1 I hebreernes Ur Kasdim eller tvåflodslandet, finnes en pr i Gla Test. ofta omtalad provins Elam, der man ännu tror sig upptäcka qvarlefvor (kilskrifter, namn) af en skythisk befolkning, skild från den semitiska stam som bebordde det öfriga fordna Babylonien. I Moseböcker omtalas, att patriarken Abraham tillbakaslog ett anfall af elamitiske konungen Kedorlaomer, som i förbund med tre andra furstar sökte återvinna en gammal suveränitet öfver Palestina. – Redan här finna vi således spår af ett gammalt skythiskt öfverherrskap. Hos profeterne Habakuk och Jeremias m. fl. omtalas fruktansvärda inbrott urfrån Ur-Kasdim, och hos andre förffförfattare se vi dessa inbrott tillskrifvas skytherne. Allt utvisar, att denna folkstam likasom haft sin egentl. kärna och utgångspunkt norrom BabEufratländerna (= Turan), menderifrån de, liksom Dschingis Khans och senare seklers mongoler, stundom kastat sig öfver de rika kulturländerna i söder. Men utom detta politiska öfvervälde, som var öfvergående och slutligen besegrades, ha Skytherne qvarlemnat andra spår af varaktigare beskaffenhet. – Det är redan antydt, att de högst sannolikt uppfunnit den äldsta kilskriften, och att denna skrift af efterkommande dynastirer hölls i en viss vördnad. Vidare har man stor anledning förmoda, att detta skythiska urfolk ägde ett slags kast af prester eller lärde, och denna kast var ingen annan än de i forntiden såsom stjerntydare, siare och trollkarlar vida beryktade Kaldéerne. Historiskt har man utredt om dem, att de ursprungl. voro en krigareskara af Skythernes stam, hkenhvilken qvarstadnade i tvåflodslandet ännu långt efter Skythernes besegrande och der utöfvade ett mycket stort inflytande dels på folket, dels på konungarne, genom den fruktan och aktning, som deras hemliga kunskaper ingåfvo. Man har t. o. m. anledning förmoda, att de uppsatt flera af sin mäktiga|30||84| kasts på Babylons thron, och att säkert är att Phul, NabonidNebukadnezar och Nebonassar (538) åtminstone kallas kaldéer. Men kaldeernes upphöjelse skedde på bekostnad af deras nationalitet. Jmfr Mantschuerne. – Ett märkvärdigt bevis derpå ha vi uti dGla Test:s kaldeiska minnen och språköfverlefvor. Det är nemligen länge kändt, att bibelhebreiskan , innehåller en aflagring af ett äldre semitiskt språk, kaldeiskan (syrokaldeiskan), hvilkent antages hafva inkommit deri före och under och den babyloniska fångenskapen. Men denna kaldeiska, hkenhvilken sannolikt var det lärda språket, de invigdes språk i Babylon, innehåller sjelf främmande beståndsdelar, hkahvilka nu först, genom kilskriften, fått sin förklaring och befunnits vara qvarlefvor af det skythiska tungomålet. – Nu ha såväl ungerske, som finske språkforskare redan för mer än ett sekel tillbaka upptäckt påfallande likheter mellan finska språkstammen å en och hebreiskan, eller rättare kaldeiskan, å andra sidan. För att förklara denna likhet, har man uppställt flera likheter hypotheser, bland andra den bekanta gissning, som vid univ.universitetet i Åbo på sin tid fann flera lärda försvarare, att finnar skulle härstamma från Israels tio stammar, hkahvilka af Salmanassar bortfördes i fångenskap. Emedan nu detta befanns vara historiskt ohållbart, så hade man ej annan utväg, än att förneka språkförvandtskapen och förklara den för blotta tillfälligheter. Men nu finna vi dertill en enkel och naturlig förklaring deri, att kaldeiskan sjelf hvilade på en ursprungl. skythisk eller Altaisk botten, således på samma grundämnen, hvaraf finska språket är byggdt. – Det bör ihågkommas att patriarken Abraham före inflyttningen i det förlofvade landet bodde i ett Skythiskt land, UrKasdim, och derefter i den sannolikt äfven skythiska orten Haran
Sjette Föreläsningen. 8/3 62.
1 I hebreernes Ur Kasdim eller tvåflodslandet, finnes en pr i Gla Test. ofta omtalad provins Elam, der man ännu tror sig upptäcka qvarlefvor (kilskrifter, namn) af en skythisk befolkning, skild från den semitiska stam som bebordde det öfriga fordna Babylonien. I Moseböcker omtalas, att patriarken Abraham tillbakaslog ett anfall af elamitiske konungen Kedorlaomer, som i förbund med tre andra furstar sökte återvinna en gammal suveränitet öfver Palestina. – Redan här finna vi således spår af ett gammalt skythiskt öfverherrskap. Hos profeterne Habakuk och Jeremias m. fl. omtalas fruktansvärda inbrott urfrån Ur-Kasdim, och hos andre förffförfattare se vi dessa inbrott tillskrifvas skytherne. Allt utvisar, att denna folkstam likasom haft sin egentl. kärna och utgångspunkt norrom Bab Eufratländerna (= Turan), menderifrån de, liksom Dschingis Khans och senare seklers mongoler, stundom kastat sig öfver de rika kulturländerna i söder. Men utom detta politiska öfvervälde, som var öfvergående och slutligen besegrades, ha Skytherne qvarlemnat andra spår af varaktigare beskaffenhet. – Det är redan antydt, att de högst sannolikt uppfunnit den äldsta kilskriften, och att denna skrift af efterkommande dynastirer hölls i en viss vördnad. Vidare har man stor anledning förmoda, att detta skythiska urfolk ägde ett slags kast af prester eller lärde, och denna kast var ingen annan än de i forntiden såsom stjerntydare, siare och trollkarlar vida beryktade Kaldéerne. Historiskt har man utredt om dem, att de ursprungl. voro en krigareskara af Skythernes stam, hkenhvilken qvarstadnade i tvåflodslandet ännu långt efter Skythernes besegrande och der utöfvade ett mycket stort inflytande dels på folket, dels på konungarne, genom den fruktan och aktning, som deras hemliga kunskaper ingåfvo. Man har t. o. m. anledning förmoda, att de uppsatt flera af sin mäktiga|30||84| kasts på Babylons thron, och att säkert är att Phul, Nabonid Nebukadnezar och Nebonassar (538) åtminstone kallas kaldéer. Men kaldeernes upphöjelse skedde på bekostnad af deras nationalitet. Jmfr Mantschuerne. – Ett märkvärdigt bevis derpå ha vi uti dGla Test:s kaldeiska minnen och språköfverlefvor. Det är nemligen länge kändt, att bibelhebreiskan , innehåller en aflagring af ett äldre semitiskt språk, kaldeiskan (syrokaldeiskan), hvilkent antages hafva inkommit deri före och under och den babyloniska fångenskapen. Men denna kaldeiska, hkenhvilken sannolikt var det lärda språket, de invigdes språk i Babylon, innehåller sjelf främmande beståndsdelar, hkahvilka nu först, genom kilskriften, fått sin förklaring och befunnits vara qvarlefvor af det skythiska tungomålet. – Nu ha såväl ungerske, som finske språkforskare redan för mer än ett sekel tillbaka upptäckt påfallande likheter mellan finska språkstammen å en och hebreiskan, eller rättare kaldeiskan, å andra sidan. För att förklara denna likhet, har man uppställt flera likheter hypotheser, bland andra den bekanta gissning, som vid univ.universitetet i Åbo på sin tid fann flera lärda försvarare, att finnar skulle härstamma från Israels tio stammar, hkahvilka af Salmanassar bortfördes i fångenskap. Emedan nu detta befanns vara historiskt ohållbart, så hade man ej annan utväg, än att förneka språkförvandtskapen och förklara den för blotta tillfälligheter. Men nu finna vi dertill en enkel och naturlig förklaring deri, att kaldeiskan sjelf hvilade på en ursprungl. skythisk eller Altaisk botten, således på samma grundämnen, hvaraf finska språket är byggdt. – Det bör ihågkommas att patriarken Abraham före inflyttningen i det förlofvade landet bodde i ett Skythiskt land, UrKasdim, och derefter i den sannolikt äfven skythiska orten Haran