Tolfte Föreläsningen. 28/3 57

|3||351|

Tolfte Föreläsningen. 28/3 57.

1 Citerade ställen ur Castréns resaor I.
Som kartan utvisar, följer riksgränsen mot Sverige och i shetsvårtytti synnerhet mot Norige högst nyckfulla krökningar: först Torneå och Muonio elfvar, sedan M:selkä, så åter EnariSkchskemjoki och Tana ända till kilens spets och sedan åter söderut, än godtyckligt, än långs fjällen. Enaredalen sfallersammanfaller ej med gränsen: i vester Tanas floddal – Peldoivi 2200, vattendelare, märks af de små floderna – i nordost Patsjoki dalen – Warangeri fjord.
Aaltnejoki, Tana med Karasjogsvårtytt Patjoki – Kola – Svenskarne äro missnöjde med denna krångliga gräns, emedan kilen af Torneå Lappmark tränger sig mellan Sv. o. Norige. Finnarne eller finska Lapparne ha ännu mera skäl till missnöje, emedan de äro helt och hållet afstängda från kusten. För att förstå kustens betydelse, måste man erinra sig att Lapparne varit af ålder delade i Fjäll- eller Skogs-lappar och Fiskarelappar. De förras antal minska årligen, emedan vildrenarne, deras förnämsta villebråd, aftaga; de sednare deremot äro de talrikaste. Ända till sednare tider ha de hvarje vår vid Marietiden dragit från Utsjoki, Enare och norra Sodankylä upp till Ishafvet, för att der på norskt område fiska i det s. k. Fælleds-språk: danska eller gemensama distriktet (Castren I:41–tillagt av utgivaren43). Två eller tre af de våra ha då slagit sig ihop med en der bosatt norsk fiskare, som är försedd med båt och fiskbragder, och låtit honom behålla ena hälften af fångsten, men sjelf tagit den andra. Deraf ha de först erlagt tionde åt presten, som sålt sin rätt åt köpmän på stället. Resten byttes vanligen bort mot mjöl från Norige eller Arkangel. och en Emellertid begynte Norrmännen klaga öfver Lapparnas intrång i deras fiske – och å finska sidan klagades att norska fjällappar sommartid drogo med sina renhjordar in på finska området och afbetade renmossan. Följden blef beständiga tvister, som ännu ökades af politiska|4||352| skäl, emedan man misstänkte, att ryssarne försökte fatta fast fot vid den fiskrika Warangerfjorden. Slutligen kom förbud å båda sidor: från den finska mot norska fjällapparnes intrång och från den rynorska mot finska fiskarelapparnes fiske. De sednare lida mest derpå, men äfven de norska, och båda rikenas gränsbefolkning hotas i de nödvändigaste vilkoren för deras exsistens – Flera gånger ha regleringar varit å bane – men de sednaste årens förvecklingar lemna föga hopp om en tillfredsställande lösning på fredlig väg. Det är nemligen bekant, att de ryska försöken att bosätta sig vid W:fjord – d. v. s. ett projekt af ryska regeringen att åt dess undersåter afträda vissa bestämda fiskelägen, jemte stugor der fiskredskapen skulle bevaras vintertid, varit ett af de skäl, som främst åberopades vid afslutandet af den s. k. Novembertraktaten mellan Sverige och Norige å ena samt England och Frankrike å andra sidan, genom hkenhvilken traktadt de skandinaviska rikena kommit i ett spändt förhållande en gardespråk: franska emot Ryssland.

2 Enaredalen har vidare den märkvärdighet att sannolikt vara den nordligaste nejd af jorden, der åkerbruk idkas. (Se härom C. I: 34–36). – Nomadlifvet och Lappkåtorna beskrifvas af C. på följande sätt: sid. 39–44.

3 Enaredalen har slutligen också den märkvärdighet, att utgöra den yttersta vinkeln af norden, den Pohjan pitkä peräspråk: finska, som Kalevalamythen utmålar med alla fasorna af en rik inbillningskraft; dessa trolldomens, plågornas och det ondas urgamla hembygder, »fradgiga och stygga gapen, dit brådstupa träden falla, tallarne med rötter rulla, furorna med toppar störta». Jag har förut anmärkt den märkvärdiga fördystring, som under tidernas lopp bredt mythens skuggor svartaste af skuggor öfver denna nejd norden, som likväl i den allra älsta, den grekiska mythen var hembygden för ljuset, för allt skönt, godt|5||353| och ädelt på jorden och hvars bebyggare kallades διϰαίωτοι ανϑϱοπωνspråk: grekiska. Alltifrån Romarnes tid försvinner denna ljusa hägring af sagan öfver den yttersta norden och slår hastigt om till mörker och fasor, med lika skarpa motsatser som halfva årets beständiga dag och andra halfva årets beständiga natt i denna samma nejd. Samma färgskiftning återfinnes, märkvärdigt nog, äfven i Kalevala. Att likväl Enare dalen och den yttersta norden, äfven sommartid under ljusets lifvande och mildrande intryck, bär en sådan stämpel af fruktansvärd vildhet och ödslighet att den ofrivilligt måste verka på naturmenniskans fantasi, finna vi af många skildringar hos Castrén, bland hkahvilka jag endast vill anföra en (sid. 31–33) – Så långt C. Detta var likväl i Juli månad, då solen ännu hela natten igenom lyste öfver horizonten. Om den börjande hösten säger han sid. 57: Man kan föreställa sig dessa nejders utsee-nnde en natt i September, som der svarar emot vår November, innan ännu snöns hvithet reflexen af snön ersätter ljuset, eller i December och Januari, då solen dygnet om är begrafven under synkretsen. Så mäktiga naturintryck föda nödvändigt en mystisk verldsåskådning och befolkar fantasin med underbara gestalter. Trolldomen, vidskepelsen kunna i dessa trakter aldrig fullkomligt utrotas. Den förändrar endast gestalt, den antager kristna former, ehuru den i grunden fortfar att vara hedendom. (C. s. 61)

4 Enaredalen består af Utsjoki socken med Enare kapell, om inalles 220 □ mils areal (Djurb.) marknads- och tingsplats – Särskilda förmåner för presten. – Enare 186 och U. 34. Enare är derföre den egentliga moderförsamlingen och hade egen kyrka redan 1639. Utsjoki kyrka byggdes år 1700 och förs.församlingen fick ständig prest år 1743. De första kyrkor i Lappm. anlades under Carl IX:s tid – men först under Christina begynte omvändelseverket med mera ifver och framgång bedrifvas, hvarefter det, med tillhjelp af inflyttade finska kolonister, fortgått, så att befolkningen nu är teml.temligen sadelfast i katekes och bibel.

|6||354|

5 (Ur Franzéns Emili eller en afton i L.)

Välan den iskoloss der ofvan, från hvars topp

Den lösa klippan tycks sig luta att mig krossa,

Den fors, hvars hjul af skum vill rycka hän med sig

De hällar, der min fot med möda fäster mig;

De norrsken, som i hast de mörka djup bestråla,

Och fräsa ned i snön och den med purpur måla,

Allt detta för min syn en egen skönhet ter,

Vild, det är sannt, men stor, ej ljus, men hög dess mer.

Hur höjer den min själ från lifvets små bekymmer,

Hur vidgar den mitt bröst, som jord och himmel rymmer!

Först, när jag lände hit och lyft bland molnen såg

Åt jordens pol, hvars krets för mina fötter låg:

Såg dessa ras af berg, som tanken sjelf förvåna,

Från verldens byggnad qvar och ämnen till en ny;

Såg kring mitt hufvud sträckt blott en omätlig sky;

Såg för mig, efter mig de hvita landskap blåna;

Fann fästet högre spändt och mer på stjernor rikt

Och hörde stormen sjelf mer stark kring rymden dåna:

Hur liten syntes mig med allt sitt stolta lån

Af konst och rikedom den verld jag flytt ifrån!

I stilla majestät satt ensam här naturen,

Ostörd, som då hon först från himlen sänkte sig,

Och undan fåfängt stoj, i hennes sköte buren,

Här såsom hon så ren, så fri jag kände mig.

Bland rymder, höjder, djup, som evighetens stora,

Bort i en högre verld jag gick att mig förlora.

8 Natur: Ivalojoki: C. 31, 32, 48.

9 Folk. Lappkåtan 39.