Tjugondetredje Föreläsningen. 12/11 63

|207||687|

Tjugondetredje Föreläsningen. 12/11 63.

1 RepetitionRepetition 9/5 67. Svante Sture Hg Gadd. Prins Kristian. Hansestäderna. 1512: 2 Jan. K. Hans 20 Febr. 1513. Fd. Stillestånd 1504 † 1510. Åbo 2 Juli–6 Sept. 1502. 2 Aug. 1509. M. Stjernkors.

2 RepetitionM. S. mot påfven 1491. Upplösningssymptomen. Djeknar. Biskopar. 24/11 73.

3 Fds biskopar. Biskop Konrad Bitz efterträddes år 1489 af den tjugonde på St Henriks stol, XX. Magnus Nilsson Stjernkors till Särkilaks (Magnus III) som styrde finska kyrkan 1489–1500. Stjernkors †*. Hans fader Nils Olofson S. hade varit ståthållare öfver Fd, riksråd och ordförande i Fds landsrätt. Hans moder var Elin Tavast, brorsdotter till den store biskop Magnus, och biskop Stjernkors vartillhördes således, likasom sina företrädare, Fds högsta aristokrati, som hade förmånsrätt till det höga ärestället att vara den f.finska kyrkans herdar. – Född på Särkilaks gård i Töfsala sn, hade han tagit magistergraden i Paris, derefter blifvit domherre i Åbo och föreståndare l.eller præbendariusspråk: latin vid Helga lekamens kapellet, som stiftaren helst velat anförtro sina slägtingar. Slutligen bDerefter blef han domprost i Åbo och innehade denna vigtiga tjenst i mer än 20 år, med stort anseende och inflytande. Redan som domprost hade han utfärdat nya stadgar för f.finska kyrkan, grundlagt Alla helgons kapell i Åbo domk. och på påfvens befallning meddelat sin biskop absolution. Han hade äfven redan år 1462 fått påflig fullmakt att utdela aflat åt de Ff.Finnar, som ville med gåfvor bidraga till kriget mot Turkarne, men det är föga troligt att Fd, som samma år led af ett ryskt infall, hade råd att på något verksamare sätt bidraga till striden mot Xhetenskristenhetens fiender. Flera gånger hade han som domprost afgått på vigtiga beskickningar, och år 1475 hade han, jemte flera andra Ff.Finnar, som landets ombud sökt att hos sv.svenska rådet utverka undsättning för Fd mot RnesRyssarnes infall. Denna hans tidiga politiska verksamhet hade förskaffat honom så stort anseende, att Fkejsar Fredrik III upphöjde dåvar.|208||688| domprosten Stjernkors samt alla hans efterträdare i domprosteembetet i Åbo till det Lateranska palatsets i Achen pfaltzgrefve – en värdighet, hkenhvilken likväl tyckes ha råkat i glömska hos efterträdarne – åtm. vet man icke att någon af dem domprostarne i Åbo sedermera gjort anspråk på pfaltzgrefvetiteln. – Det sällsama i denna utn.utnämning förklaras deraf, att de romerske kejsarne både före och efter Stjernkors’ tid utdelat denna värdighet såsom en hederstitel åt utmärkte vskapsmänvetenskapsmän och föreståndare för lärda samfund. Några särskilda rättigheter för Fd tyckas ej ha åtföljt denna värdighet; utom rättigh. att tillförordna kejs. notarier – – Vald af domkapitlet, invigdes biskop Stjernkors till sitt embete i Upsala och blef, likasom sina föregångare, en myndig och kraftfull herde öfver den f.finska kyrkan – så mån om sina biskopl. rättigheter, att han t. o. m. vågade försvara dem emot påfvens ingrepp. Så djupt hade påfvemakten redan sjunkit genom den stora schismen, genom påfvarnes ställande under kyrkomötenas beslut och genom sådane ovärdige innehafvare af den påfl. stolen som Alexander VI m. fl. påfvar, – att myteriet i kyrkans leder fann ett eko ända i det aflägsna Fd, förebådande der som annorstädes den romerska kyrkans förestående fall. – Biskop Stjernkors varnar neml. i ett bref af år 1491 erkebiskop. i Upsala Jakob Ulfson att tillse, det kyrkans hittills försvarade frihet icke bragtes i träldom och underkastades utlänningars tyranni, – sägande sig sjelf vara sinnad att för kyrkans frihet spara hvarken egodelar eller lif, och att om äfven andra biskopar ville underkasta sig det påfliga godtycket, ville han, Stjernkors, icke göra det. – Påfven synes neml., i sin omättliga girighet, hafva velat tillvålla sig en ettafgörande rätt vid besättandet af pastorater och andra vigtigare kyrkl. embeten, för att af de ny dertill utnämnde tillpreja sig penningar.

|209||689|

4 På samma gång biskop S. sålunda sökte skaffa sig fria händer mot Rom, tilldrog han hemma i sitt stift allt strängare kyrkans tyglar. Li Hierark – feodalvsvårläst p.g.a. radslut. Likasom kyrkomötena togo sig myndighet öfver påfvarne, så tyckas äfven domkapitlen ha begynt taga sig myndighet öfver biskoparne (i Sv. krig mellan d.domkapitel och b.biskop), hvarigenom hierarkin kände sig hotad i sjelfva sina spetsar. Mot denna hotande upplösning inrättade bisk. Stjernkors dekanatsvärdigheten vid domkyrkan ? och föreskref ett gemensamt s. k. Convictoriumspråk: latin för domherrarne, der de skulle hålla gemensama måltider och troligen lättare kunna öfvervakas. – Man finner äfven ett upplösningssymptom i det tilltagande missbruket med aflatens utdelande. Redan förut hade f.finska kyrkan legat i delo med dominik. och fransiskan. munkarne, som företogo sig att vid deras portativa altaren läsa messor och utdela aflat öfverallt i landet. Nu finner man att äfven kringvandrande, tiggande djeknar funnit detta sätt att förskaffa sig inkomster ganska beqvämt och företagit sig att utdela syndernas förlåtelse för hvarje ost eller brödkaka, som de uppburo på landsbygden – och detta förtörnade biskopen så, att han anbefaller kyrkoherdarne skicka sådane djeknar bundne till Åbo, men djeknarnes allmosor skulle hädanefter uppbäras af »beskedlige män» och skickas till Åbo, att der utdelas efter förtjenst. – För öfrigt vidhöll han nitiskt kyrkans rättigheter, reglerade tionden, utf.utfärdade skyddsbref för Nådendal o. s. v.

5 Biskop Stjernkors styrelsetid inföll under det stora ryska kriget, då kyrkan nödgades kasta sig uti statens armar, för att söka hjelp mot en fiende, hkenhvilken icke lät afskrämma sig med messor och processioner. B. Stjernkors var djupt invecklad i tidens politik. Med biskop. i Riga underhandlade han 1490 om ett förbund mot Rd – samma osälla förbund, som drog öfver Fd krigets olyckor. Under kriget slöt sig derföre han sig obetingadt i början till Sten Sture och understödde honom allt hvad han förmådde, både med sitt inflytande och sina vasallers vapen., med råd, pgarpenningar, spanmål. Med Knut Posse underhöll han en så förtrolig vänskap, att dessa båda män, enl. Kr.Krönikan, icke engång i döden åtskildes. Gravs k. i Uppland

|210||690|

6 – Med erkebisk. stod han i trägen brefvexling om landets försvar. När kriget gick olyckligt och Sten Stures stjerna var i nedgående, såg man b. Stjernk. – alltid likväl med mycken skonsamhet emot Sture – närma sig erkebiskopen och fredspartiet, d. v. s. aunionens anhängare, danska partiet. Redan 1494 hade han erkänt Kalmare recess – 1497 hyllade Stjernk. kung Hans och 1499 hans son Kristian, som då korades till thronföljare. Man finner t. o. m. att han ställt sig på Svante Stures sida i tvisten emot herr Sten – omvar det af öfvertygelse eller af politik? – ingen vet. – Måhända. – Medlem af Sv. råd.

7 I allt detta visar sig bisk. M. Stjernkors emellertid som en varm fosterlandsvän, hkenhvilken äfven med uppoffring af personliga känslor, personl. intressen, var i de hårda tiderna städse betänkt på landets räddning. Så utarmad var f.finska kyrkan genom landets nöd och fiendens härjningar, att man ännu äger tvenne bref af 1495 och 1499, hvari biskopen beder om något sammanskott af församlingarne, för att komma kyrkan till hjelp i hennes nödvändigaste behof. – Slutet på de inre och yttre fejder, som på hans tid skakade Fd, fick biskop Stjernkors icke upplefva. Han afled d. 12 Mars år 1500 och begrofs vid sin företrädares sida i det af dem grundade Allhelgona kapellet i Åbo domkyrka.

8 Jag har förut anmärkt, att kath.katholska kyrkan i Fd, fullständigt organiserad af biskop de store biskoparne Hemming och Magn. Tavast, uppnådde sin högsta blomstring under honom den senare och hans tvenne närmaste efterträdare, biskoparne Olaus Magni och Konrad Bitz. Under biskop Magn. Stjernkors visade sig redan tecken till dess förestående upplösning, hkenhvilken utan tvifvel påskyndades af kriget, som frånryckte kyrkan en stor del af dess inkomster och tvang henne att kasta sig i den verldsliga maktens armar. – Vidare europeiska inflytanden.|211||691| Likasom en ärevördig fura, hade hon kyrkan länge trotsat tidernas stormar, intilldess att kärnan begynte taga röta och den mark, som gaf henne näring begynte förtorka, medan kronan ännu stod till utseendet frisk och grönskande.original: grönskande., mMedan den rom.kath.romersk katholska hierarkins formerna ännu stodo qvar till det yttre oförändrade, hade den mäktiga, lifvande anden i dem efterhand förtvinat. – Under de nästföljande biskoparne, visar sig, med alla deras ansträngningar att upprätthålla dent fallande byggna storverket, dess allt tydligare dess förfall. Yttre omständigheter bidrogo i sin mån dertill. Hittills hade män af hög börd, högt anseende, stora höga förbindelser styrt den f.finska kyrkan, – och försynen hade förunnat dem att hvardera lefva och styra länge nog, för att påtrycka deras styrelse den stämpel af konseqvens, som vinnes derigenom att samma starka ledande hand sitter länge vid styret. Men efter biskop Stjernkors följde inom tio år tvenne biskopare af ringare namn, ringare anseende och en kort styrelsetid, under det att den tidernas vexande oro mer än någonsin skulle ha fordrat de mest glänsande förmågor i spetsen för Fd och dess kyrka. Detta verkade osäkerhet och vacklande i systemet, ringare motstånd mot tidens yttre påtryckning, tilltagande förfall i det inre. Så visar sig äfven inom f.finska kyrkan, som gick i spetsen för vårt land och dess civilisation, vid denna tid samma sönderbristande af det gamla, samma smärtfulla öfvergång till ett nytt tidehvarf, som då på alla områden, verldsliga såväl som kyrkliga, visade sig i hela Europa och särskildt i norden. – Mera härom.

9 Biskop Stjernkors efterträddes af den 21:ste biskopen XXI. Lars l.eller Laurentius Michaelson Suurpää, som styrde f.finska kyrkan från 1500 till 1506. Han säges ha varit född i Åbo »af hederliga» – d. v. s. icke aktade, men icke adeliga föräldrar. Handelsslägt Hans fader Michael Suurpää, l.eller Suuripää (Storhufvud) hade år 1455 varit borgmästare i Åbo, af inhemsk finsk slägt, som sjelfva namnet utvisar, och som inflyttad i början af 1400 tal. tyckes i staden haft ett visst inflytande. – En annan, Ragvald S., rådman i Åbo.|212||692| Biskopsvärdigheten hade således nu, för första gången på 126 år frångått landets aristokrati, som oafbrutet innehaft biskopsstolen alltsedan Johannes Vestfal och på den återkastat skenet af lysande börd och samhällsställning. För öfrigt tyckes likväl bisk. Laurentius hafva gått samma lärda vägar till biskopsstolen, som hans företrädare. Han hade blifvit magister i Paris, derefter domprost i Åbo och var redan en gammal man, när han enhälligt valdes af domkapitlet – troligen för det att gammal häfd redan ansåg domprosten för biskopens efterträdare. Till sitt embete invigdes han i Upsala och saknade således äfven glansen af en stadfästelse i Rom. Vid sin invigning underkastade han sig äfven en formlig förbindelse att visa erkebiskopen trohet och lydnad samt icke utan hans samtycke afgöra några vigtiga ärender, – hvarigenom biskop L. frånhände sig och f.finska kyrkan dent sjelfständiga handlingssätt, som följts af hans föregångare, oaktadt äfven desse hade till namnet erkänt erkebisk. af Upsala såsom sin förman.

10 Biskop L. mottog sin kyrka i en så utblottad belägenhet, att han genast vid tillträdet nödgades utkräfva från Öbotten det af bisk. Stjernkors begärda understödet. År 1505 ursäktar han sig hos Svante Sture derföre att han ej kan gifva riksförest. ett begärdt lån 2000 m.mark, emedan alla kyrkans besparingar voro uttömda genom herr Sten och att han sjelf, ej ägde 300 mk och nödgats låna pgarpenningar för att gjuta klockor och iordningställa domkyrkans högchor. – Och när han år 1504 framställde hos rikets råd, huru många soknar i landet, särdeles i Savolaks och Karelen ännu voro så vidtsträckta, att bönderne hade 14 mil och deröfver till kyrkan, samt att soknarna derföre borde delas, var det rådet, som uppmanade höfd.höfdingen i Wiborg och f.finska adeln att förmå bönderne till|213||693| nya kyrkors byggande och presternes förseende med tillräckliga inkomster. (Det skulle etc.). – Föga mer är om biskop L. bekant, än att han var en mild och mskomenniskoälskande man, som tyngdes af tidens vedermöda och upplefde belägringen af Åbo slott år 1502. Under en visitationsresa till Åland år 1506 träffades hanoriginal: hans oförmodadt på Hyndskär, numera Jungfruskär mellan Korpo och Åland, af slag och dog kort derpå d. 28 Sept. i Åbo samt begrofs vid sidan af bisk. Stjernkors framför högaltaret i Allhelgonakapellet.

11 Vigtig från denna tid är entt ännu förvaradt, af Grönbl. utgifvent bref af d. 3 Mars 1504, hvari från biskop Lars samt lagm. i Norrfinne lags. Henrik Bitz och lagm. i Söderf. lagsaga Claes Hen:son Horn underrätta till erkebiskopen i Upsala,. att ständerne i Fd utvalt och Svante St. var vid denna tid Juli 1504 sjelf öfverrest till Fd, för att försäkra sig om detta land, och då skalladessammankallades på Åbo rådhus »frälsemän, köpstadsmän, bönder och bokarlar, som i Åbo län bygga och bo», för att lagligen utvälja Svante Sture till riksföreståndare, hkethvilket ock skedde. – Hvaraf man tydl. finner att Fds röst i så vigtiga riksärender blef lagligen hörd. – 1457. – Biskop Lars stod från denna tid i bästa förh. till Svante Sture – Skepp – Föga mer är om biskop L. bekant, än att han var en mild och mskomenniskoälskande man, som tyngdes af tidens vedermöda och upplefde belägringen af Åbo slott år 1502. Under en visitationsresa till Åland år 1506 träffades hans oförmodadt på Hyndskär, numera Jungfruskär mellan Korpo och Åland, af slag och dog kort derpå d. 28 Sept. i Åbo samt begrofs vid sidan af bisk. Stjernkors framför högaltaret i Allhelgonakapellet.

12 Biskop L. Suurpää efterträddes af den 22:dra bisk.biskopen från St Henrik XXII. Johannes Olai = Olofson 1506–1510. Om hans härkomst och tidigare öden känner man endast, att han var född i Pargas, troligen af ringa börd, att han tagit magistergraden i Paris och derefter blifvit Archipresbyter = erkedjekne i Åbo. – Man gick således nu äfven från den gamla häfden att till biskop välja domprosten. Så sjelfskrifven han för öfrigt tyckes ha varit till embetet, då han redan 5 dagar efter sin företrädares död valdes af domkapt., mötte honom likväl stora svårigheter, innan han blef stadfästad i emb. Derförinnan måste han neml. gomed dryg kostnad göra en resa till Rom.original: Rom Först d. 8 Dec. 1507 blef han dertill invigd i Upsala och nödgades dervid formligen förbinda sig till ovilkorlig lydnad och undergifvenhet under påfven i Rom utomdess att hvartannat år besöka Rom (Jmfr Stjernkors). – Hemkommen mötte honom en ny svårighet, ty under hans frånvaro|214||694| hade en trupp af dessa besoldade knektar, dem biskopen i egenskap af kronans läntagare var förpligtad att hålla till rikets disposition, innästlat sig på Kuustö slott och vägrade att utlemna detta åt biskopen, innan han åt dem utbetalat 200 mk. (Jmför Jöns Andersson i Åbo 1502). – Nästan hela sin korta styrelsetid tillbragte biskop Johannes på visitationsresor kring hela sitt vidsträckta stift – (bar himmel). – Till Utom dessa kr.:skrönikans torftiga und:runderrättelser finna vi ur andra källor, att biskop Joh. nitiskt deltagit i Fds landets försvar mot danskarne, som vid denna tid gjorde täta plundringståg emot Sv. och Fds kuster. År 1505 och 1507 Åland – brännt Kastelholm – bortfört höfd. Sten Tureson – pålagt brandskatt – De f.finska herrarne sände då en trupp till Åland för att rensa ön från fiender, och deri deltogo biskopens folk. – Tidernas oro gjorde sjelfva prelaterne till fältherrar. En annan gång se vi biskopens krigare kryssa mot danskarne, som lågo vid Nargön utanför Reval – och när Dansk.Danskarne år 1509 gjorde det omtalade röfvaretåget mot Åbo, var det i främsta rummet biskopen, som vidtog så kraftiga åtgärder, att den d.danska styrkan icke vågade intränga djupare i landet. Se sid. 215. – Bref på bref afgingo från biskop. till riksförestånd. om undsättning, och när Svante Sture införskref folk och skepp från Fd, för att värja Sv. mot Dd.Danskarne, vägrade biskopen med undskyllan på goda skäl, att Fd mer än någonsin behöfde sina krafter till eget försvar.

13 1506 östgöthl.

14 RepetitionRepetition 10/5 67. M. Stjernkors: mot påfven, mot domkapitl. Upplösning. L. Suurpää. Joh. III Olai. Danskarne.

15 För att med större eftertryck kunna mota Dd:sDanskarnes anfall afsände Svante St. år 1510 en beskickning till Åbo Novgorod – af Ff.Finnarne: Tönne E:son Tott, arckidiakonus i Åbo Paul Scheel, Clemens Hogenskild och borgm. i Wiborg Herman Larsson till Wiborg, hkahvilka der afslöto en fred med Rd på 60 år. – Ivan III † 15065 – Rds framsteg – Stefan af Moldau – Den fruktansvärde (Grossnispråk: ryska) – En vred blick, dåna dDå han somnade, väntade hans bojarer döden. = Peter I. Tsar – Wasili IV Ivanovitsch 1505–1533 – Kasan – blodbad – R.Ryska Vapnet – nusvårtytt.|215||695| – Rd och Lithauen – Underkufva Pskov – Novg:s yngre broder – förlorade sin 600åriga – Fred i Soboline vid Wuoxen. – Gränsbestämn. – Landsflyktige – Handel – icke bistå Polen och Lithauen – Korskyssning – Erkeb. i Upsala gifva hand och insegel derpå – Mars 1510.

16 Recapitulation. M. Särkilaks. L. Suurpää. Joh. Olai. Ivan III. Erik Tureson Bj. skrifver från Wiborg 23 Febr. 1509 om RnesRyssarnes hot.