Sjette Föreläsningen 19/2 72

Sjette Föreläsningen 19/2 72.

Finska folkets härkomst.

Språkstam – folkstam.

1 Det är filologernes outtröttliga forskningar, som trängt längre tillbaka i urtiden, än någon historisk tradition och uppdagat slägtskaper, om hvilka man utan dem icke skulle haft någon aning. På denna väg har man redan ledt de flesta europ. folks anor tillbaka till Indien (de ariska folken) och förföljt Finnarnas spår icke blott till Ural och Altaikedjan, utan ända till Mediens bergstrakter – ja, Europæus har lyckats uppvisa ett visserligen långväga slägtskap med Afrikas negerstammar. Men på det att vi icke, såsom Castrén uttryckte sig, må blifva kusiner till ¼ af mskoslägtetmenniskoslägtet, vill jag i korthet nämna om språkstammen, att den sönderfaller i två grenar, hvaraf|312||330| den östra omfattar Tunguser, Turkar, Mongoler och Samojeder, den vestra åter sönderfaller i fyra afdelningar:

2 Språkstam.

3 1) De Ugriska folken, till hkahvilka höra Ostjaker, Woguler och Ungrare;

4 2) Wolgafolken, eller den s. k. Bulgariska folkgrenen, af hvars fordom talrika horder numera endast återstå Tscheremisser och Mordviner;

5 3) Permska afdelningen, af hkenhvilken nu återstå Permier, Syrjäner och Wotjaker, samt slutl

6 4) den egentl. finska afdelningen, till hkenhvilken vi höra. – Af alla dessa folk hafva endast Mongoler och Turkar, Bulgarer och Ungrare spelat en rol i historien. Just den omständigheten, att de öfriga folken icke indragits i folkvandringens hvirfvel och fått namn i dess krönika, bevisar, att de då redan gått längre åt NV. och råkat utom strömfåran samt derigenom äfven ur sigte för historien. Dessa folk af den vestra Ugriska stammen sträckte sig redan före folkvandringens tid, eller ungef. vid Christi födelse, i en oafbruten kedja ända till från Altai ända till Hvita hafvet och Östersjön, sålunda att stammens hufvudgren då redan öfverstigit Ural och qvarlemnat österom denna bergskedja endast Samojeder, Ostjaker och Woguler. Från Ural ända till floderna Kama och Wjatka bodde Permier, Syrjäner och Wotjaker. Vesterom dem bodde Weser, af hkahvilka nu blott svaga lemningar återstå. Längre i S. bodde Tscheremisser och Mordviner, vesterom dem åter två numera försvunna finska folk, som i ryska krönikan kallas Merer|313||331| och Muromer. Norrom Permierne bodde de i r.ryska krönikan s. k. jemerne = Hämäläisetspråk: finska, Tavaster, med deras utgreningar ända till Ladoga. Norrom dem åter Karelarne, Karjalaisetspråk: finska, hkahvilka långs Dvina utbredde sig till Hvita hafvet och der af Skandinaverne kallades Bjarmer. – Nordligast af alla bodde Petschererna och vesterom dem Lapparne.

7 Språkstam.

8 Sådan fann ryska krönikans fader, Nestor, denna folkkedja ännu i 11:te århundradet af vår tideräkning. Tydliga spår af samma kedja fann ännu i våra dagar Castrén, ehuru den nu blifvit på många ställen genombruten af slaviska och tatariska folkstammar. En del med oss beslägtade folk ha försvunnit, en annan del äro döende, försvinnande folk, dels emedan de dödas antal årligen öfverstiger de föddas, dels emedan de alltmera antaga den ryska befolkningens språk, seder, lefnadsvanor och klädedrägt. En finsk folksägen berättar, att Kalevas tolf söner fordom beherrskat hela Ryssland, och historien vittnar att både ryska rikets hufvudstad och kärna uppstått på de finska folkens fordna område. Pluraliteten af de folk, som inkallade Rurik – ryskt rike – Castréns myth.

9 Så mycket nu om den finska språkstammen.svårläst p.g.a. radslut Med den finska folkstammen förstå vi den vestligaste gren af språkstammen, som omfattar de egentl. Finnarne och de närmast med dem beslägtade folk. Denna folkstam förgrenar sig åter i en ostlig och en vestlig afdelning. Till den östra höra Karelarne med de tvenne nu försvunna folken Bjarmer|314||332| och Qvener samt de ännu lefvande folken Savolaksare, Oster Nordösterbottn. Kainulaisetspråk: finska och de utom Fds område boende Petschererne.

10 F. folkstammen.

11 Till den vestra afd.afdelningen höra åter Tavasterne, Hämäläisetspråk: finska, samt deras utom Fd bosatte närmaste stamförvandter: Weser l.eller Tschuder, Woter l.eller Watjalaiset, Ester l.eller Wirolaisetspråk: finska, äfvensom Liver. Lapparne höra till ingendera af dessa afdelningar, utan utgöra rätteligen en tredje afdelning, hvars slägtskap med de egentl. Finnarne är aflägsnare, än t. ex. Bjarmernes eller Esternes. – Alla dessa folkgrenar af samma rot och språk ha utan inbördes samband varit strödda omkring den finska norden; tilldess Bjarmerne ensama ha bildat ett sjelfständigt rike – de öfriga ha förlorat sig i ödemarkerna eller råkat under främmande herravälde. Först då hafva de inträdt inom historiens synkrets, och först när den svenska monarkin omslöt Karelare och Tavaster inom sin gräns samt uppfostrade dem med sin historiska tradition, blefvo dessa två tillsammans ett folk, som kan hoppas en framtid.

12 Karelarne voro således, näst Lapparne, det nordligaste af de egentl. finska stamfolken. Deras namn har vanligen härletts af finska ordet Karjaspråk: finska, men Castrèn anser det sannolikare ha uppkommit af sv.svenska benämningen Kyrialer, emedan som är mycket gammal, då deremot den äldre ryska krönikan icke vet af namnet Karelare, utan inbegriper detta folk under benämningen Savolotscheska Tschudspråk: ryska = Tschuder, som bo på andra sidan landtryggen, Sa-vo-lotschie, hvaraf också namnet Savolaks uppkommit, – icke af Savi-lahti, eller Savo-lahti.|315||333| F. Viken kallas tidigt Kyrialabottn, och då något sednare S.V. Hvitahafskusten af Ryssarne kallas Karelski berekh, slutar man deraf, att Karelarne i 11:te seklet innehaft hela Östra Fd från Hv. hafvet till F. Viken.

13 Karelarne. Qvener.

14 Karelarnes egentl. kärna och stamland var det Bjarmiska riket kring Dvina, entt faktum, som visserligen af nyare forskare bestrides, men som i min tanke Castrén tillfyllest bevisat. Derifrån ha de, icke genom någon utvandring i massa, utan småningom under århundradens lopp utbredt sig vesterut och koloniserat stränderna af Saimas vattensystem, Savolaksaresvårtytt. under det att de stodo i förbindelse med sitt gamla stamland och blefvo delaktige af dess handel och högre kultur. Från detta gamla Bjarmaminne härrör också det öfverflöd på guld och silfver, som glimmar igenom Kalevala. Efter Bjarmiska rikets fall i 14:de seklet – Åt NV. utgingo långt tidigare, redan före Christi födelse, från samma stamland och samma folk Qvenerne, som utbredde sig öfver större delen af norra Skandinavien och Norra Fd, tilldess att de i 10:de seklet till större delen fördrefvos af Helsingarne från det svenska området, och efterhand sammanträngdes i norra Fd och slutligen förlorade sig bland nya Karelske invandrare i nejderna kring Uleå sjö. Sådan är min uppfattning af den mycket omtvistade frågan om det gamla, halfmythiska Qvenerfolkets härkomst och öden, men jag medgifver, att deröfver hvilar ännu mycket dunkel. Ty det blir mer och mer sannolikt, att äfven andra finska folk, än Qvener och Lappar i äldsta tider bebott såväl större delen af Skandinavien, som norra Fd och varit dess äldste inbyggare. Men hvilka?

|316||334|

15 Karelarne.

16 Karelarnes inflyttning till Fd måste ha skett under de första seklerna af vår tideräkning. De utbredde sig kr öfver hela östra delen af landet och undanträngde Tavasterne från Ladogas kuster. Här organiserade Karelarne i 89:de, och 10svårläst p.g.a. överskrivning:de seklerna den gren af Bjarmernes indiska handel, som gick öfver Ilmensjön, Ladoga och Neva till F. viken. Björkö, SV. om det nuvar. Wiborg, var deras stapelort, hvarifrån varorna afhämtades af tyska fartyg. Man har ännu påfliga bullor från åren 1221, 1229 och 1230, som strängeligen förbjuda den katholska kristenheten att handla med dessa kristenhetens fiender »Karelare, Ingrer och Ryssar». Man har också ett fördrag, hvari republ.republiken Novgorod förbinder sig att tillåta och skydda hansestädernas handel med Karelare och Ingrer. Det är sannolikt, att Karelarne genom denna handel vunno ett visst välstånd, som sedan förlorades. retade grannarnes roflystnad.

17 Karelarne lågo i ständiga krig med Tavasterne, som voro deras dödsfiender, emedan de blifvit af dem undanträngde. De tyckas också tidtals ha varit skattskyldiga under svenska sjökonungar, som med sina vikingaflottor kringströfvade F. Viken och Ladoga. Mot dessa dubbla fiender sökte K.Karelarne skydd dels hos Bjarmerne, dels i original: i ett förbund med Novgorod – och ett sådant förbund omtalas ännu 1241., ja ännu 1253 och 1270. Men allteftersom Novgorods makt vexte och det Bjarmiska riket förföll, begynte Novgorod att behandla Karelarne mera som bundsförskattskyldige undersåter, än som bundsförvandter. Döpte dem 1227. Deraf uppstod först missnöje, slutligen öppen fiendskap. Nu börjar man att se K.Karelarne i förbund med deras fordne fiender Tavasterne vända sina|317||335| sköldar ömsom mot Novgorod, ömsom mot den inbrytande svenska makten, tilldess att Torkel Knutsons tåg år 1293 lade de vestligare Karelarne under Sveriges rike. De östra fortforo deremot att vara skattskyldiga under Novgorod, och efter 30 års förvirring och blodiga fejder afslöts ändtligen fredsfördraget i Nöteborg år 1323, hvarigenom Karelarne klöfvos i tvenne hälfter, som tillföllo, den ena Ryssland, den andra Sverige.

18 Karelarne.

19 Stolbova, Nystad, Åbo, 1811. Karelarne voro, liksom deras stamfäder Bjarmerne, ett krigiskt och tappert folk, men kunde icke i längden försvara sitt vidsträckta område, som saknade både fästen och naturlig gränser. – Deras flottor.