Tolfte Föreläsningen. 9/4 62

Tolfte Föreläsningen. 9/4 62.

1 Denna Taciti skildring är för oss af så stor vigt, att den förtjenar närmare skärskådas. Efter att i 44:de kap. ha beskrifvit Svionerne på ett sätt, som lemnar intet tvifvel öfrigt om deras identitet med Svearne, fortfar börjar han 45:te kap. som följer:

2 »Bortom Svionerne är ett annat, haf, trögt och nästan orörligt, hvaraf man förmodar att jordklotet omgördlas och kringslutes, emedan den nedgående solens sista glans var intill soluppgången så klar, att den förbleker stjernorna. Stundom tror man sig der höra ljud och skåda gudarnes gestalter samt strålarna kring deras hufvuden. Ditintill sträcker sig, enligt trovärdigt rykte, naturen. – Derefter bo (?) Aesthyernes folk (plur.) på Sueviska hafvets högra strand; hvilka bruka Suevernes seder och klädedrägt, men språket är liknar mera Britternes. De dyrka Matrem Deam (Latona)?) eller ock: husmodren dyrkas af dem med gudomlig vördnad?). Som tecken på deras ett vidskepligtelse marke bära de vildsvinsbeläten (hufvuden?). Detta tjenar dem till fors vapen och utgör hela deras skydd; det gör gudinnans tjenar dyrkare säker äfven bland fiender(?) Sällan bruka de jern, ofta handkraft. Säd och andra frukter odla de tålmodigare, än de vanligen för sådant håglöse Germanerne. Men äfven hafvet undersöka de|58||112| och samla, ensame bland alla, i sunden och på sjelfva stranden det ämne bernstenen, hketnhvilken de sjelfve kalla Glesum (glas). Enligt barbarers sed, fråga de icke efter, ej heller förstå de hvad urskilja det som naturen alstrar och hvad en förnuftsenlig behandling deraf kan åstadkomma» etc. – Härefter följer en beskrifning på bernstenen, och

3 Att denna skildring till alla delar passar in på ett folk af finsk stam, vore väl djerft att påstå. Särdeles förvirrande är i detta afseende uppgiften att Æsthyer bruka germanisk drägt och sed., hkenhvilken uppgift Schlötzer och andra ansett afgörande för desse Æsthyers germaniska härkomst. Men i öfrigt igenkännas flera tydliga finska drag. Mater Deaspråk: latin, Latona eller natten, erinrar ganska påtagligt om KvasKalevalas Louhi, nattens, mörkrets moder, som är en af våra äldsta myther. Vildsvinshudarna med vidhängande hufvuden begagnade som ett slags hjelmar, öfverensstämma med Olai Magni uppgift, att Finnarne på hans tid brukadevag vilddjurshufvuden just till samma ändamål. Jernets sällsynthet (det säges ej att detsamma var okändt) bevisar här endast att bernstenskusten icke ägde några malmstreck att bearbeta. Och hvad åkerbruket angår, antyder denna uppgift en så bestämd skillnad från de krigiske Germanerne, hvilka ansågo hvarje jordbruks jordens odling ovidtillkomma endast trälarne, att redan denna omständighet ensam tydligen utmärker Æsthyerne som ett folk af finsk härkomst. – Det sannolikaste är, att Tacitus, som nämner Æsth. gentesspråk: latin i pluralis, haft någon aning om att detta apellativum, Österlänningar, betecknade flera folk, bland hkahvilka då en del kunde vara af finsk, en del af germanisk härkomst.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning

4 Det för oss vigtigaste 46:te kapitlet lyder som följer: »Här – neml.nemligen sedan T. efter helt kort omtalat de redan nämnda Sitonerne – här är Sueviens gräns. Jag tvekar, om jag bör räkna Peucinernes, Venedernes och Feinnarnes nationer till Germaner eller Sarmater, ehuruväl Peucinerne, hkahvilka någre kalla Bassarner,|59||113| till språk, bildning, bostad och hemseder likna Germanerne. Alla äro osnygge, höfdingarne dolske. De likna Sarmaterne temligen deri att de befläcka sig med blandade giftermål (i förbudna leder?). Venederne msvårtyttultum ex moribus traxeruntspråk: latin – ha insupit mycket af deras seder. De genomströfva på plundringståg de skogar och berg som befinna sig mellan Peucinernes och Finnarnes områden, men Venederne räknas hellre till Germanerne, emedan de både bygga hus, bära sköldar samt äro snabbe till fötters, hkethvilket allt är olikt Sarmaterne, som bo i tält och lefva på hästryggen. – Finnarnes råhet är förunderlig, deras fattigdom fasaväckande (foedaspråk: latin); de äga icke vapen, icke hästar, icke fasta bostäder (penatesspråk: latin); deras föda består af sädesarter örter (herbaspråk: latin); deras kläder af djurhudar; deras bädd är marken. Sin enda förhoppning bygga de på sina pilar, hkahvilka de, af brist på jern, skärpa med benspetsar. Jagten närer mMän och qvinnor idka jagt; ty båda könen åtföljas stundom och dela rofvet. Till att skydda sina barn mot vilddjur och oväder äga de ingen annan tillflykt, än att gömma dem under trädens krokiga grenar. Der skynda dölja sig de unga, der finna de gamla en fristad. Men detta anse de Detta anse de lyckligare, än att möda sig med åkerbruk, anse de att befatta sig med husliga sysslor samt under hopp och fruktan oroa sätta sin och andras egendom på spel. Säkre mot gudar, säkre mot menniskor, hafva de uppnått gått i land med det svåraste af allt värf som finnes, att icke ens behöfva önska sig något bättre.» – Härefter heter det: »Resten är redan fabelaktigt. Man säger att Hellusier och Oxioner bära menniskors anleten, men vilddjurs kroppar och lemmar. Hvilket jag, såsom en outredd sak, må lemna derhän.»