Trettionionde Föreläsningen. 6/12 64

|279|

Trettionionde Föreläsningen. 6/12 64.

1 På en slätt vid Erfurt hade G. A. mönstrat sin här. Den var då endast 18,500 m.man stark. Flera regg.regementen måste upplosa voro så sammansmultna, att de måste upplösas l.eller sammanslås med hvarandra. Kon. hoppades likväl att, förenad med saxiska hären och hertig Georg af Lbg, blifva fienden vuxen. Han hade gifvit hert. af Lünebg ordres att stöta till honom med sin härafdelning, men hert. behagade icke lyda, utan gick i st.stället till Torgau, hvarigenom han blef afskuren från sv.svenska hufvudstyrkan. Detta var endast en tråd i en hel väfnad af förrädiska ränker. Det är numera uppdagadt, att kurf. af Saxen, – samme furste, som vid Bfeld hade G. A. att tacka för land och krona, – samme furste, för hvars räddning G. A. gick med en ringa styrka att locka Wstein efter sig till Bayern, – samme furste, som han nu för andra gången kom att rädda, hkenhvilken han samme furste hvars feghet och vankelmod han så skonsamt behandlat och för hkenhvilken han nu kom att offra sitt lif – det är utredt, säger jag, att samme Johan Georg af Saxen just vid denna tid låg i nya hemliga underhandlingar med Wstein och Kejsaren, i den falska förhoppning att dermed köpa sig fri, derest, som han nu förmodade, kejsarens vapen åter skulle blifva Svv.Svenskarne öfvermäktige, och spara sin egen här, för medan han den sv.svenska fördes till undergången. Alla hans befallningar till Arnheim att skynda visa sig ur denna synpunkt som idel spegelfäkteri, för att bedraga Sv.Svenskarne – Först lydde Arnheim alldeles icke; sedan lydde han så långsamt, att den saxiska hären i sin ordning blef afskuren från den sv.svenska

2 Men om G. A. blef öfverraskad af detta skändliga förräderi, blef Wstein icke mindre öfverraskad af kon:s ankomst till Saxen. När Wstein trodde honom vid Donau, stod han redan vid Erfurt. Sv.Svenska armén marscherade icke, den flög, – säger den italienske häfdatecknarn Gualdo.|280| Wstein såg sin plan att underlägga sig hela norra Tyskld genomkorsad; han fann sin motståndare starkt förskansad vid Naumbg, och vintern bröt in. Några dagar trodde sig verlden få se skådespelet af de fientliga båda lägren vid Nürnbg förnyadt. Men Wsteins fyndiga snille uppgjorde en listig plan. Han marscherade d. 4 Nov. till Lützen, för att gå i vinterqvarter och spridde der sitt rytteri öfver landet. Derifrån tillät han Ppheim att, på enträgen begäran, med 12,000 man rycka ned emot Rhen, för att der hejda Sv:sSvenskarnes framsteg. Ppheim. Under allt detta låg en list. Han Wstein hoppades att kon. skulle begagna den härigenom öppna vägen till Dresden för att framrycka till denna kurf:skurfurstens beskydd. Gjorde Kon. detta, så voro dis Wsteins dispositioner så ställda, att Wstein han skulle med sin samlade styrka falla honom kon. i ryggen och sidorna och alldeles förkrossa honom.

3 Men kon. genomskådade denna plan och rörde sig icke. väntade. Sedan han i 5 dagar förgäfves väntat i Naumsvårtyttburg sina förrädisvårtyttske bundsförvandter, kom Ssöndagen den 4/14 Nov. kom en saxisk bonde med ett uppsnappadt bref från Wstein till Colloredo, med underrättelse om Wsteins marsch till Lützen och Ppheims till Halle. Man höll ett krigsråd: hert. Bernhard rådde till anfall, Kniephausen afrådde. Kon. delade hans Knph:s mening, men bröt upp från Naumbg, för att ofsvårläst p.g.a. strykningv rekognoscera ställningen och gå den anryckande saxiska armén till mötes. Det var månd. d. 15 Nov. kl. 4 på morg. Kl. 10 f. m. kommo säkra underrättelser om Ppheims aftåg och att Wsteins trupper lågo spridda i byarna kring Lützen. »Nu – utropade kon. – tror jag sannerligen, att Gud gifvit fienderne i min hand!» – och beslöt ögonblickligen att öfverraska och tillintetgöra sin motståndare, innan denne hann samla sin styrka.

|281|

4 Kejs.Kejserlige öfversten Colloredo var den förste, som från slottstornet i Weissenfels, der han qvarlemnats för att bevaka Sv:sSvenskarnes rörelser, blef varse deras kolonner på vägen till Lützen. Genast underrättade han Wstein derom med den öfverenskomna signalen, tre kanonskott. Högeligen öfverraskad, skyndade Wstein att uppbjuda hela sitt fältherresnille för att möta den hotande faran. Larm skjöts, Hans ilbud kringflögo öfverallt för att samla de spridda trupperna och till Ppheim skref han: »Lemna allt i sticket, och skynda hit med allt folk och alla kanoner, ty fienden rycker an!» Denna ordre fanns sedan på Ppheims bröst, färgad af hans blod, och förvaras ännu i Wien. – DMen denna ordre afgick först d. 15 Nov. sent på aftonen, kom först midt i natten till Ppheim. Derefter skulle denne samla sitt folk och sedan marscheraoriginal: marscher 4½ t.tyska mil = 3 sv.svenska från Halle till Lützen, hvaraf följden blef att han Ppheim ej kunde framkomma förr än kl. 3 på e.m. följande dagen. Hela slagets utgång berodde således på att allt var afgjordt derförinnan.

5 Men äfven den visaste bland dödlige kan icke på förhand beräkna allt. Ett halmstrå kan korsa mskansmenniskans klokaste beräkningar: och hinder attf detta slag ställde sig i vägen för sv.svenska arméns skyndsama marsch. G. A:s hela plan gick ut på att ännu s. d.samma dag d. 5 Nov. öfverraska den oförberedda fienden, och det syntes med hans vanliga snabbhet icke omöjligt, emedan afståndet från Naumbg till Lützen är föga mer än 3 t.tyska (2 sv.svenska) mil. Men för att passera denna väg, måste man öfvergå en liten sumpig bäck Rippach kl. 2 e. m. – Isolani, kroater – – passagen var trång, den tog tid, – höstdagen.

|282|

6 RepetitionRepetition 30/11 68. Tåget till Bajern. Wstein i Saxen. Budskap i Neubg. Förräderi. G. A. i Erfurt, Naumbg. Wsteins list. Ppheim. – Svv:sSvenskarnes marsch. 5svårtytt Nov. g. st.gamla stilen Tidens vigt. Rippach.

7 När man sv.svenska hären öfvergått Rippach, kom man den från de sista höjderna af Thur.wald till en stor slätt af nyss plöjda åkrar. Marschen var tung, slätten tycktes aldrig vilja taga slut för Sv:sSvenskarnes otålighet, och så öfverraskades de af mörkret innan de hunno fram till Lützen. Hela Missnöjd lät kon. hären bivuakerade på fältet och skalladesammankallade åter ett krigsråd. Åter afstyrkte Knieph, åter rådde hert. Bernhard till anfall. Hert. Bhd. Denna gång var kon. af hans mening. »Det är bäst att tvätta sig riktigt ren, sedan man engång kommit i badet.» NödAlla förberedelser vidtogos för att genast vid dagningen börja striden, och kon. tillbragte natten uti sin vagn med hert. och Kniephausen.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning

8 Det slagfält, på hkethvilket det blodiga sorgespelet vid Lützen utkämpades, består af en oafbruten slätt af åkerfält, der man, vänd mot norr, har på venster hand staden Lützen, på höger hand en sumpig skogsdunge Skölziger Wald; framföre i norr vägen till Leipzig och bakom uti söder byn Meuchen. Utom la Denna slätt var öfverallt genomkorsad af åkerdiken och bland dem dessutom af ett ovanligt en bredt och djupt af vatt afloppsdike, som kanal, som sammanband Elster med Saalefloden och kallades Flossgraben. Åkerjorden var uppblött af höstvätan och ishti synnerhet sumpig invid dikena. Landsvägen hade på samma sätt 3 fot djupa 4 f.fot breda diken på båda sidor, dels för vattenafloppet, dels för att hindra vägfarande att köra in på åkrarna. Norrom Lützen höjde sig slätten omärkligt till en backe som kallades Galgbacken, och der stodo väderqvarnar. För öfrigt bör märkas, att Lützen var omgifvet af murar och trädgårdar samt hade ett slott med vallar och grafvar.

9 Under natten samlades efterhand de spridda kejs.kejserliga regementerna och uppställdes under mörkret i slagordning på ett sätt som vittnar om Wsteins utmärkta fältherresnille. Den kejs.kejserliga hären uppställdes i riktning från S. V. till N. O. med fronten|283| mot S. O., kavalleriet på flyglarna, infanteriet i 45 stora fyrkanter i centern med Wsteins eget befäl. Hela Wsteins styrka utom Ppheim beräknades till 25 à 28000 man. Högra kejs.kejserliga flygeln anfördes af gen fältmarsk. Holk, den venstra af gen. Götz. Framför centern stod ett batteri af 7 grofva kanoner, och 14 andra kan.kanoner uppfördes vid väderqvarnarna. Trädgårdarna besattes med musketörer, och hela natten användes med största ifver att göra dikena på båda sidor om landsvägen bredare och djupare, hvarefter från dem uppkastades en jordvall mot vägen och dikena besattes med 3 rader musketörer – en anordning, som sedan blef ganska mördande för Svv.Svenskarne Genom allt detta blef de kejserligas ställning omöjlig att kringgå. Wsteins plan var att på detta sätt bringa sin anfallande fiende i oordning, derpå skicka ständigt friska trupper från centern emot honom och sedan, efter Ppheims ankomst, tillintetgöra honom. Men äfven denna välberäknade plan stötte mot hinder, som ingen klokhet kunde beräkna.

10 Sv.Svenska armén hade ryckt fram från S. V. och utbredde sig kl. 4–5 på morg. öfver åkerfälten gentemot de kej.kejserlige från S. V. till N. O. med fronten emot NV. Uppställningen var densamma som vid Bfeld och på två slaglinier, med infanteriet i centern och kavalleriet på flyglarna. Högra flygeln, som anfördes af kon. sjelf, bestod af 3,000 ryttare, mellan hkahvilka stodo uppställde 1000 musketörer. Ytterst till höger stodo, här som vid Bfeld, de f.finska ryttarne, 8 kompanier, tills.tillsammans 500 man, under öfv. Stålhandske. Dernäst följde Westgöthar, Sörmlänningar, Upplänningar, Östgöthar, Smålänningar och så Tyskar. Centern kommenderades af gen.major Nils Brahe och bakom honom gen.maj. Kniephausen, samt bestod dels aforiginal: Tyskar, dels af sv.svenska brigaden och gula brig och gröna under Öfv. Kyle,. och deribland Till sv.svenska brigaden hörde 8 komp. Finnar, qvarlefvan af dessa ÖbottningarÖsterbottningar, Åbolänningar och Karelare, hkahvilka sammansmultit under så många strider och nu utgjorde 400 man. Ff:sFinnarnes antal i slaget vid Lützen uppgick enl. denna beräkning till 900 man. – Venstra flygeln under hert. Bernhards befäl bestod af Liffl.Liflänningar, Kurl.Kurländare och Tyskar. 26 kanoner framför centern, 20 framför hvardera flygeln, dessutom fältkanoner. Hela sv.svenska styrkan 18,500 man.

|284|

11 Novembernattenoriginal: Natten var mörk; och med kon. slumrade ett par timmar oroligt i vagnen och uppstod redan kort efter midnatt. Han iklädde sig sin gula elghudskyller och sin grå öfverrock; harnesk tålde han ej för blessyren från Dirschau. – »Gud är mitt harnesk.» Fastande besteg han sin hvita springare stridshäst, men emedan denna om några timmar tröttnade under hans tyngd, måste han senare ombyta häst och red då samma bruna gange springare, som burit honom under slaget vid Bfeld. Omgifning.

12 Tisdagen Den 6/16 November 1632 bröt in. Solen gick upp kl. efter närmare; man kunde I den grå morgonskymningen kunde man från sv.svenska lederna i början urskilja Lützens torn, murar och väderqvarnar, från hkahvilka kejs.kejserliga musketörer började skjuta på ströfvande sv.svenska kavalleripiketer. Nu marscherade sv.svenska linierna något norrut, gjorde en half svängning åt venster och stodo kl. 8 på morg. gentemot fienden med endast 2000 alnar ifrån honom. Trossen hade stadnat vid byn Meuchen. – Solen gick upp. Men en tät dimma utbredde sig öfver nejdenoriginal: nöjden, och i st.stället att glesna, tätnade den alltmera, i sakta sväfvande luftvågosvårtyttr så att kl. 8 knappt de närmaste trupperna kunde se hvarandra, långt mindre fienden. Anfallet måste uppskjutas. – Då lät kon. hålla morgonbönsvårläst p.g.a. inbindning/konservering och alla regementerna, hörbara, men osynliga för hvarandra, uppstämde p Luthers psalm: »Vår Gud är oss en väldig borg». Derefter red kon. genom lederna och tilltalade skildt Tyskarne, skildt Sv.Svenskarne och Ff.Finnarne »Käre vänner och landsmän! – sade han till dessa – I dag är tiden kommen att visa hvad I lärt i så mången drabbning. Der hafven I fienden, ej på ett högt berg och bakom starka förskansningar, utan på fältet. I veten huru denne fiende härtills skytt öppna fältet, och att han nu låter det komma till fältslag, sker icke frivilligt och af hopp om seger, utan emedan han ej längre kunnat undvika edra vapen. Derföre gören eder färdige, hållen eder väl som tappre soldater! Står faste vid hvarandra och fäkter ridderligen för eder Gud, edert fädernesland och eder konung! Jag vill då belöna eder alla, så att I hafven orsak att tacka mig derför; men|285| om I icke fäkten, så skall visserligen intet ben af oss alla komma tillbaka till Sverige!» – Tyskarne bad han besinna, att deras timliga och eviga välfärd berodde på slagets utgång samt påminte dem om den herrliga seger deras tapperhet ett år förut helt nära denna valplats varit med om att tillkämpa sig. Alla trupperna svarade med glada hurrarop, och att de icke sveko sin konungs förväntan, det visade striden. Mången trodde sig likväl märka, att kon. denna morgon icke visade samma segerglada förtröstan som förr. Det var som hade morgonens dimmor omtöcknat hans ande och stängt all vidare utsigt för hans profetiska blick. När han red förbi blå regementet, ropade han: »I dag, gossar, skola vi göra slut på alla våra besvär.» – Tidens vidskepelse anmärkte att hans häst snafvade två gånger under denna ridt. Den sv.svenska lösen var åter: »Gud med oss!» De kejserliges var likaså den gamla: »Jesus Maria!» – Wstein Messa. talade uppmuntrande till sina öfverstar, men ej till sitt folk: han steg ej gerna ned från sin höghet till det kamratskap, som alstras af strid och faror. Besvärad af gikt i fötterna, åkte han i vagn gen förbi lederna, helsande soldaterne med mera stränga, än nådiga blickar. Richelieu: likasom ville han låta dem veta – och bBredvid leddes hans stridshäst med ombundna stigbygl.svårläst p.g.a. radslutstigbyglar

13 Härefter förflöto ytterligare tvenne timmar i dimman, och för hvarje minut vexte konungens oroliga väntan, ty hvarje stund kunde Ppheim ankomma och gifva fienden afgjord öfvermakt. För att skingra sin oro, vädjade kon. än engång till härarnes Gud och uppstämde sjelf med hög röst tvenne psalmer efter hvarandra: »Gud vare oss nådig och huld!» – samt »Förfäras ej, du lilla hop!» hkenhvilken sednare psalm han kort förut hade författat. De mörka, töckniga lederna stämde in: det var en döds der låg ett dödens allvar i dessa djupa psalmböner, men äfven och för de flesta var det en dödsberedelse, men ock en sådan, med hkenhvilken en frimodig glädje att gerna dö för allt hvad lifvet äger heligt och dyrbart.

14 Så led den korta, dyrbara dagen, af hkenhvilken hvarje minut ej kunde uppvägas med guld, framåt ända till kl. 10–11 f. m. Då begynte en lätt vind att skingra de täta töcknen, men de skingrades aldrig under hela dagen fullkomligt, hvarföre det var svårt att öfverskåda hela slagfältet; och deraf häröra de många motsägande berättelser man har om detta slag.

|286|

15 Likasom bakom en upprullad gardin visade sig nu plötsligt de långa kejserligas m långa leder af blixtrande vapen helt nära. Då knäppte kon. båda händerna kring sitt svärdfäste, lyftade sin blick mot himmelen och utropade: »Nu vilje vi deran i Guds namn! Jesu, Jesu, Jesu, låt oss i dag strida till ditt heliga namns ära!» – sSvängde derpå svärdet öfver hufvudet och kommenderade: »framåt!» Genast satte sig Sv.Svenska arméns första slaglinie i marsch framåt. I detta ögonblick såg man staden Lützen brinna, antänd af de kejserlige för att skydda deras högra flank.

16 RepetitionRepetition. Sax.Saxiskt förräderi. Pheim, Halle. G. A:s beslut. 5 Nov. Rippach. För sent. Slagfältet. 25- à 28000 18,500 = 900 Ff.Finnar Kon. tal. Psalmer Väntan.

17 I samma stund begynte kanonaden på båda sidor, först med några skott i sender, för att pröfva distansen, snart allt tätare och med fördel för de kejserl., hkashvilkas högre belägna kanoner vid väderqvarnarna begynte att fälla den ena efter den andra på Sv:sSvenskarnes venstra flygel. Ju närmare man kom, desto flera begynte här falla. – Landsvägen. – Kon, piken i hand – främst – afstod. – åter till häst

18 Omgifn. hert. Frans Albr. af S. Lauenburg – hofmarskalken Kreilsheim – kammarherrarne Truchsess och Molck – pagen Leubelfingen och lifknekten Erland Lindelöf, samt ridknektarne Anders Jönsson och Jakob Erikson.