Trettiofemte Föreläsningen 27 Nov. 1871

Lästext

|234||252|

Trettiofemte Föreläsningen 27 Nov. 1871.

1 nyckelordThomas. Detta var början. Men ännu var förbundet mellan Karelare och Tavaster så löst och tillfälligt, att vi se Karelarne vexelvis sluta förbund med Jeme Tavasterne mot Novgoroder eller Svenskar och med Novgoroderne åter mot Tavasterne. Härkomst och språk visade sig uppenbart otillräcklige att ensame förena det finska folket. Det behöfdes traditionens kraftigare samband, och detoriginal: dett utbildade sig ganska långsamt. – Motståndet mot den svenska invasionen vexte betydligt i styrka genom Tavasternes förbund med Karelarne. Mot detta förbund kämpade biskop Thomas i 36 år med en beundransvärd energi, utan förskoning, med svärdet och korset, med bålet och brandfacklan, och likväl blef han besegrad af de förenade finska stammarna. När han slutligen, trött och gammal nedlade sin blodiga biskopsstaf 1245, voro svenska väldet och kristna kyrkan i Finland så nära sin undergång, att endast några få fasta positioner för dem återstodo i nejden af Åbo. Då slöt katholskaoriginal: katholskan kyrkan i sin yttersta nöd ett förbund med den verldsliga makten, i Stockholm och för att köpte dess understöd icke allenast med afträdandet af Finlands skatt till konungen, utan ock med den vida mera påkostande afsägelsen af sin lemma startinvestiturkommentar. För detta pris köptes ett nytt korståg till Finland. Birger Jarl anlände 1249, eröfrade Tavastland, och byggde ett fäste för att betvinga detta styfva folk, och i det att han på engång återställde och utvidgade både kyrkans och den svenska statens område. Hans plan var att underlägga sig hela Finland, hvarför han beslöt sig|235||253| för något den tiden oerhördt, neml. att qvarstadna öfver vintern i det fientliga landet. Men följande år 1250 inträffade Erik Läspes död, jarlen blef tvungen att återvända på våren till Sverige, och hans tillämnade eröfring af Karelen gick om intet. – nyckelordKarelens eröfring. Karelarne förblefvo ännu i 43 år obesegrade af Svenskarne. Men under tiden hade deras makt blifvit bruten, de hade förlorat Tavasternes stöd och råkade alltmer under Novgorods välde, till en del äfven under grekiska kyrkan, som begynte bland dem utsända missionärer. Det gällde nu, om östra Finland skulle blifva finskt, svenskt eller ryskt. Sverige hade i spetsen för sin styrelse åter fått ett politiskt snille: Thorkel Knutson anlände med en ny korshär, eröfrade Karelen och uppförde Wiborgs fäste 1293. Nu var således det område, som sedermera utgjorde Finland, underlagdt svenska väldet och katholska kyrkan; men T. Knutson var ej sinnad att stadna dervid. Han uppfattade med en stor statsmans siareblick, icke blott den svenska maktens intresse att rotfästa sig vid Östersjöns stora handelsväg, Nevan och Ladogan, öfver hkahvilka den orientaliska handelns skatter utströmmade, utan äfven Ladogas stora betydelse för att lemma startarronderakommentar Finland till de naturliga gränser, hkahvilka såväl gegografin, som befolkningen utstakat för detta land i öster. Han fortsatte sitt eröfringståg till Ingermanland,|236||254| anlade vid Nevans utflöde mynning Landskrona och tog Nöteborg vid dess utflöde ur Ladoga. Finlands framtid var då nära att gestalta sig helt annorlunda, men afståndet mellan Nevan och Mälaren var med dessa tiders kommunikationer för stort, den sv.svenska makten för svag och för söndrad, Karelen och Wiborg ännu för svaga, för att erbjuda en fast operationsbas; – nyckelordT. Knutsons plan. T. Knutsons stora politiska tanke misslyckades denna gång, – gick sedan i arf till Magnus Erikson, som också misslyckades i sitt försök att eröfra Ingermanland, – till C. IX och G. II A., som för en tid lyckades – och slutligen till Peter den store, som anlade det ryska rikets nya hufvudstad nära nog på den plats, der T. Knutson, Pontus dela Gardie och G. A. velat uppresa Sveriges förmurar, Landskrona och Nyenskans.

2 nyckelordNöteborgs fred Följden af denna första stora sammanstötning mellan den sv.svenska och ryska makten blef en rad af krig och härjningar, som fortforo til år 1323, när det första fredsfördraget afslöts mellan dessa makter i Nöteborg och den första verkliga gränsen bestämdes mellan finsk och ryskt område. Denna Nöteborgska gräns, som sedan lades till grund för alla följande fredsslut intill Stolbova fred år 1617, begynte vid Systerbäcks utlopp i F. viken och gick öfver åtskilliga sjöar till Kulontaipale i Kuopio socken, hvarigenom visserligen Savolaks, på hkethvilket Novgorod gjort anspråk, afträddes till Sverige, men deremot större delen af Karelen|237||255| jemte hela vestra Ladogastranden tillföllo Ryssland. nyckelord1323 års gräns. Denna gräns arronderade väl sedan G. A. och Stolbova fred, hvad Finland angår, genom tilläggandet af Kexholms län, som innefattande större delen af Karelen, och sedan Finland förlorat denna gräns i Nystads fred år 1721, återficks den än engång genom Alexander I:s högsinta initiativ, när Gamla Finland år 1811 återförenades med det öfriga landet. Men följderna af gränsfördraget år 1323 hafva ickedestomindre varit för Finland af en stor och sorglig betydelse, i det att omkring hälften af de genuine Karelare,ne, d. v. s. de som nu bebo de Archangelska och Olonetzsvårtyttska guvv. af det ryska området, – eller minst en half million af våra ursprunglige finske bröder – blefvo attraherade af Ryssland och småningom fästade vid detta rike genom den historiska traditionens kedjor samt derigenom för alltid afsöndrade från det f.finska folket, hkethvilket sålunda gick miste om vidpass en tredjedel af sin i förh. till Ryssland ofver så ringa massa.

3 För hela det område och den befolkning, som år 1323 tillföllo det sv.svenska väldet på vestra sidan om gränsen, begynner historiens arbete och den historiska tillvaron först efter nyssnämnda år. Allt hvad här i Finland fanns före år 1157 var ett regellöst, rättslöst, sammanhangslöst tummel af halfbarbariska folk, utan medveten nationalitet, utan stat, utan samhälle, utan kultur, följaktligen också utan historia.

|238||256|

4 nyckelordÖfvergången. Historiens arbete. Allt hvad i Finlands fanns mellan åren 1157 och 1323 var en eröfringsperiod, en af häftiga skakningar gäsande öfvergångstid, under hkenhvilken delarna af det ännu icke födda finska folket ömsom söndersleto hvarandra, ömsom kämpade för lif, frihet och sjelfständighet mot främmande makter, hkahvilka tillryckte sig landet och folket styckevis. Tavasterne hade alla tillfallit Sverige, Karelarne klöfvos mellan Sverige och Ryssland.

5 Men från 1323 börja alla historiens makter arbeta i Finland och frambringa den produkt, som, efter århundraden, blef det finska folket. Till en början var det den sv.svenska statens intresse, som med jernhand påtrugades dem och som mottogs med ovilja och förbittring, ja, med ett raseri, som ännu var färdigt att begagna sig hvarje tillfälle, för att afskudda sig oket. Det behöfdes utan tvifvel sekler, innan detta hat till Svv.Svenskarne kunde hos ett så styft folk, som Ff.Finnarne, lemna rum för åtminstone resignation, och ännu andra sekler, innan detta hat kunde förvandlas till känslor af vänskap. Hatet mildrades först genom en känsla af lugn och trygghet, som småningom efterträdde eröfringensperiodens våldsama skakningar. Det var dock en ordnad stat man nu tillhörde; man hade köpt lugnet dyrt, på bekostnad af landets sjelfständighet, men efter sådana tider behöfdes lugnet till hvad pris som helst. Man kunde ock trösta sig med att med den ena fiendens tillhjelp besegra den andra. Hatet mot Ryssarne, som härjat landet|239||257| i slutet af 1200 och början af 1300 talet bidrog att något minska hatet mot Svenskarne. nyckelordStatsintresset. Att vara vapenbröder i samma strid, mot samma fiende, bidrager mäktigt att utplåna gammal ovänskap och grunda ny vänskap. Men hatet mot båda var utan tvifvel entt af de starkaste intressen, som bidrogo att förena och närmare sammansluta de båda hufvudgrenarne af Tfolket, Tavaster och Karelare. Ur För detta hat glömde de den fordna bittra fiendskapen inbördes och kände sig, under dess inflytande numera vara bröder och ett folk. Det har sedan icke saknats tider och tillfällen i vår historia, när det specifikt fin svenska stats intresset har gjort sig gällande mot och på bekostnad utaf det finska; – när Fd i nödfall kunde uppoffras, för att rädda Sverige. Hvarje sådant tillfälle bidrog att än mera förstärka sambandet mellan dent finska folkets i början söndrade delar.

6 nyckelordKristendomen. På hatets grund bygges ingenting varaktigt: dertill behof hatet är endast mäktigt i att förneka. För att hoplöda det finska folket behöfdes framförallt kärlek. Man skulle tycka, att kristendomen bordt vara detta kärlekens element, som sammankittade allt. Men dertill behöfdes många sekler. Kristendomen var länge mycket förhatad i detta land, alldeles af samma orsak, som det utländska herraväldet. Fridens och kärlekens religion uppträdde i början här som en rasande furie utländsk våldskräktare, med eld ochoriginal: så svärd, så mycket förhatligare, som den lade ett jernok på folkets samveten, utan att upplysa dem om sin rätta betydelse. Dopet med dess katholska ceremonier ansåg Finnen|240||258| såsom ett slags mystisk besvärjelse, hvarigenom han råkade under onda andars inflytande. nyckelordKristendomen. Och dopet kunde han underkasta sig, att men att nedhugga sina heliga lunder, att skymfa och förbanna sina fäders gudar, detta fan grep honom i hans innersta själ. Icke blott det katholska, utan sedermera äfven det lutherska presterskapet fortfor att med ett ovist nit förfölja hedendomen, i st.stället att upplysa öfvertygelserna. När det förbjöds såsom en hednisk styggelse att offra i källorna, att dansa på lemma startKekrifestenkommentar eller att sjunga fädernes gamla runor, så förstod man deraf intet annat, än våldet. Hedendomen vek mycket långsamt undan ur folkets hjertan; den finnes der än i dag, ehuru den qvarstår omedveten i form af trolldom och vidskepelse. Detta kan icke förvåna, när man vet huru diametralt motsatta läror predikades af den finska mythen, som gör mskanmenniskan till gud, och den kristna religionen, som förödmjukar mskanmenniskan såsom en syndare inför Guds anlete. – Till följd af allt detta blef kristendomen endast sent och mera indirekt ett sammanbindande element. MenDess inflytande röjde sig hufvudsakl. dels i den nya och högre sedliga ståndpunkt, hvartill den lyftade folket,. – träldomens afskaffande, familjebandens skydd, förbudet mot barns utsättande – dels i det nya Kristendomen blef ett nytt enhetsband, hvarmed den som förenade folket gentemot Ryssarnes grekiska kyrka, Katholiker och Grekiske bekännare ansågo hvarandra ömsevis som hedningar; och det blef efterhand något gemensamt, att icke vara hedning – d. v. s. icke Grek.

|241||259|

7 nyckelordSamhället. Desto kraftigare begynte det nya samhället att förena folkets skilda delar. Vi måste erinra oss, huru ofullständigt samhällsbanden voro utvecklade hos Ff.Finnarne före den sv.svenska eröfringen. De hade inga konungar i betydelsen af en permanenta statschefer, ingen regelbunden styrelse, inga skrifna lagar, inga särskilde domare, inga städer, ingen annan handel, ingen än byteshandeln med främmande skepp, inga penningar, inga gudatempel eller gudabilder, inga häfdvunna borgerliga rättigheter,. Allt detta infördes nu och blef småningom lika många föreningsband. Denna lagens makt, som ställer en osynlig väktare utanför hvarje kojas dörr, blef entt så mycket starkare föreningsband, som den svenska lagen med alla den tidens brister dock öfverhufvud var byggd på de stora principerna af frihet och jemnlikhet. Jemföra vi medeltidens samhälle med vårt, så finna vi det uppfyllt af svåra brister och vacklande rättsbegrepp. Men, jemfördt med det nästföregående tidehvarfvet af nästan fullkomlig rättslöshet, måste detta samhälle, så bristfälligt det var, ha framstått såsom en ofantelig välgerning. Det, som synes oss hårdt och strängt, syntes i annan dager för 1300 talets Finnar, som aldrig erfarit våra humanitetsprinciper. Sjelfva det förtryck och de utpressningar, som alltför ofta åtföljde det börjande feodaladelns styrelse och fogdeväsendet, voro ett intet mot de skoningslösa härjningar landet förut undergått. Men i allmht uppträdde|242||260| det sv.svenska samhället i Finland fogligare, än någonstädes eröfraren uppträdt i ett underkufvadt land. nyckelordSvenska samhällets införande. Det var icke, såsom t. ex. i Estland, en främmande våldskräktare, som gjorde folket till trälar och påtrugade det utan undseende en främmande styrelse, främmande lagar. Lifegenskapen har aldrig funnits i Sverige, blef derföre heller aldrig införd i Finland. Den första beskattningen var ringa och bet erlades i landets produkter, olika efter de olika näringarne. De första lagarna voro en blandning af gamla finska rättsbruk och svenska lagstadgar, tillämpade ur Helsinge- och Upplandslagarna. Dertill kom katholska kyrkans mildrande inflytande. Det låg både i hennes intresse och hennes grundsatser att utgöra en förmedlande länk mellan folket och styrelsen, – ja, att inför styrelsen uppträda som folkets målsman och förfäkta dess rättigheter. Snart uppvexte också kyrkan till en makt, som under de svaga lemma startfolkkungarnekommentar och under Unionstidens oredor ofta var vida mäktigare och mera inflytelserik, än den verldsliga styrelsen. Och katholska kyrkan i Finland var mild mot folket, hon pålade inga tunga bördor, hon mildrade efter sin förmåga tidens betryck, och hennes direkta underhafvande ansågos vara bland alla de lyckligast lottade. Derföre blef hon äfven småningom älskad af folket och begynte uppträda såsom den kärlekens allt försonande, allt förenande makt, hvartill hon också var kallad af sin höga mission bland ett ännu halft hedniskt folk.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    stycke – textställe – kommentar

    1 investitur rätt att enligt feodal sed ge biskopar med furstliga maktbefogenheter investitur, dvs. till dem överlämna stav, ring och spira, symbolerna för deras ämbeten och domäner.

    1 arrondera utvidga.

    6 Kekrifesten fornfinsk skördefest som firades mellan mickelsmässan (29/9) och allhelgonadagen (1/11), beroende på höstsysslornas tidpunkt.

    7 folkkungarne pro: folkungarne, sedan 1600-talet benämning på den dynasti som regerade i Sverige 1250–1363, i Norge 1319–1387 och i Danmark 1376–1387.

    Faksimil