||

Allmän Historia.
Vårterm. 1872.

|| ||

Om Europas nuvarande nationer
med afseende å deras uppkomst, nationalkarakter och betydelse för historien.

Föreläsningar Wår-termin 1872.
II.

||

		Sid.
XIV.	Roms mission.	88.
	Verldsrike: Gudsrike Påfvedömet – Sedeförderfvet	89.
	Gudar: frihet, fosterland. Niebuhr, Gibbon. Fallet –	91.
	Medeltiden –	92.
	Dess resultater – Italiensk nationalitet	93.
XV.	Nat.karakter. Sammanfattning –	94.
	Natur, tradition	95
	Europas olycksbarn	968.
	Spaniorerne –	979.
	Spanien –	100.
XVI.	Naturskilnader	1021.
	Celter, Romare –	102.
	Vestgöther, Araber	103.
	Spanien 1492 –	104.
	Religionsförföljelser	105.
	Spanska monarkin	106.
XVII.	Fallet –	107.
	Folktyperna –	108.
	Folkkarakter –	110.
	Icke kulturfolk	112.
	Span:s mission –	113.
	Portugiserne	114
	Landet 2 vårar	–
XVIII.	Portugiserne –	115.
	Nationalkarakter	116.
	Fransmännen	117.
	Frankrike –	118.
	Celterne, Romarne	119.
	Romerska väldet	120.
XIX.	Burgunder, Franker m. fl.	121.
	Carolinger, Normanner. Guienne, Gascogne	122
	Languedoc. Provence, Elsas Bourgognsvårtytt m. m.	123
	Elsas, Lothringen Champagne –	124.
	Normandie, Bretagne Centern	125.
XX.	Nationalkarakter	127.
	Paris –	128.
	Skuggor, dagrar	130.
	Logik, språk –	131.
	Sjelfförsakelse	132.
XXI.	Fransm’s tradition	134.
	Hans mission: jmf. Politik –	135.
	Social –	136.
	Kulturhistorisk –	137.
	Fr:s framtid –	138.
	Engelsmännen	139.
XXII.	Englands natur	140.
	Rikedom –	141.
	Namn, Romare, Celter	142.
	Picter, Anglosachser	143.
	Deras riken –	144.
XXIII.	Folkets sammansättn.	145.
	Södra Engld, London	147.
	Wales, Norra Engld –	148.
	Skottland –	149.
	Irland –	150.
	Kärnan –	152.
	Engsm. –	153.

|93|

1 Italienarne.

2 De gamle Romarne, voro af hufvudsakligen latinsk härkomst, upptogo efterhand inom sig Italiens öfriga underkufvade folk, och slutligen fingock äfven hela det hvimmel af nationer, som underlydde romerska väldet, romersk medborgarerätt. Italiens dåvar. befolkning bestod var sammansatt af fyra olika folkstammar. 13) den latinska, beslägtad med Hellenerne; 21) den etrusciska, beslägtad med Pelasgerne; 32) den Celtiska, beslägtad med Gallerne och 4) den feniciska, beslägtad med Karthaginenserne. Af alla dessa elementer utbildade sig, under den rom. traditionens inflytande, den egentl. romerska nationaliteten.original: nationaliteten Jag har nämnt dess äldsta romaredygder. Men Vi behöfva ej skildra Roms panem & circensesspråk: latin. sSådant denntta folk visade sig, efter kriget med bundsförvanterne, visade sig i republikens sista tider och under Augustus. voro Ddess utmärkande drag voro, under all inbördes olikhet, tapperhet, stolthet, vankelmod, lättsinne, njutningslystnad – drag, som erinra om enfrändskapen med Grekerne, men som derjemte erhållit under de långa krigen tillsatserna af hårdhet, och kall beräkning, och jemte den praktiska skicklighet, som gjorde de romerska kolonierna så betydelsefulla. Det var, under allt sitt vankelmod, ett styfvare folk, än Grekerne. Det förstod icke, som de, att uppfatta lifvet gladt och skönt; men det förstod, bättre än de, att tillgodogöra sig alla fördelarne af ett herrligt klimat och en vinstgifvande handel. Desse Romare voro icke allenast soldater och lättjefulla åskådare af spelen på Cirkus: de voro äfven skicklige åkerbrukare, byggmästare, köpmän – men de egentl. handtverken sköttes af slafvar.

|94|

3 Italienarne.

4 Under kejsaretiden inflödade nya folkelementer från alla delar af verlden till Rom – och folkkarakteren råkade i ett upplösningstillstånd, der fegheten, lättjan och lasten slutligen blefvo utmärkande drag: ett folk som var värdt de tyranner, hkahvilka förtrampade det. Endast hos krigshärarne fann man ännu en qvarlefva af den romerska stoltheten och tapperheten – men redan under M. Aurelius begynte man taga barbarerne i sin sold, och i 3:dje årh. bestodo de romerska härarne förnämligast af Göther och andra barbariska folk. Den sistaoriginal: Sista qvarlefvana af Romare, som fingo Herulerne och Östgötherne till sina herrar, var ett knappt mera ett folk, det var en hord af vekliga slafvar.

5 De nuvar. Italienarne härstamma från en ringa quarlefva af de egentl. Romarne, uppblandade med afkomlingar af de många olika folk, som sedan under folkvandringen och medeltiden trampat Italiens jord. I öfra och medlersta Italien, ända ned till Abruzzerne och det gamla Samnium, utgöres befolkningens hufvudstam af Longobardernes och Gepidernes afkomlingar, jemte quarlefvor af Östgötherne. I de vestra bergstrakterna finnas spår af Burgunder, jemte Etruscer och Rhetier. Denna longobardiska del af halfön är det nya Italiens kärna. Här har det nya Italien blommat i hjeltemod, vskapvetenskap, konst. – Celter. Liguriernes berg utan skog, haf utan fiskar, qvinnor utan blygsamhet, män utan tro.

6 Arndt 140.

|95|

Femtonde Föreläsningen. 4/4 72.

7 Italienarne.

8 Det sydliga Italien: Calabrien, Apulien, Sicilien, Sardinien, Corsica ha, utom det gamla brokiga folkhvimlet af Greker, Latiner, Karthager och Germaner, ytterligare upptagit folkelementer af Byzantinskter, Araber, Spaniorer, Fransmän. Man igenkänner ännu spridda drag af dessa olika folkelementer.

9 Söker man för hela halföns folk en gemensam Italiensk folkkarakter, så finner man, här som öfverallt, två inflytanden beständigt i verksamhet att för att sammansmälta denna kokande massa af de mest olika folk. Naturintrycken stycka landet och verka dock en viss likformighet. Alla Italienare äro ett lifligt, passioneradt häftigt folk med starka passioner – men den svala bergsluften gör NordItalienare kraftigare, mera energiska, under det att Calabriens Apuliens brännande sol skapar lazaronen, minskar handlingskraften och gör passionerna lömska. NordItalienaren är klok och förslagen, tapper och stridslysten; han kan hängifva sig åt en idé med hela sitt hjerta, men saknar dock ihärdighet och fasta grundsatser. SydItalienaren är mera sluten, hämdgirig, bakslug, på engång feg och grym; men man träffar dock tillika gästfri, mera naturbarn, gästfri, trofast mot vänner – Den historiska traditionen inverkar lika starkt, men än mera ojemnt. NordItalienarne äro omgifne af ömsom af frihetens, ömsom af f förtryckets minnen – hela deras historia i många sekler har varit en beständig frihetskamp, dold eller öppen, under det att södra och medlersta Italiens folk, så långt de minnas tillbaka, ej skåda annat|96|Olika tradition. än ett beständigt förtryck, som de hvarken haft mod eller kraft att afskudda sig. NordItalienarne original: se. ha kämpat ömsom mot tyska eller franska inkräktare, ömsom mot egna despotiska dynastier: der har ingått trots och sjelfrådighet i deras lynne; de ha, liksom NyGrekerne, svårt att böja sig under auktoriteter, men bland dem ha dock uppstått Italiens ädlaste fosterlandsvänner, dess störste skalder, häfdatecknare och statsmän. Detta folk är rikt begåfvadt – fullt af intelligens, hänförelse och mod – det bildar kärnan af den nuvar. Italienska och är också det, som har gjort den. Medlersta Italiens folk har mindre lidit af utländskt förtryck, men desto mer af ett försoffande, tanke och handlingskraft dödande prestvälde. För den Påfvarne tillsattes under en tidigare period i medeltiden af Romerska folket, sedan for tidtals af de tyske kejsarne, slutligen af kardinalernes konklav, men engång uppstigne på Petri stol, voro de, enligt deras väldes natur, alla autokrater och deras underlydande likaså, hela den hierarkiska rangskalan nedåt ända till ett viljelöst och förslafvadt folk. Till följd häraf, ha invånarne i den lyckligtvis numera afskaffade Kyrkostaten – ett monstrum i sjelfva namnet – alltintill Italiens pånyttfödelse låtit gått i presternes ledband, och när slutligen i Rom bildade sig ett frihetsparti, som arbetade på en förening med det öfriga Italien, fann man utgjorde detta länge en ringa minoritet – ja, ännu, när V. Emanuel residerar i Qvirinalen och påfven grämer sig öfvergifven|97| i sin enda återstående besittning, Vatikanens palats, suckar en stor del af nutidens Romare, ovane vid friheten, efter de goda inkomsterna af jubiléer och främlingsbesök under den gamla goda tiden.

10 SydItalien. Det nya Italien.

11 SydItalienarne ha, så att säga, gått ur hand i hand från den ena främmande herrskaren till den andra. De ha legat slagne till jorden på engång af prestvälde och politiskt förtryck, och härtills varit lika slafviskt underdånige och lika trolöse mot alla. Rom och medl.medlersta Italien ha dock gifvit verlden store konstnärer: målare, bildhuggare, arkitekter och musici, – men SydItalien har föga riktat historien med annat, än sina jordbäfningar, sina sammansvärjningar och sina röfvareband.

12 Det nya Italiens histor. tradition är ännu icke knappt 10 år gammal, ja den daterar sig egentl. från Sept. 1870, när Rom blef dess hufvudstad. Dess närmaste mission blir nu att af dessa osmälta, åtskiljssträfvande elementer, som kallas det Italienska folket, bilda ett fast nationelt helt. Det är icke lätt att förutsäga huru detta skall lyckas, ty alltsedan det gamla Roms tider, och knappast då, har det icke funnits ett helt Italienskt folk och i ett helt förenadt Italien. – Men med den starka kärnan i norr, med de gemensama stora politiska och ekonomiska intressena och m i skuggan af det gamla Romareväldets storhet, kan detta möjligen lyckas.

|98|

13 Det uppståndna Italien.

14 Näst Grekeland har Italien varit det nya Europas olycksbarn, till hälften beundradt, till hälften föraktadt, men alltid beklagadt. Skalderne hafva förliknat det än vid Prometheus, än vid Ariadne. Det har legat i sin skönhet och sin rikedom fjettradt vid af tyranniet, fjettradt af okunnigheten, fattigt, vanmäktigt, styckadt och sönderslitet, ett rof för vulkaniska eruptioner och politiska dödsryckningar, så skenbart hopplöst, att ännu för mindre än 15 år sedan de mest långsynte statsmän och tänkare förtviflade om dess framtid. Och likväl se vi det, i den dag som är, uppstå samladt och helt under en inhemsk spira, väl ännu upptaget af att sopa rent det Augias-stall, som despotismens och styckningens sekler efterlemnat, men under allt detta med en förvånande lifskraft och en lefvande tro på en ny, ärofull framtid af storhet och blomstring. Denna sk anblick är en af de mest glädjande och upplyftande i Europas nya historia. Det omätliga jublet från Venedigs frigjorda laguner och Roms återuppståndelse som Italiens hufvudstad har funnit ett eko bland de aflägsnaste folk. På Garibaldis bekanta stridsrop: Roma o morte!språk: italienska svarar hans befriade fädernesland med sin lika bekanta politiska lösen: Italia fara da se!språk: italienska – och Europa svarar: eviva Italia!språk: italienska

|99|

III. Spaniorerne.

15 Detn tredje af de Græco romaniska nationaliteterna är Spanska folket. Det följer i ålder näst Romarne och liknar dem i sin brokiga sammansättning af en mängd ursprungl. för hvarandra främmande beståndsdelar. Men I makt och ära kan det icke förliknas vid dessa, men med dess besittningar i den nya verlden har det beherrskat ett nära nog lika stort landområde, som det romerska riket. Medan Roms politiska mission sträcker sig öfver ½ årtusende af den gamla tidens afton, och dess andl original: dess religiösa mission genom hela medeltiden och dess kulturhistoriska mission öfver alla tidehvarf, inskränker sig spanska folkets hist storhets- och maktperiod inom föga mer än två århundraden vid medeltidens slut och den nya tidens början. Från denna korta blomstringsperiod är likväl det spanska namnet oskiljaktigt förbundet med Europas historia, och tyvärr äfven med msklighetensmensklighetens.

16 Om Italien är ett af naturen rikt begåfvadt land, är Spanien det icke mindre. Det bildar Europas yttersta spets i SV.; det är omgifvet på tre sidor af oceanen och medelhafvet, på den fjerde den f nordsidan åter skyddadt af Pyrenéerna, som äro svåra att öfverstiga från nordsidan och hafva alla egenskaper af en naturlig fästningsvall. En fiende, som från denna sida intränger i Spanien, har mer än 20 sv.svenska mil att passera genom oländiga bergspass, innan han|100| uppnår de fruktbara slätterna, der han finner lifsmedel och tak öfver hufvudet vederqvickelse. Spanien är derigenom näst jemte Skandinavien, Italien och Gd, det land i Europa, som har de bästa naturliga gränser och tillika genom sina vida kuster de bästa naturliga maritima förbindelser. I skönheten af naturens storartadt omvexlande och mäktiga sceneri öfverträffar det måhända hvarje annat land i vår verldsdel. Om några af dess provinser äro torra och föga fruktbara, äro andra åter deremot otroligt bördiga, likasom bergen äro rika på alla metaller, fälten öfverfyllda af hjordar, och till följd af allt detta tyckas få länder vara så egnade som Spanien att inom sig fostra ett mäktigt folk, en blomstrande civilisation. –

17 Spanien.

18 Men det finnes något i sjelfva naturen som motverkar dessa lyckliga företräden och förklarar hvarför det rika och sköna Spaniens blomstring hvarken varit af lång varaktighet, eller af det lyckliga inflytande, som man skulle ha väntat. Hela södra delen af denna halfö är neml., lika som sydspetsen af Italien, det hetaste land i Europa. Det Om S. Italien är hett, så mildras denna hetta af hafsvindarne, emedan halfön är smal, men Spanien är en vidsträcktare kontinent, i hvars inre de omgifvande hafven förlora sitt inflytande. Det är således endast vid Spaniens kuster och i dess bergländer, som vilkoren för en civilisation erbjudas befolkningen, medan större delen af halfön genom sin hetta förlamar mskoandensmenniskoandens energi.

|101|

19 Spanien.

20 Häri ligger Spanska halföns naturliga underlägsenhet. Naturmakt MskanMenniskan behöfver en viss frihet, för att utveckla intelligens och handlingskraft; men der naturmakterna dominera, försjunker hon i denna vegeterande njutning af sin tillvaro, som hämmar ett folks utveckling och gör det åtkomligt för politiskt eller andligt förtryck.

21 För den storhet och blomstring spanska folket uppnått, har det till stor del att tacka sina kuster och sina många berg. På kusterna uppstår handeln med sin friare beröring emellan mskormenniskor och sin friare åskådning af lifvet. Bland I bergens rena luft känner sig mskanmenniskan höjd öfver förtryckets band och får mod att afkasta dess fjettrar. Man har derföre bland Spaniens befolkning alltid särskildt det kosmopolitiska, lättrörliga kustfolket och det om sin frihet ömtåliga bergsfolket från slätternas invånare, som villigare böjt sig för hvarje ok, nöjdt med sina kastanjer, sitt Ar sina vinsäckar, sin mandolin och sina romanser.

22 Berg, slätter och kustland fördela Spanien så mångfaldigt, att man räknar der tre eller fyra olika klimater – och det är i Asturiens, Galiciens, Leons, Arragoniens, Navarras, Biscayas och det öfre Cataloniens bergländer, som den Spanska friheten funnit sin tillflykt, medan lifvets njutningar mera upptagit folket i de sköna landskapen Andalusien, Valencia, Murcia, Granada och medan aristokratin och dynastierna funnit sin öfverväldigat|102| de båda Castilierna, Alentejo och Estremadura.

23 Urbefolkning.

24 Urbefolkningen i detta sköna land var Celter, fördelade i många små folk, och af bland hkahvilka Ibererne Ibersvårtytt = Ebro voro det mäktigaste och derföre gåfvo Spanien dess första romerska namn Iberia. Tarsisch = Tartesus, Hispaniaspråk: latin af España, bask. gräns. Dessa Iberer = Celtiberer voro kända såsom ett stridbart, högsinnadt, frihetsälskande folk och tyckas ha varit de mest begåfvade af alla de Celtiska folken. På denna äldsta kärna af spanska folket planterades efterhand främmande kolonier. På Spaniens kuster nedsatte sig först Fenicier och Karthaginenser, derefter äfven grekiska kolonier: kusterne kommo, för landets rika metaller, under Karthagos välde och från Karthago till Romarne, som gjorde anspråk på herraväldet efter andra puniska kriget 200 f. Chr. Efterhand och efter många, hårda strider mot de tappre infödingarne lade slutl. Romarne hela Spanien under sitt välde vid Pompeji tid; men en del af Celterne funno sin tillflykt i de norra bergstrakterna och erkände aldrig Roms öfvervälde. – År 25 f. Chr. underlade sig Augustus äfven Cantabrienerne och Asturierne. – Vid denna tid hade Celtibererne i Södra Spanien redan anlagt den romerska togan och antagit latinska språket. Sedermera lydde halfön, delad i 3 provinser: Tarraconensis, Boetica och Lusitania, i 400 år det romerska väldet. Det betäcktes med städer och genomkorsades af beqväma vägar. Befolkningen räknades till 40 millioner, och en enda stad, Tarragona, säges ha haf 2½ million invån. Men alla folk under Rom. väldet förvekligades.

|103|

25 Spanien under Medeltiden

26 År 409 e. Chr. nådde folkvandringens böljor äfven Spanien. Allaner, Suever och Vandaler inträngde härjande i det dittills blomstrande landet. Suev. – N.W. Alan., Vand. SO. År 415 inträngde Westgötherne under Wallia, fördrefvo Alanerne och Vandalerne till Afrika, och utbredde sig småningom öfver hela halfön. År 484 föllo Romarnes sista besittningar i deras våld; år 585 tillintetgjordes återstoden af Suevernes rike i Galicien. Strax derpå, 586, antogo Westgötherne kristendomen, och med tillhjelp af de andlige fick den förderfvade latinska dialekt, som talades i Spanien, efteröfverhand öfver Westgöthernes språk. Deras hufvudstad Toledo. Westgöth. tillhörde de ädlaste folk af den germ. stammen. (– Urbefolkningen qvarblef på många punkter.) Westg. hade redan i 5: seklet skrifna lagar och kristendom. – 125 år derefter inkallade judarne och Alariks fördrifne efterkommande Araberne i till Spanien, och Vestgöthiska riket föll genom slaget vid Xeres de la Frontera år 711. – Största delen af Spanien blef då en provins under Khalifatet Bagdad. Endast en ringa del af Westgötherne bibehöllo under Pelayo sin sjelfständighet i Asturiens bergstrakter.

27 Araberne i Spanien lösgjorde sig snart från Bagdads öfvervälde, och landet delades i flera mohriska riken, af hkahvilka ishti synnerhet Cordova uppnådde en hög grad af blomstring. D Araberne tycktes såsom förvandlade, när de kommit till detta sköna land. Deras kultur uppnådde en dittills okänd höjd; deras vilda nomadliftält förbyttes till rika och mäktiga städer, uppfyllde af moskéer, bibliotheker, t. o. m. ett universitet. Tappra, ridderliga, högutbildade, toleranta mot de kristna. – Landet 25 à 30 mill. invånare – Statsinkomsterna 150 mill. mk. – Efter Omijadernes utslocknande 1083 sönderföll det Arab. riket. Men de mohriska rikena lågo i fejd med hvarandra och försvagades genom sin oenighet. De kristne Westgötherne framträngde ur sina otillgängliga bergspass|104| och frånryckte Araberne styckevis deras land.

28 760 Oviedo.

860. Navarra.
870, Burgos (Castilien)
918. Leon.
Asturien.
Catalonien 1137.
1135. Arragonien.
Galicien.
1109 Portugal.
Toledo (Nya Castil).
Efter slaget vid Tolosa 1212 behöllo Araberne endast en del af S. och S.V. Spanien, och äfven denna del föll i de kristnes händer genom Granadas eröfring år 1492.

29 Medeltidens Spanien.