Fjortonde Föreläsningen. 26/11 62

Fjortonde Föreläsningen. 26/11 62.

Svenska kolonisationen i Finland.

1 Wi komma nu till det andra tidskiftet i finska folkets historia. Den blir nu tillika Finlands – den kommer att omfatta tvenne folk, af hkahvilka vi alltid måste vidhålla det ena, det första, det ursprungliga, som historiens både botten och ändpunkt, under det att vi medgifva åt det andra dess historiska rätt såsom kulturelement, såsom förmedlande länk mellan Ff.Finnarne och den europeiska bildningen. Stode vi framför en eröfring i vanlig den betydelse, när att ett folk med vapnens makt underkufvar ett annat folk och påtvingar det icke blott sin styrelse, utan sina lagar, sin samhällsordning och sin religiösa tro, utan ock sitt språk, sin nationalitet, sina national främmande former i alla riktningar – såsom romarne i Gallien, såsom spanjorerne i Mexiko, såsom fransmannen tyskarne engsm.engelsmännen i Belgien Polsvårtytten Wales – eller stode vi blott inför det enkla faktum af ett utländskt förtryck – såsom turkarne i Grekeland, – såsom tyska riddarna i Estland – engelsmännen i Ostindien, såsom österrikarne i Italien – då skulle vi|137||283| finna tvenne folkströmmar, af hkahvilka den ena flyter ofvanpå, hvar den andra under, den ena trycker, qväfver och tillintetgör den andra, med ett ord, en seger å ena, ett nederlag å andra sidan, ett fo herrskande element, som utsuger och riktar sig på bekostnad af ett försvinnande element, som småningom dukar under. Men så är det icke; vare det sagdt för att göra både svenskar och finnar full rättvisa. När vi öfverskåda det svenska väldet i Fd, stå vi framför ett stort historiskt faktum, som icke är tillintetgörelse, utan lif, icke förtryck, utan i grunden frihet. Ett folk öfverväldigar ett annat; det sker till en början med vapen, men det är icke ett mord, det är ett brottande, och när den ena stupar till marken, ger den andra honom andrum att resa sig åter. De båda kämparne ha lärt att akta hvarandras mandom, de ingå fostbrödralag, de blanda sitt blod, kde kämpa vid hvarandras sida i tusen hårda strider: den ena brodren betäcker den andra med sin sköld – båda lyfta hvarandra ur olyckans djup och dela med hvarandra segerns fröjder. Man kan icke nog fasthålla den synpunkten, att Finlands förhållande till Sverige alltid, med undantag af sjelfva eröfringsperioden, varit byggdt på en stor lifsprincip för dem båda, nemligen jemnlikhetens och frihetens. Det går genom historien en Nemesis, som aldrig uteblir och som låter ett förtryckande folk gå under genom sjelfva det förtrycket. Förr eller senare skall alltid det förtryckta folket blifva en börda, ett förderf för sina beherrskare. Af frukten känner man trädet. Hade svenska väldet i Fd varit förtryckande, så skulle Fd utan allt tvifvel blifvit en börda för Sverige, såsom Italien för Österrike, somåsom Nederländerna för Spanien. Men vi finna i vår historia derutaf intet spår. Vi finna perioder, när en eller annan regent i Sverige haft bråk och bekymmer med Fd, möjligtvis också varit|138||284| nog egoistisk att vilja uppoffra denna del utaf riket för att rädda det hela. Men detta har gällt striden mot tredje man – liksom den hjertlösa modren, hkenhvilken, när hon förföljdes af vargarna, utkastade sitt från släden sitt yngsta barn för att rädda de öfriga. Långt oftare, ja i en sträcka från freden i Nöteborg år 1323 till freden i Fredrikshamn år 1809, har Fd i sjelfva verket varit Sveriges blodiga sköld. och fasta mur. – Man har också betraktat förhådtförhållandet skeft deruti, att man ansett Sverige ha endast gifvit – Fd endast emottagit. Utan tvifvel är sv.svenska väldet för oss en en långvarig civilisationsprocess, en utvecklingsperiod, under hkenhvilken centern, styrelsen, den högsta bildningen utgått från Sverige. Men om den utgått derifrån, har den också återgått dit. Det gifs i fysiken en lag, som säger oss att alla kroppar attrahera hvarandra, att det icke är blott de större som inverka på de mindre, utan äfven tvärtom, och samma lag gäller för historien. När vi derföre uppfatta sv.svenska väldets tider i Fd såsom en inbördes vexelverkan emell de båda folken emellan, så uttalatillämpa vi dermed endast en allmän historisk regel. Noga betraktadt, har Fd gi finska folket gifvit det svenska ungefär lika mycket som det emottagit, och räkningen ställer sig lika å båda sidor. När Sverige gifvit oss kristendomen – som dock egentl.egentligen icke är en svensk gåfva, utan en verldstanke – så har det dermed endast betalat en gammal skuld, ty det har sjelf i den gråa forntiden mottagit en religion af FfFinnarne,. sSjelfva grunden af Asaläran och den skandin. mythen är finsk. – När Sv. gifvit oss den vesteuropeiska, germaniska bildningen i form af svensk lag, och svenskt samhälle, sv.svensk konst och vskapvetenskap, så har det i tusen tillbakaflytande ådror mottagit i utbyte finska män och krafter i|139||285| alla grenar af dessa lagar, denntta samhälle, dessa konster och vskapervetenskaper. – När slutl.slutligen Sv. gifvit oss en andel uti dess europeiska maktställning och dess krigiska ära, som ägt så lysande dagar, så äro dessa glänsande minnen till stor del köpta med finskt blod. I sjelfva folklynnet finner man spår af denna vexelverkan: vi böra ihågkomma, att utom detta beröringen med Ff.Finnarne på denna sidan hafvet, ingår direkt i sv.svenska folket en urgammal finsk beståndsdel. Lektor Gnd uppgjorde åren 1822 till 28 en karta öfver den finska befolkningen i Sverige, och man finner med förvåning, att ett svenskt område, vidpass så stort föga mindre tills.tagettillsammantaget än hela Göthaland, ända till våra dagar bebotts af finska afkomlingar. Detta område är beläget i sjelfva hjertat af Skandinavien, kring öster och Dal vester om Klarelfven, samt på båda sidornaoriginal: sidorn om fjällen och i öster öfver hela de inre delarna af Medelpad och de nordliga landskapen. Dessutom visa otaliga finska namn i alla delar af Sv. tillbaka på en sådan urgammal finsk befolkning, hkenhvilken under tidernas lopp har sammansmält med den svenska. Det är således icke en tom nationalfåfänga, när vi säga att det ingår mera fins flyter minst lika mycket finskt blod uti svenska folkets ådror, som svenskt blod i det finska folkets – och det är klart att sådant verkar på generationernas lynne och ingår i ett folks karakter. Att svensk.svenskarne i alla tider varit ett tappert, krigiskt, ärelystet och utåtstormande folk, och att dessa egenskaper framstå i de mest lysande sidorna af deras historia, det skall väl ingen med fog bestrida; men samma egenskaper kunna icke frånkännas deras närmaste bröder danskarne, och ishti synnerhet norrmännen. Hvaraf kommer det att dessa tvenne folks nyare historia är så betydligt underlägsen den svenska?|140||286| Visserligen af flera samverkande orsaker, stora konungar, starka naturliga gränser o. s. v., men väsentligen af denna förmåga att obrutet uthärda stora bördor och stora olyckor, hvarigenom sv.svenska folket förmått stå upprätt under tyngden af sin ära. Och denna seghet, denna ihärdighet, denna utomordentliga kraft att bära, som gjorde att Sverige t. ex. efter slaget vid Nördlingen och under senare delen af Carl XII:s regering icke föll störtade samman i grus – dessa egenskaper äro så påtagligen ett finskt arf och ett finskt föredöme, att man måste vara blind, för att icke deri igenkänna vår nations hufvuddrag.

2 Det blefve vidlyftigt att härLikaså är förmågan att bryta bygd i ödemarkerna ett finskt arf i Sverige, – och dess betydelse framträder klarast i regenerationsperioden efter Carl XII – samt slutligen i Sveriges nyaste historia, som vändt nationens krafter inåt och närmast uttalas i finnen Arvid Horns grundsats, att Sver man Sverige numera måste eröfra länder Sveri sig sjelf, inom sig sjelf. – sv.svenska fornsången –

3 Det blefve vidlyftigt att här uppräkna alla de finske män, som hvarmed Fd betalat sin skuld till Sverige; vi skola fram snart möta dem på hvarje blad uti dessa framställningar. Jag vill endast anmärka det dubbelt grundfalska uti den åsigten att behandla vår historie såsom en provincialhistoria, en refle underafdelning utaf den svenska. – Det är oriktigt först emedan vi alltfrån den gråaste forntiden skönja en sådan inbördes vexelverkan emellan de båda folken. Och det är vidare falskt derföre att intet folk kan gifva bort sig sjelf, utan att tillika bortgifva hvarje anspråk på ett historiskt berättigande. Skulle man söka centernhjertpunkten och lifsvilkoren för det finska folket utom folket, – skulle man m.med ett ord|141||287| anse oss ha varit endast mottagande, endast passiva, och alla svenska bildningsformer endast utifrån påtrugade, så är det klart, att vi dermed på sin höjd fingo en svensk historia, men icke en finsk och stode, så att säga, med roten i främmande mark. Men detta är så litet fallet, att hela det svenska väldets period i Fd är tillika en fortgående assimilationsprocess, ett inarbete, ett införlifvande af vesterländsk kultur på det sätt, att vi gjort den till vår egen och derigenom på kulturens område bevarat vår sjelfständighet. Det är sannt, att detta arbete ännu icke är genomfördt, att mycket ännu återstår, innan det finska folket kan röra sig fritt på i sin nationela kultur och der fullständigt återspegla sin egendomlighet. Derföre äga vi ännu heller ingen fulländad historia, hvarken de facto eller på papperet; och vi ägde intill 1809 icke ens historiens slut ändpunkt och mål inom sig, som är staten. Men vi äga seklernas arbetet der för detta mål, vi äga deras beständigt fortgående, om än stundom skenbart stillastående, utveckling för detta samma mål, bygdt på en nationel grund, och våra dagar närma sig, äfven för finska folket, tidernas fullbordan. Med dDetta resultat och dess vidare fortskridande måste för vår tid vara tillräckligt; och det är äfven det som utgör innehållet af vår historia, och ur denna synpunkt måste vi, – på engång utan att svika hvarken vår tacksamhet l.eller vår sjelfkänsla – uppfatta det svenska väldet i Fd.

4 Jemnlikhet – Vexelverkan – Utbyte – Assimilation – Kolonisation – Kritik. Nyland Öbotten – befästning – Hipping. Ättehögar Suhm, Schöning,original: Schöning Arfvds.,original: Arfvds. Porthan –

5 När vi tala om en svensk eröfring af Fd, måste vi noga märka, att denna var dubbel, en ktidigare ko nemligen först en kolonisation och derefter ett kufvande med vapenmakt.|142||288| Denna första form af svensk ockupation har man härtills nog mycket förbisett. Man har, såsom ofta händer, i historiska frågor, länge varit fången uti en fördom, hkenhvilken en för långt drifven kritik, hkenhvilken utgjorde en reaktion mot de Rudbeckska fablerna uti sv.svenska historien, och denna fördom har fört forskningen i vårt lands äldre öden på villspår, mycket vilse. Man har nemligen den trott, att svenskarne i Nyland och Österbotten skulle vara äro senare inflyttningar, Nylänningarne hitförde af Erik den helige och Österbottningarne af Birger Jarl. För detta antagande finnas inga andra bevis, än obestyrkta sägner uti de svenska krönikorna, men deremot så bindande motbevis, att detta antagande af alla våra senare forskare blifvit öfvergifvet, under det utan att man likväl funnit en annan förklaring af denna sydfinska och vestfinska svenska kolonisation. Redan Arfvidson uppställer den hypothes, att Fds kuster de första seklerna e. Chr. varit bebodda af ett med svenskarne beslägtadt folk, hos hkahvilka Ynglingakonungarne Vanland och Agne m. fl. gästat. hkethvilket han likväl orätt anser ha varit i detsamma som Jotarne och till hos hkethvilket han lika förmodar Ynglingakonungarna Vanland och Agne m. fl. ha gästat. – Denna i grunden riktiga hypothes genomför han likväl ej vidare, utan lesvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarandeder sig derifrån till den ag oriktiga slutsats, att detta svenska folk i Fd varit Jotar. – Efter honom har den vår nyss aflidne, om våra häfder i flera afssvårtytt.afseenden förtjente landsman prosten Hipping i F. W. Soc:s handlingar fört hypothesen ett vigtigt steg framåt, i det han särdeles söker bevisa, att de svenska Nylänningarna utgöra en urgammal kolonisation på Fds södra kust. H. stöder sig härvid hufvudsakl.hufuvdsakligen på egenheterna, provincialismerna i den nyländska svenskan och visar, på grund af dessa ords och egenheters öfverensstämmelse med den gamla isländskan, under l.eller isländskan det fordom gemensama nordiska språket, den s. k. Norræna tungan,|143||289| att Nylänningarne måste ha hitflyttat åtminstone förrän de skandinaviska språken åtskildes i deras två hufvudstammar, svenska och danska, hvilket antages ha skett unge omkring Olof Skötkonungs tid år 1000 e. Chr. Men hvad Hp. i detta afs.afseende anfört om nyländskan gäller med några afvikelser äfven om dene Österbottniska svenska folkdialekterna, neml.nemligen att de bibehålla ord och egenheter, hkahvilka längesedan försvunnit ur den nuvar.nuvarande svenskan och återfinnas endast i den gamla Norræna tungan. Man har således redan häri ett tende obestridligt skäl att antaga den sv.svenska kolonisationen i Fd vara äldre än man förut antagit, d. v. s. Erik 12:te och 13:de seklerna e. Chr. Till detta skäl komma hufvudsakligen tvenne andra, neml.nemligen den äldsta skandin.skandinaviska sagans vittn antydningar och ryska krönikans vittnesbörd om det svenska folket Ros, som genom Rurik grundlade ryska riket och gåfvo Rd dess nuvarande namn, hvartill jag snart skall återkomma. Ytterligare skäl finna vilata gifva sjelfva krönikornas berättelse om Erik d. heliges härtåg anledning till den förmodan, att svenskarne väldet vid dess första början funnit stöd hos ett här bosatt, beslägtadt folk, och slutligen finna vi hos flera danska och sv.svenska forskare samma åsigt om en urgammal sv.svensk kolonisation på våra kuster, ehuru den orätt blifvit anförd såsom bevis för att svenska, och icke finska, folk varit nordens äldste invånare. Äfven Porthan anser Åland och en del af den f.finska skärgården redan före Erik d. h. varit af svenskar befolkade – och det när naturen bildat sådana trappsteg från Sv. till Fd, väore det i hög grad otroligt, att icke ett folk, hvkethvilket redan i äldsta tider kringsvärmade hafven, skulle ha landat i dessa skärgårdar. Allt detta berättigar oss till det antagande – hkethvilket visserligen ännu stöter på mycket dunkel och behöfver en närmare utredning – att en svensk kolonisation redan i mycket gamla tider, och sannolikt redan i de första seklerna aeft. Chr. f., funnits på Fds södra och sv.sydvästra kust samt Åland, något senare deremot, men redan under hedniska tiden, äfven på den Österbottniska; ja att denna sv.svenska befolkning utbredt sig ända till|144||290| F. vikens ostligaste spets och måhända närmast i söder om denna samt på östra kusten af Ladoga. Man måste endast blott icke tänka sig denna kolonisation på engång genomförd, utan efterhand, under århundradens lopp, och af flera orsaker. – Utan att man derföre behöfver frångå den åsigt, att Lappar och Finnar tidigast af alla inflyttat till norden, låter det tänka sig att möjligen redan vid fden första Odinska äldre invandringenar i Sverige, någon väderdrifven spillra af samma folk, uppsvearne, landat på sydfinska kusten och der bosatt sig samt vidare utbredt sig österut. Suhm och Schöning m. fl. antaga att Götherne invandrat kring F. viken. Det är vidare icke blott möjligt, utan sannolikt att under svenskarnes ständiga härfärder i Austurveg och med den lifliga beröring, som alltsedan äldsta tider ägde rum mellan dem och Rd, Gardarike = Gårdarnes rike, alltflera svenskar qvarstadnat i dessa trakter, der befästat sig och utgjort det folk som Nestor kallar Ros och som han tydligt skiljer från öfrige svenskar. Med Erik d. h., och svenska vapnen och kristendomen följde sedan flera kolonister, som uppsökte sina stamförvandter och i förening med dem utgjorde de nuvar.nuvarande svenske Nylänningarnes stamfäder. – Hvad åter angår Öbottens sv.svenska befolkning, är det sannolikt att dess äldsta spår gå åtminstone in i den hedniska tiden, för hkethvilket man bl. a. äger ett bevis äfven deri, att i Thor namn, som återfinnes mångenstädes i denna skärgård. Äfven denna vestra l.eller nordvestra kolonisation har sedan fortgått under sekler, hvarpå man har ett bevis deri, att i dene skarpa skilnade egendomligheheter som ännu skilja de Österbottn.Österbottniska svenskarne i flera olika förgreningar, af hkahvilka en del påtagligen äro äldre, en annan del nyare inflyttningar. IshtI synnerhet torde de långvariga fejderne mellan Sverkerska och Erikska konungaätterna, d. v. s. mellan den kristna göthiska|145||291| och den länge hedniska Uppsvea stammen, ha foran i 11:te, och12:te och 13:de seklerna föranledt många utflyttningar till den nära finska skärgården och motliggande kusten – och det har då ishti synnerhet varit de siste hedningarne, d. v. s. Svearne, som dragit sig undan till dessa trakter, der de fingo i fred dyrka sina gamla gudar, intilldess att Korsholm anlades för att, som sjelfva dess namn utvi säger oss, utbreda kristendomen bland detta hedniska folk.