Fyrtioförsta Föreläsningen. 9/12 64

Fyrtioförsta Föreläsningen. 9/12 64.

1 obs. Den 7 Nov. kl. 2 på morgonen uppbröt Wstein i mörkret från sin oroliga bivuak i närheten af slagfältet och anträdde, skyddad af Ppheims infanteri, återtåget till Leipzig, der han inträffade på f.m. Men fruktande att blifva afskuren, fortsatte han ännu s. d.samma dag kl. 6 e. m. reträtten till Chemnitz, för att förena sig med Gallas korps, hvarefter han förlade återstoden af sin här uti vinterqvarter i Böhmen. Den sv.svenska hären tågade morgonen efter slaget till Weissenfels. och räknade då 12,000 stridbare män, 8000 till fot och 4000 till häst, hkahvilka enhälligt utkorade hert. Bernhard af S. W. till öfverbefälhafvare.

2 Närmaste följden af slaget vid Lützen var Saxens befriande och det fullkomliga tillintetgörandet af Wsteins plan att bemäktiga sig Sv:sSvenskarnes operationsbas i norra Tyskland, afskära dem all förbindelse med moderlandet och beröfva dem alla deras hjelpkällor i det protestantiska Tyskland. Såvida voro motsvar. följderna de stora offer slaget kostat: men deremot misslyckades G: A:s afsigt att alldeles tillintetgöra Wsteins här. Båda arméerna|296| hade lidit så mycket, att under det följande året inträdde en jemnvigt i krafter, hkenhvilken förlängde kriget utan afgörande resultat, intilldess att slaget vid Nördlingen sedan för en tid åter gaf de kejs.kejserliga vapnen deras öfvervigt.

3 Den spillra af sin här, som Wstein morgonen efter slaget förmådde hopsamla, utgjorde endast 10,000 m.man i ett bedröfligt tillstånd, utan artilleri, många utan vapen och utan fanor. Efterhand uppsökte en del af de åt alla håll spridda flyktingarna sina fanor, men många uteblefvo af fruktan för den stränge fältherrens räfst. I Prag lät Wstein på vintern hålla en ransakning med dem som förhållit sig väl eller illa i slaget vid Lützen. Piccolomini fick 10,000 thaler flor.floriner – Ppheim en praktfull minnesvård och hans enka pension 4000 g.gulden, flera andra belönades med pgarpengar och gods = 85,210 floriner. Derpå D. 14 Febr. hölls räfst med dem som flytt eller fäktat illa. 11 officerare, bland dem både grefvar och friherrar, halshöggos, 7 andra förklarades ärelöse, och deras 40 officerares namn spikades på galgen; äfven ett antal soldater dömdes till bilan eller till galgen: mångas gods konfiskerades. Och likväl förkunnades slaget vid L. öfver hela den kath.katholska verlden som en lysande seger: Tedeum etc.

4 Kon. G. A. hade på Lützens slagfält ett talrikt och godt sällskap i döden. Öfver 9000 fallne krigare betäckte det blodiga fältet, oberäknadt dem som på andra orter afledo af sina blessyrer. De kejs.kejserlige hade förlorat omkr. 6000, sv.svenska armén omkr. 4,500 i döde och sårade – således af hela antalet stridande mer än hvar 4:de man. Ganska få blefvo fångne. IshetI synnerhet var förlusten af officerare på båda sidor ovanligt stor, och några få steg från G. A. föll mottog den ridderligaste bland alla hans motståndare döden uti sitt hjerta. – Gottfrid Henrik, grefve af Pappenheim, var född 1594, samma år som G. A. och af en ädel schwabisk slägt i Böhmen.|297| Vid sin födelse Den nyfödde gossen bar på sin panna två röda strimmor i form af tvenne korslagda svärd, hvkahvilka hans familj förde i vapensköldemärketn. Detta födelsemärke försvann, när han vexte till, men hvarje gång hans ansigte ännu i äldre år färgades af vredens rodnad, blefvo de två korsade svärden synliga på hans panna. Hans uppfostran var ämnad för lagfarenheten, han studerade vid flera universiteter, gjorde resor kring hela södra Europa och anställdes som bisittare vid rikshofrätten i Prag. Men naturen hade ämnat honom till krigare: han var en högrest man af stolt och ädel gestalt, begåfvad med utomordentlig kroppsstyrka och ett så oförfäradt mod, att faran var hans högsta lust och att han alldrig trifdes så väl som midt i slagtningens hetaste hvimmel. 254 år gammal, grep han vid 30åra krigets utbrott till svärdet, blef utn.utnämndes af snart till öfverste uti ligans här och blef 1620 efter slaget på Hvita berget vid Prag qvarliggande som död med 6 stora och 14 mindre blessyrer, men upptogs af en soldat och kom åter till lifs genom sin jättestarka natur. Från denna dag begynte hans rykte: han tjenade under Tilly och Wallenstein, men förde ock deremellan krig på egen hand; stormade Magdeburg och var ett helt år efter slaget vid Bfeld den ende som förstod att med en obetydlig styrka bjuda Sv.Svenskarne spetsen uti Westfalen. Maestricht. På hundrade slagfält hade han trotsat döden med det oförvägnaste mod, intilldess att Stålhandskes kula vid Lützen slöt hans hjeltebana. Ännu ville han trotsigt hugga in på Finnarne, när ändtligen blodförlusten tvang honom att låta bortföra sig ur striden, och under vägen till Leipzig slöt han sitt lif bragdrika lif med dessa ord: »säg åt Wstein att jag dör nöjd, när jag vet att med mig har fallit den oförsonlige fienden till vår heliga tro.» Efter hans död fann man hans kropp betäckt af mer än hundrade ärr och hans ansigte till den grad sönderhugget, att han det knappt kunde var igenkänneligt.|298| När man afräknar krigets förvildande inverkan äfven på de ädlaste karakterer, var Ppheim en lysande företeelse af högsinta, ridderliga egenskaper, afgudad af sitt folk och så frikostig, att han som eröfrat och brandskattat så många rika städer, behöll ingenting för sig sjelf, utan utdelade allt åt sina soldater. Äran var det mål, för hkethvilket han stred, lycklig i sin öfvertygelse att tillika strida för tro och fädernesland. Detta i förening med hans beundrade mod, gaf hans uppträdande något storartadt och jättelikt, som gjorde att katholikerne gerna framställde honom som deras firade troshjelte i motsats till Lutheranernes G. A. De hade om honom den sägen, att en gammal munk förutspått, huru en med ärr betäckt Ppheim, ridande på en hvit häst, skulle med egen hand nedlägga en stor konung från Norden. Sannolikt kände Ppheim sjelf denna sägen, och den sporrade än mer hans ärelystnad att personligen mäta sig i envigeskampf med den sv.svenska konungen. G. A., som förstod att värdera en ridderlig motståndare, värderade äfven Ppheim högt och brukade företrädesvis kalla honom soldaten. Man har också anmärkt en sällsam likhet i dessa båda motståndares öden. Födda på samma år, stupade båda på samma dag och samma slagfält. Båda bildade likasom den glänsande spetsen af deras kämpande trosläror. Med Ppheim föll katholicismensoriginal: kathocilismens tappraste riddare, med G. A. föll lutherdomens; och efter dem drefvo dvergarne sletos sedan om dessa jättars qvarlåtenskap, och deras stora århundrade frambragte väl efter dem andra storheter, men få eller inga, som stå i renare glans för efterverlden.

5 RepetitionRepetition 3/12 68. Lützen. Andra anfallet. Allt svigtade. Förgäfves – Kl. 3. Ppheim kommer! Hans fall mot Sth. Centern, gula, blå brig. Gröna, Sv. brig. Kl. 4–5. Kniephausen: 5000 m.man 9000 m.man †. Ppheim.

6 Sådan var den motståndarene, med hkenhvilken Ff.Finnarne hade den äran att kämpa på Bfelds och Lützens slagfält; sådan den hjelte, hkenhvilken de tvenne gånger hade den ännu sällsyntare äran att besegra.

|299|

7 Sv. förlorade vid Lützen gen.maj. Nils Brahe, broder till den för Fd så märkvärdige P. Brahe; vidare fursten af Anhalt och 5 öfverstar och offc.officerare döde: bland de sårade öfverstarne Winckel, Thurn m. fl. officerare. Det syntes dock dem och verlden, som betydde alla öfrigas tappra ädla blod ringa mot det, hvarmed deras store konung denna dag hade fuktat förevigat Lns fält. – Stålhandske med sitt folk hade återtagit den plats, der kon. föll, men det dröjde långt inpå natten, innan man vid facklornas sken lyckades upptäcka och igenkänna honom bland den stora mängden af döde, som lågo än spridde, än i högar öfver hvarandra i den blodiga mullen. Hansn återfanns plundrad,svårläst p.g.a. inbindning/konservering nästan naken, höljd af blod och stoft, med ansigtet mot marken söndertrampad af vänner och fiender, som sedan ridit öfver honom,. Sällan såg man hyddan för en jordisk storhet fullständigare krossad – och dock, hvad betydde hyddan emot den glänsande strimma af ljus, som hans ande efterlemnat! – Ännu samma natt fördes den fallne på en ammunitionsvagn till byn Meuchens kyrka, der man tvådde den döde och – okunnig om kon:s i lifstiden yttrade motvilja mot alla sådana omgångar – balsamerade honom och begrof hans inelfvor i kyrkan. Byns fattige skolmästare höll då en gudstjenst i kyrkan vid facklornas sken, och en af krigarne – soldat eller offic. – höll ett slags liktal, sådant en soldat kan hålla, nyss åter kommen från slagfältet. Derefter fördes den döde till närmaste hus och lades på ett bord, som ännu visas för främlingar. Skolmästaren, som tillika var snickare i byn, sammanslog en kista af ohyflade bräder, tilldess. och i den fördes den döde till Weissenfels. Der balsamerades han af apothekaren Caspar: man räknade då nio blessyrer i hans kropp, utom ärren af hans många föregående sår, vittnen om det mod, hvarmed han lika med den ringaste af hans soldater, utsatt sig för faran.|300| Hit skyndade Maria Eleonora med en sorg utan mått och fick den dödes ovanligt stora hjerta, hkethvilket hon sedan förvarade i en dosa af guld. Hennes bref.original: bref, Från Weissenfels fördes kon:s stoft till Wittenberg, der det stod en natt öfver i slottskyrkan, bevakadt af 400 Smålands ryttare och, enligt samt ögonvittnens berättelse, ännu förundransvärdt likt. Härifrån fördes den döde under klockornas klang och folkets välsignelser till Wolgastsvårläst p.g.a. inbindning/konservering och derifrån följande sommar till Nyköping. Maria Eleonoras egensinniga sorg fördröjde begrafningen: hon kunde ej förmås att skilja sig från sin älskade herre, hvars liflösa lemningar hon natt och dag allt ännu fann en med med smärtans vällust ofta betraktade. Först sommaren 1634 nödgades hon gifva vika för presterskapets allvarliga föreställningar. Då fördes gick det högtidliga tåget till Stockholm, och G. A:s förgängliga hydda nedsattes, enligt hans eget förordnande, i Riddarholmskyrkans för honom byggda grafkor, der landsmän och främlingar ännu ofta stadna vid den kalla marmorn med vördnad, kärlek och beundran för ett af de ädlaste minnen i häfderna. fanorna – Grafven öppnad. Mustachen.

8 RepetitionRepetition 26/11 74. Första anfallet kl. 11. Andra kl. 2. Tredje kl. 4½. Pappenhm kl. 3½. Qvällen. Wallenstein. Vinst & förlust. Sägner.

9 Från denna graf, som innesluter det förgängliga af en stor man, skola vi vända oss till det oförgängliga minne han efterlemnat uti historien och i sina folks kärlek. och uti historien.

10 Augustus. Gregorius. Ludvig XIV Fredrik II Napoleon I A. Wallenstein.

11 Den sanna storheten är icke en bild af marmor, för hkenhvilken mskornamenniskorna, beundrande, men svala, nederfalla; icke heller den storhet, som sväller af lyckan i dag, för att i morgon åter falla till stoft; icke heller den storhet, som mskormenniskor gerna söka i det kolossala, det förvånande, bländande, oerhörda, eller ofattliga. Den sanna storheten är icke kejsar Augustus, dyrkad som en gud på sin thron öfver frihetens ruiner; icke verldsstormarenne Attila och Dschingis Khan|301| med riken utan gräns, byggda på mskorsmenniskors trampade lycka; – icke Gregorius VII med sin universalmonarki öfver samvetena; – icke Albrecht Wallenstein med sin demoniska storhet, målad på sin triumfvagn i Böhmens slott; – icke Ludvig XIV, född i purpurn och smickrad af ve[-]oläslig handstil ett helt tidehvarf; – icke Fredrik II, kallad den ende, Polens sönderstyckare; – ja, få af dem, som en krypande bländad samtid hedrat i fåvitsko med storhetens äretitel. Den sanna storheten är den som förelagt sig ett stort lefnadsmål och uppoffrar allt för dess uppnående; ett inbegrepp af det som msklighetenmenskligheten med rätta aktar högst bland personliga egenskaper: snille, hjerta, dygd, vishet, handlingskraft, en hög blick, en ädel vilja, stora mål, rättfärdiga handlingar, försakelse af sig sjelf,original: sjelf och mod att offra allt lefva och dö för sin pligt och samvete, och som pröfvosten på allt detta kärlek till msklighetenmenskligheten, förutan hkenhvilken allt är en ljudande malm och en klingande bjellra, – med ett ord, det är Sokrates, Epaminondas, Aristides, Titus, Belizar, Alfred – Carl. Gottfrid af Bouillon, Huss, Luther, Gustaf II Adolf och efter honom ännu några få bland msklighetensmensklighetens utkorade. OchSå liksomoriginal: Liksom han sjelf mer än något bevis talar för hans storhet den kärlek, som i tvenne sekler stått välsignande kring hans graf. Hans bittraste fiende, kejsar Ferdinand, utgjöt tårar vid underrättelsen om hans död; deraf kan man föreställa sig med hkahvilka känslor denna underrättelse mottogs af hans svenska, hans finska folk. Aldrig har en konung, aldrig har en mskamenniska varit mera älskad och mera förtjent att vara det. Vi ha sett honom omgifven af Fds samlade ständer, i en tid full af nöd och bekymmer, vädja till denna folkets kärlek, och aldrig har ett folk med mera redoboget besvarat en maning att offra allt för konung och fädernesland. Det var en glädje och en ära att följa en sådan konung i döden. Och när han föll, fanns visserligen intet öga torrt i allt Sv:s och Fds och Sv:s land. Skillnaden är att det sv.svenska folket funnit tillfälle att uttala sin kärlek och sin beundran i marmor och koppar, i ärestoder och hedersminnen, under det att det f.finska folket – tyst som alltid – icke har funnit ett särskildt uttryck för sin kärlek och nöjts – med att bevittna den kärlek med sina söners blod vid hans sida. RepetitionRepetition 4/12 68. Konungens stoft.

|302|

12 Hans yttre redan förkunnade hjelten. Ett hufvud högre – fetma – Mod och höghet glänste ur hans stora blå ögon. Han hade sin faders stränga allvar, mildradt af en stor själs godhet. Näsan krökt, håret ljusgult – re d’orospråk: italienska. Om hans fältherresnille har man ett kompetent intyg af Napoleon I, som räknade G. A. bland verldshistoriens 8 stora härförare: Alex. – Hannibal – J. Cæsar, G. A., Turenne, Eugène, Fredrik II, Napoleon. – Jmf. med Napoleon. 65 sid. 44. I G. A:s lif kunna vi tydligt urskilja tre perioder, under hkahvilka hans ande vexte till storhet och på samma gång hans lefnadsmål ställdes högre. Den första var hans ynglingaålder från det han vid 17 år uppsteg på thronen intill Stolbova fred år 1617. Han genomgick då pröfningens hårda skola; han mottog ett utarmadt, vanmäktigt rike i krig med alla sina grannar, och förde det, stödd på folkets tillgifvenhet, till seger och ära, ja till entt stort mäktigt steg närmare dess politiska storhet, som var så nära förknippad med herraväldet öfver Ösjön. Detta var G. A:s första krigsskola under Jac. DelaG:s mästerliga ledning; sina reger. principer hade han lärt af fadren; Carl IX. Och hvad han begynt under dessa pröfningens år, det fullbordade han sedermera under den andra perioden af sin regering från 1617 till 1630. Det var då han med en sådan vis klokhet, med en så outtröttelig omsorg bragte ordning och klarhet i det sv.svenska, det f.finska samhället och förde det från medeltidens traditioner till in i en ny tids förhållanden, byggda visserl., såsom det behöfdes, på en stark konungamakt, men framförallt på de stora principerna af rättvisa och upplysning. Det var då han fullkomligt omskapade rätte lagskipningen i Fd och gaf den lade kronan derpå med Åbo hofrätt; det var då han satte gränser för det godtycke, som trampade folkets rätt under fötterna; det var slutl. då han ordnade folkrepresentationen, reorganiserade landets läroverk och med stiftandet af Åbo gymnasium lade grunden till Fds universitet. Och detta fredens verk allt utförde han medan han hvarje sommar kämpade i Polen för krona och rike och medan han der utbildade den krigskonst, hkenhvilken han sedan hade att tacka för sina segrar och som gjorde hans namn –

|303|

13 Efter denna tid indrogs han med 30 åra kriget i den tredje och sista perioden af hans regering, hans europeiska storhets tidskifte. Bättre förberedd än han har ingen gått till så stora värf. Vi veta hvad det gällde: det var den dubbla kampen för tro och frihet, hotade af hersklystnadens och samvetstvångets förenade makter. I denntta tidskifte gick G. A. icke blott utom sitt rikes gränser; hans personlighet vexte tillika långt öfver betydelsen af Sv:s konung, af detta snömajestät, åt hkethvilket verldens mäktige i början så föraktligt logo. Han blef lutherdomens och frihetens förklarade kämpe, han blef Europas mest framstående man, han vexte, såsom representant af den nya tidens idéer i kamp emot medeltidens mörker, till en verldshistorisk betydelse. Detta blef efterhand allt klarare för honom sjelf. Och om han i denna ställning åsyftade upprättandet af ett storsvårtyttt protest.protestantiskt kejsaredöme, hkethvilket är nästan otvifvelaktigt, men för hkethvilket jag ej nu hinner anföra bevisen, – hvad mer? Skola vi döma honom så lågt, att vi anse denna plan för ett foster af små karakterers personliga ärelystnad? – Nej, hvad mskligmensklig svaghet, som för ett ögonblick må ha blandats deri, det vissa är att denna plan var en följdriktig konseqvens utaf sjelfva striden för frihet och ljus, och att detta stora rike, byggdt på de stora principer, för hkahvilka han kämpade, skulle hafva blifvit kronan på hans verk och ett starkt värn för msklighetensmensklighetens ädlaste sträfvanden. – Men G. A. föll och med honom hans rike. Hvem kan utgrunda försynens mening dermed?|304| Hvem säger oss, att han icke föll uti i sin rätta stund – så ren, så obefläckad som få dödliga slutat sitt lif – under det att äfven han, om han fått längre lefva och segra, måhända skulle under maktens och framgångens frestelser hafva sparats som ett bevis, att ingen dödlig, äfven den störste och ädlaste, är fritagen från mskligamenskliga villor. Må vi derföre icke sluta hans historia med sorg öfver att en stor man gått bort i sin i hvad man ville kalla hans halfva bana, utan snarare med en känsla af hög glädje att engång hafva mött i historien en personlighet så ren, så ädel, så upphöjd, så sannt mskligtsvårtytt stor, som G. II Adolf. Han efterlemnade dock ett stort verk: han har räddat samvetsfriheten. Och derföre, säger Geijer, har han segrat i sjelfva döden.

»Böj Svea knä vid griften» –

15 Nej – icke der – vid G. II Adolfs graf skola Sv. och F. böja knä, ty han var Sv:s, han var Fds störste konung.