Tionde Föreläsningen. 24/3 55

|82||247|

Tionde Föreläsningen. 24/3 55.

1 För de finska kusterna saknar man pålitliga beräkningar öfver vattenminskningen från Wasa ned till Åbo, en upp beräkning som vore så mycket nödvändigare och intressantare för som man derigenom emedan, som vi nyss sett, vattuminskningen är dubbelt större på den förra orten, än på den sednare. Det skall har således visa sig, om minskningen aftager jemnt, när ju längre man kommer söderut, eller om der är någon punkt, som utgör ett slags råskillnad, så att fenomenet strax norrom är betydligt starkare, än strax söderom. Man kan bereda sig på att deri finna skenbar stora skillnader på orter, som äro ganska belägna ganska nära hvarandra. Åtminstone är det fallet med Helsingfors och Reval. Vi ha sett aVattenmärkena i Sveaborgs klippor visa oss att sänkningen här är omkring 2 fot på seklet. Vid Reval deremot utgör minskningen, enligt kapten Reineckes observationer – visserligen endast under 15 års tid – blott 1½ fot på seklet. För Kronstadt har samme observator noterat en vattenminskning af hela 3⁹⁄₁₀ fot på seklet, men det kan lemnas oafgjordt i hvad mån Nevans utfällningar dervid medverka. Allmänt bekant är det att både CKronstadts redd och fjärden deremellan och Petersburg ha betydligt uppgrundats på senare tider.

2 Emedan svenska kusten sträcker sig längre söderut än den finska, kan man der vänta sig större olikheter i vattuminskningen, och det slår verkligen in. För att ej uppehålla oss vid detaljer, så är det utredt, att minskningen småningom aftager söderom Sthms skärgård till Blekinge och Skåne, der den upphör, ej långt nedanom Kalmar, men i Halland börjar den ånyo och blir ännu märkbarare i Bohuslän, der den motsvarar ungefär hvad som belöper sig för samma latitud på Sveriges östra kust. I Norige är vattenminskningen, af brist på observationer, ej fullt medgifven. Likväl har man tyckt sig märka, att södra delen af Norige höjt sig 10 fot på tusen år.

3 Jag nämnde att vattenminskningen upphör vid skånska kusten. Men ej nog dermed. I stället för minus, blir der plus. Man har tyckt sig märka att kusten vid Trelleborg årligen aftager, d. v. s. vattnet ökas. Linné nämner i sin skånska resa på 1740 talet att han uppmätt afståndet mellan den s. k. Stafstenen och stranden. 87 år sednare uppmätte prof. Nilson samma afstånd och fann det förminskadt med 380 fot – d. v. s. vattnet hade inkräktat 380 fot af strandens fordna område.|83||248| Att vissa trakter af pommerska kusten likaledes sänka sig under hafsytan, tror man sig ha tillfyllest bevisat, och detsamma är fallet med ön Helgoland i Nordsjön, som förlorat till hafvet en stor del af dess fordna område. Lika fall har inträffat med frisiska kusterna. Jag saknar för tillfället detaljer om danska kusterna och de öfriga tyska, men så mycket synes afgjordt, att man icke der har spår af någon vattuminskning, snarare tvärtom. Man kan således i allmänhet konstatera det faktum, att då hafsytan i Östersjöns nordliga hafsvikar sjunker, så antingen förblir den i Östersjöns sydliga hufvudbassin jemnhög med hvad den varit, eller ock högre, utvisande sålunda i alla händelser, att der helt andra krafter arbeta i naturens fördolda verkstäder.

4 Ha vi nu fenomenet gifvet i dess utbredning och dess afvikelser, så kunna vi derigenom komma dess orsak på spåren. Först måste anmärknias, att sägnerna om en vattuminskning öfver hela jordens yta äro mycket gamla och anföras redan af Aristoteles. Man har sagt att de fasta delarna af jordytan måste beständigt tillvexa, de flytande deremot beständigt förminskas, derest icke kometerne stundom ersatte mid minskningen genom en afsättning, kondensering af deras dunster på jordytan. Orsaken uppges olika. Några tro att vattenytorna förlora genom utdunstning, hvilka ej alla återfalla i liqvid form, som regn, dagg m. m., utan till en del ingå i vexterna och genom dem samt genom menniskor och kreatur förvandlas till fastare ämnen. Andra förmoda att hafsbottnen måste höjas genom allt det som under årtusenden afsätter sig derpå, men dessa glömma att säga oss hvart vattnet tar vägen. Åter andra stadna ej i förlägenhet för en sådan fråga. Det finnes, säga de, stora hål och sprickor i jordskorpan, hvarigenom vattnet småningom sipprar ned till de inre stora ihåligheterna i jordens massa. Åter andra tro sig ha observerat att jordens afplattning vid polerna tilltager och att, i följd deraf, genom jordens rotation, dess vattenmassor skulle alltmera koncentreras kring eqvatorn, men deremot aftaga vid polerna.

5 1) vexter
2) utdunstn.utdunstning
3) h.hafs bottn.
4) hål i j.jordskorpan
5) afplattn.afplattning

6 Dessa hypotheser hålla ej streck numera. Det är utredt, Geijer anför såsom det säkraste beviset för en allmän vattuminskning, att hafvets stora nivå icke stigit, hvilket den bordt göra i följd af allt som afsatt sig på dess botten, derest icke vattnet förminskats. Men han är en af dem som förneka ettn beständigt fortfarande succesiv vattuminskning. Han åberopar de tradi|84||249|tionela sägnerna om en våldsam flod, som öfversvämmat en stor del af den nu bebodda jordens yta och i sitt djup begrafvit större delen af dåvarande menniskors hemvist. Han citerar det Mammuthdjur, som man fann fullkomligt bibehållet med kött, hud och hår uti isen vid Lenaflodens mynning i Siberien, och som utvisar att den stora vattufloden måste ha åtföljts af en mycket hastig temperaturförändring, emedan detta djur ofelbart skulle ha ruttnat bort, om det legat någon tid i flytande vatten. Som bekant, har man velat förklara detta fenomen genom en hastig förändring af jordens axel, hvarigenom de fordna polerna kommit att ligga under den nuvarande eqvatorn och tvärtom. Enligt samma hypothes skulle nordpolen fordom ha varit belägen ungefär vid Canariska öarne och under sin flyttning till dess nuvar.nuvarande läge ha beskrifvit en båge öfver Skandinavien, hvari man vill söka en förklaring till rullstensfloden. Han Geijer citerar vidare de fordom mycket allmänna sägnerna om stora länder dem hafvet uppslukat, såsom landet Lyktonien i Medelhafvet och enden ryktbara ön Atlantis, som gifvit sitt namn åt oceanen. Men Geijer anser dessa hvälfningar ha varit hastiga och öfvergående, åstadkomna genom krafter, hvilka i naturens nuvarande skick äro bundna. Dessutom anmärker han att en vattenminskning numera är märkbar i stora innanhaf, antingen helt och hållet, eller till största delen afskilda från oceanen. Det synes afgjordt att Svarta hafvets vattenyta fordom var mycket högre än nu, stod i förbindelse med Kaspiska hafvet och Aralsjön samt sträckte sina vågor ända djupt inåt Ungern. Fullkomligt utredt är det att K. H. fordom stått 234 franska metrer högre än nu, således med ofantligt större utsträckning, och att det då stått i jemnhöjd med Sv. H., ehuru det nu är omkr.omkring 100 metrer lägre. Analogin med Östersjön är i ögonen fallande. Ingen bestrider numera tillvaron af ett fordom högre att Östersjöns vattenyta fordom varit högre, men det kommer an på om man kan na förändringen skett hastigt eller långsamt och om man f i senare händelsen kan uppställa mot dem som förneka det en tillfredsställande förklaring på naturhistorisk grund.

7 Härvid äro nu två fall möjliga. Antingen är det hafvet, som faller ut, minskas och drager sig bort från kusterna, eller är det landet som höjer sig och derigenom skenbart och relativt kommer hafsytan att sjunka. Frågan delar sig således: faktiskt i är det en vattenminskning, eller är det en landhöjning? Båda åsigterna ha sina försvarare. Vattenminskningen försvarasfäktas på följande sätt.

8 Det är onaturligt, säger man, att likasom vilja rubba den fasta marken ur dess läge i förhållande till det lättrörliga vattnet, då likväl ett barn borde begripa att vattnet äsvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarander så mångfaldt känsligare för alla förändringar. År 1782, när man gräfde holsteinska kanalen, fann man genom mätningar, att Östersjöns vattenyta står 8 fot högre än Nordsjöns. Följden häraf är att den högre liggande Östersjöspegeln sträfvar att jemna sig till samma nivå med den lägre liggande Nordsjön.|85||250| Deraf uppkomma beständiga strömmar utåt genom Öresund och Bälten, och ehuru Östersjöns många floder till någon del ersätta detta utflöde, göra de det icke fullkomligt, utan så inträffar att Östersjöns vattenmassa efterhand förminskas och dess yta sjunker. Häraf, säger man, förklaras äfven hvarför ingen vattenminskning observeras vid sydligaste kusterna af Sverige. Orsaken är helt enkelt den, att de båda hafvens nivå här är jemnad, lika och derföre oföränderlig. v. Raumer och Wagner, som försvara denna sats, ställa den i förbindelse med Nordsjöns stigande, som blifvit observeradt på engelska och skottska kusterna, ehuru de medgifva, att sådana fenomen stå i sammanhang med fjerranverkande kosmiska orsaker. En annan förklaring uppställer Agardh i sin nya statistik. I samma mån, säger han, som odlingen tilltager och skogarne minska på alla landsluttningar af Ö.sjöns dalbäcken, i samma mån måste också flodernas vattenmassa minskas och i samma mån förlorar Ö:sjön en del af den ersättning floderna gifva den för dess utflöde. Följaktligen faller dess yta.

9 Mot dennssa åsigter uppställas från motsatta sidan ganska betydande inkast. Först och främst är det utredt, att strömdragen i Öresund och Bälten visserligen på ytan gå utåt Nordsjön, men i djupet är strömmen af alldeles motsatt riktning; der inströmmar åter Nordsjöns vatten till Östersjön, emedan det genom sin vida större sälta är betydligt tyngre. När det nu kommert dertill, att Östersjöns tre utlopp, som slutligen förena sig i ett enda, äro ganska smala och grunda i förhållande till vidden af denna stora vattenmbassin och de ansenliga vattenmassor som utströmma derigenom floderna, så har man svårt att inse huru Östersjön skulle genom detta smala utlopp kunna afbörda sig mera vatten, än den mottager från andra håll. Tvärtom skulle man tro att det förhållandet hellre kunde vara motsatt, åtminstone sådant, att Östersjön ingalunda ger mer ifrån sig än den tar emot. Detta blir så mycket sannolikare genom det rön man gjort att norra delen af B. V:s yta står så betydligt högre än södra delen af Ö:sjön, hvaraf man kunde sluta att tillräckligt utlopp saknas. Hvad som i den vägen vore af vigt att veta, är huruvida Östersjön, som 1782 stod 8 fot högre än Nordsjön, sedan dess står högre eller lägre än sin granne – ehuru dertill åter fordras att man bör ha reda på om Nordsjöns egen vattenyta under samma tid förändrat sig.

10 I allmänhet är det en grundsats i hydrostatiken, att en vattenyta alltid sträfvar genom sin egen tyngd att antaga ett fullkomligt horizontelt läge, följaktligen att ett haf eller en sjö, enligt regeln, alltid på alla punkter har samma höjd. Denna regel tål inskränkningar när det gäller stora vattenytor, och så kan man|86||251| begripa att t. ex. Medelhafvet står 8 à 9 metrer lägre än Röda hafvet och Mexik. viken omkring 10 fot högre än Stilla oceanen på andra sidan om Panamanäset. Likaså kan man häraf förklara att t. ex. F. V. står lägre än Bottn. Viken. Men oförklarligt blir det i alla fall enligt vattenminskningstheorin, huru, som vi nyss funno, en sten eller en ö i Wasa skärgård stiger dubbelt mera på 100 år, än en sten eller ö i Åbo skärgård. Der kommer man ofelbart till korta, om man söker fenomenets förklaring i vattnet och dess tyngdlagar. Man måste söka en annan förklaringsgrund, och den kan ej finnas annorstädes, i eän i theorin om landhöjningen.

11 Denna fråga är vidsträcktare och shängersammanhänger med geologins allmänna fenomener. Som HH.Herrarne kanske veta, så dela sig naturforskarne, geologerne i fråga om de särskilda bergarternas och jordlagrens tillkomst i tvenne skilda partier, Neptunister och Vulcanister. Neptunisterne till hvilka hörde Linné, Bergman m. fl. föreställa sig i jordens urtiden hela jordytan betäckt af vatten och söka att förklara alla sednare sekundära och tertiära bergformationer: sandsten, alunskiffer, kalkberg m. fl. jemte dithörande jordarter såsom deposita eller utfällningar ur vattnet, hvari de förut varit uppslammade. Vulkanisterne återsta hvars förnämste män äro Cuvier och Berzelius, föreställa sig jorden i urtiden såsom en glödande och smältande massa, bildad i verldsrymden på samma sätt som vi ännu se meteorstenarna uppkomma. Efterhand, säga de, har denna massa blifvit afkyld på ytan, och dervid ha de heta vattenhaltiga dunsterna ur athmosferen afk tillika afkylts och kondenserats, förtätats på jordytan från gasformen till liqvid form, till vatten. Men Vid det nu jordytanskorpan afsvalnat, har detta st den krympt tillsamman och begynnt likasom skrynklas, än lyftas, än sänkas, än remna, och ur remnorna har den glödande smälta massan inifrån trängt sig ut, skjutit i höjden, stelnat och sålunda bildat urbergen, eller graniten. Derefter följde en öfvergångstid, under hvilken de s. k. öfvergångsformationerna bildade sig genom eldens och vattnets förenade krafter.

12 Redan häraf finna vi att Neptunisterne måste decidera sig för vattenminskningen, Nep Vulkanisterne åter för landhöjningen. De sednare uppställa nu följande förklaring. Jordklotets afsvalning har ej skett hastigt och på engång,|87||252| utan långsamt och i en följd af årtusenden. Den fortfar således ännu. Men emedan alla kroppar utvidgas af värmen och sammankrympa när de afsvalna, så har jordäfven jordens afsvalning haft till följd att dess volym minskas, förtätas, och dess diameter derigenom förkortas. Man beräknar jordens nuvarande fasta skorpa till omkring en svensk mils tjocklek, något tjockare kanske vid polerna, något tunnare vid eqvatornoriginal: eqvatorna. Under denna skorpa befinner sig ännu hela jordmassan i smält och flytande tillstånd, ehuru man egentligen ej kan tala om glöd, än mindre om lågor, der en förbränning ej äger rum af brist på luft. Som bevis för denna sats anför man vulkanerna, de heta källorna och det bekanta märkvärdiga fenomen, att i djupa grufvor värmen tilltager ju djupare man stiger nedåt, vidpass en grad för hvar hundrade fot. Genom denna sammankrympning, af den måste der antingen uppstå toma rum mellan den stelnade yttre skorpan och den smältande massan inuti jorden, eller också måste den samma yttre skorpan sjunka in i de sålunda bildade fördjupningarna. Sker nu det sednare, nemligen att jordskorpan sjunker in, så är dess yta så stor, att det derigenom ej kan ske jemnt och på alla ställen lika, utan der måste i den uppstå skrynklor och ojemnheter, så att på saomliga punkter sänker sig marken, på andra ställen skjutes den i höjden och bildar på det sättet veck, som i förhållande till jordytans storlek kunna vara af betydligt omfång. På sådant sätt ha jordens flesta höjder och dalar bildat sig, och utan tvifvel fortfara dessa förändringar ännu på många punkter, ehuru de måste bli allt långsamare ju mera jordskorpans tjocklek tilltager. Det är också naturligt att ejde ej kunna märkas inne i kontinenterna, der man ej har en måttstock vid sidan att jemföra dem med. Men vid en hafskust bli de lättare märkbara, emedan hafvet enligt tyngdlagarna sträfvar till jemnvigt och följaktligen viker undan der en punkt höjer sig, viker undan och strömmar tillbaka till de trakter som icke höja sig och der det således finner den relativt djupaste dälden.

13 Nu vet man att Skandinavien och Finland af alla länder under en lika hög latitud ha det mildaste klimat. Antager man derföre att jordskorpans afsvalning, i följd|88||253| af kylan sker hastigare i polernas granskap än i de tempererade och heta zonerna och att således hela norra polarregionen af den orsaken är underkastad större permanenta förändringar, så kommer man helt naturligt på den tanken att ojemnheterna också der lättare bli synliga i dess nyssnämnda fenomenet af landsänkning och landhöjning. När man då vet att alla verldstrakter närmast på sidorna om Skandinavien och Finland äro kallare än de, således hastigare afkylas och genom kylan sammandragas och krympa ihop, så låter det tänka sig att genom denna större sammanpressning på båda sidor likasom tvingar den skandinaviska och finska vallen att skjuta uppåt, att höjas. Och det gäller icke allenast kusterna och landet; utan också hafsbottnen i Östersjöns nordligare vikar kan på detta sätt lyftas uppåt, och i samma mån rinner vattnet undan till lägre trakter, utan att man således i det stora hela behöfver antaga någon vattenminskning. Det är den theori som alltmera banat sig väg i den nyare vetenskapen och som således kommer till det resultat, att det icke är hafvet som sjunker i våra trakter, utan landet som höjer sig, i norden 4 à 4½ fot på seklet, och och något sydligare omkring 2 fot på hundrade år.

14 Häremot kunna likaså några inkast göras och ha verkligen blifvit gjorda. Det vigtigaste är det, att derest om man också vill antaga en centraleld i jordens innandöme, så kan man är det likväl ej bevisasligt att jordvärmen i allmänhet ej tagit af under de sistförflutna tvåtusen åren, således under den tidsrymd som Skandinaviens namn varit kändt och dess vattenminskning möjligen kan historiskt utredas. Lapalace har nemligen, enligt de observationer Hipparchus anställde 150 år f. Chr.före Christus, på grund af dagarnas längd trott sig komma till det resultat att ingen förändring inträffat i jordens temperatur; ty skulle denna temperatur ha blifvit endast ⅟₁₇₀ gr. Reaum. kallare, så skulle dagarnasens längd ha blifvit en sekund kortare. Således, säger man, kan svenska och finska kusternas vattenändring ej härröra af jordens afkylning, emedan af en omöjlig orsak ingen verkan kan äga rum.

15 obs. Forsbildningen.