Femte Föreläsningen. 15/2 66

|27|

Femte Föreläsningen. 15/2 66.

1 RepetitionRepetition 8/3 70. K. C:s tåg till Norige F:hall. – Död. Rykten. – Sökte döden. Siste riddaren – Slutad lefnad.

2 Geijer: Sjelf visste han väl att han spelte ett förtvifladt spel. Han har tyst burit undergången som äran. Att han kände sig utan framtid, bevisas bäst af hans oöfvervinnerliga motvilja att bestämma något efter sig.

3 Wi böra ej lemna C. XII:s historia, utan att ännu nämna några ord om hans krigare, de ryktbare karolinerne. Saga. Många bland dem försmäktade länge i rysk fångenskap. Man beräknar deras antal till omkr. 30,000, utom en troligen ännu större skara landtfolk och borgare, bortförde af fienden från Finland, Estland och Liffland och sedan försvunne i obekanta öden, med undantag af några tusende, som efter freden funno en utväg att återvända till fäderneslandet. K. Carl tyckte icke om att en sv.svensk krigare lät taga sig till fånga, hvarföre han sällan tillät någon utvexling af fångarne, och tsar P., som hade folk i öfverflöd, var lika litet hugad att återsända fiender krigare, hkashvilkas farlighet som fiender han lärt sig att uppskatta. – Tsar P. ville sammansmälta – – Fff.Finnarne bättre race. Giftermål gynnades. – Fångarne från Pultava och Perevolocszna nödgades deltaga i förherrliga tsarens triumftåg uti Moskva och fördelades sedan kring det r.ryska rikets inre provinser: Kasan, Arkangel, Astrakan – sedermera, när några lyckats rymningsma och andra blifvit ertappade med dylika försök, sändes många bland dem till Siberiens grufvor. I allmh.allmänhet blefvo de dock temligen väl behandlade, Med undantag af utom när r.ryska folkets religiösa fanatism mot dem upphetsades. De slöto sig tillsammans i spridda luth. församlingar, skötte af deras egna fältprester, – de valde ett slags öfverstyrelse af sina fångne generaler. Dagböcker: Toll – Nordberg återv. 1715. dDe lifnärde sig, med soldater och officerare i samma verkstad, med flera slags handtverk och voro hos RneRyssarne mycket eftersökte som lärare i allehanda vskapervetenskaper. I Tobolsk inrättades en sv.svensk skola, som vann så mycket anseende, att många förnäma Ryssar ditsände sina barn, och för omkr. 15 20 år sedan öfverraskades man af den underrättelsen, att denna sv.svenska skola ännu fortlefde. – 1722 återvände 600.

|28|

4 – De återvändande fingo här och der en knapp anställning, der deras krafter tilläto dem ingå i tjenst; andra fingo en ännu knappare pension. Ännu ett halft århundrade lefde de sedan qvar, att för efterkommande slägten förtälja deras hjeltes sagolika bedrifter.

5 De lefdet helt och hållet i sina minnen.

»Der satt i många H:sHerrans år

En man af gamla verlden,

Från klippan med sitt hvita hår

Långt synlig ut på fjärden.

En vålnad blott från fordna dar

Han för den häpne seglarn var.»

7 K. Carl var deras allt, – han var för dem idealet af all ära och all mskligmensklig fullkomlighet. Aldrig nämndes hans namn, utan att de vördnadsfullt aftogo hatten,

»Jag är den siste Carolin,

Den ende än på jorden,

Som sett K. Carl. Med trotsig min

Han uppstod vid de orden.

När C. blef nämnd, han hvarje gång

Tog af sin hatt, mer rak och lång.»

9 och aldrig fördrogs af dem den minsta anm.anmärkning, som kunde sätta ifråga att K. Carl, som andra dödliga, kunde äga fel eller begå något misstag.

10 – Anekdot om Granfelt. – En af f.finska arméns veteraner, som nyligen afled, berättade om sin farfar, –

11 »Jag skall lära dig, pojke, att tala vanvördeligt om högstsalig hans majestät kung C. den tolfte» – men i detsamma kom gubben ihåg sig, att han borde pligtskyldigt aftaga hatten, när han nämnde kon:s namn – den lyftade handen fördes till pannan, och örfilen glömdes. – Fryxell nämnder såsom gen. Cronstedt, † 1750, såsom den siste qvarlefvande bland C. XII:s fältherrar, och kapten Gutoffsky, † 1764, som den siste bland hans officerare. Enligt Fr. skulle Nils Örberg, † 1816, vid 108 års ålder, varit den siste soldaten bland karolinerne. – Möjligen pipare. – I Nyby dog 1801 en gammal karolin, f. d. dragon vid namn Lindqvist vid 105 års ålder – 3 århundraden.

12 »Carols tid:

13 RepetitionRepetition 11/2 70. C. XII. – Ingen utvecklg. Carolinerne – i Rd. –

14 Särskild uppmärksamhet förtjenar den ryktbare Stefan Löfving † d. 22 Okt. 1777 å Hommanäs i Borgå socken vid 88 års ålder. Han var en af de djerfvaste förslagnaste partigångarne i Fd under stora ofreden, och hans egenhändiga, högst intressanta dagbok, gående till och med 1720, är nyligen fullständigt aftryckt i prof. Forsmans Källor till Stora Ofredens Historia, en dagbok äfven derföre af största vigt, emedan den ger oss en åskådlig kännedom af folkets sinnesstämning, särdeles i södra Fd, som de Östb.Österbottniska urkunderna från samma tid ic icke omförmäla.

|29|

15 Skildringarna äro ofta högst naiva, ofta humoristiska, likasom den frimodige, gladlynte, oförfärade mannen sjelf, hkenhvilken aldrig tappade modet i den mest förtviflade belägenhet och ständigt visste att reda sig, der hvarje annan skulle gått under. Född i Narva af f.finska föräldrar, hade han 1708 vid 19 års ålder blifvit skrifvare på ett herregods i Karelen och blef 1710 fången af ett ryskt parti, men rymde och ingick 1711 som mönsterskrifvare vid Åboläns infanteri, hvarefter han sedan, dels på öfverbefälets ordres, dels alldeles på egen hand gick ut på parti mot fienden och fortfor dermed under de otroligaste faror och äfventyr ända till krigets slut. Att utspionera och till f.finska befälet rapportera fiendens ställning och styrka, att öfverfalla och nedgöra l.eller tillfångataga r.ryska ströfpartier, att fråntaga dem deras byte, att bränna deras fiendens fartyg och förrådsmagasiner, att slutligen med ömsom med hotelser, ömsom med löften om undsättning hålla sydfinnarnes stundom vacklande trohet vid godt mod, detta var Löfvings ständiga syfte i tio år. Dervid kom honom ehans ovanliga fintlighet till hjelp. Han uppträdde i bonddrägt l.eller andra förklädnader midtibland RneRyssarne, drack och skämtade med dem, lurade ut deras hemligaste företag, gjorde dem tusende, ofta pojkaktiga spratt och var vid första gynnsama tillfälle som Jehu öfver dem. Och huru han derunder slet ondt, huru han i flera dagar och nätter midt i sprängkalla vintern låg gömd under granrisqvistar i skogen, »så att själ och lif frösosvårtytt i honom», och huru han åter med nakna, förfrusna och sårade fötter måste vandra miltal öfver isarna för att undkomma den förföljande fienden, utan annan föda än det vatten han upphämtade med handen ur hål i isen, men dock ständigt var beredd att med sin säkra lodbössa knäppa enstaka kosacker, som vågat sig framom de öfra, detta och mycket annat berättar han oss med oefterhärmelig naivitet, utan att dervid fästa synnerlig vigt. – Löfving hos C. XII i Malmö 1717, sid. 441.

|30|

16 En trognare spegel af den Karolinska Tidens hela lynne, än denna Löfvings dagbok, torde väl knappast numera återstå. Vi finna der de utmärkande dragen af en oskrymtad gudsfruktan, en osvikelig trohet, brinnande kämpalust, förakt för faran, kärlek till bragder och sagolika äfventyr, slutligen äfven den personliga tapperhetens framträdande framför massornas regelbundna krigskonst, med ett ord, alldeles samma bild, ehuru i mindre skala, som möter oss öfverallt i C. XII:s krigareskola. Stefan Löfving var ingenting annat än en reflex i smått af hjeltekonungen sjelf, med undantag af listen, som hos den berömde partigångaren utvecklades af tidernas trångmål. Öfvergifvet af sin konung, sin regering, sin sista här, kan måste ett underkufvadt folk icke omöjligen vara så nogräknadt om medlen som ett segrande, – och dock måste man göra FLöfving, liksom Ff.Finnarne i allmhetallmänhet den rättvisan, att deras krigslist aldrig aurartade till trolöshet, aldrig nedlät sig till gift, lönnmord och sådana låga förräderier, som fläckat Spaniorers och Polackars ära under liknande tillfällen. I tidens förvildning aktades mskolifmenniskolif ganska ringa, men samme Löfving, som med kallt blod nedskjöt sin väpnade fiende, skänkte honom alltid pardon, när han bad om sitt lif och skrattade med barnsligt nöje åt hvarje lyckadt puts, som gjorde förtret åt fienden.

17 Huru C. XII:s död var en vändpunkt i hela nordens historia och huru kring honom tvenne tidehvarf, det ena i nedgången, det andra i uppgången, brötos emot hvarandra, det visar sig bl. a. i den brådska, hvarmed den inbrytande tiden skyndade att tvärt vända ryggen till den gamla och bortsopa ända till spåren af hjeltekonungens äfventyrliga, vidtutseende planer. Ännu Knappt blef kon:s död det bekant, innan kon:s närmaste man och svåger prins F. af Hessen, som under honom förde befälet utanför F:hall,|31| lät af det församlade krigsrådet utropade sig till öfverbefälhafvare, och första åtgärden var att dela krigskassan mellan generalerne, den andra att upphäfva belägringen af F:hall och retirera tillbaka ur Norge med en brådska, som snarare liknade en skamlig flykt, i det att krigsförråderna förstördes och armén under återtåget sammansmälte af sjukdomar, hunger och allt slags brist. – Ett ännu olyckligare öde hade återstoden af f.finska armén, som 6000 m.man stark hade inryckt mot Trondhjem i norra delen af Norige och nu på återmarschen till en stor del frös ihjäl på de norska fjällarna. Det Olyckståget begynte d. 26 Dec. – och sjelfva nyårsnatten öfverraskades afarmén af en sedan i 3 dygn rasande snöstorm, så isande kall att mskormenniskor och djur nedföllo döda, och den som ett ögonblick satte sig att hvila, öfverfölls af en oemotståndelig sömn, hkenhvilken snart öfvergick uti dödens. 6500 m.man fröso ihjäl – 500 förfröso händer och fötter – återstoden upphann d. 4 Jan. 1719 torpet Handöl i Jemtland. – Det var qvarlefvorna af Åbo, BborgsBjörneborgs, Tavastehus, Nylands och Savolaks inf.rg.infanteriregementen samt, Karelska bataljonen med Långströms komp., samt Karelens dragoner, Åbo, Nylands och Wiborg kav. regg.kavalleriregementen – Detn tappre och ryktbare partigångaren kapten Långström hade kort förut stupat uti en strid mot Norrmännen. – Så förgingos Sv:s och Fds sista härar samtidigt med sin konung och numera anseende det vara föga värdt att mera lefva. Efter dem varblef likasom tomhet, och ödemark, uti domning i alla sinnen. En fruktansvärd matthet efterträdde den långa kampen, den sista, förtviflade ansträngningen, och endast det börjande oljudet af partiernas strider afbröt den djupa, hemska tystnaden öfver C. XII:s graf.

18 Sv.Svenska kronan var vid hans död utan laglig arftagare, såvida båda C. XII:s systrar förmält sig utan ständernas samtycke.original: samtycke Kon. sjelf: »alltid finnes något hufvud, åt hkethvilket min krona passar.» Man trodde att han till thronföljare utsett sin mest älskade syster Hedvig Sofias son, den unge hertigen C. Fredr. af Holstein.|32| På honom stödde sig det Holsteinska partiet, hvars mäktigaste man den tiden var riksr. A. Horn och armén. Men den unge prinsen sjelf var svag och obeslutsam. Uppmanad att genast vid efter kon:s död framträda för armén och låta utropa sig till thronföljare, vägrade den försagde prinsen, betagen af sorg och rädsla, att taga något steg – och dermed fick Hessiska partiet öfverhand, som stödde sig på den ynge systern, prins. Ulr. Eleonoras förmenta arfsrätt till kronan, hkenhvilken äfven framhölls 1714, när hon – U. E. hatade den unge hertigen som dubbel rival, både till kronan och till hennes broders hjerta – och snåsnart kon:s d gen. adjut. Siquier kom till Sthm med budet om kon:s död, lät prinsessan genast skallasammankalla rådet och mottog dess lyckönskan till kronan, dock ej utan reservation mot arfsrätten. – Emellertid – namn – och makt –

19 Fredsunderhandl. afbrutna. –

20 RepetitionRepetition. C. XII. Norige. Karolinerne – Löfving. Thronföljden. »Mellan dessa systrar, emellan hkahvilkahvilka Carl XII gick sin egen väg till undergång, bryter sig Nordens historia.»

U. E.	–	F. af H.
30 år		42 år

C. F. af Holstein

18 år –