||

Wårtermin 1864.

I.

|| |1|

Första Föreläsningen 4/2 64.

1 När jag åter helsar mina åhörare välkomna i dessa lärosalar, kan jag endast upprepa de ord hvarmed jag slutade förliden höst: det är glädjande att se ett för oss så dyrbart ämne, som vårt lands historia, oberoende af framställningens brister, ständigt finna en genklang hos talrika åhörare. D Förgångna tider, förgångna skiften uti ett folks lif innebära icke blott lärdomar för kommande slägten; de innebära fastmera den nyckel, förutan hvilken roten och förklaringen af den närvarande tidens företeelser,. iI det framfarna ligger den nyckel begrafven, förutan hvilken som uppläser tvenne dörrar: den ena bakom oss, den andra framför oss. DVårt lif uti hvarje stund af det närvarande liknar denen farkost, hvilken, än med ökad, än med saktad fart, glider utför floden mot verldshafvet såsom dess mål:. sStränderna förändras i hvarje minut, men floden förblir densamma; han vexer, han vidgas, men han bär dock alltid något qvar af sin källa: för att veta hvarföre han är klar, hvarföre han är grumlig, måste man vi gå tillbaka till hans tidigare bana. Och på samma sätt är det med folken: vågorna vexla, strömmen fortfar. Det döda är icke dödt, det förgångna är icke förgånget i den mening, att vi skulle ha myllat i jorden resultaterna af dess lif; tvärtom, det döda häfderna äro en de dödas uppståndelse, icke blott så att vi mana i dagen skuggorna af det förgångna och återkalla i minnet deras drag,|2| medan de lefde, utan fastmera så, att dessa längesedan bortgångna slägten fortlefva i hela oss, i våra föreställningar, våra seder, vår bildning, våra samhällsinstitutioner, ja i hela den nuvarande tidens utveckling, på samma sätt, som vi engång skola uppstå och lefva i efterföljande slägten. Jag vill låna ett några exempel från den tid, hvarmed vi sednast sysselsatt oss. För tusen år tillbaka utbildade sig hos våra fäder här i Finland deras gamla hedniska myth. Den ägde en tid bestånd: så föll den för kristendomen; man ansåg den död och förbannade dess graf såsom någonting oheligt, såsom en afgudagrift. Katholicismen trädde upp. För femhundra, sexhundra sjuhundra, år tillbaka byggde då våra fäder här i Finland, och, i spetsen för dem, biskoparne i Åbo, en den på sin tid lysande och mäktiga katholska kyrkan i Finland. Sedan hon ingripit djupt uti folkets hela lif, var äfven hennes tid ute, hon föll för reformationen, och likasom hon förbannat de hedniska afgudarna, så förbannade lutherska kyrkan de katholska helgonabilderna. Äro de derföre döda och förgångna för alltid? Ha våra fäder under hedendomen, våra fäder under katholska tiden lefvat förgäves och gått ned i deras grafvar, utan att lemna andra spår efter sig, äro de liflösa fornlemningarna, än de förfallande slottsmurarna eller här och der ett döende eko af Wäinämöinens kantele, här och der en gammal messbok eller en af tiden urblekt katholsk kyrkoprydnad? Nej, dessa tidehvarf ha ingått som lefvande beståndsdelar uti vårt eget tidehvarf, dessa döde fäder, som byggde hedendomen, tala än i dag till oss med Kalevalas mäktiga tunga; och lifva, lyfta, berättiga vår stolta känsla att vara ett eget folk på egen botten. dDessa katholska biskopar institutioner lefva ännu i våra qvar|3| i samma lutherska kyrka, som så strängt fördömde dem. Än mer: i hela det finska folkets tro, i dess seder, föreställningar och åskådningssätt fortlefva, bakom de lutherska troslärorna, katholska hågkomster och bakom de katholska hågkomsterna åter hedniska fornminnen. Det är icke endast vidskepliga bruk, såsom när folket i Satakunda ännu svär vid jungfru Maria eller när folket i nästan hela Fd ännu botar sjukdomar med trollrunor och dansar kring de g urgamla hedniska midsommareldarna, som ha sitt ursprung ur Baalsdyrkan = solens tillbedjande. Det förgångnas rot lefver outplånligt i hela folklynnet. Hvaraf kommer det t. ex. att kyrkan än i dag är den medelpunkt, kring hkenhvilken hela bygden församlar sig, och att presten är dess naturliga, sjelfskrifne målsman i både verldsliga och andliga ting? Det är ett minne af katholska kyrkans starka centralisering, af dess oaflåtaliga sträfvande att göra kyrkan till verldens beherrskarinna. Tionden = offer. – Hvaraf kommer det t. ex. det djupa misstroende, som allmogen i många trakter af landet hyser mot herremannaklassen? Orsakerna äro flera, men roten går tillbaka till feodalväldets tider, när folket så ofta var rättslöst emot de privilegierade stånden? Skogen. – Hvaraf kommer det, att skogarna brännas och nedhuggas utan hejd och att vexande träd i folkets ögon icke är egendom? Deraf att skogen länge var ett hinder för odlingen, hvilket ardet var en förtjenst att undanrödja? Grannlåt. – Hvaraf kommer den böjelse för grannlåt i kläder, hvarmed den finska qvinnan länge riktat Lybecks manufakturer och hitlockat de Arkangelske landthandlarnes varurenslar?|4| Det är ett österländskt arf från långt förgångna tider och afspeglar sig på otaliga ställen i Kalevalas svaghet för guld och silfver, liksom den Arkangelska handeln är ett tusenårigt arf från Bjarmerne. – Hvaraf kommer kärleken till sången? Hvaraf kommer det anseende smeden åtnjuter i Fd? Utan tvifvel från samma det urgamla folklynne, som personifierat den ena i Wn, den andra i Ilmarinen. – Hvaraf kommer den folktro, mot hkenhvilken läkarekonsten så ihärdigt kämpar, att ingen kan bota den sjukdom sänd af Gud? Ganska säkert aforiginal: Af den gamla hedniska förhållningen om Ukkos pilar. – Och slutligen, för att ej räkna alla de sega band, hvarmed vårt nuvar. samhälle är knutet vid traditionerna af det förflutna, – hvaraf kommer det inåtvända, begrundande lynne, som i alla tider gjort finska folket till den grad passivt för uti politik, att det, med undantag af Bjarmerne aldrig har grundat under sitt oberoendes tider grundat riken, och att det försof sin tid att grunda en stormakt, när ryska g riket grundlades, och att det Ff.Finnarne ända till våra dagar låtit leda sina öden af främmande folk? Det kommer de af magins lära, som genomgår hela den f.finska forntiden och förlägger herraväldet öfver naturen, herraväldet öfver verlden inom mskanmenniskan, i hennes vishet, i ordet, i sången, hvarigenom densamme Wn, som skapat verldar, blir i sitt yttre lif, i skapandet af sin egen lycka, en kastboll för händelserna och ett lätt byte för medtäflare af klokare mera praktisk beräkning och en djerfvare handlingskraft.

|5|

2 Så återfinna vi vid hvarje steg det förflutna uti det närvarande, och vi kunna icke förstå det närvarande utan det förflutna. Traditionen beherrskar oss och leder oss, utan att vi veta deraf. Men dess väsende är tillika att af hvarje tid emottaga nya intryck och derigenom ingå i nya utvecklingsformer. Hvarje nu har något utaf det förgångna uti sig och är likväl ett annat än förr. Detta är historiens lif, ty lifvet är utveckling; derförutan vore traditionen död och skulle, om än långsamt, förmultna., fördunsta förskingras, som andra fornlemningar. När man derföre kallar de döda gå igen uti häfderna, är detta en andeuppenbarelse i stor, mensklig mening, icke väsenlösa skuggor, eller bilder af en laterna magicaspråk: latin, som framtrollade på duken som toma reflexer; – utan blod af vårt blod, själ af vår själ, lif af vårt lif, främmande och dock lätt igenkänliga, andra än vi och likväl i roten desamma, – rotskott af samma träd som blommar vuxit högt i vår lefnads korta minut och som hkethvilket, likt palmerna som tillvexaer i höjden derigenom att bladkronan beständigt bortfaller, skall fortfara att vexa så än högtre, tilldess att också vi för en framtids ögon synas endast som förgångna momenter i stammens utveckling.

3 Under sednaste hösttermin hade jag äran framställa senare delen af det katholska tidehvarfvet i Fdsd. historia. Vapnen hade med Torkel Knutsons tåg år 1293 slutat sitt första eröfringsarbete. Jag säger sitt första, emedan derefter återstod ännu i mer än 5 sekler att försvara eröfringen mot närmaste grannar. Detnna eröfring fortsattes sedan ännu genom sekler af en stundom beväpnad, merändels fredlig kolonisation, som framträngde allt längre mot landets inre och norra delar, – 13:de seklet hade stadgat de svenska vapnens öfvermakt; och begränsade dem genom fr. i Nbgfreden i Nöteborg 14:de seklet – befolkade norra Tavastland, norra Karelen, norra Satakunda och det inre af Österbotten, der qvarlefvorna af det gamla Qvenerfolket hopträngdes mellan Karelare, och Tavaster. och Österb.Österbotten

|6|

4 I allmhet visar oss 14:de seklet ännu ett folk och ett samhälle, stadda i görningen. Folket flyttar ännu sina bostäder, tränger undan hvarandra, kämpar i inbördes fejder – de två hufvudstam.hufvudstammarna ha ännu ej smultit ihop, det finns inga Ff.Finnar i den mening som nu – det finns blott Karelare – Tavaster – Qvener – Lappar – Svenskar – och Fd betyder ännu endast landets sydöstra hörn. Allt är ännu till hälften kaotiskt, en ny tingens ordning, som, svag, ochfta vanmäktig i sin början, bygger ett nytt Finland på askan af det förgångna. Denna Morgongryningen fördystrades af många nattliga skuggor. 14:de seklet var en blodig och våldsam tid, skakad af svåra frossbrytningar inom hela den svenska rikskroppen, och dess midt förhärjades af hvilka funno en motsvarighet i den alltförhärjande Digerdöden. Även folken hafva sina barnsjukdomar, och dessa framkallades här af dent vexande feodalväldet, som slutligen öfvermannade, nästan tillintetgjorde den svaga konungamakten. Vi skola icke glömma, att feodal-adeln, det andliga och verldsliga frälset, gentemot konungamakten representerade folket, och – likasom dess herredagar gjorde anpspråk på att ersätta de gamla folktingen, allshärjartingen, – och ur denna synpunkt var der visserligen en frihetskamp, hvari det suveräna folket, på grund af urgamla rättigheter, dikterade lagar framför och öfver konungen. Men denna frihet uppfattades som ståndsintresse och blef derigenom lika förtryckande för massan af folket, som för konungamakten. Det var den frihet för mig, som innebar träldom för andra, och som derföre städse utgjort folkens förbannelse. I stället för en konung fick folket många herrar, och olyckan ökades genom feodalväsendets arfsynd: de inbördes krigen, adel mot adel. Skaparen af detta adelsvälde, Magnus Ladulås, – sjelf den kraftigaste konung regent af Folkkungaätten,|7| var långtifrån att anade icke att hkenhvilken framtid af fejder, vanmakt och undergång han derigenom beredde sin egen dynasti. Feodalväldet i Sverige var i sj.sjelfva verket endast en reflex af tidsandan i hela det germaniska och latinska Europa, sådan den utbildat sig efter korstågen,. och nödvändigt derföre att Men återskenet kopian var svagare än originalet; fullt utbildadt organiseradt blef detta system aldrig i Sverige, än mindre i Finland. Dess varaktiga resultat, hvaraf vi ännu i våra dagar hafva en stark, – alltför stark – känning, var ståndsindelningen. De första stånd, som afsöndrade sig från folket och kringgärdade sig med voro prester och krigare, d. v. s. andlig och verldslig adel. När deras makt vexte så öfverväldigande, att den hotade tillintetgöra folk den friheten, som folket ej än hunnit glömma och som utgjorde det skandinaviska samhällets grundval, reste sig ur på denna grund bönderne under Engelbrekt och Sturarne, borgareståndet under de sistnämnde. Dessa båda ofrälse stånd följde snart de högre ståndens exempel och sökte kringgärda sig med privilegier – och så mottog Finland fran med det Skandinaviska samhället denna just då inbrytande delning i fyra stånd, som i stället för den enda förut exsisterande skillnaden mellan friborne män och trälar.

5 MenI folkets instinkt låg att försvara sig mot de hotande ingreppen uti dess frihet, och det försvarade sig värdigt, genom lagar. »Sjelfsvåldets tidehvarf för de stora blef lagstiftningens för de små.»konsekvensändrat/normaliserat (Uppl. lagen 1296 m. fl.) pPå samma gång som sina fyra stånd mottog Fd äfven de i det sv.svenska samhället rotade stora principerna af frihet, civilisation, humanitet. Fd har Bland de första under folkkungaätten här införda lagar voro att tacka för tvenne stora frihetsbefrielseverk, neml. träldomens afskaffande och qvinnofriden. Icke mindre vigtig var införandet af en sjelfständig domaremakt, hvars grundunderlag var den forngermaniska nämnden och hvars spets var lagmannen, båda enligt äldre lagar valde af folket sjelf. Denna stora garanti för friheten kunde sedan förfalskas, aldrig upphäfvas.

|8|

6 Sedan Fd omkr.omkring år 13254 fått egen lagman, ser man vidare [----]oläslig handstil 14:de seklet stadgades vidare genom eganderätten till jord stadgas genom skriftliga urkunder; man ser skatteväsendet ordnas och jemkas, stads- och handelspriveligier utfärdas och landets förvaltning ordnas genom indelning i höfdingadömen efter slotten. Slutligen, och när landet genom allt detta vunnit ett i någon mån stadgadt samhällsskick, ser man kon. Håkan år 1362 tilldela lagmannen öfver Österlanden (Fd) rättigheten att delt

7 I detta första civilisationsarbete gick kyrkan främst, och konungens förordning är oftast blott ett insegel på kyrkans beslut. Den första kända lagstiftning i Fd är kyrkans och gäller hennes inkomster. Den första skatt Fd erlade var till kyrkan. Men hon sträckte sin verksamhet längre än så. Sedan hon afträdt denna skatt till kronan, var hon ytterst mån om att trygga sin ställning med nya inkomster: matskott och tionde. Härunder låg tillika en herrskareplan: genom tionden kyrkan å ena sidan göras oberoende af sta den verldsliga makten, å andra sidan erkännas af folket som öfverhet, ty all skatt var ursprungl. tribut och innebar för den skattdragande en ställning af underdånighet. Härigenom blef tionden ett en måttstock för kyrkans herrskaremakt; och det kostade månget uppror och många bannstrålar, innan den blef införd i hela Finland. nNär slutligen den kraftfulle biskop Hemming slutligen på detta sätt skattlagt Fd, var också kyrkan dess verkliga herskarinna, och biskoparne i Åbo kallade Ff.Finnarne sina undersåter. Från denna tid utgjorde kath.katholska kyrkan i Fd folkets talman och genomdref hos konungen den ena förordningen efter den andra till landets bästa. Fd kom härigenom i ett slags separat ställning till Sverige, en ställning som legaliserades genom kon. Håkans bref af den 15 Febr. 1362, då Fds lagman med sina klerker och 12 man af all|9|mogen fingo rättighet att deltaga i Sveriges konungaval. Från denna urkund datera sig Fds politiska rättigheter. Dess betydelse ligger deri, att Sverige utgick ur hedendomen som en federativ stat, ett statsförbund af till hälften sjelfständiga provinser, motsvarande de fordna fylkena, hkahvilka förenat sig om en gemensam konung, men för öfrigt hade deras egna lagar, valde sina egna lagmän och röstade landskapsvis på tingen. När då Fd år 1362 erkändes lika berättigadt med de öfriga svenska landskapen, följaktligen äfven asvårtytttt berättigadt att som konung erkänna endast den som af landet blifvit dertill hyllad, innebar detta samma grad af sjelfständighet, som de svenska landskapen då ännu innehade. Men i nästföljande sekel såg man de sv.svenska landskapen smälta mera tillsamman, hu dels genom den gemensama striden mot det danska förtrycket, dels genom kon. Christofers allm. landslag af år 1442 – under det att Fd, skildt från Sverige af ett då halfva året ofarbart haf, och ännu mera skildt derifrån genom sin främmande nationalitet – fortfor att undgick denna sammansmältningsprocess och fortfor att stå i många afseenden isoleradt under sin biskopsstyrelse. Härigenom hände, att ehuru sv.svenska kronan alltid behöll sin nominela öfverhöghet öfver Fd, och tillsatte höfdingar och med bortgaf än större, än mindre delar af landet som län, åt var bandet mellan Fd och Sv. på 1400talet så löst, att här endast fattades en skrifven finsk lag, en Engelbrekt och ett folk af Dalkarlar, för att lösrycka landet från Sverige. Anledningar dertill saknades icke under unionstidens täta thronhvälfningar, men Fd förblef troget. – Det följde unionsstriderna passivt, nästan likgiltigt. Det tog delade sig engång, år 1457 för och emot Carl Knutson. Men derefter valde Fd samma år Fd valde på egen riksdag år 1457 Christian I till konung – och likasom det nära 50 år senare på egen riksdag korade Svante Sture till riksföreståndare.|10| – Provins under Sverige blef Fd egentligen först under Gustaf Wasas regering.

8 s. 24