Åttonde Föreläsningen. 5 Okt. 71

FjerÅttonde Föreläsningen. 5 Okt. 71.

1 Finska och Bottniska vikarnas daning stå i nära samband med hela Östersjöns och denna åter med eEuropas öfriga kontinent. Det synes är icke någon tillfällighet, att större höjningar på jordytan vanligen hafva vid sin sida större sänkningar. Detta sammanhänger med jordskorpans första daning under en period af våldsama revolutioner, när detta ännu svaga och halfmjuka skal likasom skrynklat sig och eller antagit en vågformig gestalt, så att vid sidan af vågberget vanligen uppstått en vågdal, der grunden för öfrigt varit sådan, att den gifvit efter för tryckningen. På detta sätt|43||61| äro Kaspiska hafvet och Aralsjön dalbottnar, uppkomna genom Altaikedjans motsvarande frampressande, Svarta hafvet har inklämts mellan Kaukasuskedjan och andra omgifvande bergsryggar, Medelhafvets djupa ränna är vågdalen mellan Atlaskedjan och Alperna med deras många förgreningar i öster och vester, hvaremot den nNordasiatiska slättenen och norra Ryssland, genom frånvaron af bergsryggar antagit formen af en ofantelig, mot Ishafsdalen sluttande slätt. Östersjön är otvifvelaktigt en dalbotten, som uppstått genom och till följd af samma naturrevolution, hkenhvilken drifvit i höjden dene Skandinaviska och fFinska bergsryggarna, nedanför hkahvilka en sänkning har uppstått, hvars omfång jag längre fram skall omnämna. Men under det att den sydliga delen af Ösjön, d. v. s. dess hufvudbassin, har mera tillhör urtiden, och en ha dess nordliga hafsvikar fått sin nuvar. form genom landhöjningen,svårläst p.g.a. strykning och äro således underkastade fortgående förändringar. En blick på kartan säger oss genast, att Bottniska vikens sträckning motsvarar den Skandinav. fjällryggens, medan Finska vikens sträckning åter motsvarar den sydfinska höjdkedjan, som fått namn af Salpausselkä = Stängselkedjan. Här ha således från urtiden funnits djupare rännor till följd af motsvarande höjder, men sålänge Östersjön var en vik af Ishafvet och hela Finland en skärgård, funnos dessa dalrännor till endast som djupare delar af en stor gemensam hafsfjärd.|44||62| Hafsvikarna. Först i samma mån Hvitahafssundet uppgrundades och de snordskandinaviska och finska kontinenterna begynte lyfta sig öfver hafsytan, antaga de båda hafsvikarna sin nuvar. form, som också rönte inverkan af hafssvallet. Finska vikens södra kust är neml. till stor del tillkommen genom sandbankar, dem nordanstormarna sammanhopat, under det att sydveststormarna hopat mindre bankar vid Hangö och några andra delar af vikens norra kuster. Så långt Sydvestvindarne varit dominerande vid Bottniska vikens kuster, d. v. s. söderom Qvarken, finna vi äfven der sandiga nejder kuster, såsom spår af fordna sandbankar, under det att den Österbottn. slätten är nästan hel och hållen alluvialjord, tillkommen af en forntida hafsbottens finare och lösare slamm.

2 Insjöar. Under tredje perioden af landhöjningen ha äfven våra insjöar uppkommit. Några af de högst belägna små insjöarna, förnämligast i de norra högländerna, der dessa sjöar nu äro belägna 900–1200 fot öfver hafvets yta, hade väl redan tidigare blifvit instängda i fjällens dalgrytor. (Sompio, Luiro, Pyörisjärvi m. fl.) Men allaoriginal: Alla de stora insjöarna med deras vattensystemer: Näsijärvi, Päjane, Saima, Pielisjärvi, Uleå sjö, Kemi sjö, Enare sjö, ha ursprungligen varit hafsvikar, som efterhand instängts derigenom att sunden tillgrundats, hvilka dittills förenade dem med hafvet. Wattensystemernas nuvarande sträckning visa oss tydligt riktningen af de sund, genom hkahvilka de fordom utmynnat: Pielisjärvi, förenadt med Saima och Ladoga till en enda af klippor uppfylld hafsvik, stod i förening med Hvitahafssundet och nuv. Finska viken; Päjäne utmynna längre åt vester|45||63| i samma vik, Näsijärvi flödade öfver södra Satakunda och norra delen af Egentl. Finland ut mot Ålands hafsfjärdar, Uleåvattnen- och Kemivattnen stodo med breda smalare sund i förbindelse med öfra delen af den nuvar. Bottniska viken och Enare slutligen mynnade genom ett sund ut i Ishafvet. Alla dessa sjöar stodo då ungefär i jemnhöjd med hafvet, hvarföre också deras vatten var hafsvatten, ehuru af ringare sälta, genom tillflödet af ka söta källor och bäckar. I sunden var en omvexlande ström inåt och utåt, beroende på om hafvets yta sänktes eller höjdes af vindarna. Men detta förhållande kunde endast så länge fortfara, som insjöarnas yta var jemnhög med hafvets.

3 Insjöarna. Landhöjningen upplyftade insjöarnas botten så väl som hafvets. Men emedan hafsvattnet i samma mån rann undan mot Ösjöns sydliga delar, uppstod en sluttning mellan insjöarnas yta och den sjunkande hafsytan. Då be Insjöarnas vatten begynte nu utströmma genom genom sunden och deras ytor sjönko. Men när de sjunkit till en viss grad, kunde de icke sjunka mera, emedan deras stränder höjdes och tillstängde utloppen. De Sunden uppgrundades och sjöarna skulle då blifvit fullkomligt instängda, om de icke beständigt emottagit nya tillflöden af källor, bäckar, åar, regn och smältande snö. Det vatten, som på detta sätt höjde sjöarnas yta öfver den nivå, som stränderna föreskrefvo, måste på något sätt afbördas och sökte sig utloppsrännordels i i de djupaste delarnasa af de fordna sunden, som nu uttorkat eller stagnerat|46||64| i mindre sjöar, träsk eller kärrtrakter. Floder. Häraf uppkommo Finlands floder. I de flesta andra länder hafva floderna sin första uppkomst ur obetydliga källor i bergstrakter, der de näras af allt det vatten, som nedrinner eller smälter på bergens sluttningar. Men Finlands floder hafva det egendomliga, att ingen enda af dem har bergen allena att tacka för sitt upphof. De upprinna allesamman antingen ur sjöar, eller ur kärr, som fordom varit sjöar, men näras och tillvexa för öfrigt enligt vanliga naturlagar. Deras bestämmelse är här således närmast att afbörda sjöarnas öfverflödiga vatten och ersätta de fordna sundens plats. Det är blott en af Finlands floder, om hkenhvilken man tror sig veta, att han genom ett våldsamt genombrott sökt sig ett annat utlopp, än det fordna sundets. Saimasystemets ofantliga vattenmassa har påtagligen utströmmat i samma riktning, som vår tids Saima kanal, d. v. s. åt Wiborg, och Wiborgska viken med Suomenvedenpohja är intet annat än en qvarlemning af detta fordna sund. Men Wuoksen har i det berömda, vildsköna Imatra genombrutit Salpausselkäs lösare bergarter och banat sig väg till Imatra, antingen nu detta skett genom ett oerhördt tryck af Saimas svällande vattenmassor, eller stått i förbindelse med någon naturrevolution, någon jordbäfning, som sprängt på detta ställe en klyfta i Stängselkedjan.

|47||65|

4 Floderna. Den tidrymd, som åtgått, för att på detta sätt instänga Finlands insjöar och förvandla deras sund till floder, får man icke tänka sig kort: dertill ha otvifvelaktigt behöfts ett par årtusenden. Men man måste också tänka sig, att under denna tid hvarje århundrade, ja hvarje mansålder, medfört stora förändringar till följd af landhöjningen.

5 Först har det öppna hafvet förvandlats till mer eller mindre afstängda fjärdar. Sedan ha dessa fjärdar efterhand antagit formen af hafsvikar med utlöpande sund. Derefter ha sunden uppgrundats, smalnat, och i deras djupaste rännor har uppstått en ständigt utåtgående ström. Denna ström har sedan mer och mer antagit karakteren af flod. Och slutligen har floden sjelf under seklernas lopp undergått många förändringar.

6 I början ha alla dessa floder utan tvifvel varit mer eller mindre segelbara, såsom ännu i dag Nevan. Men sluttningen har med hvarje år tilltagit, d. v. s. att med hvarje år har flodens källa blifvit upplyftad högre öfver hafvets yta. I samma mån har naturligtvis strömdraget blifvit starkare och dessutom berodtt af flodens bredd och djup, som förminskats. Med den starkare strömmen ha också följt våldsamare vårfloder, ishtisynnerhet efter snörika vintrar med hastig snösmältning. Dessa vårfloder med deras ismassor ha medfört stenar,|48||66| dem de lösryckt från stränderna vid flodens öfra lopp och sedan åter nedfälla på smala, strida och grunda ställen af flodbädden, ishtisynnerhet der den gör en krökning. Forsar. Häraf ha forsarna i våra floder uppkommit. Dessa forsar ha icke tillhört den ursprungliga flodbädden, utan efterhand bildat sig och fortfara ännu att bilda sig inför våra ögon, till följd af landhöjningen, som för hvarje år gör flodens sluttning brantare. Det är traditionelt, och till en del historiskt utredt, att forsarnas antal på detta sätt tilltager och flodfarten genom dem försvåras, ishtisynnerhet i de nordligare floderna. I mer än ett sekel har nu strömrensningsarbetet sökt att bekämpa detta hinder, men det uppstår alltid ånyo. Den flod, som upprensades för 30 eller 40 år sedan, är nu ånyo uppfylld af steniga forsar, och der man vid städernas grundläggning såg fartygen obehindradt segla uppför flodmynningen, hindras farleden nu af en förut okänd fors eller af grund. De berömde styrmännen i Uleå elfs forsar kunna aldrig lita på fädernes erfarenhet, utan måste i hvarje mansålder uppfinna nya fbåtleder eller kröka kring en sten, om hkenhvilken ingen förut visste.

7 Men af samma orsak förminskas äfven flodernas vattenmassa. Ju brantare sluttningen blir, desto starkare suger hafvet ut alla flodernas tillopp.|49||67| Flodernas vatten minskas visserligen äfven af andra orsaker, t. ex. skogarnas uthuggande. Men sluttningen suger icke allenast det i dagen rinnande vattnet, utan äfven det underjordiska. De underjordiska vattnen. Man måste ihågkomma, att Finland har icke allenast vatten omkring och vatten inom sig, utan äfven vatten under sig. Det är, så att säga, ett tredje haf, som fördöljer sig under dess yta i kärr och otaliga källådror. Hvarhelst en nejd sjö ligger högre än hafvet och jordmånen landet mellan sjön och hafvet består af lösare jordarter, der kan man vara förvissad, att en del af sjöns vatten banar sig väg under jorden utför sluttningen. Det finns vida trakter, så alldeles genomdränkta af vatten. En sådan är t. ex. den trakt, genom hkenhvilken Saima kanal är dragen, der Saimas vatten sippra igenom i underjordiska rännilar. Wuoksens Deltaland är en dylik trakt, – landet mellan Ladoga, Onega och Hvita hafvet är en dylik – de vestra och norra flodernas deltaländer äro likaledes sådana. Det är hufvudsakligen på dessa underjordiska vatten, som sluttningen verkar rotsugande, af samma orsak som en docerandeoriginal: endocerande ängs- eller åkermark lättare torrlägges genom diken, än en mark med jemn yta. Och emedan floderna hafva en stor del af sina tillflöden från de underjordiska vattnen, så minskas äfven flodernas vattenmassa i samma förhållande, som de förra uttorkas.

8 Här finna vi således orsaken, hvarföre Finlands floder, som utan tvifvel förr varit segelbara, icke mera|50||68| äro det, neml. den genom landhöjningen tilltagande sluttningen emot hafvet. Deraf forsarna, deraf det stridare strömdraget och slutligen ett minskadt vattenståndoriginal: vattenstån. – De underjordiska vattnen. Men sluttningens tilltagande verkar tillika både direkt och indirekt på klimatet. De underjordiska vattnens afrinnande är af en vidsträckt betydelse. Jag anförde nyss exemplet af en sluttande ängsmark. Med dess utdikande förändras jordmånen vegetationen, luften och till en del sjelfva jordmånen. Tänker man sig Finland på samma sätt utdikadt, måste följderna blifva af samma betyselse i stort. Det är icke blott kusttrakterna, som sålunda småningom torrläggas: snarare är det de, som längre förblifva fuktiga genom det från högre belägna trakter under jorden sipprande vattnet. Sluttningen verkar i samma mån på stränderna af alla vattendrag, äfven i långt från hafvet aflägsna trakter, öfverallt nemligen, der vattnet har ett fritt utlopp.

9 RepetitionRepet. Östersjön. Hafsvikarna. Insjöarna. Floderna. Forsarna. Underjord. vatten.

10 Jag nämnde, att vattnet i Finlands sjöar ursprungligen är en qvarlefva af det fordom öfversvallande hafvet, och följaktligen varit salt, men efterhand blifvit förvandladt till sött. I samma mån detta skett, hara äfven sjöarnas flora och fauna|51||69| förändrats. Hafsalgerna och hafsdjuren ha lemnat plats för sådana vexter och djur, som lefva i sött vatten. Fiskar. De fordom från hafvet härstammande fiskarna hafva blifvit instängda, liksom i dammar, och de svarta fiskar, som ännu befolka manget tusende obetydliga träsk, hafva småningom antagit denna mörkare färg af vattnet. Det är också anmärkningsvärdt, att de flesta fiskar i Finlands insjöar äro sådana, som äfven kunna lefva både i sött och i salt vatten.