Sjuttonde Föreläsningen. 1/3 67

Sjuttonde Föreläsningen. 1/3 67.

1 Den helige Henrik anses som Fds förste biskop. Detta är dock oegentligt. Var han, som några mena, förut biskop i Upsala, så kan man ej förmoda, att han öfvergifvit Fd var då ännu intet biskopsdöme, utan blott ett nyvunnet område under Upsala biskopsstol, som åter i andligt hänseende lydde under erkebiskopen i Lund. – Men Lund hörde då till Dmks rike. Ka Förgäfves hade kardinal Nic. Alban. sökt förmå Svear och Göther till så mycken endrägt, att de kunnat förena sig om en gemensam erkebiskop. Först 1164 blef Upsala erkebiskopssäte, och munken Stefan från Alvastra kloster i Ö:göthland blef utnämnd till detta embete. – Så som den andra biskopen omtalas Rudolf – V 3 rader.

|72|

2 II. Rudolf.

3 Till börden säges han ha varit Vestgöthe och, som Porthan förmodar, en af de sv.svenska klerker, hkahvilka åtföljt St Henrik till Fd. Han uppgifves ha varit biskop i Fd från 1158 till 1178. Men jag har förut sökt visa det osannolika, att b. Henrik blifvit mördad redan första vintern efter sin hitkomst, ehuru krönikan af hans mission gjort en dram, der storhet och fall följa tätt på hvarandra. Det är således troligt att Rudolf något senare blifvit från Upsala förordnad till den f.finska kyrkans styresman, – dock icke egentl. med biskops värdighet, l.eller åtm. icke stadfästad af påfven, ty påfvebullor af 1163 och 1170, som uppräkna biskopar i Sverige, omtala ännu ingen biskop i Fd.

4 Rudolfs styrelsetid var, liksom hela första seklet efter St Henrik, ett vildt och blodigt tidehvarf. I Sv. lågo Sverkerska och Erikska ätterna i en lång och hårdnackad fejd med hvarandra om kronan, och dessa inbördes krig hindrade allt verksamt understöd från Sv. för den svaga Xnakristna kyrkan i Fd. – Dess fienders vexte i antal och makt. I början hade xdomenkristendomenkristendomen närmast att kämpa med Tava:sterne allena – och dessa voro arffiender till Karelarne. Denna fiendskap mellan de två mäktigaste folken i Fd förlamade då allt motstånd och gjorde underlättade betydligt sv.svenska vapnens och xdomenskristendomenskristendomens seger. – Men nu tvungos de besegrade Tavasterne af nöden att söka hjelp hos deras fordne fiender Karelarne, och Karelarne stod åter af gammalt i förbund med Novgorod.|73| Men denna mäktiga handelsrepublik, den ryska maktens stödpunkt i norr, hade just vid denna tid i 12:te seklet, begynt utsträcka sina handelsförbindelser ända till Lybeck och såg nu med fruktan och afund det gamla sv.svenska Östersjöväldet åter rota sig och utbreda sig vid F. Vikens kuster.

5 Denna mäktiga handelsrepublik, den r.ryska maktens vagga och stöd i norden, är af största vigt för Fds medeltidshistoria. Beläget Anlagdt af Rurik, sägs det, vid den lilla, men segelbara floden Wolchovs utflöde ur Ilmensjön, slöt Novgorod inom sig en kärnstam af varägisk härkomst, hkenhvilken utmärkte sig framför andra Ryssar genom en företagsamhet, djerfhet, tapperhet och praktisk dugtighet. G Novg. blef hjertat i den första r.ryska statskroppen, och äfven när Oleg flyttat hufvudstaden till Kiev, bibehöll Novg. sin stora betydelse som stapelort för handeln på Östersjön. Det blef rikt och mäktigt, eröfrande och åt omkring sig i norden. Inom sig styrdes Novgor. af en aristokrati, som var ytterst ömtålig om sin frihet: det r.ryska enväldet har utgått ur frihetens vagga. N. lydde erkände mera till namnet, än i verkligh., Rds storfurstar som sina öfverherrar; tribut. År 1020 hade Novg. af storf. Jaroslaf fått bekräft stadsfästelse på sina friheter. – Republ. styrdes af en furste, men furste, vald af folket och som kunde af folket afsättas. Hans I fred var han deras öfverdomare, i krig deras anförare, men lagstiftande makten tillhörde folket. och den Men denna mäktiga handelsrepublik, den ryska maktens stödpunkt i norr, hade just vid denna tid i 12:te seklet, begynt utsträcka sina handelsförbindelser ända till Lybeck och såg nu med fruktan och afund det gamla sv.svenska Östersjöväldet åter rota sig och utbreda sig vid F. Vikens kuster.

6 Tiden var kommen, att den sv.svenska och den r.ryska makten ånyo, efter flera seklers slägt- och grannsämja, stötte tillsamman och begynte kifvas om ett ga det mellan dem liggande bytet, – Fd.

|74|

7 Der voro vid denna tid fejder och st vapenlarm i Ösjön, dem historien ännu icke lyckats förklara: R.Ryska krönikan 1142 Jemer mot Ladoga – sv.svenska fursten med sin biskop i 60 fartyg mot handelsfartyg från Novg., men kunde intet – uträtta. – 1164 sägas Svearne med 55 fartyg ha gjort ett anfall mot staden Ladoga, men blifvit tillbakaslagne af Novgor. med stor förlust och mist 43 fartyg. – Dessa tåg voro blott episoder i en lång rad af ömsesidiga härjningar. Man ser Novg. af alla krafter uppreta de finska folken vid Ösjön mot Svv.Svenskarne och och der det så passade, sjelf understöda dem med vapenmakt. En fruktansvärd storm reste sig nu mot den Xnakristna kyrkan i Fd. År 1170–72 skrifver påfven Alexander III till erkebiskopen i Upsala Påfvebulla 1170, att »en svår klagan blifvit framförd till den apostoliske öfverherden, huruledes Ff.Finnarne alltid, när de hotas af fienders anfall, lofva hålla den Xnakristna tron och enträget begära Xnakristna prester, men såsnart fienden aftågat, förneka de sin tro samt förakta och förfölja svårligen sina predikanter. Och emedan de sålunda begabbande Gud och den Xnakristna religionen, i dubbelt afseende gifva sig till helvetets barn, sökande hela sin välfärd i det jordiska med förakt för det himmelska, och emedan det vidare är ovärdigt, att Xnakristna namnet i motgången förskaffar dem försvar, hkahvilka i medgången förakta och afsky detta namn, befaller påfven nämnda personer – erkebisk. i Upsala, hans lydbiskopar och jarlen Guttorm – att klokt akta sig för Ff:sFinnarnes falskhet så att desse icke i nödens stund|75| finge taga sin tillflykt till Sv:s hjelp och försvar, derest de icke till Svv.Svenskarne öfverlemnade sina möjligen innehafvande befästningar, eller eljest gåfvo sådan tillräcklig säkerhet, att de icke framdeles kunde affalla eller annars bedraga Svv:sSvenskarnes klokhet.»

8 Denna den äldsta och första urkund man äger om Fd och Ff.Finnarne vid sv.svenska eröfringens tid visar oss tydligt, huru kyrkan för sina eröfringar stödde sig på staten. Kyrkans landvinning i det nyss omvända landet var det första och vigtigaste; staten den borde staten med all makt understöda, för att ock sjelf draga nytta deraf, men i andra rummet. – Att påfvens klagan var grundad visar sig äfven deraf, att kort derpå l.eller 1178 säges den f.finska kyrkans styreman l.eller föreståndare Rudolf ha blifvit bortförd i fångenskap af Karelare och af dem mördad i fångenskapen. Huru dermed för öfrigt tillgått, är obekant. III. Folqvinus. Efter Rudolf nämnes som f.finska kyrkans styresman en svensk vid namn Folko l.eller Folqvinus, om hkenhvilken man endast vet att han förut varit domherre i Upsala. Man vet ej årtalet, när denne Folqvinus tillträdt sitt föga afundsvärda kall, eller ens när han dött. Men deraf att äldre handlingar nämna Åbo biskopsstift för Wexiö stift, som inrättades år 1190, har man velat slutata, att den f.finska kyrkan vid denna tid, under Folqvinus, blifvit afskild från Upsala stift såsom ett eget biskopsdöme.

9 Rudolf och Folqvinus äro i Fds historia knappt något annat än namn, som fylla ett tomrum i hierarkins annaler dynastilängd ett tomrum|76| mellan tvenne storheter Henrik och Thomas. Rud. och Folqv. försvinna sjelfva i vapenbraket, som dånar omkring dem. Alla Ösjöns östra kuster voro i rörelse, för att mota det sv.svenska väldets framsteg åt öster, och man tycker sig skönja ett stort folkförbund – det enda historien äger att framvisa – mellan de finska och Vendiska folken, riktadt mot detta Sv. som i så många sekler förut varit dessa ÖsjöfolksÖstersjöfolks plågoris och tuktomästare. 1135 hade Venderna seglat uppför Götha elf och ödelagt den dåförtiden rika staden Konghäll. 1187 förenade sig Karelare, Ingrer, Tavaster, Ester af f.finsk härkomst med kurländare och Vender af Slav.Slavisk härkomst och styrde mot Sv. – Deras förenade flottor seglade in i Mälaren förbi Lofön, angrepo det nya Sigtuna, Sv:s dåvar. största, rikaste köpstad, och ödelade staden i grund, så att den aldrig mera reste sig ur sin aska. Erkebiskopen Johannes, Stefani efterträdare i Upsala, befann sig då på biskopssäte Almarstäk vid segelleden till Sigtuna och blef dödad af hedningarne. Mälarens kuster härjades vida omkring och först från denna tid begynte man tänka på att befästa dess inlopp, hkethvilket gaf anledning till Stockholms grundläggning.

10 Men vid samma tid original: lågo kämpades på östra och södra k.kusten af Ösjön, – 1186 och 1191 gjorde Novgor. och Karelare härjande infall på Tav:sTavasternes område – sannolikt på deras, som underkastat sig sv.svenska väldet och xdomenkristendomenkristendomen – 1196 utkräfde Svv.Svenskarne hämd genom att plundrades Estlands kuster – till stor förtret för de tyska missionärer, som just då arbetade på –|77| 1198 besvarades detta besök med ett femte infall – af Ryssar, säger krön., d. ä.det är af Novgor. och Karelare – emot Fds kuster. Dåetta år, vid pingsttiden, säger den f.finska biskopskrönikan, hafva »Ryssarne ödelagt Åbo.» – Det fanns således då redan ett Åbo, och första gången det nämnes står det i förbindelse med en ödeläggelse – ingen få f.finska städer hara ock blifvit så ofta och så grymt härjade af lågor och fiender, som just detta för Fd så dyrbara Åbo. – Porthan anser, att detta 1198 förstörda Åbo varit en liten köping, ej på den nuvar. stadens plats, utan i närheten af Marie kyrka (Räntämäki). – Intet fäste vid Aurajoki synes ha gjort fienden motstånd. Att Åbo slott nämnes icke.

11 I dessa bistra tider synes den f.finska kyrkan en lång tid anstått öde och utan styresman, emedan, som det heter i påfven Innocentii III:s bref till erkebisk. Andreas i Lund, dat. d. 30 Okt. 1209, – »såväl för planteringens nyhet, som inbyggarnes halsstarrighet och landets oblida klimat, den till denna befattning utvalde anses mindre befordrad till något äreställe, än hotad med martyrkronan.»

12 IV. Thomas. – Slutligen fanns dock en man, som vågade åtaga sig detta mödosama och lifsfarliga värf, och det var en f. d. domherre i Upsala vid namn Thomas af engelsk börd. Han utnämndes detta år 1209 af sv.svenska kyrkans primas, erkebiskopen i Lund, till biskop i Fd. Anledningen till nämnde bref af Innoc. III var att erkebisk. icke velat utan påfvens samtycke stadfästa Thomas val, emedan Thomas icke var född af lagligt äktenskap och således icke, enl. kan.kanoniska lagen, kunde befordras till ett högre andeligt embete. –

13 Påfven gaf dispens.

|78|

14 Härvid bör anmärkas, att kath.katholska kyrkan just vid denna tid satte alla medel i rörelse för att förbjuda presternes giftermål. – Det är möjligt att Thomas var en prestson, som med så många andra missionärer öfverkommit från England. – I öfrigt vet man, att kath.katholska kyrkan utsträckte giftermål i förbjudna leder så långt, att personer, som voro beslägtade i sjunde led, vägrades taga hvarandra till äkta, ja t. o. m. dopsyskon icke kunde lagligen förenas. (Axel och Wbg).

15 Thomas säges vid den tid han blef biskop i Fd, redan ha varit en till seder och år stadgad man, mycket förtjent genom kunskaper och dygder, hkenhvilken ock utstått många lidanden för Guds ord, som han redan en tid bortåt predikat för detta folk. Krönikan säger oss, att han tillhört Dominikanerorden, som visserligen först år 1215 blef stadfästad af påfven, men redan åren förut hade med stor hastighet utbredt sig öfver större delen af det kath.katholska Europa. – Domin. orden, stiftad af spanska munken Dominicus f.född 1170, var det mörkaste, mest fanatiska redskap i påfvedömets och sedermera i inqvisitionens tjenst. Orden stiftades ursprungl. för att omvända Albigenserne i södra Fr., hvarföre den sedan gjorde i allmh.allmänhet till sitt hufvudändamål att omvända hedningar. Om de medel Dominik. dervid använde, kan man göra sig en föreställn. när man vet, att vid det korståg de år 1205 predikade mot Albigenserne, blefvo 7000 mskormenniskor innebrända i kyrkan i Bezieres – »Slå blott ihjäl, Herren känner de sina.» – Domink. Johannes lät år 1233 i Verona offra 60 män och qv.qvinnor åt lågorna. Bålen. (sid. 29: 63).

16 RepetitionRepetition. Reins Thomas. Fd klufvet. Novg:s tolerans Hierarkins Theokratin Kättares omvänd. Följder. Påfvebullor. 1221–1229, 30. tid. Sv:s inbyggare.