förhand.

15 Wetenskapen är en kosmopolit, den måste taga sig tillvara att ej låta fånga sig i blott nationela intressen och för känslorna i ett menniskobröst förgäta bildningens, förnuftets allmänna anspråk. mMen det hindrar den ej att i den gränslösa rymden af universum återfinna de trängre, de kära banden af ett fädernesland. Det är egentligen fyra ämnen, Ehuru derföre alla grenar|20||20| af vetandet befrukta fosterlandets mark, genom att sammanflyta i bildningens ström, gemensam som och väcka alla andliga krafter till lif, ssvårtyttå är det likväl några ämnen, som mera direkt representera fosterlandet inom vetenskapen. Sådana äro språket, historien, statistiken, geografin. I de tre första af dessa ämnen är det fosterländska arbetet redan länge i gång. Språket äger sin Lönnrot och sin Castrén och flera utmärkta bearbetare; det har blifvit mångsidigt belyst, det har utvecklat sina de rikaste skatter der man förut endast visste af armod och glömska; det har med ungdomskraft brutit sig väg genom seklernas oförrätt och nyare tiders tvång. Finska historien har haft sin Porthan; hans ande har stora början har blifvit fortsatt, häfderna klarna efterhand, och äldre och yngre krafter arbeta derpå, och de fortfara att sedan flera tjugu år att tolkas i dessa lärosalar. Statistiken har likaledes redan för 17 år sedan uppträdt i sjelfständig form genom Rein, och dess upplysande resultater ha helt nyligen framträdt med ökad rikedom och vidgade utsigter. Geografin ensam i dess fosterländska betydelse har härtills icke funnit en omfattande och vetenskaplig bearbetning. Grundlagd, också den, af Porthan, hufvudsakligen genom hans medverkan i Tunelds geografi öfver den svenska provinsen Finland, har den sedan vidpass något mer än ett århundrade samlat ett icke obetydligt förråd af topografiska detaljer; den har ej saknat vänner, som|21||21| bearbetat vissa delar deraf; den har på de sednare åren framträdt i kompendier för skolornas behof, hvaraf hvilka för sitt ändamål äga mycken förtjenst; den har frambragt flera kartor af ochsvårtytt sjökort af värde; den har blifvit ett föremål för regeringens uppmärksamhet och hoppas stora resultater af den möda som derpå nedlägges af general-landtmäteristyrelsen och dess nuvarande chef; men – en utförligare sammanställning af detta material, en sjelfständig och omfattande framställning saknar den allt ännu. Derutaf, MM. HH.Mina herrar, kan man fatta betydelsen af hvarje försök att med gemensama krafter fylla denna stora lucka i kännedomen om fosterlandet. Jag säger med gemensama krafter, och ber att HH.Herrarne må taga detta uttryck på fullt allvar och efter bokstafven. Ty detta arbete, om det skall lyckas, är för stort för en mans krafter. Der saknas ännu så många förarbeten, der brista ännu en sådan mängd af detaljer, att en mans lifstid icke vore tillräcklig att samla och ordna dem alla. Jag bereder HH.Herrarne uppå att vi hvad här komma att föredraga är egentligen endast förstudier, hvilka det tillhör en framtid att efterhand komplettera, beriktiga och fullständigt ordna. Just derföre är det af oundgänglig vigt, att alla vänner af ämnet|22||22| dertill medverka genom upplysningar hvar på sitt håll. Det gäller alla detaljer, men isynnerhet topografin. Man måste erinra sig, att vi här kommer in på ett falt vidsträckt fält, der enhvar har en eller flera punkter, der han är mera hemma än andra och om hvilka han är i stånd att lemna de bästa upplysningar. Jag förbereder HH.Herrarne derpå, och jag anhåller derom som en tjenst för den gemensama goda saken, att HH.Herrarne i allmänhet, och särdeles när vi komma in på topografins område, ville kontrollera mina uppgifter och beriktiga dem i enskilda meddelanden, der de kunna befinnas fe oriktiga. Endast så kan ändamålet uppnås med den noggrannhet som är önskvärd, och jag hoppas att landsmän på andra orter ej skola vägra sin medverkan för samma ändamål.

16 Innan vi gå till den egentliga framställningen är bör jag ännu med några ord redogöra för den plan jag är sinnad att följa. Den sammanhänger dels med hvad jag nyss haft äran nämna om geografins betydelse och nuvarande ståndpunkt, dels med vissa egendomligheter i Finlands natur och öfriga förhållanden. Så t. ex. finna vi, att hvad jag tog mig friheten kalla historiens den politiska geografin är i Finland någonting ganska nytt och, egentligen när man undantager gränsbestämningarna, och landskapsfördelning, knappast mer än femyra eller sexfemhundrade år gammal. Här finnes ingen forntid, ty ödemarkerna|23||23| äro stumma; Taciti Finnar, hvilka, likt fåglarna, sökte ett skydd i trädens grenar, bildade inga samhällen, hvilkas namn och gränser skulle utgöra hvilopunkter för ögat i de äldsta tidernas långa skymning. Likaså finnes här blott en ganska torftig medeltid för geografin, emedan det ringa man känner af tiden strax före och strax efter svenska väldet till största delen hemsvårläst p.g.a. strykningfaller in på historiens område. Det är först efter Nöteborgska freden i 14:de seklet efter Christus, som den politiska geografin här finner egenteligt fotfäste, och dess sin fullständiga utbildning i samhällesordningen erhåller den först vid början af 17:de seklet.

17 Jag har derföre ansett mig tillsvidare kunna lemna dessa äldre fakta åsido och längre fram upptaga dem historiskt, när det blir fråga om Finlands politiska gränser och indelning, landskaperna, länen, soknarna häraderna, socknarna, städerna. I stället kommer jag att börja med geografins historia, såvidt den rör Finland och framställa den progressiva gången af kännedomen om vårt land hos äldre författare samt derefter vidare hvad som i andra länder och eget land blifvit gjordt för att vidga och beriktiga denna kännedom. Derefter öfvergå vi genast till området af den fysiska geografin, icke blott emedan den utgör den naturliga grunden och utgångspunkten, utan också emedan den af vetenskapen och dess nyare iakttagelser kan följas längst tillbaka i tiden,|24||24| ja vida längre än sjelfva historiens blickar nå. Vi komma då att fysiskt och fästa en särskild uppmärksamhet vid Östersjöns forntid och egna, med tillhjelp af hvad man härtills känner om vattenminskningen, jemförd med höjdbestämningarna af den finska kontinenten, framställa en hypothes om Finlands uppkomst ur Östersjön hafvet. Derefter I samhgsammanhang dermed komma vi till Finlands naturliga gränser, hvarefter följer orografin med landets mineralogiska och geologiska företeelser. Derefter följer hela den rika och invecklade hydrografin, sedermera det mathematiska läget, vextgeografin, djurgeografin. Efter dem följer en historik öfver Finlands politiska gränser i äldre och nyare tider; derefter landskapens uppkomst och gränser; länen, lagsagorna, häraderna och den öfriga administrativa indelningen; derefter den kyrkliga indelningen, socknarnas uppkomst och klyfningar, städernas början och fortkomst; slutligen derefter en skildring af folket, såvidt det kan genom sin vexelverkan med landet kan är berättigadt till en plats i geografin, – och slutligen komma vi till topografins område och vandra hand i hand genom hela det vida Finland, stadnande vid hvarje punkt, der historien äger en minnesvård eller nutiden ett föremål värdt vår uppmärksamhet. Och likasom vi låta geografin vid hvarje steg rådfråga historien, så skall historien i sin tur ha lärdom och vinning af geografins resultater. Den finska naturen skall lära oss huru det varit möjligt att i ett årtusende uthärda en sådan kamp som det finska folket uthärdat; den skall lära oss uppfatta vår verkliga ställning till Europa, till verlden, till civilisationen och till oss sjelfva, och i bekymrens dagar, när framtiden synes mörk och det närvarande bekymmersfullt, skall den med sin hårda barm av granit lära oss en manlig förtröstan ochsvårläst p.g.a. inbindning/konservering en oryggelig tro på en försyn och på oss sjelfva.