Trettonde Föreläsningen. 22/11 62

Trettonde Föreläsningen. 22/11 62.

1 Man har intet säkert bevis, att Fff.Finnarne före sv.svenska eröfringen skulle ha kännt något slags skrifkonst. Hade en sådan funnits, så ma vid denna tid, när runorna sedan mellan två och trehundra år varit införda i Skandinavien, så vore det väl i hällristningarna man skulle upptäcka spår derutaf. Sådana hällristningar känner man i Fd åtminstone 70, och flera torde ännu ligga fördolda under seklernas mossa. Men af dessa 70 äro tyvärr endast ganska få närmare undersökta, och dessa ha visat sig vara dels mest af skandinaviskt, någongång måhända af ryskt ursprung, eller också datera de sig från nyare tider. Den äldsta kända hällristningen, hkenhvilken redan O. M. kallar vetustissimaspråk: latin, är huggen i klipporna vid Hangö och innehåller den äldsta Stureättens samt sköldemärken tillhörande ätterna Sture (d. gamla, Ormssöner), Natt och Dag, Wasa, Gyllenstjerna, Tott, Roos, Läma och en okänd.|128||274| Detssa äro likväl sannolikt icke i verkligheten de äldsta, ej heller äro de egentl.egentliga runteckningar. – De, som lektor Gnd undersökt i Lampis F. A. T. 1857 N:o 172–75, 180, 183, 184, 186, 187,original: 187. i Kiides F. A. T. 1859 N:o 126–28, 130, 131,original: 131. och i Padasjoki F. A. T. 1858 N:o 282–84, 295, 296,original: 296. äro af ganska tvifvelaktig beskaffenhet både i ursprung, ålder och bestämmelse. – Om Dde hällristningar framl.framlidne pastor Romell år 1844 offentliggjorde med tolkning och ansåg för urfinska, torde man minst få anmärka, att de behöfva en mera kritisk undersökning.

2 Hvad man deremot Det vill synas, som skulle, – utom frånvaron af en egentlig prestkast, som kunnat hos Ff.Finnarne befordra användandet af skriftecken – sjelfva arten, af deras sjelfvalynnet, formen af deras genuina vishet, den magiska, varit sådan, att den försmådde ordets uttryck uti en sinnlig fa bild. Man hade sången, och den gick från slägte till slägte; den var hedendomens katekes och dess hjeltars odödlighet; hvad behöfde man skriften? Dessutom höllos trollrunorna mycket hemliga; att uttrycka dem i skrift, skulle i folktron ha varit att profanera dem och göra dem maktlösa. Och Härigenom låter det förklara sig, hvarföre Ff.Finnarne, som stodo i så nära beröring med svenskarne efter den tid, när runskriften begynte bli allmt mera känd hos dem, likväl veterligen icke lånat eller på sitt sätt ombildat de skandinav. runorna. – En öfver nästan hela den kända verlden utbredd skrift hade likväl äfven Ff.Finnarne och det var de bekanta s. k. runstafvarna, runkalendrarne F. A. T. 1857 N:o 126,–29, 139. = på finska riimi-käpitspråk: finska l.eller pykäle-puutspråk: finska, till sin bestämmelse motsvarande våra tids almanackor. Det för alla folk lika kännbara behofvet att hafva reda på årets tider och dagar – att kunna på förhand beräkna sina arbetstider, sin jagt, sitt fiske, sitt åkerbruk, sina krigsföretag, så att de inföllo på den mest gynnsama tid, och slutligen äfven behofvet att|129||275| ihågkomma vissa för folket l.eller familjen festliga dagar, dem om hkahvilka man annars lätt kunde misstaga sig – allt detta gaf anledning till runstafven. Dess al form kunde mycket variera, dess märken likaså. Den äldsta och enklaste var utan tvifvel ett stycke träd, större eller mindre, rundt l.eller fyrkantigt, hvari man skar en skåra för hvarje dag, intill dess solen kom i samma ställning som när man började, d. v. s. solåret – eller också tolf gånger från fullmåne till fullmåne = ett månår. Vid dessa skåror gjorde man då särskilda märken för vissa högtidsdagar eller vissa dagar då det l.eller det arbetet hade sin gynnsamaste tid – och dessa märken voro utan tvifvel i början ett slags hieroglyfer, som föreställde det föremål hkethvilket närmast angaf dagens betydelse. Efterhand följde dessa märken samma utvecklingslagar som den äldsta bokstafsskriften, d. v. s. de blefvo mer och mer vilkorliga, först derigenom att den ursprungl.ursprungliga bilden förkortades, sedan derigenom att man antog ett slags alfabet, som var lätt att rista i sten l.eller träd. Man antog t. ex. en stamf som grundtecken och deraf bildades bokstäfverna med streck på ena l.eller andra sidan. Häraf runorna, som voro af många slag. Och medan runorna dels hade namn af gudarna, dels ansågos innebära en hemlig trollmakt, fick efterhand hvarje dag i veckan sin runa i på den skandin. runstafven. De sju främsta: Frey, Ur, Thor, Oden, Resvårtyttdur, Kon, Hagel – Kon upprepas för 365:te dagen Fudorkh. Bok-staf, bok. – Den äldsta f.finska runstafven l.eller kalendern känner ännu icke detta system af vilkorliga tecken. Den har sina märkdagar, särskildt utmärkta, för resten enkla skåror l.eller streck. Märkdagarna på finska runstafven beteckna dels högtider, dels sånings- skörde-, fiskedagar o. s. v. Märkdagarna på den svenska hade ursprungligen ungef. samma betydelse, men fingo tidigare namn efter helgonen, under det att de hedniska runorna fortfar. nyttjades – De äfven i Fd mångenstädes vanliga bomärkena äro äfven till stor del uppkomne af skandin. runtecken.|130||276| Utom det att runorna länge höllos hemliga af de invigde, likasom ett slags magisk kunskap, hade de i sig sjelfva något hemlighetsfullt för den okunniga mängden. Att t. ex. en budbärare kunde med tillhjelp af en staf, en trädskiva o. s. v. framföra till en annan ett budskap som han sjelf icke kände, det var för naturmskannaturmenniskan något obegripligt, och deraf följde att runor och runstafvar af mängden ansågos med vördnad och fruktan. De förvarades såsom ett slags trollmedel och gingo i arf från far till son. När en sådan runstaf blef försliten, kopierades vanligen dess tecken på en ny staf med yttersta omsorg och noggrannhet, på det att icke ett streck eller en punkt af trollformeln måtte gå förlorad, och deraf kommer sig, att ehuru man t. ex. i Fd veterligen icke äger stafvar äldre än 1400talet, äro likväl medan många finnas från 1700talet och äfven från detta vårt århundrade, så äro likväl stafvarnes tecken mycket gamla och gå till en stor del går tillbaka till hedendomen. Härigenom är tillhöra runstafvenarne i sjelfva verket den ä våra äldsta traditioner och utgöra det enda verkliga literära minnesmärke vi här i Fd äga qvar från vår forntid, ja de utgör högst sannolikt vår forntids enda literatur, om man så kan kalla deras enkla dagmärken. Det är först almanackans allmänna spridning, som i våra dagar beröfvat runstafven dess egentl.egentliga bestämmelse. Han några delar af Fd fortfar han ännu att brukas som bör icke förblandas med den äfven ganska gamla budkafveln, som ännu fortfar att brukas i några delar af Fd. – De Runstafven innehållaer tillika elementer af naturvskapernanaturvetenskaperna. – I detta afs.afseende bör nämnas, att man taga vara på en och annan gammal tradition. Ff.Finnarne tyckas, liksom de flesta nordiska folkslag, ha räknat åren efter vintrar – »Toistalviais-hevonenspråk: finska» – och dygnet synes ha räknats icke efter dagen, utan efter natten – »kolme öinen vanha lapsispråk: finska». Likaså tyckes åtminstone en del af Fff.Finnarne ha börjat sitt år från tröskningstiden den 15 Sept. då man firade Wuoden alkajaisetspråk: finska, medan andra började från vintersolståndet.|131||277| Runstafvar och kalendrar visa oss att månadsindelningen varit ganska gammal, men en del månaderna ha troligen möjligen fordom ägt andra namn. Ett af de äldsta är påtagligen t. ex. Tammikuuspråk: finska, ekmånaden, Januari. Namnet kommer sannolikt deraf att Fff.Finnarne vid vintersolståndet skurit åt sig qvistar af den lyckobringade eken. Till de nyare månadsnamn hör Marraskuuspråk: finska, November, som af Esterne kallas Marttispråk: estniska l.eller Mårtnakuuspråk: estniska, Martins månad och kommer af Mårtensdagen d. 10 Nov., som firades till bisko ära för biskop Martin af Tours, † 375 – således ett franskt l.eller rättare galliskt d. v. s. celtiskt minne i finska almanackan. – Indelningen af veckor är gammal, emedan den otvunget följde af månskiftets indelande i fyra perioder, men veckodagarnas namn är nyare lån, likasom äfven dygnindelningen. Man Fff.Finnarne kände ett slags solvisare, som bestod deri, att man vid klippspetsar och andra upphöjdare föremål iakttog när skuggan föll på en viss punkt, som då utmärkte en viss tid på dagen. – För månens olika utseende, dess qvarter etc., har finska ej mindre än 30 olika benämningar. – Af stjernorna synas följande varit ha fäst deras synnerliga uppmärksamhet:

3 1) Pohjantähtispråk: finska;

2) Otavaspråk: finska af Ohtospråk: finska och va, som är en förstorande ändelse. –

3) Lapin Otavaspråk: finska l.eller Väinämöisen O.språk: finska, lilla Björn; –

4) Wäinämöisen miekkaspråk: finska, Orions bälte; kallas i norra Fd Aaronin sauvaspråk: finska, A:sArons staf,original: staf äfven kolmoisetspråk: finska. –

5) Orjantähtispråk: finska, Jupiter af orjaspråk: finska l.eller orhiaspråk: finska, kraftig – . –

6) Ämmän rukkispråk: finska, troligen Frejas rock. –

7) Seulajaisetspråk: finska l.eller Wäinämöisen virsuspråk: finska (näfversko), sjustjernan. –

8) Koispråk: finska, morgonstjernan.

9) Ehtotähtispråk: finska, aftonstjernan. –

190) Linnun-ratasspråk: finska vintergatan, eg.egentligen fågelvägen. –

11) Pyrstötähtispråk: finska, svansstjernan, komet. –

12) Revontuletspråk: finska l.eller Pohjonen palaaspråk: finska, norrskenet.

4 Gnd Otava sid. 85 ff.

5 1) Tammikuuspråk: finska ej af attoriginal: af eken är hård.

2) Helmikuuspråk: finska – af isperlorna.

3) Maaliskuuspråk: finska ant.antingen af Maalinenspråk: finska, rofva, l.eller af Mahlaspråk: finska, lappsk. malespråk: samiska, björk, lake.

4) Huhtikuuspråk: finska, af huhtaspråk: finska sved.

5) Toukokuuspråk: finska, af toukospråk: finska vårutsäde.

6) Kesäkuuspråk: finska.

7) Heinäkuuspråk: finska.

8) Elokuuspråk: finska, af elospråk: finska, husdjur, boskap, äfven lifsmedel = skörden.

9) Syyskuuspråk: finska.

10) Lokakuuspråk: finska, af lokaspråk: finska smuts.

11) Marraskuuspråk: finska.

12) Joulukuuspråk: finska.

|132||278|

6 Menomosyne 1822 April. För vindarna hade Ff.Finnarne urgamla namn, hkahvilka tydligen visa att de uppkommit under en mycket sydligare vistelseort, troligen Altai. – I st.stället för att nyare folk räkna 4 hufvudstreck på kompassen och afdela dem i 16 l.eller 32 underafdelningar, räkna Ff.Finnarne 6 hufvudstreck och afdela dem sedan i 24 mindre. Orsaken är, att medan andra folk fästade sig vid dagjemningstiderna, fast och antogo solens uppgång och nedgång dervid som fasta punkter för öster och vester, fästade sig Ff.Finnarne vid solståndstider och antogo, utom N. och S., midnatt och middag, som fasta punkter de fyra ställen, på hkahvilka solen gick upp och gick ned vid sommar- och vintersolstånden. Härigenom fingo de fyra fasta punkter på sidan om N. och S., pohjaspråk: finska och etäläspråk: finska, neml.nemligen Itäspråk: finska och Luodetspråk: finska der solen gick upp och luodetspråk: finska der solen gick ned vid sommarsolståndet, samt kaakkospråk: finska der solen gick upp och länsispråk: finska, der solen gick ned vid vintersolståndet. Hade nu denna beräkning gjorts under vår polhöjd, så skulle kompassen blifvit mycket ojemn, d. v. s. itäspråk: finska och luodetspråk: finska skulle båda ha infallit alldeles nära norrstrecket, kaakkospråk: finska och länsispråk: finska deremot mycketoriginal: mycka nära sydstrecket. – Men på den polhöjd, der dessa benämningar först uppkommo, d. v. s. ungefär under 40 gr.grader nordlig bredd, måste itäspråk: finska och luodetspråk: finska ha inträffat ungef.ungefär 60 gr.grader på hvardera sidan om N., kaakkospråk: finska och luodetspråk: finska länsispråk: finska åter vidpass 60 gr.grader på hvardera sidan om Söder, och så blef kompassen delad i 6 hufvudstreck med 60 gr.grader mellanrum från hvarandra, i st.stället att den vanliga kompassen har 90 gr.grader mellanrum. Dessa 6 hufvudstreck Pohjaspråk: finska, luodetspråk: finska, länsispråk: finska, etäläspråk: finska,|133||279| kaakkospråk: finska och itäspråk: finska, afdelades sedan med ett streck mellan hvardera: itäpohjaspråk: finska, itäkaakkospråk: finska, merilänsikaakko,original: kaakkospråk: finska meri = etäläspråk: finska, merilänsispråk: finska, luodeslänsispråk: finska och luodetpohjaspråk: finska,. men Ehuru nu dessa 12 streck ursprungligen icke passa in på de 8 strecken i nya kompassen, ha de finska benämningarna likväl småningom öfvergått på dessa, så att nu betecknar t. ex. itäspråk: finska öster och länsispråk: finska vester, kaakkospråk: finska N.O. och luodetspråk: finska NW., ehuru ingen af dem från början passat in på dessa streck; hvaraf och då den sega folktron likaväl af gammal vana är böjd att placera itäspråk: finska norrom öster och länsispråk: finska söderom vester, uppstår deraf mycken förblandning.

7 I de öfriga naturvskapernanaturevetenskaperna kände Ff.Finnarne t. ex. vissa örters bruk och vissa metallmalmers sammansättning. Man Det är troligt, ehuru man har likväl föga spår (?) af att örter skulle begagnats till läkemedel, annorlunda än såsom helsobringande genom någon magisk kraft, genom haltiansspråk: finska inflytande – t. ex. eken och rönnen. Ty den magiska läkdomen genom luvutspråk: finska, läsningar, var och förblef dock den förnämsta kuren för allt slags ondt, och den stod förmodligen förr, liksom ännu, i nära förbindelse med den yttre kuren för alla krämpor, badstugan. Likväl finnes spår af att man äfven någon gång begagnat åderlåtningar. Trollkarlen loihtiaspråk: finska, tietäjäspråk: finska, den vise, var alltid den förnämste läkaren. Detta stod i shangsammanhang med den pantheistiska åsigten, att allt, äfven sjukdomarna, voro lefvande väsen. När derföre detta väsen, sjukdomen, tagit sin boning hos en menniska, hvilket vanligen troddes vara an en skickelse af andra, måste den fördrifvas medelst kraftiga besvärjelser. Detta skedde helst i badstun och nattetid.|134||280| Lönnrot, Läk. Sällsk:s Handl. II. Sedan badstugans gångjern blifvit smorda, så att de ej kunde knarra, inträdde loihtiaspråk: finska med den sjuke och helsade badstugan strax med en besvärjelse »terve löyly, terve lämmin, terve tervehtäjällenki!språk: finska» – derpå stack han en pil i golfvet till tecken att han var väl rustad till anfall och försvar, och sopade tak, väggar och lafve från onda inflytelser. Qvasten skulle vara från en namnlös äng, och åtskilliga örter m. m. voro i den inbundna. – Derpå läste loihtiaspråk: finska alku sanatspråk: finska, hvarunder han småningom råkade i det exstatiska tillstånd, som kallas olla haltioissananspråk: finska l.eller innosaanspråk: finska, hvarunder uttalet blef kraftigt, håret reste sig, ögonen förvredos och mannen råkade än i ett slags raseri, än i ett medvetslöst tillstånd – under hkethvilket hans själ kunde förflytta sig till aflägsna orter och utspana hemliga ting (O. M.). Då måste han framför allt utleta sjukdomens ursprung – var det brännsår, måste han veta huru den första elden uppkommit – var det sår af jern, måste han veta jernets ursprung – och icke blott det, utan äfven dessa föremåls, dessa väsendens boningsort, egenskaper, utseende och förrättningar. – Derföre sade loihtiaspråk: finska ofta triumferande: »kyllä sun sukusi tieänspråk: finska», »nogkonsekvensändrat/normaliserat vet jag din slägt, jag känner hvarje hårstrå på dig». – Värre var det med invärtes sjukdomar; för dem fingo oftast Kalma, kejuisetspråk: finska, kirkonväkitspråk: finska l.eller grafandarne bära skulden, l.eller också trollpackor, afundsmän, berg, stenar och stubbar. Dugde intet af allt detta, så grep loihtiaspråk: finska till alla fyra elementerna, i något af dem måste väl sjukdomens ursprung finnas. – Och var det funnet, så följde derpå besvärjelserna. Sjukdomen besvors|135||281| i stränga ordalag att vika dädan och borttaga sin sveda. Man anvisade honom andra boningsorter: Kipumäki,original: Kipumäki Turjas fjällar, Rutjaforsen, bottenlösa kärr, Hiisis glödande kol o. s. v. – Var sjukdomen påsatt, visade man honom tillbaka till hans upphofsman och bad honom anfäkta såväl denne, som all hans familj, hans boskap m. m. Lydde sjukdomen icke så hotade man att klaga för hans far och mor, som ofelbart skulle basa honom med koppargissel eller instänga honom nederst i kopparberget – (Obs. mensklighet) – Lydde sjukdomen ändå ej, sedan man användt synty-språk: finska, kiistö-språk: finska och kipusanatspråk: finska, så grep man till hätäsanatspråk: finska l.eller nödorden, som voro gräsliga besvärjelser, och derefter bad man Mehiläinen hämta läkemedel åt den sjuke. Äfven anropades Wn, Luonnottaretspråk: finska, Päivätär, senare äfven jungfru Maria. – Och hjelpte slutligen ingenting, då var sjukdomen sänd från Ukko – Jumalantautispråk: finska – och all mensklig makt förgäfves, – men var den panenta tautispråk: finska, så kunde den botas. Kurerna voro för öfrigt af många slag; men alla förenade med läsningar. Fenomenet af exstasen, som kunde framkallas äfven vid andra tillfällen, såsom t. ex. när man ville skaffa stulna saker tillrätta, var ingalunda icke bedrägeri, utan beslägtadt med det magnetiska tillståndet. Lönnrot anmärker att denna naturen och vskapensvetenskapens nattsida ingalunda bör anses med det förakt, som hvarmed en ytlig kunskap ofta förhäfver sig. – I all sin barnslighet var denna Ff:sFinnarnes magiska medicin likväl den högsta ansats till vskapvetenskap, som hos dem varit genuin – såframt man ej räknar de filosofiska sentenser, som finnas inmängda i ordspråken och runorna.|136||282| Ff:sFinnarnes sedliga begrepp voro mycket ojemnt utvecklade – åt ena hållet stundom såsom, i familjebanden, de högsta och renaste, stundom förblandade svaga och barnsliga – såsom Wn och Ilm – i allmhtallmänhet dock ett ädelttänkande folk med rika anlag och ett djupt begrundande lynne, som – om det också aldrig kommer att spela någon lysande rol i handlingens verld, dock alltid, under en gynnsamare framtid, berättigar vårt folk att hoppas en aktningsvärd och betydelsefull plats som kulturfolk i spetsen för hela den vida spridda, nu så djupt nedtryckta folkstam, från hkethvilket det utgått.