Tolfte Föreläsningen. 21/3. 63

Tolfte Föreläsningen. 21/3. 63.

1 sid. 880svårtytt. Kyrkans civilisationsarbete inom samhället visar sig tydligast i afskaffandet af de hedniska missbruken: barns utsättande – sjelfhämden – gåfträlarne – jernbörden. – Statens: arfslagar: i st.stället för gånge hatt till och hufva ifrån. – B. Jarl: syster ärfver hälften mot bror. Magnus Ladulås bekräftar: Allmän fred: enkor, faderlösa barn, gamla män. – Våldgästning.original: Våldgästning Frälse – Ofrälse = Skattefri, skattskyldig. rusttjensten. Fridslagarna: Edsöre kyrkofrid – qvinnofrid – hemfrid och tingsfrid.

2 Fds civilisation har en trefaldig botten: 1) en allmänt europeisk; 2) en skandinavisk och 3) en genuint finsk. Denna tredje botten är den djupaste, men har kommit sist i dagen. Ett ytligt betraktande visar oss i början idel europeiska, idel skandinaviska samhällsinstitutioner. Kyrkan, som gi Det europeiska, l.eller rättare det verldshistoriska, som gick främst, det var kyrkan. Hon kom till oss med|84||414| färdiga dogmer och fordrade, pekande på svärdet och bålet, att vi obetingadt skulle emottaga henne sådan hon var. Vi gjorde detta, i början nödtvungne och efter ett skarpt, långvarigt motstånd både med yttre och inre vapen. Vi blefvo kristne till namnet och fortforo i sekler att vara hedningar till hjertat. Det var en strid mellan verldsidéerna och nationaliteten. Det var den finska nationaliteten, som trodde sig stå och falla med sina gamla gudar och derföre så otroligt genom Wns mun bjöd att man skulle utföra det nyfödda Xtusbarnet till kärret och krossa dess hufvud med en klubba. – I grun Ingen kan neka, att ju detta motstånd till en viss grad var berättigadt. Ty Kyrkan och nationaliteten. xdomenkristendomen = luft och ljus. iI sitt sträfvande efter verldslig makt blef katholska kyrkan fientlig mot nationaliteterna. Jmfr föreg. Hon fordrade icke blott att folken skulle afsvärja sina gamla gudar, utan äfven att de skulle från Rom mottaga lagar, somborgerliga lagar. Sådana lagar voro t. ex. tionden – och Men denna verldsliga maktlystnad var icke XstendomensKristendomens: inom xdomenkristendomen ha nationaliteterna fritt utrymme, och dess stora sanning trängde småningom in i folket, oberoende af kyrkans dåvar. yttre form,. jJa, kyrka kath.katholska kyrkan, ehuru s huru hon än förnekade nationaliteternas rätt, blef i sitt eget intresse tvungen att lyfta och erkänna denna sin fiende. Hon var tvungen att lära sig landets språk, att lära infödde finska prester predika på finska, – hon blef en målsman för Fds sjelfständighet emot både Sverige och Ryssland – hon ammade den bildning, hvarförutan hvarje nationalitet är blott barbari. Med den förste infödde finske biskopen på St Henriks stol – med Magnus I – steg finsk nationalitet allaredan på hojden den dåvarande maktens höjder. Han trodde sig kanhända endast representera Rom, men han representerade dock alltid Fd – och det är säkert ingen tillfällighet, att det var just under hans tid, år 1300,|85||415| som f.finska kyrkan fick en stadig medelpunkt uti Åbo domkyrka och helgonet St Henrik, vid detn högtidliga ditflyttningen af hans ben, förklarades för Fds skyddspatron. Äfven St Henrik representerar Fd – enligt medeltidens åsigt var han det f.finska folkets förespråkare inför Gud, – så att säga, dess representant uppå högsta ort. Vi, som icke ägt konungar, måste skatta oss lycklige att dock ha ägt en sad representant bland himlens corps diplomatiquespråk: franska. – Det är en konseqvens af hela vår historia, som intill nyaste tider väsentligen varit en kulturhistoria. – Ty vVi få ej glömma, att den katholska kyrkan tillika under medeltiden representerade civilisationen. Dess arbete i vårt land har framför allt varit ett civilisationsarbete. Hon har odlat landet, hon har upplyftat folket ur barbari, hon har värnat dess frihet och dess sjelfständighet. Som blott och bart svensk provins, hade Fd varit underkastadt faran en vida större fara att germaniseras, att försvenskas, – som ett biskopsdöme under romerska kyrkan, hade det öfver sig det aflägsna Rom, och det döda latinet –. der Rom har längesedan förlorat för oss upphört att vara vår och verldens hufvudstad – latinet har slutligen i våra dagar upphört att vara bildningens språk – men ännu i våra dagar kämpar nationaliteten att lösgöra sig från öfvermåttet af svenskt inflytande och svenskt språk har öfverlefvat dem – och så visar det sig, att kyrkan slutligen har blifvit icke blott oskadlig för nationaliteten, utan fastmera dess kraftiga bundsförvandt, derigenom att hon på sin tid gifvit denna nationalitet ett innehåll i religion, ett innehåll i civilisation. Kyrkans civilisationsarbete.

3 Det skandinaviska, svenska inflytandet kom till oss på samma sätt utifrån och fordrade att vi skulle mottaga det sådant det var. Det sv.svenska politiska väldet innebar, vida mera än kyrkan, ett förnekande af Fds nationalitet, ty det måste anse oss som ett underkufvadt folk.|86||416| Derföre mötte också detta ett fullt berättigadt motstånd. Men ehuru det kom till oss med vapen i hand, ehuru vi i början måste vara dess naturliga fiender, blef det under sin fortgång ett mildt och på det hela älskadt herravälde, – blef i sekler vår borgerliga, vår politiska skola, hvari den f.finska nationaliteten intog ettn väl underordnadt, men icke misshandladt, icke systematiskt nedsatt plats såsom lärjunge, intilldess att dess dagar voro fullbordade och mognadens tid var kommen.

4 RepetitionRepetition 21/3 67. Fds Civilisation 3 s. 1) Kyrkan nationel. Lagar. Kyrkor. Dosvårtyttmkyrk. Åbo Domk. å J. Maria och St H. – Alex. IV
1259: 40 dagars aflat – Nicolaus IV ett år 40 dagar 1292. – Bonifac. VIII: 1296 3 år 120 dagar. Skolor. – Kloster: St Olofs. – Skolor. Undervisn. 2) Staten.

5 Orsaken hvarföre det sv.svenska väldet uppträdde så mildt och fruktbart i Fd var dubbel trefaldig: 1) först derföre att det i sig sjelf var från urminnestid genomträngdt af frihetens ande, – och 2) derföre att det, när det först kom till oss, var stadt i sin första Xnakristna utvecklingsperiod – var en stat, ett samhälle ännu i görningen – hvarigenom det uppträdde med ettn viss fördragsamhet, som kom derutaf aftt Sverige sjelf var så ofulländadt i sina samhällsinstitutioner – och derigenom dessutom skakadt af inre fejder, som gjorde att det i långa tider nödgades lemna Fd att arbeta sig framåt på egen hand.; – 3) derföre att Sv. då ännu var ett folkförbund af provinser. Svv.Svenskarne kunna ännu i dag med stolthet visa peka tillbaka på alla deras eröfringar och visa huru deras välde aldrig varit förtryckande för folkens frihet. Orsaken var dDen urgamla sv.svenska odalmannafriheten, som är så djupt rotad i alla deras Sv:s samhällsinrättningar, och att den aldrig, ens under konungamaktens och adelsmaktens enväldigaste tider, kunnat fullkomligt utrotas. Ett fritt folk begår ett mord på sin egen frihet, om det undertrycker ett annat folk. Romare, Spaniorer, Tyskar. – Dalman: »Ihr wollt frei werden, und Ihr wisset nicht gerecht zu sein.språk: tyska» –

6 Folkfriheten i Sv. visar sig 1) deri att odalbonden var fri och myndig jordägare; – 2) deri, att han ej kunde beskattas mot sin vilja, att han på tingen deltog i rikets styrelse och utgjorde|87||417| ända inpå 1200talet kärnan af rikets krigsmakt, – 3) deri att han valde sina konungar, domare och prester. Vid den tid, när Fd eröfrades, var ännu bondenoriginal: Bonden var man för sig; – konungen var lagens gissloman. Trälar funnos – mest krigsfångar, äfven finska – gåfträlar – men inga lifegna – . Vid Erik den h:s tid var denna folkfrihet ännu uti sin fulla styrka och tillämpades på de efterhand eröfrade delarna af Fd. Feudalväsendet, som mer än 100 år derefter infördes af konung Magnus Ladulås, utan att likväl någonsin komma till full utveckling i Sverige, var ännu nästan okändt i norden, och följden var, att äfven det underkufvade folket fick behålla sin jord. I Estland, Liffland, Preussen, der en riddareordnar med fullt utbildadt länssystem inkräktade landet, tillsatte eröfrarne öfverallt länsherrar, vasaller, för att försvara landet, och under dessa främmande länsherrar blefvo bönderne lifegne. – Men egentl. lifegenskap fanns, som sagdt, eg icke i Sverige. Derigenom undgick Fd denna ofantliga samhällsolycka, som ännu i intill våra dag,ar, efter så många sekler, förnedrart och förödmjukart våra stamförvandter i TEstland. Obs. Lifegensk. Man hade gåfträlar. Allt hvad sv.svenska regeringen fordrade af Fd under denna första period efter eröfr.eröfringen, var först att hafva fred för sina kuster, – dernäst hjelp och förbund emot Rd – slutligen en ganska ringa, af biskop Bero afträdd tribut skatt. Hertigarne Bengt 1284–91 och Waldemar 1302–1304. För att styra landet, tillsattes af konungen höfdingar capitaneispråk: latin. År 1280 omtala Slotten Slotten hade sina befälhafvare från deras uppkomst, men först år 1280 omtalas en »præfectus Finlandiæspråk: latin» vid namn Carl. – År 1293 omtalas en Harald såsom advocatusspråk: latin eller fogde i Tavastland. – År 1303 nämnes Nils Andersson och år 1306 Harald Torstenson såsom höfdingar öfver Fd. – Lyder von Kyrnen hertig Waldemars höfding i Åbo 1315, stamfader för Djekneslägten och förde i sitt vapen en knäböjande engel med örnhufvud och krona. Stjernman. – Vid denna tid synas landet|88||418| ha blifvit regelbundet indeladt i tre län efter de tre förnämsta slotten: Åbo, Tavastehus och Wiborg, Korsholm. då Nyland räknades till Wiborg,. och sSedan förekomma ständigt ståtahållare, dels öfver hela landet, dels öfver slottslänen. Nordström företal XII. Vid freden i Nöteborg 1323 var Pehr Jonsson Bååt till Flishult ståthållare i Wiborg och Carl Näskonungsson Natt och Dag höfvidsman i Fd och Åland. – Capitaneus Finlandiæspråk: latin. – Sedan Matts Kettilmundson (Læma). – Dessa höfdingar biträddes i landets förvaltning af fogdar, som reste omkring för att indrifva utskylderna till kronan; men föröfrigt var hela samhället ännu ytterst enkelt och oordnadt – särskilda domstolar funnos icke, utan tvister afdömdes dels af de andlige, dels af borghöfdingarne, sålunda, att åtminstone för de sv.svenska kolonisterne Helsinge landskapslagen synes ha varit den gällande i Fd.

7 Finlands lag – Äfven Upl. lagenUpplandslagen, som kompletterade Hels. lagen.Helsingelagen Lagsaga: Muntliga verser – att minnas af lagmännen – Vigers flockar. se sid. 83.

8 Jus finnonicumspråk: latin, se ofvan. Sid. 83. – Skatt.

9 Det är också kyrkan, hvkenhvilken först uppträder som lagstiftare i Fd, och våra första förordningar gälla kyrkans inkomster. Birger Qvinnans arfsrätt. M. Ladulås: fredslagarne. – Frälset. Skatt. Af sv.svenska konungar äger man från denna tid blott tvenne förordningar. Uti ett bref från Kon. Birger till höfd. öfver Fd Nils Andersson af år 1300 l.eller 1303 anbefalles höfd. att skydda åtskillige namngifne Tavaster, hkahvilka af fogden Harald i Tav:land erhållit tillstånd att till odling upptaga åtskilliga skogssträckor, – »ty det vore bättre att landet odlades genom duglige män, än att det lemnades öde». – Det är det första kända försök att uppmuntra landets åkerbruk och visar, att kronan då tillegnade sig dispositionsrätt öfver oodlad mark. Strax derpå finner man skillnad mellan frälse och skattejord i Fd (biskop. Kettil underskref Alsnö stadga 1285.). – Skatt –

10 Nordström, föret.företal

11 Den andra kgl. förordningen är utfärdad af kon. Birger d. 1 Okt. 1316, hvari påbjudes qvinnofrid i det nyss eröfrade Karelen.

|89||419|

12 Så ringa vi känna af denna börjande sv.svenska lagstiftning i Fd, finna vi likväl att den genomgås af en ande af humanitet, som måste verka välgörande. Den skyddar åkerbruket, den skyddar qvinnofrid. I dessa tvenne lifsfrågor för civilisationen gick den sv.svenska lagstiftningen en nationel tendens till möte. Åkerbruket står i våra äldsta f.finska traditioner omgärdadt med en tydlig vördnad – likasom det i alla tider varit f.finska folkets främsta modernäring – och den, som med uppmärksamhet följt Kvalas skildringar, vet redan deraf huru aktningen för qvinnans värde – för hennes ställning såsom familjens medelpunkt – är urgammal i Fd. Sid. 88 Lagsaga etc. sid 83. Vigers flockar Uplandslagen: Bir Tiunda lagman Birger Persson. De öfriga. – Alla ett stort frihetsförbund.

13 Handeln
Birkkarlarne.
Städer.
Colonisation.
I öfrigt synes sv.svenska lagstiftningen under eröfringsperioden ha lemnat folkets äganderätt, folkets seder och vanor – såframt de ej stridde mot kyrkans läror – orubbade. Nationaliteten blef härunder, väl religiöst och politiskt besegrad – men till sitt sedliga innehåll i öfrigt orubbad. Skildt från kusterna, skildt från slotten, der sv.svenska väldet hade sina medelpunkter, lefde folket då ännu efter sina gamla seder – och sedan kyrkan småningom under den statskloke biskop Kettil begynt fara varligare fram med folkets samveten, inträdde ett slags vapenhvila mellan de kämpande makterna – kyrkan och sv.svenska väldet å ena, f.finska nationaliteten å andra sidan. De ryska infallen och härjningarna bidrogo att förvandla denna vapenhvila till ett förbund. Vid Nöteborgska fredsslutets tid hade Ff.Finnarne och Svv.Svenskarne redan lärt känna hvarandra. De voro ännu icke vänner, men de voro icke heller längre fiender; de voro i farans stund t. o. m. bundsförvandter – och så ingingo båda folken redan hand i hand uti ett nytt tidskifte. Vigtigast: finska folket

|90||420|