Trettiofemte Föreläsningen. 26/4 64

Trettiofemte Föreläsningen. 26/4 64.

1 År 1593 slöts med RneRyssarne ett stillestånd, hkethvilket varpå två år senare följde freden i Teusina. Bönderne i Öbotten hade stor dubbel anledning att fägna sig deråt, både emedan de undgingo fiendens härjningar och emedan de nu hoppades att slippa det betungande krigsfolket. Men Sigismund och C. F. voro alldeles icke angelägne derom, de fruktade hert. Carls stämplingar, utlemnade icke Kexholm och afskedade icke ej sina trupper. Dessa lågo qvar i Öbotten och uppförde sig med alltmera vexande öfvermod, deri understödde af Fgs tjenstemän. När bonden tröskade i logen, satt ryttaren med armarna i kors på tröskeln till rian och hade med sig sin säck, som skulle fyllas med den nytröskade säden. I sin nöd gingo bönderne då att klaga till Åbo, men C. F. hade ingen lust att stöta sig med sitt krigsfolk och skickade de klagande tillbaka med tillsägelse att de skulle uppfylla sina skyldigheter. Då fingo de emellertidoriginal: Emellertid bönderne höra, att hert. Carl redan på våren 1593 befriat bönderne i Iniö och Korpo skärgård från borgläger samt strängeligen tillsagt krigsfolket i andra delar af landet att så litet som möjligt falla allmogen till last. De Ja I bref af d. 24 Maj s. å.samma år hade hert.hertigen befallt att förskona Eg. Fd från borgläger och underhålla ryttarna på kronans bekostnad. Bönderne företogo de sig på våren 1593 då att klaga hos hertigen Carl, och funno hos honom funno de ett villigt öra. D. 17 Juni 1593 stadfästade han kon. Johans bref för Öbotten att vara förskonadt för gärder och borgläger.

2 När Flgs nitiske man, häradsdom. l.eller lagläsaren i Öbotten Er. Olsson erfor detta, att hert.hertigen tagit bönderne under sitt beskydd blef han högeligen förbittrad, och rapporterade derom till Fg, och som och hotade, att derest bönderne fortforo i deras gensträfvighet, skulle han så tillställa, att deras barnabarn skulle deröfver gråta. Derpå skickade han en del af krigsfolket i Östbott. till Savolaks,|210| der bönderne blefvo så hårdt medfarne, att de stundom måste hämta deras gärder på mer än 20 mils afstånd. Sjelfva Från Sigismd kommo direkta befallningar om borgläger och gärden till Rautal. och Öb. I st.stället skickade Fg 300 skottska och ett antal f.finska ryttare jemte Upplands infanteri, som han hade hos sig, till Öbotten. Detta synes ha skett på våren 1594. Sigismd var nu krönt, och Fg ansåg sig desto mindre behöfva rätta sig efter hert:shertigens bref. Den senare villan blef nu värre än den första.utanför pappret (radslut) De Hvad man vet om ishti synnerhet om de Skottske legoknektarne, som voro tappre och pålitlige man krigare, bättre än tyskar men ett plågoris för det fredliga land, der de inqvarterades, låter förmoda, att de icke stuckit fingret emellan i Österbotten. Hertigens demokrati. Åter fingo bönderna höra, att hertigen skickat det ena skyddsbrefvet efter det andra till särskilda orter i landet – för Wehmo, Nousis, Eura, Nerpes, Kimito, Hauho, Kangasala, Raseborg, – att han i stränga ord, än befallt en adelsman återlemna till bonden en med våld fråntagen äng, än tillhållit krigsfolket att ersätta hvad de hos bönderne plundrat, än att han skickat en profoss till S. Fd. för att gripa och lagföra fogdar och andra personer, som hos allmogen gjort öfvervåld. Gbl. Urk. 31: 28 De skickade derföre nya klagomål till hert.hertigen, som undertiden antagit titeln af riksföreståndare, och d. 14 Sept. 1594 utfärdade han från Sthm ett nytt skyddsbref, hvari menige man i Öbotten befriades från borgläger, hkethvilket fribref ytterligare förnyades för Kyro, Wörå, Ilmola och Laihela d. 26 Sept. s. å.samma år och efterföljdes d. 25 Nov. af ett nytt fribref för bönderne på Åland samt d. 4 Jan. och 14 Febr. 1595 än vidare af nya skyddsbref för Öbottens allmoge. Ännu 1596. Alla dessa hertigens bref blefvo kraftlösa genom Fgs motstånd, och gäckades uppenbart och trampades under fötterna både af tjenstemännen och krigsfolket. När bönderne engång framvisade ett sådant bref, ryckte ryttarne det ifrån dem, doppade det i ölstopet, slogo dermed hvarandra för munnen och ropade gycklande: »sitt i furstens frid!» Bönderne fingo ingen rättvisa. Man sökte stänga för dem alla utvägar att komma öfver t.till Sverige, besatte landvägen öfver Torneå och utsände jakter, som plundrade öb.österbottniska fartyg och skulle lura vid Åland på deras utskickade.|211| Det oaktadt smögo de sig några med lifsfara öfver Qvarkens isar, och så kommo äfven några flera till Söderkpgs riksdag. kallades 2 à 6. Men de hemkommande blefvo behandlade som upprorsstiftare, plundrade, misshandlade eller skickade fängslige till Åbo och omkommo der af vanvård i slottstornet. Hert. Carl rasade. Bland Fgs egen omgifning höjdes varnande röster. Hans maka Ebba Stb. och hans svägerska, enkedrottn. Katharina, sökte förgäfves förmå honom till eftergift. Ett starkt parti bland sjelfva den f.finska adeln med Karl Horn i spetsen och hvartill hörde Fgs fränder Kl. och Lars Hermansöner samt Arvid Stålarm och Axel Horn, begynte att högt yttra sitt missnöje. Fg svarade med att i kon:skonungens namn fråntaga flera bland dem deras förläningar. Ingenting kunde beveka denne oböjlige man.

3 Så förgingo åren 1594, och 95. och början I början af 1596 sände hert.hertigen, på grund af Söderkpgs riksdags beslut, sin tjenare Joen Jempte att gripa lagläsaren Erik Olsson och fogden Thomas Jöranson i Öbotten, såsom de der mot lag och författn. bedrefvo öfvervåld emot allmogen. Det lyckades att öfverraska dessa tjenstemän och föra dem fängslige öfver till Sthm, oaktadt Axel Kurk, skicka som då med 200 ryttare låg i Öbotten, skickade 30 man att förfölja anstiftarne hela 20 mil. För att vittna mot desse förbrytare, kallade hert.hertigen 3 l.eller 4 gode män »från Pedersöre och andra soknar» till Sthm till pingsten 1595. C. F. vände sig åter med ett dundrande bref till rikets råd och begärde att fångarne skulle frigifvas och deras angripare straffas; hvarpå hert.hertigen i Aug. infordrade vittnesmål af prester och allmoge i Östb. Huru saken aflopp, är Sannolikt lade sig dock Sigismd och rådet emellan, efter man 1597 återfinner dessa samma beryktade tjenstemän uti Öbotten.

4 Säkerhetsbref.

5 Bland hert. Carls anhängare i Fd utmärkte sig Hans Hansson till Monikkala (i Janakkala) och Hans Fordell i Öbotten. Det lyckades Fgs utskickade att gripa den sistn. vid återkomsten från Skpgs riksdag, och dermed trodde sig Fg hafva i sina händer sjelfva anstiftaren till böndernes myteri. Men han bedrog sig.

|212|

6 Med år 1596 hade förbittringen mellan hert.hertigen och C. Fg nått sin höjd. Fgs gods indragas. Hans Hson får räntan. Det visar sig att böndernes klagomål beständigt förnyats. Hert.Hertigen icke blott tillförsäkrar dem upprepar i 5 särskilda bref från detta år sina skyddsförsäkringar emot borglägren, utan anbefaller äfven krigsmakten i Fd strängeligen att icke lyda C. Fgs befallningar. Till allmogen skrifver han, att derest Fg åberopade kon:skonungens befallning, vore detta skedt »genom oviss och falsk berättelse.» – Motpartiet påstod att hert.hertigen genom sina utskickade retat bönderne till uppror. Der behöfdes inga sådana emissarier: hans bref och det FgskaFlemingska partiets handlingar voro tändämnen nog. I hHela Öbotten, i större delen af Savolaks och Tavastland voro i gäsning. Den länge närda harmen begynte att sjuda öfver bräddarne.

7 I Aug. 1596 smögo sig en bonde vid namn Bengt Poutu fr.från Storkyro jemte flera andra bönder öfver till Sthm och förnyade deras förra klagomål understödda af H. Fordel.svårtytt Hert.Hertigen skall då ha frågat dem huru tätt krigsfolket var förlagdt, och när bönderne Poutu svarade: »tjugu bönder äro om en ryttare och 14 om en knekt,» – skall hert.hertigen hafva sagt. »Jag vet icke annat råd, än att I hjelpen eder sjelfva.»konsekvensändrat/normaliserat »Om 20 bönder icke kunna öfvermanna en ryttare och 14 en knekt, så förtjena de allesamman att blifva plågade och förtryckta af både ryttare och knektar.» Med detta svar återvände de utskickade på hösten 1596. Det var den gnista, som antände krutet de eldfängda sinnena.

8 Den 25 Okt. 1596, Katharinadagen, hkenhvilken, ehuru då en thorsdag, då ännu firades som helgonmessa, voro ett stort antal bönder församlade till gudstjensten i Storkyro kyrka. Der befunno sig äfven de nyss från Sv. hemkomne sändebuden och en trupp i socken förlagde ryttare. Då blef ett mumm sorl ibland bönderne, i det att de pekade på ryttarne: »dessa bofvar är det, som betunga oss med borgläger», hvarpå en bonde, Bengt Piri, utropade: »det vore ej mer än rätt, om vi uppristade deras inelfvor»konsekvensändrat/normaliserat, – ett vildt uttryck, som icke var okändt i denna puukkoknifvarnas gamla hembygd. Snart kom det till träta, derpå till slagsmål, och en ryttare fick tvenne hugg med yxhammaren, hvarpå de öfriga flydde.|213| Troende sig vissa om segern, gingo bönderne derpå att, jemte sina sändebud, förpläga sig med öl hos en bonde so vid namn Kontsas, som bodde nära kyrkan. Men mMidt i deras gästabud kommo tvenne af Flgs anhängare, Peder Gumse och Lars Nilsson, med i hast församlade ryttare och knektar, öfverraskade de druckne bönderne och förde deras hufvudmän till länsmansgården. Men här gick det krigsfolket likasom deras motståndare. Medan de ännu i sin tur glada sutto vid ölstopet, kommo bönderne vid midnattstid med samlad styrka tillbaka, stormade länsmansgården och befriade fångarna, dervid en knekt blef nedhuggen. – Ej mera blod.

9 RepetitionRepetition 3/12 67. Borglägren 1590–92. Skyddsbrefven. B. Poutu i Sthm. Jac. Ilka Storkyro d. 25 Okt. 96. Budkafvel. Länsmansgården. Gumsila. Wojtby.

10 Ryktet om detta första lyckade utbrott af folkraseriet flög hastigt omkring, och i alla närgränsande soknar begynte man rusta sig till försvar. Vid den tiden kom till Storkyro en af C. F. utsänd ryttare med befallning att om än mera ökade gärder för krigsfolket. Nu sammansvuro sig bönderne i Storkyro, Lappo och Ilmola soknar och skickade budkafvel allt uppåt Limingo och Ijo med uppmaning till allmogen att resa sig emot krigsfolket,. under Ivar Larsson: hotelse att annars gifva dem till pris åt truppernas hämd. – Lappofolket racesvårtytt var det första, som öfvergick från ord till handling,. Adelsgårdar funnos lyckligtvis ej i hela Öbotten; annars hade man fått upplefva samma uppträden, som under det danska bondekriget. Bönderne plundrade en ryttares gård och drogo så till Storkyro (Kyro). Här plundrades den rika länsmansgården till flera tusen dalers skada för ägaren och skulle ha uppbrännts, derest man ej fruktat att elden skulle sprida sig till byn. Samtidigt sköflades och brändes lagläs.lagläsaren Erik Olssons gård Wojtby i Mustasaari. Derefter gick förhärjelsen öfver Peder Gumses gård i Storkyro (=Gumsila). Sedan allt var sköfladt, sönderslogos de då ännu sällsynta glasfönsterna, boskapen slagtades, och dess afhuggna hufvuden ställdes med uppspetadeärrade munnar gap som en spökelse i fönsterna,|214| och åsarna afsågades till ⅔, på det att huset vid första storm eller snöfall skulle instörta. Lagläsarens hustru hade inme gömt allt silfver i ungsmuren. När gården brann, rann det smälta silfret ut och uppsamlades af bönderne, som skola ha vägt det med besman och denom man får tro sägnen, har det vägt 6 lispund. – Och vVidare gick brandfacklan öfver den nämnde Lars Nilssons gård. Der berättas, att hans hustru, varit så från sig af skrämsel, att hon ej gått ut ur det brinnande huset, utan bönderne drogo henne räddande af medlidande ut derifrån. På de flyende ryttarne anställdes jagt hvarhelst de träffades. Raseriet vexte under sjelfva förföljelsen. De som ryttare, som upphunnos, blefvo antingen nedhuggne eller nedstoppade i vakar under isen. Det säges ock att bönderne bundo sina fångar vid träd och sköto till måls på dem med pilar. Af de klubbor, som många nyttjade i brist på andra vapen och som tyckas ha bestått af grofva björk- l.eller masurpåkar, stundom beslagna med jern, har detta uppror fått namn utaf klubbekriget. = Blypiskor.

11 Genom framgången vexte böndernes mod. Deras skaror ökades, och vexte till tusental, och nu valde de sig original: sig, en anförare emedan B. Poutu synes ha varit mindre väl ansedd, en anförare vid namn Jakob Bengtson Ilkainen l.eller Ilka från Ilmola sn, hvarföre fejden också kallades Ilkaisen sotaspråk: finska. B. Poutu harmsen.original: harmsen Denne Ilkainen l.eller Ilka hade sommarn förut med många andra suttit fången i Åbo slott, men skar sönder sina kläder, gjorde sig deraf ett tåg och lyckades på detta sätt hissa sig ned utför slottsmuren. Orsaken. Kontsas (sid. 215) Under Ilkas anförande ryckte Nu delades nu bondehären på senhösten 1596. Hufvudstyrkan mot östra Satakunda och Tav:land, der allt var i gäsning och som det vill synas, förberedt af Hans Hanson till M. – En skara under Mårten Wilpunpojka Filipson från Lappo med 50 man från Lappo och Lappajärvi till Savolaks. Dess ändamål var att uppresa Rautalampi; Laukkas och Sysmä och föra dem till Birkala mot Åbo. ihjälslå – sköfla allt, utom Kankas, Monikkala, Gerknäs, Åminne, Liuxiala. – En annan hop under Mårten Tommola (B. Poutu, harmsen, med). till Satakunda längs kusten, der de hoppades vinna Axel Kurk på Anola till sin anför. och sedan tåga mot Åbo, förstärkte af bönd. i V. Satak. – Men A. K. skickade snabbt bud till K. Fg. Vid jultiden C. F. – uppbröt från Åbo – och kom till Koskis gård, medan bönderne voro lägrade vid Birkala prestgård.