Femte Föreläsningen. 12/10 65

Femte Föreläsningen. 12/10 65.

1 Öfver Fd i 17:de seklet kastar Pehr Brahes ljusblick en oväntad klarhet. Vid omdömet om en sådan man får man icke sila den mskligamenskliga svaghetens mygg. Han var aristokrat i hvarje tum; mest likväl deri, att han ville gå främst i spetsen för tidehvarfvets kultur. Och han gick framom de lärdaste, framom de mest upplyste i Fd på hans tid. Och hHan rödjade väg i ödemarkerna. Han bröt nya banor för landets odling: han såg bristerna, han föreslog botemedlen; hans berättelser om Fd äro den enda f.finska historia vi äga från hans tid. Det f.finska univ.universitetet var kronan på hans kulturframtidsarbete; – en institution, som äfven i denna tid af krig och politik, måste göra epok i ett land, hvars hvars lif är der ljuset, är lif, hvars död der mörkret är död och som mäter sina bästa, om icke enda eröfringar, efter med plogen och tryckpressen.

2 Likasom på sv.svenska monarkin thronen under 17:de seklet styrdes af satt en sällsynt rad af utmärkte regenter, så innehades äfven Åbo biskopsstol af energiske, om landet högt förtjente män. Efter Tidigast bland dem var den barske reformatorn Isak Rothovius, univ:suniversitetets förste prokansler, han som reorganiserade f.finska kyrkan, – han som utfärdade det ljungande cirkuläret om en allmän tacksägelsefest för slaget vid Bfeld; – eEfter honom följde dent|35| f.finska univ:suniversitetets förste rektor, den lärde, nitiske pedagogen Eschillus Petræus, författare till den första grammatik öfver f.finska språket; – efter honom åter den energiske Johannes Terserus med sitt brinnande nit och sina frimodiga tänkesätt, för hkahvilka han blef en så ryktbar matrtyr. Efter honom följde sedan den icke frimodige, men än mera energ kraftfulle Johan Gezelius d. ä., som med väldig hand tryckte sin och tidehvarfvets stämpel på den f.finska kyrkan och skolan. Det var först under hans tid de frön, som af P. Brahe, Rothovius, Petræus, Terserus blifvit utsådde uti det djupa mörkret, begynte att visa gröna rotskott. Det var först då som, den f. k skolan som lärdomen, skolan i Fd återuppnådde och öfvergick dess glansperiod i slutet utaf det kath. tidehvarfvet och detn begynte första klarnade dagen begynte att gro genom seklernas natt skymning. Gezeliska perioden, som räknas från 1669, var literaturens, upplysningsens första eg.egentliga glansperiod uti Fd, – den första, under hkenhvilken den f.finska folkanden eg. begynte att producera på det vskapligavetenskapliga och kyrkliga området, i st.stället för att dittills endast mottaga eller reproducera. Men emedan denna period varade in på följande sekel, få vi framdeles tillfälle att egna åt den en närmare uppmärkshet.

3 Reformationens arbete i Fd hade beho visar oss i nära halftannat årh.århundrade entt kaotis af gamla och nya föreställningar, af frihet och formväsende, i käampande medmot hvarandra. Den nya läran föll i orödjad mark och behöfde tid för att gro. Katholic. en folkeligtradition – Ff.Finnarne mystiska sympathier.original: sympathier Lutherdomen, likasom kath., var länge en prestreligion, af hkenhvilken folket blott oklart förstod den yttre en ande i formen. I sednare hälften af 1600talet, och kanske mest genom Terserus, hade ändtligen största delen af folket lärt sig att läsa. Först då begynte bibeln på f.finska och bibeln på sv.svenska att bära frukt.|36| Och med detsamma begynte äfven luther den ev.evangeliska läran att blifva en folkreligion. Men vid samma tid hände också, att den luth. kyrkan, hvars friska lif hade så länge hållits vaket utaf dess verldshistoriska kamp emot påfvedömet, det hände att denna kyrka, som ändtligen satt med seger i tryggadt bo, begynte att slumra på sina lagrar. Den f.finska kyrkan stelnade småningom i sina former, och sökte stridde inbördes med samma lika hårdnackadt om en dogm utaf tredje rangen, som förut om lifsfrågorna. Protestantismen begynte tvärtemot den samvetsfrihetens, som var hennes grundtanke, i sin tur att förkättra afvikelserna. Man hade inga kättarebål, men hex man hade martyrer, och en af dem var Terserus. Symboliska böckerna blefvo lag i st. f.stället för bibeltolkning, samvetstvång i st. f.stället för frihet. 1686 års kyrkolag är just ett sådant ur tidens formväsende framsprunget försök att göra kyrkan orörlig i den engång antagna formen och sätta en damm mot andens lif, som dock består i entt stigande från klarhet till klarhet. Detta kunde försvaras 1686, ty då var denna lag ett uttryck af för tidehvarfvets, kedjor gator,original: gator. men det kan icke försvaras år 1865. – Emellertid hände det märkvärdiga i medlet och slutet af 17:de seklet, att det sannat evang.evangeliska kristna troslifvet begynte fly från kyrkan – den presterliga kyrkan – och söka i st.stället en tillflykt hos folket. – den allm. K.allmänna Kyrkan Lutherdomen hade begynt som en prestreligion och blef på d. s.det samma en folkreligion. Kyrkan behöll skalet, men Ddet f.finska folkets djupa, allvarliga ande fattade kärnan och har behållit henne alltintill våra dagar i strid mot både den förstelnade dogmen, och mot d.den ihåliga otron.

4 RepetitionRepetion 30 Sept. 69. Krigens inverkan Kristina. – 1656. Bokslut. 1600t:s store män. Kyrkan.

5 Sederna voro, hela seklet igenom, mycket grofva och råa. Bonden fortfor att lefva i pörten med rökgluggar; först mot slutet af seklet begynte man i nejden af Åbo och på kusten af Wasa län se bondstugor med små glasfönster.|37| På de dåli De flesta Inv.Invånarna i dessa pörten nöjde sig med den tarfligaste kost; i många trakter blandades ständigt bark uti brödet. Deremellan tog sig bonden gerna ett rus, mest öl utaf gammal vana, men redan allt oftare äfven af bränvin, som blef bekant genom krigsfolket, särdeles uti Wiborgs län. Tobakens bruk tilltog likaså blef genom soldaterne allmän i hela landet. »Dricka tobak.» Linneslöjden tog till. Man odlade hampa, humla och rotfrukter, men potäterna voro fullk. okända. Folkdrägterna – spunna och väfda af egen ull och om vintern af skinnvaror, – synas ha bibehållit sig oförändrade flera sekler igenom. Linneslöjden tog till.

6 Ofvanom dent eg.egentliga folket fanns ett slags medelklass af borgare, prester och lägre tjenstemän, men de skilde sig föga från massan af folket. Alla dessa Deras familjer bodde, åto och sofvo i samma rum, som åto och drucko vid samma bord som deras tjenare. Alla voro de lika råa; sjelfva lärdomen utgjorde sällan ett undantag; ty prester, professorer magistrar, studenter förgingo ofta med grofva laster – hvarpå ex. – randigt.

7 Man skulle ha väntat en högre bildning hos adeln, som i privilegier, och och rikedom stod så högt öfver det öfriga folket, men så var det icke. Här saknades ett hof, – och för resten såg man sjelfva Kr:s unga hofherrar stundom drifva druckna kring gatorna på söndags f. m. under slagsmål och oljud. Den lägre f.finska adeln bodde i på landet i små envån.envånings trädhus, som knappt skilde sig från bondgårdarna i annat än deras glasfönster och spislar med skorsten. Vid deras bord voro tenntalrikar, tennskedar, tennljusstakar den enda lyx, som skilde dem ifrån ofrälse. Man kan Den högre och rikare adeln bodde på sätesgårdar, som under Kr. och C. G. byggdes med krigsbyten, till en del stora och praktfulla, likväl ehuru ej som i Sv. – ty det Med tunga, väggfasta möbler, dyrbara, flyttbara tapeter af siden, och sammet l.eller kläde, broderadt med guld och silfver. I Sv. var det dock der som de störste magnaterne gerna hamnade. Den högre f.finska adeln obildad gjorde likväl sitt bästa uti att icke gifva sina ståndsbröder efter. Åke Tott. Presidenten Jöns Kurk förde i Åbo ett litet hof, – och att uppvakta honom, kallades att »gå till hofvet.»|38| Vid h Utom de adliga pagerna, uppvaktades J. Kurk af 40 t.till 60 rikt utstyrde tjenare vid hans bord. Porslin var okändt; deremot fanns hos de rika en mängdassa arbetadt silfver, hvarom vi numera knappt lika litet kunna göra oss en föreställning, som om det då bland de rika och högt uppsatte herrskande öfverflödet i mat och dryck. – Mot detta försöktese man utfärda alleh. öfverflödsförordningar, som noga bestämde huru många rätter enhvar, efter rang och värdighet, skulle få bjuda sätta på sitt bord vid högtidliga tillfällen; huru många kannor vin, och af hkahvilka sorter der borde framsättas; huru många gäster hman hade tillstånd att bjuda; hvilka som hade och hkahvilka som icke hade lof att bära sidenhattar, sidenklädningar o. s. v. eller åka i vagn. Allt detta hjelpte föga, sålänge hofvet och de styrande föregingo andra med prakt och öfverflöd. Hvarhelst en sådan herre visade sig, der lefdes ganska ståteligen; och de ringare sökte, så godt de kunde, att göra efter. Konsumtionen af vin var högst betydlig i Fd. (– Ignatius berättar: HorG. Ev.son Horn i Wiborg 5 veckor 1656: åtgingo för 3,539 daler k.m.kopparmynt = 10,000 mk) Rang och etikett voro frågor af allra största vigt. Titlar. Vid hofvet kifvades riksrådens och ambassadörernes fruar om främsta platsen – längre bort hörde såg man de finska adelsfruarna strida om deras platser i kyrkan, såsom hade heder och välfärd berott derpå. Men det löjligaste var, när allvarlige gamle vördige, lärde andans män med största allvar upptogo sådana frågor till diskussion, som 1654svårtytt att att mag. Jurvelii hustru »trängde prof: Bergii hustru neder om sig i kyrkan»; – eller när högv. domkap. i ampl. Consistoriumspråk: latin vid Åbo univ.universitet d. 15 Dec. 1670 fann sig, efter föranlåtet att formligen i embetsväg förehålla bisk. Gezelius, huruledes många förnäma män utom Akademiens societet illa upptagit att H. Högv:sHans Högvördighets ogifta döttrar,|39| skola uti förnäma samqväm ha tagit företräde af framför deras andras hustrur, äfvensom framför ord.ordinarie professorshustrur, hkethvilket icke som dock, enl. 1669 års rangordn. borde hafva sin plats bland adelsfruarna. E. a. g.En annan gång klagades i konsistorium, att professorernes hustrur »icke fingo gå i fred för en hop gatepojkars hustrur i processer och annat.» – Likväl skulle man göra den tidens fruntimmer orätt, om etc. – Dueller I seder och lefnadssätt inträdde under C. XI:s regering en stark reaktion, som utgick direkt från hofvet och kon.konungen sjelf. Hvad inga öfvfl.öfverflöds förordningar kunnat uträtta, det verkade snart ex. från thronen och icke minst de rika familjernas utarmande genom reduktionen. Ståten och lyxen försvunno – lefnadssättet hos de högre klasserna blef tarfligt och enkelt – det f.finska allvaret återtog sin rätt, och kanske för mycket – ty alla gladare förlustelser upphörde (komedierna) – styft – pedantiskt men kärnfast –

8 På den under hela seklet rådande grofva vidskepelsen har jag anfört några bizarra prof. När vi i Åbo domkap:s protokoller läsa, huru t. ex. theol. prof. Mart. Stodius tvenne grgånger stod anklagad för svartkonst – huru stud. Eolenius dömdes till döden för det han ingått förbund med djefvulen – huru r.ryske presten Terentioff fängslades för det han förhexat mskormenniskor och kallats »den ondes farbror»; – huru en skrifvare anklagades för att skrifvit till mörksens furste och erbjudit sin själ till salu för 400 rdrriksdaler – huru Puujumala vargarsvårtytt. Ja, huru domprostinnan Alanus jultiden 1666 anklagades för att ha gifvit in åt biskopinnan Gezelius en trolldomsdryck, hvars misstänkta beskaffenhet man ville bevisa dermed att der funnits stenar i bottnen,svårtytt när vi läsa och detta allt detta, sa inför de lärdaste, mest upplyste män den tiden i Fd; – då kunna vi ungefär föreställa oss, huru det måtte ha stått till med upplysningen hos de lägre folkklasserna.

9 Jag nämnde nyss, att det djupa, allmänna mörkret begynte under Gez:s tidehvarf något att skingras. Men det är icke något sällsynt, hvarken i naturen l.eller historien, att en period af ljus och framskridande förebådas af våldsama skakningar, hvari det vikande mörkrets makter likasom uttömma hela sitt raseri. Det är dagjemningsstormarna uti historien – vårdagjemn.

|40|

10 Detta nya inbrytande mörker var de ryktbara hexprocesserna.

11 Att sådana hHexo I alla tider hade f.finska folket trott på tillvaron af hexor – trolldom – Länge hade också, särdeles efter reformat., presterskapet ifrat mot denna vidskepelse, men på det förvända sätt att hexeriet erkändes som en verklighet genom den ondes tillskyndan. Det var likväl först under dottn. Kr:s regering, och just året efter univ:suniversitetets instiftelse, som genom bisk. R. man hör omtalas den första hexprocessen i Fd, neml. år 1641 mot en hexa från Wehmo, benämnd Elin, som anklagades att ha afdagatagit en gammal ryttare genom töremakeri (trolldom). Hon dömdes till bålet, och presterskapet anbefalldes att strängeligen åtvarna folket för dylika gudlösa företag. – 1649 förekommer detn andra ex. kända hexprocessen mot Walborg Kyni från Tyrvis, anklagad för att med ormskinn ha förgjort boskapen att mjölka blod – att ha förtrollat rågvexten – förvandlat mskormenniskor till vargar m. m. Det var äfven med henne man veterligen anställde det första hexprofvet (förklar.). W. K. störtades från Åbo bro uti Aurajoki och – flöt. Förgäfves förklarade hon att hon flöt derföre att hon hållit andan. Hon dömdes till bålet, så mycket mer, hette det, som hennes mor och mormor blifvit för samma orsak lefvande brända. När hon utleddes till sittn grymma straff dödsvårtytt, förklarade hon triumferande, att hon kunde väl lida samma straff, som sju andra, bättre än hon, hade lidit före henne.|41| Sådanat fanatiserade den okunniga hopen; och från denna tid tilltog hexväsendet med förfärande dimensioner och uppnådde sin höjd under C. XI:s regering från 1676 till 1682, då de dystra lågorna af hexbålen flammade nästan öfverallt i riket, ishti synnerhet i Dalarna, dock föga mindre i en stor del af södra Fd. Det gällde närmast de ryktbara Blåkullafärderna. Ett slags raseri hade gripit hela församlingar. Öfverallt strömmade mödrar till domstolarna, anklagande under höga jemmerrop den ena eller andra trollpackan, som om påsknatten ridit ut på sin qvast genom skorstenen och fört deras oskyldiga barn till Blåkulla qvarn, der de blifvit förledde att tjena och tillbedja den onde. Det märkvärdiga var att barnen sjelfva, gripna af den allm.allmänna svindeln, voro fullt öfvertygade att de verkligen blifvit bortförda och berättade derom de vidunderligaste historier. De hade der blifvit klädda i granna kläder och undfägnats med kostelig mat, om de ville knäfalla och kyssa den ondes hästfot m. m. – men om någon af dem läst välsignelsen öfver maten, hade den strax förvandlats till paddor och ormar. – I st.I stället att söka upplysa de arma förvillade mskornamenniskorna om deras villfarelse, togo sig domare och prester före att taga saken på fullt allvar och döma de förmente brottslingarne till lågorna; ja kring hela riket utgick 1676 ett påbud att öfverallt predika mot hexeriet – och följden var att det allt mera tog till. – Hexorna sjelfva.

12 – Fadervår, 6:te och 7:de bönerna – trots – triumf – Detta oväsende fortfor under hela C. XI:s reg.regering och ända in på följande seklet, dock allt mera aftynande – ännu 1731 –

13 RepetitionRepetition 1/10 69. Sederna. – Adel, prester etc. Bränvin, tobak. Öfverflöd. Reaktion. Hexorna. Djefvulsfruktan.