Elfte Föreläsningen. 15/11 62

|105||251|

Elfte Föreläsningen. 15/11 62.

1 Man kan med skäl anmärka, att om Wn verkligen varit jordguden, Ilm. luftguden och Lkn vattenguden, om himlen hade sin Ukko och underjorden sin Tuoni, borde den f.finska mythen ej heller sakna en representant för det fjerde elementet, elden. Man kunde antaga, att Ilm. i egenskap af smed representerade både luften och elden. Men rRimligare är likväl det antagande, att elden ansetts endast såsom en son af solen,. och sSom sådan förekommer han i runorna under namnet Panu och kunde i denna egenskap ej dyrkas som sjelfständig gudamakt. – Utan tvifvel har soldyrkan fordom varit allmän äfven hos finnarne, liksom hos de flesta österländska folk, liksom ännu i dag hos Samojeder, Ostjaker, Woguler och liksom i skandinav. mythen, der den tydligt representeras af Balder. Spår af denna soldyrkan finnas öfverallt i Kalevala, bl. a. i mythen om solens och månens instängande i berget och den derpå följande sköna solsången. Jmf Kokkorna Hela-valkiatspråk: finska = Helka. Denna fordna solgud har försvunnit och likasom uppgått i namnet på den materiela solen. – Men det torde icke vara omöjligt att återfinna honom der man minst skulle söka honom, neml.nemligen uti Maan emospråk: finska, jordens moder, som äfven kallas Mannun eukkospråk: finska, jordens gumma, äfven s Ganander uppgifver att finnarne fordom i denna gudinna,original: gudinna måhända samma Terra materspråk: latin, som Tacitus säger dyrkas på en ö i oceanen (Östersjön),original: ). dyrkat dundergudens, den himmelska Ukkos, gemål, som äfven kallas Akka, Wiron Akka, och att hon varit ansedd som en synnerligen mäktig gudinna, hkenhvilken anropades att förläna styrka åt svaga och hjelpbehöfvande. I samma egenskap af dundergudens gemål förekommer Esternes Maa-emmaspråk: estniska. (obs. M. e.språk: estniska hade sig anförtrodd qvinnors fruktsamhet) Hos dem, likasom i Kvala, anropas hon att skänka jorden alstringskraft, och hos Lapparne säges hon, under namn af Maderakkaspråk: finska, hafva bidragit till alla lefvande varelsers daning. Allt detta ger anledning förmoda, att Maan-emospråk: finska, Maderakkaspråk: finska, varit den ursprungligen varit solgudinnan, jordens moder, skaparinnan utaf dess alstringkraft och blixtens gemål – hvarföre,|106||252| när hon anropas att stiga upp ur jorden att gifva mskanmenniskan kraft och styrka – »nouse maasta, maan emoinen, väikseni, voimaksenispråk: finska» – betyder icke detta, som man förut antagit, att hon var en jordgudinna, utan helt enkelt den sinnliga föreställningen att solen uppsteg ur jorden, likasom liksom en annan gång ur vattnet = »Akka aaltojen alanenspråk: finska», den under böljorna boende. Man vore kunde är t. o. m. förmoda frestad, att i Pellervoinen, med hvars biträde Wn besådde den nakna jorden, icke, så och som härtills antagits, kommera af peltospråk: finska åker, och således betecknara åkerns son, igenkänna det genom hela den skandinav. mythen gående Bal = l.eller Bel-namnet, den feniciska solguden – en förmodan, som vinner sannolikhet deraf, att Pellervoinens vård och välde sträckte sig öfver träd och vexter i allmhtallmänhet; således samma alstringskraft, som tillskrifves Maan emospråk: finska. Skulle detta bekräfta sig, hkethvilket må l t. v.tillsvidare må lemnas oafgjordt, så kommer står sjelfva ordet peltospråk: finska, åker, i ett nära samband med solens skapande kraft, hvarafpå för öfrigt bevisen öfverflöda på otaliga ställen i Kvala.

2 Antager man, säger C., att Wn, Ilm. och Lkn bilda en gudatrilogi, så måste man äfven antaga att den i Kvala så mäktiga Pohjola värdinnan, P. emäntä, ursprungligen ägt för finnarne en gudomlig betydelse. Hennes namn Louhi, Louhitar, Loviatar synes vara beslägtadt med skandin:sskandinavernes Loke, liksom hennes väsen med den skandin. mythens ryktbara Huld, och liksom dessa, representerar hon en ond, mot gudar och mskormenniskor fientelig makt – egentl.egentligen den s. k. svarta magin, den onda trollkonsten, som användes till mskorsmenniskors förderf. Bakom denna, troligen senare frams hexegestalt – Pohjolas tandglesa gumma köldens och plågornas moder, hon som äfven säges ha frambragt hunden och vargen, – framskymtar likväl en äldre, troligen urgammal, nemligen den af Nattens moder, mörkrets mäktiga drottningen, i hkenhvilken egenskap hon ryckte sol och måne från himmelens fäste och inläste dem uti kopparberget. Att denna Nattens moder bodde|107||253| i norden, öfverensstämde fullkomligt med den förut nämnda föreställningen om midnattsländerna. – Men denna nattens drottning var ingen annan, än den urgamla Latona = den svarta Diana i Ephesus, hvars dyrkan var lika utbredd som solgudens öfver hela Europa och Vestra Asien – ja, som Wieselgren utreder, så inrotad i den hedniska folktron, att den f de första kristna missionärerne ej kunde blifva henne qvitt, utan nödgades helga henne med jungfru Marias namn och värdighet, hvaraf kommer att de katholska ländernas Mariadyrkan ursprungl.ursprungligen är intet annat än ett kristet namn för den hedniska Dianadyrkan. Öfver detta ämne sväfvar ännu mycket mörker; men det är i hög grad sannolikt, att finnarnes Louhi icke var någon annan än Latona, gudar natten, gudarnas moder, mater Dêumspråk: latin, hkenhvilken Tacitus säger ha dyrkats af Esterne, och hkenhvilken troligen gifvit fart åt ryktet om ett qvinnoland i den höga norden. Lindström i sitt arbete om Kelterna förblandar nattgudinnan och solgudinnan, Louhi och Akka l.eller maan emospråk: finska, i det han sammanför båda under namnet Helka. Skillnaden mellan båda är likväl skarp nog. – Utom dessa gestalter bör jag ännu n

3 Dessa äro nu de ursprungl.ursprungliga gudagestalterna i Kalevala. Bland de öfriga äro Kullervo och Joukahainen de mest framstående. Det är något eget, att medan den stora f.finska folkdikten fra visar oss endast en gubbe, en man, ger den oss tre ynglingar, L., K. och J. Grunddraget hos alla är detsamma, neml.nemligen ungdomsöfvermodet, men medan detta hos Lkn utbryter i bragder och äfventyr, blir det hos Joukkah. ett storskräflande skryt och hos Kullervo en obändig kraft. För alla har dikten en tyglande Nemesis, och mest storartad uppträder denna i Kullervos öde. Lkn och Joukkah. är båda satirer af ypperlig komiskt halt – Kullervo deremot är en af de mest tragiska gestalter någon ny l.eller gammal dikt har att uppvisa – Cygnæus: friheten.

|108||254|

4 Kalevala dikten i sin helhet är byggd på antithesen mellan tvenne folk och orter länder, Pohjola och Wäinölä. I förra hälften af Kvala med dess friarefärder är förhållandet mellan de båda orterna fredligt och denna del af dikten afslutas med ett giftermål, i det Ilmar. hemför den sköna nordflickan såsom sin maka. I sednare delen blir förh.förhållandet mellan de båda länderna afgjordt fientligt, Wäinölä träder i öppen fejd med Pohjola, och striden slutar med Pohjolas nederlag. Emedan nu Kvala är diktad af Wns folk, får Pohjola i dikten en olika färg, allteftersom det är vänskapligt l.eller fientligt sinnadt mot Wäinölä. I början ljust, rikt – sedan mörkt, armt och ondskefullt. Louhi likaså. – Förklaring: C. anser Kvalas förra hälft vara diktade i en annan tid och gälla ett annat folk, än den första hälften.

5 Wäinölä och Pohjola = Lappar – Norr och söder om Ladoga. – Icke Bjarmer (Lönnrot).

6 Det finns en bindande länk mellan diktens båda hälfter, och detta samband är Sampo.

7 Förklaringar af Sampo: 1) en qvarn; 2)[                        ]Tomrum

8 C. synes härleda denna myth ifrån Grotteqvarnen. Det är Man synes i allmhtallmänhet ha fäst för mycken vigt vid forklarin utredningen af denna gåta. Dikten sjelf har troligen ej haft det klart för sig hvad Sampo var, men väl hvad det innebar. Sampo är ett magiskt redskap i allmhtallmänhet, som behöfdes för att motivera Pohjolas rikedom, Pohjolas armod. Hexor och trollkarlar behöfva ofta ett sådant för att utföra en trolldom – de måste liksom hafva ett band, som binder dem vid naturen – ett ämne att skapa af, annars vore deras makt alltför obegränsad. – Wns kantele – Lkns ull och orrfjädrar. – Ett sådant grundämne, och ingenting annat, var Sampo.

|109||255|

9 Sammanfatta vi nu dessa allmänna drag af den hedniska finska folktron, sådan den sannolikt var vid strax före och vid i den svenska eröfringens tidehvarf, så finna vi:

10 att här funnos spridda qvarlefvor af en urgammal hednisk myth, hkenhvilken sannolikt haft sin äldsta skythiska rot i de gamla kulturländerna kring Eufrat och Tigris samt derifrån likasom utskjutit ännu igenkänneliga rotskott icke blott till finnarne, utan till de flesta både asiatiska och europeiska folk, skandinaverne, inberäknade, och likheterna mellan den finska mythen och andra folks böra således icke förklaras genom senare lån, utan genom gemensamt ursprung;

11 att dessa myther under långa vandringar genom årtusenden blifvit mycket omgestaltade och likasom förlorat sitt fäste och inbördes shangsammanhang, hvarigenom det, som från början var helt, sedermera framstod som spillror. Tillika blefvo de fordna gudagestalterna alltmera förmenskligade och likasom neddragna till jorden. Högst och renast bibehöll sig Karelarnes Ukko, hkenhvilken var densamme som Tavasternes Turrisas, Esternes Tara och skandinavernes Thor. Tuoni, underjordens, och Tapio, skogens gud, behöllo äfven det mesta af sin ursprungl.ursprungliga gestalt, ehuru smyckad med nyare tillsatser. Hans Ukkos gemål solgudinnan förvandlades efterhand till en jordgudinna, maan-emo, Akka, under det att Nattgudinnan, Louhi, skandinavernes Loke, förvandlades till en hexa. Den ursprunglige jordagudens gestalt s:flötsammanflöt med ett urgammalt sångarminne och uppträdde under namn af Wäinämöinen. Den ursprungl.ursprungliga vattenguden Ahti förvandlades till den öfvermodige ynglingen Lemminkäinen, under det att luftguden Ilmaspråk: finska småningom iklädde sig smeden Ilmarinens gestalt. Vid sidan af den urgamla mythen om verldens daning ur ett ägg uppkommo nyare föreställningar|110||256| om verldens daning ur vattnet, eller dess skapelse af Wn, l.eller om Luonnottaretspråk: finska och grundämnena, hkahvilka äro beslägtade med den grekiska naturfilosofin, samt och sist den om Wn Wn som verldens skapare, hvari man redan igenkänner en kristlig idé. – Föreställningen om ett lif efter detta var ej ens hos grekerne högre utbildad, än hos finnarne, och stod på samma låga sinnliga, outvecklade ståndpunkt, som hos de flesta andra hedniska asiatiska folk. – Bandet och enheten mellan alla dessa föreställningar utgjorde den magiska kulten, Ordets makt, hkenhvilken är på engång den f.finska mythens äldsta beståndsdel och den högsta tanke, hvartill den fsvårläst p.g.a. strykning och någon annan hednisk myth någonsin förmått höja sig. I denna tanke afspeglar sig utan tvifvel en förkänsla, en gryende morgonstrimma af den kristna uppenbarelsen om ett evigt, ofver allt genomträngande gudomligt förnuft, men emedan den f.finska mythen, från sin pantheistiska ståndpunkt, gjorde detta förnuft till ett med det mskligamenskliga och således gjorde mskanmenniskan till gud, blef denna grundtanke, i st.stället att samm förbereda kristendomen, tvärtom mot densamma ytterst fientlig och vaär den som i 7½ århundrade ihärdigast kämpat mot kristd.kristendomen och vidmakthållit ända till våra dagar hedendomens qvarlefvor i den gamla trolldomen och de gamla sångerna.

12 Deremot lättades kristendomens införande deraf af den f.finska mythen likasom ännu var stadd i sin ungdoms vextlighet och derigenom ännu i många afseenden svag, formfattig och outvecklad splittrad, så att den nya läran likasom inträngde i remnorna af den gamla. Och så fullbordades Fds yttre omvändelse, utan att här någon Julianus Apostata eller någon Hakon Jarl i de sista tiderna uppträdde att höja hedendomens banér. Men denna omvändelse var trängde, som vi sett, långtifrån icke till roten.

|111||257|

2. Stat och Samhälle.

13 Söka vi nu att bilda oss en föreställning om finn:sfinnarnes stats och samhällsförfattning under oberoendets tid, så finna vi klara antydningar derom redan i Kvala.

14 Kalevala är en slägtsaga, och en sådan slägtsaga är äfven finska folkets historia före eröfringen. förhistoriska tillvaro. De som finnar, som ägde de mest utbildade rättsförhållanden, voro utan tvifvel Bjarmerne. Man omtalar visserl.visserligen bjarmiska konungar, likasom man omtalar finska, t. o. m. lappska konungar, d. v. s. konungar i det lappska finnmarken. Men dessa konungar voro intet annat än stamhöfdingar, eller, om man så vill, patriarker. Kuninkasspråk: finska = konung, ruhtinasspråk: finska – shruhtinspråk: finska, valtakuntaspråk: finska = valdspråk: estniska, välde. Stamchefen var heller intet annat, än Vallihtia.språk: finska Husfadren var oinskränkt herrskare öfver sin familj, och stamchefen var troligen endast en sådan husfader, hkenhvilken i fredliga tider genom stort personligt anseende, i krigstider genom sin tapperhet vann ett slags befäl eller myndighet öfver de befryndade slägterna. Att han dertill valdes vid folksammankomster, = Gisslalag, (Kihlakunnatspråk: finska,) keräjätspråk: finska, äfvensom att han utöfvat ett slags domaremakt Esterne: folkets äldste, är troligt, ehuru ej med säkerhet utredt. Vi finna äfven att Qvenernes s. k. konung Faravid hade ett slags civillista, bestående i rättigheten att erhålla en tredjedel af krigsbytet. Men dDet inhemska ordent verospråk: finska, skatt, och sakkospråk: finska, böter, betecknar sannolikt endast de krigsgärder, som utkräfdes af underkufvade folk.

15 Det är således icke troligt, att F.Finnarne ägde någon annan styrelse, än en slägtstyrelse, d. v. s. ett stamchefskap. Detta utgjorde på engång deras frihet men också deras politiska svaghet, under det att deras grannar Novgoroderne och svenskarne förenat sina krafter under en herrskares lydnad. Stammen var det vidare, familjen det trängre slägtbandet; till högre utveckling kom ej F:sFinnarnes statsform.|112||258| Det innebär, att staten i högre mening fanns för dem icke till. se sid. 115. I familjen koncentrerade sig hela deras lif. Det kan derföre icke förvåna oss, att qvinnan hos dem spelar uti den finska forntiden en på engång så vacker och så betydelsefull rol. Hon är, näst sången, den egentliga kulturmakten, den förädlande och civiliserande beståndsdel af makten i våra för fäders dunkla forntidssaga. Det är troligt att hon tidigare stod äfven hos dem i ett tillstånd af hård träldom och förtryck, såsom hon ännu står hos nästan alla de finska folken i Rd. Det visar sig t. ex. af uttrycken köpa och sälja hustru, att Finnarne i en äldre tid haft denna sed; och när ynglingen var för fattig l.eller annars ej brydde sig om att erlägga lösepenningen, brukade han den utan vidare bortröfva sin brud, likasom Lkn röfvade Kyllikki, – ty seden fordrade att dett man icke fick gifta sig inom egen slägt. Men Kvalas alla skildringar göra det troligt, att denna äldre sed redan före eröfringen lemnat rum för en mildare, som bestod i ett vänligt aftal, dervid brudgummen begåfvade sina svärföräldrar och slägten med skänkeroriginal: skänker. – en sed som numera blifvit omvänd. Man har en gammal folkvisa, hvari berättas omtalas huru en yngling träffar en flicka i skogen och berättar att han just kom från hennes fader, som höll på att bortsälja gifta bort henne. »Åt hvem blef jag då såld?»konsekvensändrat/normaliserat frågar flickan. – »Åt mig, svarar gossen, åt mig blef du bortsåld, min vackra höna.» – »– Nå huru mycket betalte du för mig?» frågar flickan. – »Rätt mycket»konsekvensändrat/normaliserat, svarar gossen: »en stridshäst åt din far, en ko åt din mor, ett par oxar åt din bror, en fårtacka åt din syster och ett silfverspänne åt din svägerska». – Då, säger visan, knyckte flickan stolt på nacken och svarade: »Litet gaf du för den goda, ganska litet för den sköna; om dig bryr jag mig visst icke.»

|113||259|

16 Redan denna sista vändning visar oss, att flickan hade sin egen vilja, att qvinnan icke var en rättslös handelsvara, och samma drag framskymtar tydligt i Kvalas oändligt täcka berättelser om Pohjaflickan och Joukkah:s syster. Den som icke vet huru familjen var F:sFinnens hela verld, måste i sanning förvånas öfver det utomordentligt stora inflytande, som Kvala tillägger qvinnan i hennes egenskap af maka, moder och husmoder. Des I dessa familjeförhållanden skildras hon med en pietet, en aktning, en vördnad, som verkligen äro rörande. Man behöfver endast erinra sig Ilmarinens bröllopp, modrens råd till sin dotter och svärson, den unga makans hemkomst – och om man vill anse dessa drag för senare tillägg, så återfinner samma finkänsliga aktning för qvinnan i den romantiska sagan om Jouk:s syster, ja än mer i den storartade Kullervosagan. Sofokles i sin konung Oidipus har icke mäktigare tecknat den Nemesis, som drabbar ett brytande af familjebandens helgd, än Kvala tecknar samma Nemesis uti Kullervos kärlek till hans okända syster. Och eEn större, en sedligt renare gestalt har heller ingen dikt frambragt, än Lkns moder, hkenhvilken sedan alla hennes ömma varningar ej kunnat förekomma sonens undergång, nedstiger till sjelfva underjorden, för att rädda honom ur dödens flod. Just sådana drag, just denna sedligt förädlande och civiliserande makt, som qvinnan i all utöfvat i alla tider och hos alla folk, der hon icke nedsjunkit i österländsk träldom, låta oss ana hvarföre finnarne igått framom alla sina stamförvandter i kultur, och hvarföre de, oaktadt sin politiska vanmakt, så långt historiens öga tränger hafva innehaft hegemonin eller främsta platsen i sin talrika stam.

|114||260|

17 Detta djupa drag af kultur visar sig äfven deri, att träldomen är nästan en försvunnen tradition i Kvala. Man finner visserligen spår, att trälar, orjatspråk: finska, d. v. s. krigsfångar, funnits äfven hos Finnarne, liksom hos skandinaverne, men det röjer sig tydligt att de blifvit mildt behandlade och ansett utgj ansetts för medlemar af familjen. orjaspråk: finska = tjenare. vapaaspråk: finska = fri från arbete. Annorlunda kunde ej heller det folk handla, ur hvars sköte Kullervo framsprungit. Kullervo är en af de djerfvaste, kraftfullaste protester mot träldomens nesa, hkenhvilken någonsin framsprungit ur hjertat af ett frihetsälskande folk. Hela hans lif är en blodig kamp för friheten, och blott emedan man vill kufva denna anborna hjeltekraft under träldomens ok, uppträder han förstörande mot allt som ställer sig i hans väg. Denna saga får derigenom en så djup historisk och profetisk betydelse. Den visar oss klart hvad det var som höll Finnarne upprätt, medan så många bland deras stamförvandter dukade under, och hvad som än vidare skall hålla dem upprätt, sålänge de blifva sig sjelfva trogna. Det folk, som frambragt en Kullervo, kan gå u förblöda och stupa, men det kan aldrig förnedras, aldrig förslafvas, ty friheten utgör det ursprungsord, hvaraf dess lif är danadt.