Femte Föreläsningen. 4/2 73

Lästext

|29|

Land och folk år 1157.

Femte Föreläsningen. 4/2 73.

1 nyckelordLandet.

2 Vid den tid, när vår historia begynner, var Fds utseende icke detsamma, som nu. Förutsätter man, att landets yta höjt sig i samma progression som nu i vår tid, så har norra Fd vid denna tid stått 28 à 30 fot, södra Fd ungefär 15 fot högre än nu öfver hafsytan. Hafvet har då inkräktat en del af kusternas nuvarande lågländer, och gjort t. ex. många numera förtorkade inskärningar i Österbottn.Österbottniska kusten och öfversvallat en del af den nuvar. skärgården. sStrömmarna ha varit mindre strida,: sjöarna mera vattenrika. om man tänker sig Kemielfs fallhöjd 30 fot lägre och Kymmenes 15 fot lägre än nu nu, så finner man deraf, att flodernas lopp måste ha varit betydligt jemnare och att många forsar, som sedan bildat sig, då icke funnos till eller åtminstone voro mera farbara. Landets tilltagande sluttning mot hafvet utsuger sjöarna: alltså har Fd 700 år tillbaka varit betydligt vattenrikare än nu. De stora sjöarna ha varit intagit ett vidsträcktare område och i sig upptagit en stor del af de små; – många grundare sjöar, som sedan uttorkat, hafva då utbredt större och mindre vattenytor. Till följd deraf ha äfven kärren haft vida större dimensioner, än i våra dagar, när deras aflopp ökats med sluttningen.

3 Vi ha säkra påtagliga bevis för att vextkraften småningom aftagit, varesvårtytt sig till följd af att klimatet förr varit mildare, eller att det varit regelbundnare. Det är säkert, att hela Lappland ända till Ishafskusten|30| varit betäckt med stora skogar, hkashvilkas rötter, dolda under de numera skoglösa mossorna, än i dag tjena vandrarn till bränsle. Lika säkert är, att hela södra Finland varit betäckt af stora ekskogar, medan detta ädla trädslag numera endast sparsamt och tvinande vexer på några punkter af sydkusten. Landet var således alltupptill Ishafvet betäckt med stora vatten och stora skogar, således de väsentligaste f vilkoren för fiske och jagt. Både landfaunan och sjöfaunan var rikare, än den nu är. Ekskogen gaf näring åt vildsvinet och andra nu försvunna djurarter; furubarrskogen gaf Lappland en vida rikare flora och fauna, än nu. Den numera nästan utdöda bäfvern, den numera så sällsynta elgen, den dyrbara sobeln, sannolikt äfven uroxen, voro, jemte renar och annat lönande föremål byte för jagten, talrikt utbredda öfver större delen af landet. Alltså var menniskan i detta land af naturen sjelf anvisad att vara jägare och fiskare. Sveden.

4 nyckelordLandet.

5 Men på samma gång måste man tänka sig alla nutidens kommunikationer, utom vattenvägarna, borta. De stora skogarna, de vida kärren voro ogenomträngliga. Endast på sjöar och floder, eller på deras frusna isar, kunde man komma från trakt till trakt. Alltså skedde landets kolonisation mycket långsamt och främst långs kusterna, som erbjödo den lättaste kommunikationen, dernäst långs sjö- eller flodstränder. Befolkningen måste vara glest spridd på ensliga nybyggen, fördelade öfver denna stora, svårtillgängliga landyta, och stod endast vid lemma startutomordentligakommentar tillfällen, såsom krigståg och fientligta öfverfall,|31| i förbindelse med hvarandra. Den ena visste föga af den andra, man lefde för sig sjelf; eller up på sin höjd slågoso några boställen inom hvarandras synkrets, för att kunna förena sig till gemensamt försvar. De inre trakterna voro, af samma orsak, den nomadiserande Lappens uteslutande tillhåll. Den isolering, i hkenhvilken befolkningen i ett sådant land var tvungen att lefva, gjorde att samhällsbandet vann en så f ringa utveckling, och att begreppet om statsförhållanden eller gemensam styrelse var nästan otänkbart. Endast stundom, och kunde invånarne i en viss trakt förena sig under den tappraste krigarens eller den anseddaste slägtchefens anförande och, antingen på fartyg om sommaren eller på skidor om vintern, företaga ett gemensamt krigståg till andra trakter.

6 nyckelordLandets inverkan på den första befolkningen.

7 Ty alldeles samma naturförhållanden, som så mäktigt inverkade på befolkningens lefnadssätt och låga kulturgrad, föranledde ett fientligt förhållande mellan landets inbyggare. Jägaren, fiskaren och svedjebrukaren behöfde alla stort utrymme, för att, när en trakt var utäten, söka sin näring uti en annan. Landet var stort nog, men emedan så vida sträckor voro nästan otillgängliga, blef dock uppstod en ständig täflan om de närmast belägna fiskevattnen, de beqvämast liggande skogarjagtmarkerna, eller sådana svedjebackar, der invånarne i olika gränsmarker stötte på hvarandra.|32| Voro då grannarne af olika slägt eller stamfolk, så respekterades endast styrkans rätt, den fördrifne kallade sin slägt eller sitt stamfolk till hjelp, och så uppkommo dessa ständiga fejder om landets besittning, som bevisligen ha ägt rum i den förhistoriska tiden och som hade till påföljd stora omflyttningar i den dåvarande befolkningen.

8 nyckelordJättarne.

9 Så uppträdde naturförhållande bestämmande redan före vår historias början, och h alltsedan har deras mäktiga inflytande har aldrig upphört. Men den andra bestämmande kraften har kommit till, nemligen folkanden, som ur sig utvecklat historiens innehåll och tryckt sin stämpel på naturen. Wårt land har gjort folket, och folket har gjort vårt land.

10 Jag har redan anmärkt, att år 1157 fanns intet finska folket ej ännu till. Här funnos åtm. fyra särskilda folk af finsk stam och dertill ännu kolonister af svensk härkomst.

11 Vårt land har, likasom Skandinavien, ett urgammaltla mythiskta urfolk, som stårå i bakgrunden bortom all historia. Det Ett sådant folk kallas i Skandin. Jotar och Jättar, i Fd likaledes Jättiläisetspråk: finska. Jättar omtalas i de flesta folks sagor. De beskrifvas som stora och starka långt öfver mskorsmenniskors vanliga mått. De slungade klippstycken, lade kafvelbroar öfver kärren, vadade genom djupa sjöar och talade med en röst, som liknade åskans dunder. De hade boskap, men kände icke åkerbruk, bodde i bergstrakterklyftor och talade ett annat språk, än landets folk. Till detta stodo de vanligen i ett fientligt förhållande, såsom ett urfolk|33| alltid står till senare invandrare. De skildras lika dumma och okunniga, som de voro starka, och derför blef deras lott att gäckas, besegras och utdrifvas af landets folk. – Detta är ungefär bottensatsen af en tradition, som sedan blifvit på mångfadldigt sätt utsmyckad. Jätten framställes som en otymplig karrikatyr af menniskan och är alltså föremål för sagans drift. Lappen kallar honom på sitt språk jätten Stalo (plur. stalokspråk: samiska) och mskanmenniskan Askovis. Finnska sagan framställer den dumme Jättiläinenspråk: finska bedragen och besegrad af den sluge Matti. I en senare tid framställes jättefolket såsom fientligt mot kristendomen och kyrkorna, hkashvilkas klockor med sin klang förjagade dem från sin närhet.

12 nyckelordJättarne.

13 Under en något olika skepnad framträder i folktraditionen ett annat urfolk, som kallas Hiien wäkitspråk: finska, Hiidetspråk: finska, Hiittolaisetspråk: finska wuorinväkitspråk: finska och som qvarlemnat sitt namn på otaliga ställen i landet, särdeles i öde bergstrakter. Ehuru Hiittolaisetspråk: finska, likasom jättarne, bodde i bergshålor och voro fientliga mot mskornamenniskorna, voro de påtagligen ett annat folk. Man vet icke så mycket om deras storlek och styrka, som icke mer om deras ondska och trolldom. Deras namn härledes från Hiisi, hkenhvilken i mythen förekommer som en personifikation af det onda och derföre, ganska naturligt, i en sednare tid förblandats med djefvulen. Hiisifolket var väsentligen ett trollfolk, och lemma startbergtog mskorkommentarmenniskor och skadade mer genom sin trolldom, än genom sin kroppsstyrka.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    stycke – textställe – kommentar

    5 utomordentliga exceptionella.

    13 bergtog mskor lockade människor in i bergen.

    Faksimil