Tjuguförsta Föreläsningen. 3/11 64

|157|

Tjuguförsta Föreläsningen. 3/11 64.

1 G. A. Sv:s förste konstitionele konung. (Geijer) Allshärjarting =svårtytt riksdagar: Landtdagar, Herredagar = Provincial = natur: Sjelfständ.

2 G. A:s kungaed: en konstitutionsvårtytt utan namnet. Första reg.formregeringsform – första öfverdomstolar,original: öfverdomstolar första rättegångsordning 1615,original: 1615 första rikshufvudboksvårläst p.g.a. radslut.original: rikshufvudboksvårläst p.g.a. radslut Wi ha sett huru landtdagar vid denna tid egentl. ej voro någonting nytt i Fd. Herredagar, besökte af adel och prester, hade vid många tillfällen sammanträdt i Fd under 14 och 15:de seklerna, för att antingen rådpläga om landets egna angelägenh., eller förenade sig med Sv:s rikes ständer i konungaval och andra vigtiga riksfrågor, när ombuden från Fd ej hunno eller, för årstiden, ej kunde besöka de sv.svenska riksdagarna. I Sturarnas tid, när äfven borgare de lägre st.stånden kallades till dessa s:komstersammankomster, begynte dessa f.finska landtdagar l.eller ständernas möten antaga en viss sjelfständighet, gynnad af tidens hvälfningar och Fds afskilda läge. Biskopar Gustaf I var mån om att afksvårtyttlippa denna börjande emancipationslusta och hela hans reg.systemregeringssystem med afs.afseende å Fd gick ut på att fullständigt underordna Fd detta land som provins under Sv., hvarföre också tillfälliga möten af adel och prester i Fd under hans tid icke öfverskredo hade en fullkoml. lokal och provinciel natur. betydelse. Riksd. Biskopar, klerker, adel och frälsemän, köpstadsmän och menige allmoge. Unde Gustaf I bonderiksdagar. Joh. III som hertig af Fd visade stor lust att bete sig som sjelfständig furste, följaktligen äfven gifva sitt hertigdömes ständer en grad af oberoende, som vid hans bekanta tal i Åbo syftade på ingenting mindre, än en söndring från Sv. – Konung vorden, hyste han väl en annan åsigt, men adelns vexande makt vid denna tid gjorde, att särskildt den f.finska adeln slöt sig tillsamman och åter kände hos sig en viss sjelfständighetsanda vakna. – Detta visade sig under Sigismds strider med hert. Carl, då den f.finska adeln på möten i Åbo vågade öppet trotsa riksföreståndaren. – När åter hert. Carl blef segrare, sakalladesammankallade han ett slags landtdagar i Åbo, der han som motvigt: prester, borgare, bönder.svårläst p.g.a. radslut|158| På samma sätt voro vid hans resor i Fd ombud från vissa trakter honom till möte och samrådde med honom om landets angelägenh. – Hela denna folkrepresentation var, som man lätt finner, ännu mycket godtycklig och obestämd såväl i sina former, som i sitt berättig.

3 – Riksdag X landtdag. Men under det att t. ex. en så betungande gärd, som Elfsborgs lösen, pålades hela riket utan formeligt riksdagsbeslut, ser man en annan gång provinserna, beslsvårläst p.g.a. strykning äfven utan riksdags hörande, besluta om gärder m. m. som rörde provinsen. – Formen vacklande – men den genomgående principen var att, enligt lag, folket borde hafva en beslutande röst i frågan om nya lagar och nya gärder. C: IX – G. A. – Fördenskull Örebro riksdag 1614; särskildt meddelad Fd.

4 Oaktadt Gustaf I gjort ställt Fd till i förh. af en provins till det hela, är det eget att se huru detta land allt fortfarande än vidare genom sin storlek ⅖, sitt läge och framför allt genom sin skilda nationalitet – fortfor att stå m väl under monarkin, men vid sidan af det egentl. Sverige. Fd var i sj. v.sjelfva verket icke en svensk provins, såsom Uppland, Södermanld, Ögöthld o. s. v. icke heller som Estld o. s. v. – och de sv.svenska författare, hkahvilka ur sin exklusiva sv.svenska synpunkt behandlat vårt land i likhet med dessa moderlandets verkl. provinser, ha varit blinda för de tydliga bevis på motsatsen, som möta oss öfverallt i häfderna. Fd var icke en provins, utan ett lydland under sv.svenska monarkin, hkethvilket lydland åter hade under sig sina skilda provinser:svårläst p.g.a. överlimning eller tejp Tavastland, Karelen o. s. v. Derföre ser man ofta Sv. och Fd nämnas vid sidan af hvarandra som skilda hufvuddelar af monarkin. Derföre G. A. dess hertig. Derföre fordrades, icke blott under unionstiden,|159| utan ännu und vid G. A:s thronbestigning Fds särskilda hyllning för den monark, som besteg thronen, och tvenne riksråd: Nils Bjelke och Nils Liljehök blefvo enkom utsända år 1612 för att mottaga denna de f.finska ständernas hyllning. Och när G. A. nu, år 1616, utskref en särskild landtdag för Fd, innebar detta ett nytt bevis på lydlandets egna betydelse vid sidan af moderlandet, och kunde alldeles icke af ojemförligt större betydelse, än de provinc.provinciela landtdagar, som tid efter annan höllos i Sv:s egna, svenska provinser. Vi skola strax finna att den f.finska landtdagen äfven förstod att uppfatta sin ställning ur denna synpunkt.

5 Anledn. till de f.finska ständernas skallandesammankallande 1616 var af politisk natur och innebar på engång en demonstration och ettn skyddsförbindelse mot Polen och Rd. Kon. Sigism:s parti hade vid denna tid begynt med förnyad ifver stämpla för återvinnandet af sv.svenska kronan och förberedde, som man trodde, med spanskt och kejserl. understöd, ett anfall både mot Sv:s och Fds kuster. För att lyckas deri, måste detta hans parti framförallt skaffa sig medhåll i landet, och derföre utspriddes en mängd up manifester och bref särskildt i Fd med uppmaning att afskudda sig den nye inkräktaren G. A:s ok och åter sluta sig till deras rättmätige konungs, Sigismds, fana. Man känner icke tillräckligt, om och hkenhvilken verkan dessa upprorsplakater här och der kunde ha haft på sinnesstämningen: det var egentl. till finska adeln de riktades – Sig:s gamla parti – och det var mot dem kon. med nu i den farliga tiden, när han hotades af så många fiender, åsyftade en demonstration, som skulle klarligen visa att Fd icke ville veta af något polskt herravälde, utan stod, jemte hela det öfriga riket, fast vid sin åt G. A. svurna trohet.|160| Men tillika behöfdes äfven kraftiga åtgärder både till landets försvar mot det befarade polska anfallet och till ettn verksam fortsättning af det ryska kriget, som drog på tiden.

6 Dessa skäl förmådde kon. att den 1 Nov. 1615 utfärda från Narva en kallelse till Fds ständer att infinna sig till »herredag» i Hfors.original: , Ständerna påminnas, huru kon. städse beflitat sig om deras välfärd och aldrig sparat något besvär för deras bästa, särskildt i kriget. Sedan man nu begynt underhandla om fred, ville han komma öfver till Fd »för att rådgöra om några vigtiga, båda vår och eder välfärd anliggande saker,.» Derföre skulle » alla af adel, som äro komne till laga år, biskopen med två af kapitlet samt en prest af hvart härad, ryttmästare och höfvidsmän, jemte en af befälet och tvenne af gemena manskapet, – vidare en borgmästare med en af rådet och en af gemena borgerskapet i hvarje stad – samt slutligen tvenne bönder af hvarje härad – den 13 Jan. 1616 möta kon. i Hfors, försedda med nöjaktiga fullmakter af de hemmavarande. Ett likalydande manifest utgick till hvarje län i Fd och skulle gen.genom ståth:sståthållarnas försorg kungöras i kyrkorna. Kon:s kamrerare Hans Henrikson anbefalltes att anskaffa proviant till kon:s hofläger i Hfors, för hkethvilket ändamål bönderne i Fd skulle sammanskjuta »en liten hjelpgärd, som dem i hast kan vara drägligt att utgöra» – men för det att tiden ej medgaf gärdens insamling från hela landet, skulle den utgå från med skonsamhet utkräfvas från några fögderier närmast Hfors, och dessa skulle i stället befrias från Elfsborgs lösen för detta år. – Kon:s ankomst till Hfors fördröjdes emellertid till d. 19 Jan., och ständerna voro honom således redan till mötes.

|161|

7 Valet af Hfors – Det gamla Hfors stod då ännu – Det var anlagdt, som bekant, af Gustaf I år 1550 vid Wanda ås mynning ½ mil i nordost om den nuvar. staden (Gammelstaden). Fruktan för r.ryskt öfverfall. – Wanda fall ej då så högt: 6 fot lägre. Staden hade genom sitt läge och sin bördiga omgifning, beströdd med talrika adelsgods, hade fått en viss betydenhet, förmånl. privilegier, marknad vid Turkhauta – räknades för den 3:dje i Fd – framom Borgå. – Flyttning 1639–1642.

8 I detta gamla Hfors, af hkethvilket numera knappt finnas andra spår, än här och der något grusadt tegel i åkertäpporna, samlades det dåvar. Fd jemte sin konung. Samlingen måste ha varit ganska talrik 500: och troligen till en del inqvarterad i närmaste byar. obs! Bland Kon:s följe uppräknas hofmarskalken Henrik Horn, kammarjunkarne Wärnstedt, Ribbing, v. Saltzberg, Kleland, Grip, Lars Sparre och Axel Banér; hofjunkarne Nimen, Stör och Wortman; hofpredikanten Håkan Larsson; vidare för kansliet Jonas och Anders Bureus med en14 biträden, en rysk tolk, vidare 4 kammarskrifvare och sekreterare; slutl. hofbetjeningen med 27 ridknektar o. s. v. Det vill synas, som skulle kon. funnit det klokt att vid detta tillfälle uppträda med mer än vanlig ståt, hvarföre han också höll stor taffel, för hkenhvilken räkningarna ännu finnas i behåll. Landets produkter för köket lefvererades af prov. mästaren åt en särskild s. k. köksskrifvare; men alla finare varor, såsom olja, kapris, oliver och andra frukter, införskrefvos från borgaren i Åbo Jakob Wolle, och vinerna öl och specerier till den kungliga taffeln lefvererades af borgmästaren i Hfors Kasper Reijer till ett det moderata beloppet af 311 daler. – En 21 årig konung, i hela glansen af sitt personl. majestät och sitt redan lysande krigarrykte, omgifven af en sådan ståt och så många utmärkte män, måste för det dåvar. Fd ha varit en ovanlig anblick.

|162|

9 ofullständ. förteckn. Närvar: 338, neml. 1) af adeln: A. Oxenstj., Göran Boje, Johan DelaG. Axel Kurk, Gödich Fincke, Klas Flemg, Nils Kijl, Klas Slang, Jöns Ruth, Åke Stålarm, Hans Munck, Krister och Henrik Horn, Lars Carpelan, Ivar Stjernkors, Samson dela Motte, Hieron. Birckholtz m. fl. (sid. 163.)original: 163. Karl Bäck, Lydick Grönfelt m. fl.

10 Den 22 Jan. 1616 öppnade kon. rikslandtdagen med ett långt, egenhändigt skrifvet tal på sv.svenska till de »ädle, välborne, välbördige, höglärde, förståndige, ärlige gode herrar och dannemän.» Kon. förklarade deri, att han länge önskat besöka denna landsända, på det han i tid måtte se till allas välfärd. Han tackade dem för deras beredvillighet att infinna sig till denna rådplägn. Han påminte dem huru kon. Sigismd med list och våld sökt återinföra det villfarande påfviska mörkret, huru S. sökt uppväcka inbördes krig och infört i riket utl.utländska vapen, men huru salig kung Carl med rättsinnige sv.svenska män förhindrat detta. Derföre hade ständerne ändtligen dömt honom arfsrätten förlustig och öfverflyttat densamma på Carl IX:des hus. Sedan hade kon. S. än vidare oroat riket med krig och stämplingar, smädelser och uppror, för hkethvilket allt kon. nu vill gunsteligen åtvarna ständerna. Summa: »kon. Sigismd söker efter, mina undersåters hjerta från mig att draga,» hvarföre kon. än en gång förmanar ständerna att taga sig för sådant till vara, och beder dem äfven åtvarna sina grannar och socknemän, att ingen må bedårad varda. – S. har icke blott velat underkufva Sv., utan är äfven – näst syndastraffet – närmaste orsaken till den nuvar. ryska fejden. – Kon. utreder derefter vidlyftigt och med mästerlig klarhet huru Sv:s krig mot Rd var en politisk nödvändighet, för att ej Polen måtte få öfvermakten i Rd och derifrån hota Sv., – och huru kriget sedermera blifvit förlängdt gen.genom RnesRyssarnes egen halstarrighet. Han uppmanar ständerna ånyo till trohet och att icke tillsluta deras ögon för rikets fara. Då vill ock kon., hädanefter som härtills, på det högsta beflita sig om landets välfärd samt komma det till fred och rolighet, hvartill Gud den allsvåldigaste sin nåd förläna ville.

|163|

11 Detta var ett godt stycke politik för de f.finska dannemän, sådant de icke ofta hört i sitt land. Kon:s person. Derpå följde kungl. propositionerna. – Ständerna ägde neml. likasom nu, ingen motionsrätt, men hade deremot rättighet att inlemna besvär = petitioner.

12 sid. 162.original: 162 Af presterskapet hade infunnit sig: den grånade biskopen i Åbo Erik Erikson och 20 kyrkoherdar. – På krigsbefälets vägnar uppträdde 10 officerare, bland dem ryttmästarne Hans Munck och Otto Grothusen. – Från städerna Åbo, Hfors Wbg, Hfors, Raumo, Borgå, Ekenäs, Bborg, Wasa, Uleåbg och Nådendal hade ombud infunnit sig. – Allmogen var representerad från följ häraderna Lappvesi, Säkkjärvi, Euräpää, Jäskis och Ruokolaks, Stora och Lilla Savolaks, Hollola, Wekkelaks, Hattula, Sääksmäki, Öfra och nedra Satakunda, Raseborgs och Borgå län, Wehmo, Masku, Haliko, Östbotten m. fl.

13 Saknas detaljer: Landtmarskalk – Lan Ständerna öfverlade, än alla gemensamt, än skilda på deras 4 kamrar. Voro de af olika mening, så skulle de, enl. 1617 års riksdagsordn., i kon:s närvaro framställa sina skäl och sämjas bäst de gitte. Kommo de ej öfverens, så skulle kon. utvälja den mening, som syntes honom bäst. – Skriftligtoriginal: Skrifligt svar.

14 Tio dagar varade ständernas öfverläggningar, och landtdagsbeslutet undertecknades den 2 Febr. Uti detta säga sig ständerna hafva betänkt Kgl. Maj:s propositioner och svara derpå som följer:

15 1) Sigismd. De skulle aldrig låta förleda sig från sin trohet mot H. K. M.Hans Kungliga Majestät och fäderneslandet – aldrig lyssna till upproriska lockelser – aldrig lida förrädare ibland sig. Vill kon. S. icke låta beveka sig till en billig fred, så vilja de som en man stå honom och hans anhang emot samt våga lif och lefverne, välfärd och förmåga för H. K. M. och fäderneslandet.

|164|

16 2) Ryska kriget. Ständerna önska af Gud allsvårtytt lycka till fredsunderhandlingarna; men ville icke Rd gå in derpå, så lofva ständerna att efter sin yttersta förmåga göra honom fienden motstånd med folk och nödtorft, med blod och förmögenhet osparade.

17 3) Skjutsordningen af 1615. Ständerna tacka derför och finna förordningen nyttig, om han blott blefve efterföljd; bedjandes Kgl. Maj. att hålla undersåtarne vid lag och rätt, hus- och hemfrid; hkethvilket de å deras sida lofva med all makt befrämja.

18 4) Gärder. För rikets nöd samt krigsfolkets och »gränsehusens» underhåll lofva de ständ. af hvar 16:de krono och skattebonde (samt hälften af frälsebönder) 16 trtunnor span råg, 2 trtunnor korn och hafre samt vidare bestämda qvantiteter smör, kött, boskap och hö; hvari presterskapet skulle deltaga med ¼.

19 Att allt detta – hesvårtyttter det – blifvit flitigt öfvervägdt, frivilligt beslutadt och troget hållas skall, så hafva vi, nu närvar. och underskrifne Sv. rikes råd, och landsständer i Storfurst. Fd detta, till yttermera visso och högre förvaring, med våra egna händer underskrifvit och med våra signeter, så ock stads och härads insegel bekräftat.

20 Så svarade i sitt armod och dåvar. hårda betryck det F.Finska folket år 1616 sin konung – ett svar värdigt hans högsinta förtroende – ett svar, fullt af man tillgifvenh. för hans person, fullt af manligt mod och den ädlaste beredvillighet att uppoffra allt för fäderneslandets heliga sak. – Det var icke toma ord – det var svaret på en hård tids frågor och gällde på allvar lif och blod, lyck välfärd och egendom. undergång. Med ett sådant folk stod G. A:s thron säker i tidens faror – med ett sådant folk kunde han gå att bjuda Europa spetsen.

21 Skrifv.Skrifvelse till Sv:s ständer.

22 RepetitionRepetition 29/10 68. Representat. förf. Former. Provin Separatism. Lydland. Demonstration. – Skydd. Herredagskallelse Narva 1 Nov. 1615. Gamla Hfors. Kon:s följe Ständerna 338. 22 Jan. 1616. 1) Sigismd – 2) R.Ryska kriget. 3) Skjuts 4) Gärder.